⇓  

 

1   Är jag densamma livet ut?

Imorgon kommer fortsättningen, sa jag som åttaåring när jag hade berättat en saga för mina tre syskon, Ulla som var två år äldre än jag, Tina och Göran som var yngre. Mina sagor var seriösa, jag ville att det jag berättade skulle ha en mening.
En gång var målet med sagan att jag ville att mina syskon skulle förstå att man måste vara sparsam. Det hade jag lärt mig genom att läsa skoltidningen Lyckoslanten som handlade om flickorna Spara och Slösa. Men familjen hade ont om pengar. Ingen av mina syskon hade ens någon möjlighet att slösa med pengar.

Jag var glad för det mesta men också ett oroligt barn som varje morgon vaknade med ont i magen och fick för vana att leta efter något roligt att tänka på.
Det är kanske därför jag också som vuxen försökt hitta lösningar för att livet ska bli lite enklare att hantera. Min livsfilosofi bygger fortfarande på enkla ”sanningar” som de flesta kan hålla med om. I verkliga livet är många problem ofta svåra att lösa trots att de verkar enkla i teorin. De enkla sanningar som jag skriver och pratar om kan vara till hjälp när livet är svårt att hantera. Jag samlar på dem nästan som en hobby och systematiserar dem så att de ska vara lätta att komma ihåg. Jag filosoferar kring det som många pratar om och grundar mig på erfarenheter, både mina egna och andras och brukar säga att jag har ett pussel i mitt huvud. Jag samlar pusselbitar och bygger ständigt vidare.

Du har pratat om mig hela tiden, är en av kommentarerna jag fått höra efter mina föredrag: – Det känns som om du skriver om mig. – Detta skulle jag önska att jag fått höra tidigare.
Människor har känt igen sig. Det tror jag beror på att vi människor fungerar ganska lika och därför upplever många att det jag säger är sant. Den här boken handlar alltså inte om några nyheter, bara gamla och troligen självklara sanningar.

Ibland kan jag se en röd tråd i något som händer mig eller någon annan. Det hände mig speciellt vid fyra olika tillfällen när jag var i fyrtioårsåldern och funderade mycket över fyra olika problem som jag upplevde då.
Bland annat kände jag en oerhört positiv tjej och en annan som alltid hade problem. Det fick mig att reflektera och fundera. På en lunchrast skrev jag så småningom ner en klar tankegång om varför det var så och vad man kan göra åt det och det blev min första lilla skrift.
Den andra skriften handlar om att våga, den tredje om bekymmer och den fjärde om ansvar. Ganska snart efter varandra trycktes mina första fyra småskrifter upp och efterhand blev det fler och dessutom många föredrag i vilka grunden har varit dessa fyra första som jag kallar mina ”hjälpmål”. De är bifogade sist i boken.

Alla samlar på sanningar mer eller mindre medvetet. Det handlar ju om allt vi lärt oss av våra erfarenheter, både misstag och framgångar. Denna bok handlar om livet, allt det jag berättat om på mina föredrag. Det enkla och självklara som alla känner till men lätt glömmer bort och därför blir livet ofta onödigt svårt och tilltrasslat. Efterhand började de mer och mer handla också om lustens betydelse.
Alla människor har problem under livets gång. Men livet kan också vara underbart roligt och mycket spännande. Jag har upptäckt och vill sprida ut, att ju oftare man kommer ihåg hur enkelt livet är i teorin, desto lättare blir det i praktiken.

Jag fortsätter som jag började när jag var liten, att berätta om det som för mig känns meningsfullt.

2    Påverkas vi av andra?

Telefonen ringde, det var en arg mansröst som skrek åt mig. Jag blev väldigt överraskad och kände starkt obehag. Det visade sig att han var arg på mig för de skrifter jag skrivit och gett ut. Lusten jag känt strax innan han ringde försvann snabbt och jag mådde nästan illa.
Lust kan man tappa, ibland lika snabbt som man fick den. Ibland beror det på vad någon annan säger eller gör. En del människor tänker inte ens på att de tar lusten ifrån andra.

Det finns människor som inspirerar andra och gör det både gärna och generöst. Inte konstigt alls att vi trivs bättre med dessa. Många säger att det handlar om personkemi. Jag har aldrig hört någon bra förklaring på vad personkemi är för något, men har funderat en hel del på det. Jag har hittat några ”sanningar” om det och märker till exempel att tillsammans med stela och högtidliga människor blir jag stel, osäker och utan lust.

Därför har jag både som föreläsare, utbildare, ordförande i bostadsrättsförening och festfixare alltid försökt se människor som jag träffar. Jag har försökt att vara lättsam och skämtat för att andra ska kunna slappna av och våga vara naturliga och pratsamma. Då får alla större utbyte av varandra.

Jag minns några fester där jag direkt vid min ankomst fått en drink i handen och förväntats mingla och lära känna de andra gästerna. Men vi är säkert många som har svårt att komma på något intressant eller roligt att prata om. Det är ganska tyst i början på en fest, men när alla har druckit upp sina drinkar blir de flesta pratsamma och sorlet stiger.
Förr drack jag aldrig något på fester för jag hade långt hem och körde bil dit. Men när alla andra hade druckit upp vad de hade i glasen, då blev jag lika glad och pratsam som de. Det hände till och med att jag dagen efter en firmafest på jobbet fick höra att jag måste ha druckit ganska mycket kvällen innan. Jag blev ju uppsluppen, glad och sjöng och dansade gärna. Självklart blir vi alla smittade när andra människor släpper sin blyghet.

När jag träffar blyga människor känner jag mig oftast osäker och har mycket svårt att hitta på något att prata om. För många år sedan var jag ekonomi- och personalansvarig på kansliet på Överlantmätar-myndigheten i Malmö. Jag hade bland annat ansvaret för våra praktikanter. De var ofta osäkra och tysta och jag kände mig pinsamt pratsam när jag inte lyckades få i gång ett samtal.

Tillsammans med stöddiga och självsäkra människor, de som alltid ska ha rätt till slut, har det till och med hänt att jag har blivit likadan.

Människors sätt att vara smittar av sig. Det händer också med människor som vågar vara sig själva, som vågar vara personliga, vågar misslyckas, vågar berätta om sina misstag, de som vågar göra bort sig och de som kan skratta åt sig själva. Tillsammans med dem vågar jag också vara mig själv och bjuda på mina misstag. Det är tillsammans med dessa människor som jag trivs extra bra. Där känner jag mig accepterad och trygg.

I större sammanhang fungerar det precis på samma sätt. Om en föreläsare står på en scen och är mycket nervös blir publiken också nervös och stämningen blir pinsam.
Men det finns människor som trivs med att vara i centrum och har en förmåga att få publiken att slappna av och njuta. Många av våra programledare på TV har den förmågan. En person som jag alltid beundrat är Lill Lindfors. Jag tror inte att det fanns någon som var särskilt orolig när hon ”tappade” kjolen i melodifestivalen. Det var fejkat, det visste vi inte den första stunden, men alla visste att hon var rutinerad och trygg på scenen och därför behövde vi inte oroa oss. Vi kände oss lika trygga som hon var.

Jag minns en gång när jag skulle hålla föredrag för cirka trehundra personer. Jag stod nedanför scenen när jag hörde mitt namn. Det var min tur att komma upp på scenen under publikens applåder och jag sprang på lätta fötter upp för trappan, snubblade och föll raklång. Det gick ett sus genom publiken.
Men rädd för att göra bort mig var jag inte. Jag reste mig upp och sa: – Detta är inte det värsta som hänt mig och så berättade jag en ännu värre historia om när jag inför en grupp på några hundra personer plötsligt fick maginfluensa och kände att jag mådde enormt illa. Medan jag pratade kollade jag om jag möjligen skulle kunna gå innanför ridån om jag skulle behöva kasta upp. Rätt som det var insåg jag att jag inte klarade det längre, avbröt mig och sa: – Nu tar vi en paus. Sedan rusade jag förbi publiken, bort mot toaletten. Jag hörde en i publiken som sa: – Det kom plötsligt! Ute på toaletten låg jag på golvet, mycket matt och funderade över hur jag skulle kunna ta mig därifrån. Men krafterna kom tillbaka och på väg in till publiken blev jag mött av personen som anordnat föreläsningen. Jag berättade för henne att jag blivit sjuk och hon sa: – Berätta inte det för dem. Hon var förmodligen orolig för publikens reaktion.

Men när jag kommit upp på scenen igen hade jag inget val. Jag berättade direkt att jag mådde illa. Men jag ska försöka ändå, sa jag och drog fram en stol och satte mig ner. Det verkade som om hela publiken höll andan när jag fortsatte att prata. Jag började känna mig bättre och bättre och reste mig då upp och sa: – Nu mår jag bra! Det märktes tydligt att publiken slappnade av och en av dem sa: – Kan du inte sjunga något? Så jag sjöng en liten trudelutt och kände att de i publiken var mina vänner.

Kan det vara så, att människor som mår dåligt får andra att må dåligt? Då måste det ju också vara omvänt, att människor som mår bra får andra att må bra. Om vi jobbar med oss själva för att må så bra som möjligt har vi lättare att få andra att må bra. Då kan de också hjälpa oss att må ännu bättre och det sprider sig.

 

3   Alla har behov av spänning

Vissa människor syns mer än andra och är ”kändisar”. Jag minns speciellt den gången jag träffade en mycket känd person. Jag brukar säga att han är den mest kände i hela världen. Vid ett par tillfällen har min man Pekka och jag kört bil till Spanien. Vid den tiden hade vi en sportbil, en cabriolet och den var vit, vilket jag tyckte var läckert. Märket var Toyota Supra, en viktig information för de flesta män. Det viktigaste för mig var att den var vit.
Jag hade parkerat bilen bakom en skåpbil på gatan utanför golfklubben Las Brisas i Nueva Andalucia där jag skulle hämta Pekka som hade spelat golf. Plötsligt kom ägaren till skåpbilen. Det var Sean Connery, den ende riktige James Bond, åtminstone enligt mig. Han kom fram till mig och frågade efter min bils årsmodell och så berättade han att han tänkte köpa ny bil. Jag kände mig alldeles tom i huvudet och lite skakig i knäna av nervositet, men kom att tänka på att jag hade en kamera med mig. Jag frågade om jag fick ta ett foto för min dotter tycker att du är så fin”.
Då svarade han snabbt med en glimt i ögat: – Är det säkert att du menar dottern? Vi skrattade gott tillsammans och hans lugn spred sig till mig. Det kändes nästan som om jag hade känt honom länge och det har jag ju gjort genom alla hans filmer. Han kände ju inte mig men jag upplevde honom som väldigt lugn och trygg i sig själv och han hade förmågan att få mig att slappna av.

Visst hade Sean Connery utstrålning. Förmodligen också ett gott självförtroende. Kändisar är ibland våra förebilder och då är de ju också våra ledargestalter. En del kvinnor kanske vill gifta sig med någon som Sean Connery och en del män kanske vill vara lika snygga och tuffa som han var.
Men man behöver inte vara snygg för att bli en ledare, man kan vara en liten skrynklig gumma som moder Teresa och bli en ledare för många. Man behöver inte ens vara god för att bli en ledare, Hitler och Putin har också fått många med sig.

Här finns ett foto jag tog på Sean Connery och hans skåpbil. Det var konstigt att han körde en sådan tyckte jag. Men han sa ju att han skulle köpa ny bil. Det roliga med fotot är att man kan se att han har rosa band i sina mjukisbyxor, det skulle jag aldrig trott att han skulle ha på sig.

Varför blir man ledare och vilka är bra ledare?

Jag tror att människor med stort spänningsbehov gärna blir ledare för andra. Och jag tror mig veta vilka som är bra och vilka som är dåliga ledare. Jag vet inte hela sanningen om det, men några pusselbitar har jag.

Negativ spänning, dåliga ledare

Jag menar att människor blir ledare bland annat genom deras stora beroende av spänning. Jag påstår dessutom att alla människor har behov av spänning. Ingen människa tycker om att ha långtråkigt.
Har man ingen spänning i sitt liv tittar man gärna i stället på hur andra lever, fantiserar om deras liv och pratar om deras liv med sina vänner. – Har du hört vad de säger om henne? Man kanske pratar om grannarna som inte har putsat sina fönster på flera år och som missköter sin trädgård. Kanske har de köpt ny bil: – Undrar om de har råd med den egentligen?

Men detta menar jag är negativ spänning. Det finns många olika sätt att hitta negativ spänning. Det ena är att leva genom andra.
Om man lever ett eget spännande liv finns det inget utrymme för sådana fantasier. Men jag tror att vi alla ibland använder vårt behov av spänning på ett negativt sätt, utan att tänka på att det är just det vi gör.

Vem tittar inte på löpsedlarna när vi ändå passerar affären? Många gör det för att se vad som har hänt med kändisarna sedan sist. Vi har ganska bra koll på dem. Men ingen köper sådana tidningar, ingen som jag känner. Jag har i alla fall aldrig hört någon berätta om det. Det är bara hårfrisörskorna och tandläkarna som köper dessa till sina väntrum. Konstigt att de då säljs i stora upplagor?

Vårt kanske omedvetna behov av spänning/nervositet kan få oss att titta på deckare och våldsfilmer. En del kanske får utlopp för sitt spänningsbehov genom att göra kriminella handlingar.

För många år sedan läste jag i tidningen om några pojkar som hade slagit ihjäl sin kompis på skolgården. Jag minns det särskilt eftersom det stod i tidningen senare att de sagt att de fått en kick av vad de gjort. Detta måste väl vara den värsta formen av negativ spänning?
Ibland när man är i behov av spänning kan man spela bort alla sina pengar. Eller kanske handla upp dem, det är väl roligare? Det tycker i alla fall jag. Man kan arbeta alldeles för mycket eller ofta byta partner, enbart i behov av spänning.
Ibland när vi är uttråkade går vi till kylskåpet och letar efter något gott att äta. Eller så dricker vi för mycket. Efter ett par flaskor vin händer det något inne i huvudet, en berusande känsla, man känner sig kanske speciell, stor och duktig. Men de som ser personen som druckit för mycket tycker kanske att han eller hon enbart ser löjlig ut, ”en lallande fjant”.
Att gifta sig med en person som uppför sig löjligt och aggressivt ger också ett spännande/nervöst liv. Ett liv man verkligen inte vill ha men som man omedvetet dras till, kanske på grund av svåra upplevelser som ligger till grund för ens spänningsbehov.

Jag har läst en bok om detta som gav mig många insikter. Den heter ”Kvinnor som älskar för mycket”. När jag hade läst den köpte jag sju exemplar och gav bort till vänner som jag trodde skulle få glädje av den. En som fick den av mig köpte lika många och gjorde samma sak. Författaren heter Robin Norwood och är före detta alkoholist-hustru och dessutom psykolog. Boken var viktig för mig och den fick mig att se mycket klarare på en del sammanhang i mitt liv. Norwood menar, att om man har haft en svår barndom, om man har varit utsatt för misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände, då har man levt ett extra starkt oroligt, nervöst, ”spännande” liv och därför fått ett extra starkt behov av spänning.
När man blir vuxen letar man omedvetet efter samma känsla som spänningen/nervositeten gav när man var liten. Man känner sig ”hemma”. Det är bland annat därför man upprepar sitt mönster.

Tänk dig en liten flicka som ligger på natten och är orolig för om hennes pappa ska komma hem, hur han är när han kommer hem eller vad han gör mot henne när han kommer hem. Hon måste få väldigt ont i magen varenda dag. När hon växer upp och börjar intressera sig för pojkar är det inte de snälla pojkarna hon faller för, de som kommer hem varje dag klockan fem och hjälper till med barnen och städar. De är så snälla att de är tråkiga.
Nej, hon faller för den där spelevinken som får saker och ting att hända. Han som inte kommer när han har sagt att han ska komma. Han som gör henne illa. Hon hittar en man som är lik hennes pappa.

Pojken som får stryk är också nervös och rädd. Av rädsla kommer våld och maktmissbruk. På det viset upprepas mönstret för en del människor under hela deras liv. I en frågespalt berättade en kvinna att hon slog sin man. Det behövs inte mycket för att utlösa min vrede, skrev hon. Han är full med blåmärken och rädd för mig. När han var  liten blev han misshandlad av sin mamma.

Jag träffade en gång en kvinna vars dotter hade blivit utsatt för incest. Jag hade precis läst den boken och trodde mig veta varför det blivit så och frågade mamman om inte hon också hade varit utsatt för incest när hon var liten och blev inte så förvånad när hon svarade att det stämde.
Men det blir självklart inte så för alla. Många människor lyckas bryta sitt mönster, kanske lyckas de välja att leva tvärt emot sina dåliga erfarenheter.

Jag menar att det är oerhört viktigt för närstående och samhället att hjälpa utsatta barn och deras föräldrar redan när barnen är små. Mycket skattepengar skulle sparas på lång sikt, genom upplysning, samtal och utbildning i livskunskap redan tidigt i skolan.
Det är av extra stor betydelse för de utsatta barnen att andra människor ser dem och bekräftar dem, så att de kan få perspektiv på vad som händer. Att det inte är rätt att bete sig som deras föräldrar. Annars kan de gå genom livet med den felaktiga uppfattningen att det är dem själva det är fel på och då är risken stor att de upprepar sitt mönster. Här kan släktingar, vänner, förskolepersonal och lärare göra stora insatser så barnen förstår att det är föräldern som beter sig fel.

Alla människor har behov spänning, stort eller litet!

Alla människor har behov av spänning. Den enda skillnaden är att det antingen är ett litet eller stort behov.
Men gemensamt är att om man använder sitt spänningsbehov huvudsakligen till negativ spänning så får man sämre självförtroende. Om man använder det mest till positiv spänning får man ett bättre självförtroende.

 

4 Självkänsla, den inre styrkan

Har man gott självförtroende och god självkänsla är det lättare att känna lust. Känner man lust har man lättare att öka sitt självförtroende och få en god självkänsla. Det gäller att starta den goda cirkeln och det är viktigt av många anledningar.
Jag letade länge efter en enkel modell för hur man skulle kunna tänka för att arbeta med att stärka sig själv och hittade en modell där jag själv hittills funnit många svar på mina funderingar.

Tänk dig att vi människor är som plantor i krukor. Ett litet människofrö sätts i varje kruka. En del hamnar i stora och rymliga krukor direkt, får riktigt bra jord och god plats för rötterna att utvecklas. Bladen blir stora och fina och plantan börjar blomma nästan med detsamma.
Andra människofrön hamnar i en liten kruka med dålig jord och får en liten, liten rot och kanske bara två små gula blad.

Vad gör du med en sådan planta i ditt köksfönster? Kanske kastar du den direkt och tänker att det inte ens är lönt att försöka.
Jag menar att det alltid är värt att göra det allra bästa för varenda planta.

Någon kanske menar att det skulle hjälpa att vattna den lilla plantan. Men inte växer den bara för att man vattnar? Om krukan är för liten och jorden är dålig kan den inte växa, men om vi inte vattnar så dör den. Då är det naturligtvis bra att vi vattnar medan vi funderar över hur vi ska rädda den lilla plantan.
Det är samma sak med en liten människoplanta. Det räcker inte att man vattnar den med kärlek, beröm, positiva förväntningar, ger den ansvar, respekterar den och accepterar den med alla sina fel och brister. Det räcker inte. Men om vi inte vattnar dör den kanske. För en vuxen person är svaret på hur vi ska kunna växa detsamma som för den gröna växten. Man måste rycka upp sig själv med roten och plantera om sig själv i en ny fin kruka där det finns möjligheter att växa och där man får lov att ha det bra.

Så befinner man sig då där i sin nya kruka, en ny lägenhet alldeles ensam med sig själv.
Oh, så bra jag har det här, tänker man. Så här bra har jag aldrig haft det. Men plötsligt tänker man kanske: – Det händer nog snart något hemskt, för det brukar det ju göra.
Men nej, det händer ingenting. När det inte händer något alls, kan man möta någon som man inte har träffat på länge. Då möter man sitt lilla inre barn som fortfarande är lika ledsen som man var när man var liten. Då kommer all ångest och depression upp till ytan. Usch vad jag mår dåligt här, tänker man. Här vill inte jag vara.

Kanske flyttar man tillbaka till den gamla krukan, hittar en ny missbrukare eller misshandlare, för när man är fullt upptagen med andras problem har man inte tid att tänka på hur man själv mår. I stället har man fullt upp med allt hemskt som händer runt om en och slipper sorgen att möta sitt eget inre ledsna barn.

Robin Norwood menar i sin bok, att om man hade en svår barndom kan det hända att man bär med sig en depression på grund av obearbetade trauman. För att hålla undan depressionen måste man tillföra mycket spänning/nervositet.
Jag tolkar det som att det viktiga är att orsakerna till depressionen får komma fram, värka färdigt och läka.

Om du vill växa i din självkänsla måste du stanna kvar i den nya krukan, möta dig själv och gråta färdigt. Idag är du vuxen. Du kan själv ta hand om ditt lilla inre barn som fortfarande kanske är lika ledset som du var när du var liten. Som vuxen kommer du aldrig någonsin att lämna ditt inre barn.
Du kan bli din egen mamma, din egen pappa och ge dig själv det du borde ha fått från början – ovillkorlig kärlek – bry dig om och ta hand om dig själv på bästa sätt.
Det finns också en vuxen inom dig idag och faktum är att denna vuxna är den ende som alltid kommer att finnas för ditt inre barn. Du kan hålla ditt eget lilla inre barn i handen alltid, ända till den sista dagen som du finns på den här jorden. När du känner dig trygg med det, då är du trygg i dig själv. Då är du aldrig mera ensam.
Då växer det viktigaste i din planta, då växer roten. Det är där självkänslan sitter.

Hjärteroten

Alla gröna plantor har en huvudrot. Det har vi människoplantor också. Jag kallar den för ”hjärteroten”. Den växer när du vågar vara ensam med dig själv, vågar låta dina känslor komma fram och känner och tar hand om dem.
Självkänslan växer också när du blir medveten om dina egna värderingar, vad du tycker är viktigt i ditt liv och när du vågar stå för dina egna värderingar inför andra. Då är du stark inifrån och står starkt ”rotad” i dig själv när förändringarnas vindar blåser.
Som exempel på värderingar kan jag nämna att vilja ta ansvar, följa regler och lagar, visa hänsyn, respektera andra, bry sig om sina relationer, inte prata illa om andra, vara lojal, ekonomisk, miljömedveten, vegetarian.
Dina värderingar och empati är din kompass, den väg du vill gå i livet. Om du inte är medveten om vad som är viktigt för dig, kanske du följer andras kompasser och känner dig vilsen.

Kontaktrötterna

Alla gröna plantor med stor huvudrot har också trådrötter, de tunna rötter som suger näring till plantan. Det har vi människoplantor också. Jag kallar dem för kontaktrötter. Det är våra relationer med våra barn, föräldrar, vår respektive, före detta respektive, syskon, arbetskamrater, vänner och våra hobbys och intressen och allt annat som kan ge kraft och näring åt plantan. Vi står stadigt i vår egen kruka, vid sidan av någon annan som står lika stadigt i sin. Vi håller varandra i handen och stöttar varandra i livet.
Vi kan inte stå två i samma kruka för då trasslar vi in rötterna i varandra och suger näringen ifrån varandra. Vi klarar kanske inte ens att vara ifrån varandra en enda natt utan att gå sönder.

Den enda gång vi får stå två i samma kruka är när den ene är ett litet skott. Men skottet ska så fort som det är möjligt planteras om i en egen tillräckligt stor kruka så att den lille har en chans att bilda ett eget rotsystem, ett eget kontaktnät, ett eget liv. Men vi kan hålla den lille i handen och stötta våra barn hela livet.

Under jorden finns alltså hjärteroten, i den finns självkänslan, vår inre styrka. Den syns inte, den känns.

 

5 Självförtroende som märks

Ovan jorden finns vårt självförtroende. I bilden av plantan motsvarar det de gröna, friska bladen, blommorna och frukten. Självförtroendet är våra handlingar, allt det vi vågar göra, det som andra kan se.

Självförtroende har jag till exempel när jag vågar säga vad jag tycker, men också när jag vågar förändra min åsikt när jag förstår att jag haft fel, när jag vågar bli chef, vågar misslyckas, vågar sjunga fast jag inte kan så bra, när jag vågar tala inför publik, vågar synas inför andra som till exempel chef, lokalvårdare, busschaufför, politiker, renhållningsarbetare, parkeringsvakt och polis.
I kapitel längre fram finns en del förslag på hur man kan utmana sig att våga och få sitt självförtroende att växa. Där berättar jag vad jag själv gärna vill välja att våga.
Det viktigaste är, tänker jag, att bara våga det man själv har en önskan om att våga. Det finns ingen anledning att våga något som andra vill. Då gäller det i stället att våga säga nej.

En perfekt människa

Den perfekta människan finns inte men jag vill beskriva den som en planta som den här:
Det kommer ett litet frö i jorden, sedd och älskad av sina föräldrar och då växer hjärteroten. Den lilla plantan tar sina första steg, kan börja äta själv, har en åsikt redan i trotsåldern, börjar skolan och de första bladen av självförtroende växer fram. – Oh, vad duktig du är, säger föräldrarna stolta varje gång barnet gör ett framsteg. Det känns gott i hjärteroten som växer av den goda relationen med föräldrarna och plantan vågar växa ytterligare några blad. Det börjar synas vad barnet kan och vågar. Stärkt i sin självkänsla vågar personen utbilda sig efter sitt eget huvud och inre lust och självförtroendet är stort.

Händelser i livet bearbetas genom att känslor av sorg, ilska och glädje är tillåtna och plantan/personen får ut känslorna och kan bearbeta dem. Plantan/personen har tagit vara på erfarenheter och fått väl genomtänkta värderingar som personen står för och lever efter. Hjärteroten växer djupt grundad i jorden och plantan får lust och energi att leva  i enlighet med sina värderingar.
Kontaktrötterna är många, både familj, vänner och umgänget växer när hälsosamma relationer ger kraft till plantan. Självkänslan är stor och personen väl rotad i sitt inre.

Plantan vattnas med kärlek, beröm, ansvar, respekt och blir accepterad precis som den är. Då börjar plantan blomma och så småningom kommer frukterna.
En av frukterna med gott självförtroende och god självkänsla är bättre hälsa. Jag har hållit föredrag för många i sjukvården och de brukar hålla med om det.
En annan av frukterna är den skönhet man kan uppleva när en person känner sig trygg och vågar vara sig själv. Den skönhet vi hade i ungdomen försvinner med tiden, men skönheten som kommer inifrån växer.

När man vågar vara sig själv och vågar uttrycka det man vill upplevs man som en personlighet. Alla människor är personligheter menar jag, men alla har inte tagit reda på vem de är och alla vågar inte visa sin personlighet utan försöker i stället likna någon annan.

När människor brinner av lust strålar det om människan som då lätt får andra med sig. Man kallar det utstrålning och karisma. Det är dock inte säkert att personen har något gott syfte för någon annan än sig själv. Många av världens mest skrämmande ledare har haft stor karisma men varit manipulerande lögnare.

Ytterligare exempel på frukter är goda relationer med andra människor. När man själv mår bra och accepterar sig själv med fel och brister är det mycket lättare att förstå andra, acceptera dem precis som de är och hjälpa till att lyfta fram deras fina sidor.
Lennart Hyland var en programledare som i sitt program Hylands hörna lyfte fram många nya förmågor. Förlorade han på det? Blev han mindre? Nej, han blev större. Han blev den mest populära programledaren på svensk television, en legend. Vilket naturligtvis inte betyder att han var en perfekt person, det finns ingen sådan.

Vi blir som vi förväntas bli

Vi blir uppfostrade på olika sätt och blir ofta som vi förväntas bli och här beskriver jag ett par överdrivna personligheter. Det kan bli så att det kommer ett litet frö i jorden, sedd och älskad av sina föräldrar och då växer hjärteroten en del. Men du kanske förväntas vara stor, stark och inte gråta, är oerhört duktig när du tar dina första steg och din förebild om hur en man ska vara är din pappa. Du är duktig, utbildar dig, satsar på ett bra jobb, gör karriär och blir beundrad när du blir chef eller politiker.

Det känns ganska bra i hjärteroten, men du går mest in för att bli duktig och har inte så mycket tid över för dina nära relationer eller dina egna känslor och mår inte så bra på djupet. Din rot, din självkänsla, är kanske inte så stor men dina blad, ditt självförtroende, är stora och fina och du verkar i andras ögon vara starkare än du själv känner.

Ibland blir det tvärtom. Det kommer ett litet frö i jorden, sedd och älskad av sina föräldrar och hjärteroten växer och blir stor. Du är gullig när du gråter och visar dina känslor, du har många relationer med dina dockor och dina väninnor. Din förebild är kanske din mamma. Du behöver inte bli chef eller politiker. Du väljer hellre att ta hand om barnen och hemmet. Ingen förväntar sig av dig att du ska hålla tal på fester.
Roten är stor och trådrötterna många, din självkänsla är bra, du känner att du duger som du är.
Men du har bara några små blad, självförtroendet är ganska litet, men med stöd och uppmuntran har du stora möjligheter att växa rejält.

Det är inga större problem för de här plantorna. Med bättre självkänsla får man lättare ett starkt grundat självförtroende. Det skulle vara bra om plantan som har stor rot och inte är rädd för att visa känslor, skulle ville hjälpa den med stora blad som satsar helt på karriären, genom att berätta att man inte alls blir stor och stark av att inte gråta. Det är ett mänskligt behov. Jag är övertygad om att man blir friskare både fysiskt och psykiskt om man tillåter sig det.
Jag glömmer aldrig en man som för många år sedan berättade för mig att han trodde det var något fel på honom för han grät när han såg sorgliga filmer. Jag blev förvånad, jag tycker ju att det är självklart. Efteråt har jag frågat många män som jag har träffat på tu man hand om inte de också ofta känner för att gråta och jag har verkligen fått det bekräftat.

Det skulle vara bra om plantan med de stora bladen kan hjälpa plantan med den stora roten genom att berätta att hon är duktig som talare och att hon har kompetens att söka jobbet som chef eller engagera sig politiskt. Ju mer vi hjälper varandra desto fortare får vi gott självförtroende och god självkänsla. Både män och kvinnor är nödvändiga, både i politiken och i hemmet för samhällets skull.

Det tar tid att bli jämställda och det är inte det största problemet. Ett större problem är att det ibland kommer ett litet frö i jorden som inte alls är sedd och älskad av sina föräldrar. En planta nästan utan rot och nästan inga blad, som inte har någon som stöttar att våga ta några steg över huvud taget. Kanske tvärtom blir misshandlad. Dessa människor gör inte så mycket väsen av sig, du märker dem knappt. Men de finns och lidandet är enormt, ibland klarar de inte av att orka leva.

Det finns ännu värre exempel än så. Ibland kommer det ett litet frö i jorden, förmodligen inte sedd och älskad av sina föräldrar och var kraften att växa kommer ifrån kan man undra. Det finns nämligen de som har missuppfattat detta med självförtroende. De tror att det gäller att synas så mycket som möjligt, de skjuter stora vassa grenar, högre än alla andra. De kan allting bäst. De vet bäst för alla andra människor. De styr och bestämmer över andra.
En del säger en massa svåra ord även när det inte är motiverat och mottagaren inte kan förstå vad de betyder, bara för att mottagaren ska känna sig dum så att de själva får känna sig stora.
En del av dem köper pistoler, farliga hundar eller är med i kriminella gäng för de vill känna sig stora och farliga och för att andra ska känna sig mindre och rädda. De tar lusten, energin och självförtroendet ifrån andra människor och skadar andra. Vi kallar dem psykopater.
De har ingen empati och känner inget ansvar. Men de är duktiga på att spela empati, ansvar och på att dupera och manipulera andra.
Många av dem blir kriminella, en del blir chefer, politiker och en del till och med presidenter.

En del säger ”sanningar” som får andra att krympa, styr och bestämmer över andra och vet alltid bäst hur andra ska leva och tar på det viset lusten från andra.
”Du är inte sjuk” säger försäkringskassan och menar att varken du eller din läkare kan bedöma det. De politiker som beslutat vad försäkringskassan ska göra för bedömning tycker inte att du själv är kapabel att veta vad din kropp klarar av. Jag har läst fruktansvärda historier om svårt sjuka människor som tvingats söka jobb. Till och med några som varit döende.

Det är ett problem att de ”små” människorna ibland söker makt som politiker för sin egen skull. Det viktigaste för dem är att stanna kvar och de lockar gärna med attraktiva vallöften.
”Stora” människor vill ha makt för att det ska bli bra för så många som möjligt. En del av dessa blir naturligtvis också politiker. Men det är ingen lätt uppgift att under en enda kort mandatperiod genomföra långsiktiga obekväma mål som initialt kostar mycket pengar, men som både lönar sig och är nödvändiga på längre sikt.

Vi skulle spara många skattepengar, om vi hade möjlighet att ge alla barn känslan av att vara respekterade, accepterade och omtyckta redan från början. Samhället skulle få bättre ledare.

Skenet bedrar ibland

Vid några tillfällen i livet har jag fått smärtsamma erfarenheter av vad jag har trott vara trevliga, sympatiska, vänliga och ärliga människor. Det har hänt några gånger att det visat sig att vänligheten använts i ett syfte för att utnyttja en annan människa. Den smärtsammaste och kostsammaste erfarenheten gällde en person som upplevdes som mycket ärlig, men visade sig vara grovt kriminell och det drabbade många personer väldigt hårt.
Jag vill också ge en varning för att gå med i en styrelse om man inte har möjlighet till full insyn, kontroll och eget ansvar. Har man inte det kan man bli lurad och det är inget försvar inför en domstol. Om det har skett oegentligheter blir man dömd som skyldig även om man inte gjort något kriminellt. Man ska gå ur styrelsen hos bolagsverket.

Nu vill jag inte sprida en misstänksamhet mot vänliga människor. Men det föds ett stort tvivel hos mig om jag lägger märke till att någon utnyttjar andra eller är vänlig mot mig men pratar illa om andra. Jag har insett att då är jag säkert själv också drabbad.

En man sa att jag hade fel

Jag har brukat uppmuntra mina åhörare att berätta om de tycker att jag har fel och jag tycker om att få synpunkter på vad jag har sagt. Det blir nya pusselbitar för mig som kanske gör att jag kommer vidare i mina egna funderingar. En gång kom en man fram till mig efter ett föredrag och sa: – Du har fel. Du säger att alla människor är lika starka från början. Jag har två barn och vi har alltid behandlat dem på samma sätt. Men de är inte lika starka.

Jag hade inget svar på det han sa utan behövde tid att fundera. Jag tänker bäst när jag stryker. Om jag gör något med händerna som jag tycker om, slappnar hjärnan av och då kommer jag åt djupare information. Det är min erfarenhet. När jag kom hem satte jag i kontakten till strykjärnet och tänkte att jag nog skulle hitta svaret i bilden om plantan. Svaret kom direkt. Om man behandlar en ros och en kaktus på samma sätt, då dör den ena. Men om man behandlar en kaktus så som en kaktus ska bli behandlad, kan man till och med få en kaktus att blomma.

Är du en ros eller en kaktus? Eller är du en hög tall eller en marktäckande växt? Vem har bestämt hur hög du ska bli? Om dina föräldrar har försökt få dig att växa på höjden och din personlighet är att vara så heltäckande som möjligt och kunna lite av det mesta, kanske du aldrig når upp till ett gott självförtroende.
Om du ska bli behandlad som den person du är, måste du själv först ta reda på hur du vill växa och själv sätta ribban i den höjd som gör det möjligt för dig att nå upp till den. För att inte bli uttråkad och för att växa i ditt självförtroende kommer du säkert att höja den efterhand som du växer.
En kvinna ringde till mig efter ett föredrag och tackade för att jag hade sagt just detta. Hon berättade att hennes föräldrar hade önskat att hon skulle bli ”en hög palm”. Jag blev en liten palm, sa hon. Men nu har jag kommit på att jag är en gräsmatta, för jag har alltid låtit människor trampa på mig. Nu låter jag ingen trampa på mig, men jag lyfter gärna andra när jag har möjlighet.
Vilken bra bild tänkte jag, en gräsmatta som lyfter andra måste ju vara en bra ledare.

 

6  Vilken sorts ledare/förebild är du?

Ett stort problem i vårt samhälle är att det finns många som har både dålig självkänsla och dåligt självförtroende. De kanske redan som små har behandlats med likgiltighet, misshandlats, de har kanske lärt sig att de är värda att bli hatade. Därför hatar de sig själva. När man hatar sig själv, hatar man kanske samhället och då kan man bli farlig.

Man blir naturligtvis inte farlig bara av den anledningen, men man kanske känner sig oerhört liten. Då vill man kanske känna sig en aning större och det enda sättet man vet att växa är kanske på bekostnad av någon annan.
Om du är sämre än jag, då är jag nog lite bättre än du. Om du har fel, då har jag rätt och då är jag lite bättre. Om jag bestämmer allt och alla andra lyder, då känner jag mig ännu större. Om jag skrämmer andra så att de blir rädda, då känner jag mig riktigt ”stor”.

Om jag är kvinna och har dålig självkänsla klarar jag kanske inte av att se andra kvinnor gå förbi mig i karriären. Om jag är chef klarar jag inte av att anställa de som är duktigare än jag, för då känner jag mig sämre.
Då blir det naturligtvis så att människor med dålig självkänsla stoppar en bra utveckling i företag, organisationer och samhället i övrigt.

Det är därför jag tycker det är så oerhört viktigt att vi lägger resurser på att alla människor ska kunna utvecklas, få ökad lust och därmed mycket mer energi. Samhällsekonomin skulle förbättras oerhört mycket om vi gör långsiktiga förändringar med detta som mål.

Nu är det inte så enkelt att vissa har en bra självkänsla och andra har en dålig. För de allra flesta går självförtroendet upp och ner allt som oftast. Har du märkt i vilka stunder du känner dig liten och i vilka stunder du känner dig stor? Kan det bero på vem du är tillsammans med just för stunden? Har du märkt att det finns vissa människor som får dig att känna dig väldigt liten? Vissa människor får dig att känna dig stor, alltså nöjd med dig själv. Just för att du känner dig accepterad precis som du är.

Har du någon gång kommit till en fest där du inte känner någon? Har du stått ensam i ett hörn och försökt se glad ut medan ditt självförtroende tillfälligtvis ramlat ner i skorna? Tänk på de barn som aldrig någonsin i sitt liv har känt sig sedda.
Jag hoppas du har fått känna hur det känns att komma till ett möte med människor där du blir sedd direkt och känner att du är efterlängtad.

Vi är ledare för varandra

Att ha en god självkänsla och ett bra självförtroende betyder inte att man tycker att man är bäst i världen. Det betyder bara att man är nöjd med sig själv, precis som man är. Då är det också mycket lättare att acceptera andra precis som de är. Det är då man kan bli en bra ledare för andra människor.

Det är därför jag tycker det är så oerhört viktigt att vi lägger resurser på att alla människor ska kunna utvecklas, få ökad lust och därmed mycket mer energi. Samhällsekonomin skulle förbättras oerhört mycket om vi gör långsiktiga förändringar med detta som mål.

Nu är det inte så enkelt att vissa har en bra självkänsla och andra har en dålig. För de allra flesta går självförtroendet upp och ner allt som oftast. Har du märkt i vilka stunder du känner dig liten och i vilka stunder du känner dig stor? Kan det bero på vem du är tillsammans med just för stunden? Har du märkt att det finns vissa människor som får dig att känna dig väldigt liten? Vissa människor får dig att känna dig stor, alltså nöjd med dig själv. Just för att du känner dig accepterad precis som du är.

Har du någon gång kommit till en fest där du inte känner någon? Har du stått ensam i ett hörn och försökt se glad ut medan ditt självförtroende tillfälligtvis ramlat ner i skorna? Tänk på de barn som aldrig någonsin i sitt liv har känt sig sedda.
Jag hoppas du har fått känna hur det känns att komma till ett möte med människor där du blir sedd direkt och känner att du är efterlängtad.

Vi är ledare för varandra

Att ha en god självkänsla och ett bra självförtroende betyder inte att man tycker att man är bäst i världen. Det betyder bara att man är nöjd med sig själv, precis som man är. Då är det också mycket lättare att acceptera andra precis som de är. Det är då man kan bli en bra ledare för andra människor.

Min syn på ledarskap är att vi alla är ledare för varandra. Alla är bra på något. Om vi hjälper varandra med det vi är bra på kommer vi alla att bli bättre och bättre. Ledarskapet ska skifta och skifta ofta. En bra ledare stimulerar andras lust att ta itu med olika arbetsuppgifter.
Jag pratar inte om att vara chef, jag pratar om att vara ledare. En bra ledare får andra att växa, känna sig stora, känna ansvar och lust inför sina uppgifter.

– Människor med dålig självkänsla, använder den makt de har som ledare, för att själva få växa     och känna sig stora.
– Stora ledare använder den makt de har för de vill att andra människor och samhället ska växa.

Den störste ledaren är den som blir glad när andra växer förbi honom/henne och som inte ens har något behov av att berätta att det var just tack vare honom/henne. Den störste ledaren kan vara din chef men det kan också vara din arbetskamrat. Det är bara du som vet vem som får dig att växa.

När jag var ledare för kansliet på Överlantmätarmyndigheten i Malmö kunde jag inte mycket om ledarskap. Det har jag lärt mig långt efteråt, inte minst av barn och barnbarn.
På barn ser man direkt om ens ledarskap fungerar. Det ser vi inte på vuxna eftersom vuxna människor ofta går med ”masker” och låtsas att allt är bra, speciellt inför chefen. Men vid fikat får arbetskamraterna höra missnöjet. På barn ser man direkt om de får lust att göra det man vill att de ska göra.
Om barnen/eleverna inte har någon lust, ge dem trygghet och goda baskunskaper för att öka deras självförtroende. Väck deras intresse med berättelser. Visa dem var det finns mer kunskap att hämta. Öka deras frihet att välja sin väg till kunskap. Ge dem uppskattning i förhållande till deras framgångar, inte i förhållande till andras.

Visa att du själv vågar misslyckas och underlätta för dem att också våga. Acceptera dem precis som de är, lyssna på dem och respektera vad de säger. Låt dem känna att det är deras eget ansvar att lära för livet.

Lyssna efter vad de brinner för. Du hör det när de säger: ”jag hoppas, jag vill, jag tror, jag kan, jag tycker att det är viktigt, jag vet, jag hör, jag såg, jag beundrar, jag tycker att det är roligt att….”
     När de går till sin idrott, gymnastik, slöjd, hemkunskap, skicka med dem en fråga om vad de har mest lust för, brinner för. När kroppen arbetar med något man trivs med släpps tankarna fria och svaren kommer inifrån.

Jag hörde någon berätta om sin läkarutbildning. Alla fick i uppgift att ta reda på allt de kunde om var sitt organ, de sökte på bibliotek, internet, hos kolleger…när de sedan redovisade kroppens alla organ blev det en givande lektion där alla blev varandras ledare och gemensamt både gav och fick kunskap.

”Jag längtar så det killar i magen”

Min yngsta dotters son har lärt mig mycket om ledarskap. Han uttryckte en gång på väg till äventyrsbadet i Malmö det mest lustfyllda uttalande jag någonsin hört. Han sa: – Jag längtar så det killar i magen.

En pusselbit, tänkte jag och förstod snabbt hans förväntan.
Det var så här, han kunde inte simma och han var sju år. Jag tycker att det är jätteviktigt att alla lär sig simma, annars kan man ju drunkna. Som mormor till honom var jag en av hans ledare. Jag ska lära honom, tänkte jag. Det största problemet var att han inte vågade doppa huvudet under vattnet. Ett stort problem var att jag inte själv heller vågade.
När jag var liten älskade jag att göra det, jag var ofta under vattnet. Men när jag kom i tonåren tuperade jag håret så det blev stort och högt. Det var då jag slutade vara under vattnet, eftersom då skulle naturligtvis min frisyr förstöras. Jag tappade mitt intresse och färdighet för att simma under vatten.

Nu bestämde jag mig för att jag skulle träna på det igen och köpte simglasögon till mig och mitt barnbarn.
     Om man inte har lust, då måste det vara lönt. Till honom sa jag: – Du får tio kronor om du gör det. Det hjälpte inte. Han hade ju redan lust, men han vågade inte. Då förstod jag att jag måste locka honom så att han inte skulle kunna låta bli.
Jag kastade min nyckel i vattnet, dök i och hämtade upp den och berättade för honom hur det såg ut under vattnet. Den ”leken” höll jag på med några gånger och när jag vid ett tillfälle kom upp med nyckeln i handen såg jag i ögonvrån att han hade tagit på sig sina simglasögon. Jag vågade nästan inte titta. Men sen såg jag att han doppade lite av sitt huvud i vattnet.
Då skrek jag rakt ut i luften: – Nu har du bara håret kvar. Då doppade han snabbt hela huvudet i vattnet, kom upp direkt och hans kropp började skaka. Han hade fått frossa och sa lyckligt: – Jag är så glad så jag darrar. Nästa gång när vi skulle åka till badhuset sa han:   – Jag längtar så det killar i magen.

När man har lyckats tända den glöden hos en annan människa behöver man inte göra mycket mer. Sedan går det av sig själv. Efter denna gång var det alltid han som ringde till mig. Minst en gång i veckan ville han åka till badhuset.

Ett och ett halvt år senare minns jag ett speciellt tillfälle. Han hade fått en lillasyster och hon var med. Hon var ett år och sju månader. Hon och jag stod och höll varandra i handen och tittade på storebror.
Han hade kommit så långt i sin utveckling att han stod vid bassängkanten där det var allra djupast och hoppade ner i vattnet med fötterna före. Nu brann han för detta och gjorde det om och om igen.

Vi stod en lång stund och beundrade honom. Plötsligt märkte jag att lillasyster började ta sats. Jag hann tänka: Ska man som ledare hindra någon i dennes utveckling? Nej, särskilt inte som jag har haft så mycket besvär med att få hennes bror att våga.

Som ledare ska man naturligtvis tänka: Kan jag stötta henne i hennes utveckling? Det kunde jag ju. Jag tog henne i handen och följde henne till kanten. – Hoppa, sa jag. Hon hoppade direkt. Hon hade ju längtat en lång stund. Jag var noga med att hålla henne i handen och jag var noga med att hennes huvud skulle komma under vattnet. Sedan drog jag upp henne. Hon skrek rakt ut i luften av glädje.
Efter det ville hon göra det om och om igen. Hon skrek högt varje gång och alla tittade på mig och undrade vad jag höll på med, men jag visste att hon skrek för att hon var glad. Vi blev hungriga och tog en pastapaus, men nu hade det tänts en stor glöd i hennes lilla bröst. Hon brann av lust och ville tillbaka och hoppa.

När vi kom tillbaka till bassängkanten stod där en mamma med sin cirka 6-åriga dotter. Hon sa samma sak till henne som jag själv alltid sagt till mina egna barn: – Akta dig, här är djupt. Det är farligt. Man kan ramla i och drunkna och då kan man dö. Hon sa inte det sista, att man kan dö. Men det vet jag att jag själv har sagt till mina barn många gånger.

När man sedan har berättat om alla faror som finns, då säger man kanske:  – Hoppa nu då! Då har vi gett barnen en lång omväg till färdigheterna.

Jag måste varna den som funderar på att göra som jag gjorde. Jag glömde berätta för lillasysters pappa vad vi hade gjort. Lite senare var han ute och promenerade med sin dotter vid vattnet i Limhamn i Malmö. När hon fick syn på vattnet blev hon glad och sprang ditåt. Han hann ifatt henne. Man måste självklart passa alla barn i hennes ålder, men särskilt var han tvungen att passa henne, för hon trodde att hon kunde och det kan vara en bra början.
När denna lilla tjej var cirka fyra-fem år och hon och hennes mamma hade tagit en lång sovmorgon sa hon – nu måste vi gå upp så vi får lite ljus i oss. För mig känns det som att ”ljus” var ett annat ord för lust.

Ledarskapet skiftade så småningom. Mitt barnbarn fick mig att åka vattenrutschbana. Jag var mycket nervös och skulle aldrig ha gjort det om han inte stått nedanför, hejat på och sagt: – Mormor, det är inte farligt.
När han kom i övre tonåren blev ett av hans stora intresse att surfa.

En ledare behöver inte vara bäst

Jag är med i en målargrupp med tretton damer. Vi pratar, skrattar, målar och jag har ingen plan på att bli en duktig konstnär. Jag ser det som ”roliga timmen” i skolan och min största ambition är att försöka göra målningar av mina barnbarn och barnbarnsbarn, i vilka man åtminstone ska kunna se vem jag försökt måla av.
Jag tycker om att måla människor och fick lära mig av en konstnärinna hur man gör skuggor på till exempel kroppar och blev eld och lågor över den kunskapen.
En dag berättade jag för mitt barnbarn Nema hur man gör det med akvarellfärger. Man blöter till exempel kinden och målar mörkare längs kindkanten och då flyter färgen in som en skugga.
Nema fick direkt lust att prova och målade en fantastisk gladiolus när hon var knappt 10 år Jag skulle aldrig kunna måla en sådan och ändå blev jag en del av hennes konstnärliga utveckling.

 

Jag hatar detta men applåderar ändå

Mitt yngsta barnbarn då fem år gammal älskade att spela spel men hatade att förlora. Hon grät strida tårar när det hände och jag ville att hon skulle vänja sig så jag sa att vi skulle applådera varandra när vi vann. Jag applåderade henne när hon vann. Det var nog lite väl stora krav på denna lilla femåring har jag förstått efteråt, men hon tog det som en utmaning och sa medan hon applåderade: – Jag hatar detta men jag applåderar ändå.
Samma barnbarn var väldigt arg en gång i bilen ungefär vid samma ålder. Hon var en mästare på att gråta skrikande. Jag sa till henne att vi inte skulle gå ut ur bilen förrän hon slutat skrika och sedan satt jag lugnt och väntade. Det bildades imma på alla rutorna. När hon såg det började hon rita sura gubbar i den med sitt finger. Gubbarna blev så småningom glada utan att hon tänkte på det, hon hade slutat skrika och tydligen glömt att hon varit ledsen. Glada i hågen gick vi ut ur bilen.
När hon var nästan åtta år bodde hon en helg hos Pekka och mig på landet och sa med glimten i ögat efter att ha plockat bär, kokat saft, samlat kvistar till släpet, tömt på tippen och sopat mark och släp: – Jag trodde att om man är på landet så tar man det lugnt.
Utveckling går fort.

Nu är hon vuxen och har en brorson som är sju år gammal. Han var med en gång och spelade julklappsspelet. Jag undrade hur det skulle gå när paketen skulle tas ifrån honom och han kanske skulle förlorar alla. Det fanns ett stort paket som alla ville ha och vi tog det ifrån varandra flera gånger under skratt och jubel. Sjuåringen jublade lika mycket som alla vi andra. Han drogs med i kampen om paketen och var lika glad hela tiden.
Ett tag hade han en hel hög med paket, men när det slutade hade han bara ett kvar. Det var fullt med godis och det passade utmärkt, han var nöjd. Julklappsspelet kan vara en bra träning för att bli en god förlorare tänker jag.

Jag har två döttrar, sju barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Tre flickor är ganska jämngamla. Den ene är yngsta barnbarnet och de två andra barnbarnsbarn. Deras mamma hade jag bjudit på cirkus en gång när hon var liten. Jag mindes hur roligt hon hade haft och hur mycket hon hade skrattat åt clownen och därför bjöd jag de tre flickorna på ett cirkusbesök. Två var då tio år och en var åtta.
I pausen var de alla upprörda och sa att så här gör man inte mot djur. De tyckte att djuren plågades och vägrade vara kvar så vi gick i stället ut på stranden på Sibbarp. Där hade de eget cirkusupp-trädande, hjulade och stod brygga för vem som helst som ville titta. Så nu blev de mina ledare och det blev ingen mer cirkus för min del efter detta.

Vi leds av våra förebilder

En del följer samma spår och livsöde som sina föräldrar, på gott och på ont. En del lyckas bryta negativa mönster av misshandel och missbruk, kanske med stöd av andra personer som finns omkring dem.

TV sänder olika sorters program, en del upplevs som roliga, meningslösa eller intressanta helt beroende på den som tittar. Jag uppskattar musik, sång och program som är utvecklande och lärorika. Teveprogrammet ”Mandelmanns gård” ser jag som ett speciellt meningsfullt program i dessa tider när självhushållning känns extra viktig. De använder sig av naturlig gödsel, gärna blandad med kompost, drar upp ogräset för hand, använder aldrig gift för att göra sig kvitt ogräs eller skadedjur och dessutom försörjs gården  av egenproducerad el med hjälp av ett litet vindkraftverk och solceller.
Programmet har inspirerat mig, som till exempel när Gustav menar att man inte ska köra till tippen med trädgårdsavfall. – Klipp grenarna i småbitar och lägg det under buskarna. Maskarna blir så glada, säger han och ler med hela ansiktet.
Marie upplever jag som noggrann, eftertänksam och humoristisk. Hon och Gustav skulle göra marshmallows och det fanns mycket man skulle tänka på för att det skulle lyckas. Att de sjönk ihop och blev platta var inget problem för Marie. – De blev nästan ännu bättre. De liknar Gustavs basker, sa hon och vips fick de ett namn. Ett misslyckande kan vändas till en framgång med humor och värme.

Att bli ledare i sitt eget liv – en omöjlig elev

För alla ungdomar som vantrivs i skolan visar nedanstående att man kan nå sina egna mål när man så småningom hittar vad man vill göra med sitt liv.

Pekka, min make, kom som fyraåring med föräldrar och sex syskon från krigets Finland till Umeå. Familjen flyttade så småningom till Strängnäs, där Pekka som sexåring började skolan. Han visade tidigt att han inte alls trivdes i skolan, hade svårt för att sitta stilla, koncentrera sig och följa ordningsregler. Familjen flyttade efter några år till Helsingborg och för Pekka följde nu en rad skolmisslyckanden. Han fick gå om ett par klasser, gick i sommarskola, skolkade ofta och drogs till alla möjliga alternativa aktiviteter.
Trots upprepade underkända betyg och kvarsittningar gav föräldrarna inte upp hoppet om att även Pekka skulle bli akademiker som sina syskon. Extralärare anlitades men det gav inget resultat. Han lämnade skolan utan den studentexamen som förväntats av honom och gick ut i arbetslivet till enkla uppgifter.

Det såg närmast hopplöst ut. I stort sett alla misströstade. Det var då närmast omöjligt att förutse att Pekka en dag skulle vända motgångarna och lyckas mycket väl med studier och karriär.
I början av sextiotalet rådde stor lärarbrist. Helt utan meriter fick han möjlighet att vikariera som folkskollärare, utifrån resonemanget att en vuxen i klassrummet är bättre än ingen alls. Efter några år fick han möjlighet att ansvara för en ”obsklinik” i en mindre kommun och undervisa skolans ”värstingar”, pojkar och flickor i mellersta tonåren som satte skräck bland skolans lärare och elever. Nu kom Pekkas egna erfarenheter av att vara en busig elev till god nytta. Han kände igen alla trix som hans elever prövade på. Genom att vara bestämd och inte vika sig för hot och trakasserier och samtidigt visa eleverna att han ville dem väl lyckades han vinna deras förtroende. En amerikanare inköptes och eleverna kunde belönas med utflykter i bilen. Efter skoldagen kom de ofta och hälsade på i det hus Pekka hyrde under sin tjänstgöring i kommunen. Han hade egen ”fritidsgård”.
Nu som tjugofemåring började Pekka studera på allvar och med några studentbetyg i enskilda ämnen sökte han in på universitet i Lund och antogs med dispens. Ett antal lyckosamma år följde och Pekka tog flera akademiska examina: psykologexamen och utbildning till gymnasielärare. Via kandidat-, magister- och licentiatexamina disputerade han i pedagogik. Doktorsavhandlingen handlade om lärarkandidaters inflytande i lärarutbildningen och om fördjupad träning i demokratiska arbetsformer. Några år senare blev han docent i pedagogik.

2024 promoverades Pekka på nytt, nu till jubeldoktor efter 50 års framgångsrikt arbete som universitetslektor, lärarutbildare, forskare, parallellt som psykolog, föreläsare i privat regi för företagsledare, politiker och som idrottspsykolog. Han har aldrig slutat studera och blev efter sin pensionering specialist i klinisk psykologi och schematerapi. Dessutom gör han bedömningar av blivande schematerapeuters examensarbeten.
Alla människor är värda möjligheter och stöd av föräldrar och lärare för att utvecklas under sin egen utvalda, ibland slingrande väg genom livet.

Här finns ett fotot som visar Pekka som jubeldoktor i Lunds domkyrka. Bakom honom kan man se SVT:s korrespondent i Mellanöstern, Samir Abu Eid, som samtidigt blev hedersdoktor vid Lunds universitet för att han bland annat bidragit till att höja kunskapsnivån om freds- och konfliktfrågor.

 

Varför vände det för Pekka?

Jag har frågat honom vad som hände. Pekka: – Under tiden som lärare upptäckte jag att kunde lära ut vad jag hade förberett mig på dagen innan och att jag hade något att ge eleverna. Jag blev erbjuden fortsatt arbete som obskliniklärare, fick en tro på mig själv och lust att få mer kunskap och började studera på universitetet. Mina föräldrars påverkan hade också visat att de hade en tro på att jag skulle kunna klara det. Framför allt fanns det inte längre något tvång, jag kunde läsa i min egen takt och intresset ökade för varje framsteg.
Jag har trivts både i mitt arbete som lektor och som psykolog och upplevt uppgifterna som givande och meningsfulla. Självklart har jag tagit mig tid för återhämtning tillsammans med familj, vänner och för mina intressen som till exempel bridge och golf.

Marianne Coyet, en förebild ända tills hon fyllde 100 år

Marianne Coyet fanns i publiken när jag höll föredrag på China-teatern i Stockholm. Hon kände igen mig när vi träffades i Spanien och där lärde vi känna varandra. Pekka och jag var bjudna till hennes 100-årsdag i Steninge. Då var hon fortfarande verksam som författare och föreläsare. På fotot är vi hemma i hennes hem i Steninge. Min svärmor Ruth fortsatte också livet som vanligt långt upp i åren. Det är avundsvärt att ha haft dem som förebilder.

En viktig uppgift i skolan – LIVSKUNSKAP

Mina småskrifter och mitt föredrag handlar om att se det enkla i de svåra stunderna i livet. Jag har hållit föredrag för sjätte- och niondeklassare i aulor med cirka trehundra ungdomar och dessutom för en hel del gymnasielever. Utvärderingarna har blivit enormt fina och visar hur viktigt det är att höra dessa ”enkla” sanningar redan tidigt i livet.

Sexorna:
– Jag ska nog börja våga vara mig själv, kunna ta på mig vad jag vill.
– Hon sa att man inte behöver vara perfekt
– Det är tur att sådana som Gullmay finns!
– Det viktigaste hon sa var att utseendet spelar ingen roll.
– Skriften Våga leva var värd MMVG alltså jättejättebra.
– Gullmay fick mig att tycka om mig själv lite.

Niorna:
– Jag följde faktiskt negativa spänningar men efter det du har berättat
så känner jag igen mig själv och jag ska inte följa dessa mer.
– Jag tycker att du ska gå ut och berätta om detta för ungdomar.
– Viktigast var att vi måste ge varandra gnistan, att man måste hitta
kraften inom sig att sluta trycka ner andra. Jag är inget undantag,
men ser att det är fel och att man måste hitta styrkan inom sig att
förändra sitt beteende.

Gymnasieelever:
– Du har genom dina ord inte bara stärkt mig utan också alla de som
jag har berättat vidare för.
– Fick en ny synvinkel på livet, alla människor skulle behöva höra det
här.
– Detta behövs i denna ålder och mycket mer i skolorna.
– Känner att det finns hopp om att kunna bli precis vad jag vill.

 

7  Kan man bedöma andra?

Jag känner en man som försökte ta sitt liv många gånger. Se mig, hör mig, ett rop på hjälp. Han var ovanligt trevlig, såg bra ut och hade många framgångar i sitt yrke och stod i centrum i sociala sammanhang.
Det gick inte att se på honom hur han mådde. Självförtroendet var nog bra men självkänslan mycket dålig. Vi var många som kände honom och som levde i skräck för vad som skulle hända. En dag fanns det ingen där som kunde hjälpa honom. Han tog hand om sig själv, jag tror att han levde i ensamhet ett bra tag. Kanske hade han inget annat val än att bli ”sin egen förälder”. Det gick bra för honom sedan. Det kunde ha slutat illa men det gjorde det inte.

Jag kände också en flicka som satt i rullstol. Hon hade en muskelsjukdom som hade tagit ifrån henne alla krafter. Hon kunde inte ens lyfta sin hand. Men hon höll föredrag för läkare om hur hon klarade sig. Hon var en stark personlighet, hade bra självförtroende och en stark självkänsla. Hon levde i en familj som tyckte mycket om henne och som lät henne ”stå på egna ben”.

Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Många undrar nog varför. Jag tror att en del av anledningarna var mitt spänningsbehov. En av gångerna när jag var i slutskedet av en flytt var jag helt slut och hade dessutom ont i fötterna av ansträngning. Jag haltade fram. En parkeringsvakt förbjöd mig att stå vid min nya port och anvisade mig ett ställe som jag tyckte låg långt därifrån. Jag förstod inte hur jag skulle orka flytta de sista kartongerna.
Då kom en ”lodis”, en man jag skulle varit rädd för om jag hade träffat honom på en mörk gata. Han såg ovårdad och skum ut. Han frågade om han kunde hjälpa mig!
– Orkar du det, undrade jag matt. Han såg inte pigg ut och jag kände mig lika utslagen som han såg ut. – Klart jag gör, svarade han och sprang sedan fram och tillbaka med mina kartonger. Efteråt sa han till mig: – Jag tror det var en ängel som förde mig till dig.

En del får lätt en uppfattning om människor de träffar och tror att de har rätt. Jag tänker att det tar tid att lära känna en människa. Även om man träffar personen ganska ofta så kanske det aldrig händer.
Ibland har människor inte ens lärt känna sig själva.

 

8   Från deprimerad till eldsjäl

Den låga som brinner inne i vårt bröst, den har vi alla. Det är livslågan, den är vår lust.
Vi har den för alltid, men den brinner olika mycket för olika människor, vid olika tillfällen i livet.

Just nu i detta ögonblick, har en hel del av oss människor en väldigt liten låga. Det visar sig genom att man inte vill stiga upp på morgnarna eller att man längtar efter att det ska bli kväll så man ska få lägga sig igen.
Många människor längtar jämt efter helger och semestrar. Det är lätt att förstå, men om man inte njuter något av tiden däremellan behöver man säkert en större låga.

Jag vet hur det känns när lågan är liten. När jag skiljde mig från min första man, då var min låga väldigt liten. Jag ville bara sova. Jag hade en depression som varade i cirka tre månader. Allt kändes meningslöst. Det var som om jag hade fått en svart mössa nerdragen över huvudet.
En dag kändes det som att mössan var borta, jag mådde bra igen. Det är fyrtiofem år sedan och jag fick aldrig tillbaka denna otäcka känsla.

Jag vet också hur det känns när lågan är så stor att jag knappt vill lägga mig på kvällen. Det händer att jag längtar efter att det ska bli dags för frukost så jag kan fortsätta med vad jag just då håller på med.

Men då gäller det också att vara försiktig. Vår inre låga av lust ska vi vara väldigt rädda om. Vi kan naturligtvis likna den vid ett stearinljus. Allt behöver energi för att kunna fungera. Ett stearinljus behöver syre för att kunna brinna. Vi människor behöver lust för att brinna.
När syret försvinner i en lokal börjar stearinljusets låga att fladdra, det kan hända att det slocknar helt. När lusten försvinner i människans liv blir vi deprimerade och tappar all energi.

Om vi snabbt flyttar ett stearinljus hinner det inte ta upp syret och lågan kan slockna. När människor stressar för mycket och inte hinner med sin lust blir vi utbrända eller vad man nu ska kalla detta tillstånd som inte har något bra namn.
Det är därför ett luciatåg går sakta, tar paus vid varje steg. Om luciatåget hade sprungit genom lokalen skulle alla ljusen slockna.
Många människor i samhället har för bråttom, de ska hinna vara duktiga på allt, blir irriterade och frustrerade på småsaker och kanske sjuka. Det är dålig ekonomi att inte ta pauser för lusten. Man kan inte skjuta upp den till kvällen, helgen eller semestern. Utan lust har man ingen energi, det är plågsamt för den som drabbas och det är kostsamt för företag och samhälle.

Så här ungefär pratade jag om stress och utbrändhet när Tetrapaks koncernläkare Py Tubelius ringde mig och ville att vi tillsammans skulle skriva en skrift om stress. Vi hade tidigare skrivit flera skrifter tillsammans, min man Pekka som är psykolog, Py som är läkare och jag som håller i pennan och den röda tråden. Py gav mig ytterligare en liknelse om energi. Hon tog bilen som exempel. Bilens energi är bensin, men vi måste själva växla upp och växla ner och anpassa hastigheten efter omständigheterna.
Py menade att människor behöver omväxling. Trots att man har ett lustfyllt arbete behöver man omväxling för att inte tappa sin energi. Tänk er det mest lustfyllda man kan göra i livet. Inte kan man alltid hålla på med enbart det?
Allt blir tråkigt om man inte får omväxling.

Skapa lust

När jag var liten längtade jag efter julen och hann verkligen både känna lust, förväntan och julstämning. Många vuxna stressar inför julen och hinner därför inte känna minsta lust. Numera har julklappsspelet ersatt de dyra julklapparna hemma hos oss och alla bidrar med olika maträtter. Vi slipper därför mycket av stressen som tar död på lusten och vi hinner umgås och njuta av helgen.

Intet är som väntans tider, planering är halva nöjet, du kan påverka och ”vara glad i onödan”. Numera drivs jag ofta av lust och har fortfarande mycket energi. Jag tar ut glädje i förskott, gör vad jag tycker känns meningsfullt, drömmer om vad jag ska göra härnäst och skapar min egen förväntan inför det. Jag försöker sätta mitt lilla avtryck på jorden medan jag har glädjen att vara här.
Min städning får vänta tills lusten att städa kommer. Ju stökigare det är, desto större lust får jag att städa.

 

9   Aldrig mera ensam

Jag och mina tre syskon växte upp med mamma och pappa i en tvårumslägenhet på Kirseberg. Det var trångt. Vår mormor sov också ofta över hos oss. Hon och vi fyra syskon sov i ”lillarummet” och mormor berättade sagor för oss ofta. Det var mysigt och hemtrevligt. När hon inte var där, berättade i stället jag ofta en saga för mina syskon.

Vi fick leka och bygga koja inomhus, baka chokladbollar, ta in så många kompisar vi ville och använda bandspelaren och leka ”Barnens brevlåda”. Vi sjöng mycket och lyssnade på fin musik. Hela familjen låg några gånger på golvet i ”storarummet” och lyssnade på radion, bland annat lyssnade vi när Ingmar Johansson och Floyd Pattersson boxades.

Det fanns fler familjer med många barn i huset, alltid någon man kunde leka med. Vi gick i luciatåg i alla de fem trappuppgångarna, hade julfester och uppträdde för föräldrar i fritidslokalen i källaren med ledning av husets ungdomar. Det fanns enormt mycket gemenskap. Jag minns inga kramar eller beröm från mina föräldrar, men jag var bekräftad av dem och de fick mig att känna att jag var betydelsefull.
Trots detta, när jag kom i tonåren minns jag att jag kände en stor ensamhet som jag inte har någon förklaring till. Många drar sig gärna undan sina föräldrar i den åldern. Dessa kanske inte borde acceptera det utan hålla sig extra närvarande och visa att de bryr sig. Jag blev enormt blyg och rodnade jämt. Min lillasyster skämdes för mig. Det har hon berättat när vi blev vuxna.
Kanske var det hormonerna som störde mitt sinne? Många är känsliga i den åldern. Kanske var det därför jag sökte närhet och fäste mig vid en pojkvän redan när jag bara var sjutton år? I den åldern vet man inte mycket om vem man är, vad man vill eller vad som är viktigt. Man tror sig känna den man träffat och när man så småningom inser att man inte gör det, börjar man kanske försöka ändra på varandra och det är nog alltid olyckligt. Vi fick två barn men skildes efter femton år.
Pekka och jag träffades när jag var trettiofyra år. Vi pratade mycket och fann varandra i ett gemensamt intresse för mänskliga relationer. Den första skrift vi skrev tillsammans heter ”Kärlek och frihet”. Den handlar om att vara öppna och ärliga mot varandra och om friheten att vara älskad och accepterad precis som man är.

Många drömmer om att någon gång i livet hitta ”den rätte”. Den som kommer att älska oss för vår egen skull, som alltid kommer att förstå oss och ta hand om oss. Den som man kan kramas med, tillhöra och man slipper den tunga känslan av ensamhet.
Om man inte fått sitt naturliga behov av bekräftelse, trygghet och ovillkorlig kärlek tillfredsställt, har man förmodligen ett tomrum inom sig som alltid hungrar efter att bli fyllt och man hoppas att någon annan ska lyckas med det.

Det kan kännas som en odefinierbar smärta, man söker ständigt och hjälplöst efter något man saknar. Man försöker fylla hålet inom sig, kanske genom att ständigt vara behövd eller med mat, choklad, godis, kakor, sprit, droger, problem, sex eller en relation som är problematisk. Följden blir att livet gör ont, man blir för smal, för tjock, blir orolig, får abstinens, depression eller ångest. Man lever kanske med en ”spännande” och annorlunda person, kanske lika tom som en själv.

I fantasin överför man sina egna drömmar och gör personen till någon annan och tror att det är sant. Man hör bara de ”snälla” fraserna och tar emot hån eller misshandel.
Livet gör ont för alla ibland, ju mer ont livet gör på utsidan, desto mindre känner man av tomrummet på insidan. Man vågar inte möta sitt inre för man tror att man ska gå under.
En del skär sig för att smärtan på utsidan ska hjälpa dem att slippa känna den som finns på insidan.
Har man inte blivit sedd som liten, kan man få ett desperat behov av att bli sedd. En del kan göra vad som helst för att bli sedda och smärtan blir bara värre. Man har fått ett stort bekräftelsebehov och kan bli ett lätt byte för någon som medvetet i början av en relation är manipulativt inställsamt vänlig tills den är säker på att man är fast kanske genom graviditet, förtryck eller våld.

Att låta bli att fylla tomrum

Att låta bli att fylla tomrum ger smärta. Missbruk av alkohol och droger ökar ångesten och kan medföra misshandel och förnedring. Människor med tomrum dras till varandra och drar ner varandra. Precis som de svarta hålen i rymden har de en stark dragningskraft. Personerna känner igen varandra och känner sig hemma tillsammans men blir inte starka tillsammans, de blir svagare.
Människor som haft det mycket svårt när de var små, har inte fått tillfredsställt sina behov av kärlek och nu försöker de desperat fylla sitt behov med en annan människa, nästan vem som helst. En del av dem skjuter skulden på att de mår dåligt på andra, sin partner, sina föräldrar, samhället, att de inte fick körkort eller vad som helst. De längtar efter någon som kan ta ansvar för deras situation.
Andra skjuter skulden på sig själva, kanske är det deras fel att andra mår dåligt. De vill hjälpa och ta ansvar för andras situation. Många människor har båda symtomen. De tar hand om andra alldeles för mycket, men överlåter den egna situationen för någon annan att ta hand om.

Människor med tomrum dras till varandra, det känns som om de vill komplettera varandra, men de förgör varandra.
Alkoholisthustrun känner ansvar för att ta hand om alkoholisten som flyr från sitt ansvar för sina problem med hjälp av alkohol. Ingen av dem blir stark för de har inte förstått att man enbart kan bli stark genom att ta hand om sig själv.

Att fylla tomrum

Det är aldrig för sent att fylla sitt tomrum, men vägen är inte lätt för den går genom smärtan.

Man kan få stöd och hjälp medan man arbetar med sig själv och man fyller också sitt tomrum genom att våga vara ensam, man fyller det med sig själv. Smärtan kan bli mindre och mindre och till och med försvinna helt och medföra mognad och god självkänsla.

I våra stunder av total ensamhet möter vi vårt inre barns alla tankar och känslor. Hon eller han är ledsen och känner sig helt övergiven. Vi har haft fullt upp av allt annat än henne. Många andra har behövt oss och alla andra har haft företräde.  Nu när vi är vuxna kan vi mycket väl ta hand om vårt inre barn. Visst vågar vi möta barnets känslor och låta henne gråta ut. Varför är vi rädda?
Du är den ende som ska följa ditt inre barn ända till den sista dagen som du finns på jorden, tills det blir dags att gå över gränsen. Du är den ende som ska hålla henne i handen när den dagen kommer. Då är det skönt om vi känner varandra.

Så passa på att lära känna honom eller henne nu. Låt ditt inre barn få gråta över allt som det har varit ledset över. Trösta henne/honom när hon/han är rädd och berätta att du alltid finns och aldrig lämnar henne. Låt henne känna sig trygg. Lär känna henne, fråga vad hon tycker om, vad hon vill, vad tycker hon är viktigt? Kanske ingen någonsin har frågat henne så hon vet det kanske inte än, hon har inte ens tänkt efter. Visa henne olika möjligheter, låt henne välja.
Tycker du om henne/honom? Titta på bilder av dig själv som liten. Ser hon glad ut? Ser hon ut att känna sig ensam? Du kan bli hennes mamma, hennes pappa. Ge henne den ovillkorliga kärleken som hon är värd. Ditt inre barn är den viktigaste i ditt liv! Mår inte hon/han bra har du svårt att hjälpa andra att må bra.

 

Aldrig mera ensam – den inre styrkan – självkänslan

Du kommer att bli stark inom dig själv när du förstår att den hemska depressionen, ångesten beror på den obearbetade rädsla som du inte klarat av att hantera. Ditt inre barn har lika stora möjligheter att bli trygg som alla andra, om den lilla får gråta och prata med sitt vuxna jag.

När du tillfredsställer ditt inre barns behov av trygghet och ovillkorlig kärlek, ser till att hon får ha roligt genom att göra vad hon har lust med, då fyller du ditt tomrum. När du ser till att hon får leva i enlighet med sina egna värderingar blir du stark i grunden och förstår vad som är viktigt för dig och du vågar stå för det inför andra.
När du börjar upplevas som en personlighet med ödmjuk karisma, blir du omtyckt för din egen skull och kan få bra relationer med andra. Du unnar ditt inre barn att få vara tillsammans med människor som vill dig väl.

Vi behöver varandra. Ibland är den ene stark och ibland den andre. Ingen blir någonsin helt färdig.
Du är oerhört betydelsefull för andra människor. Vi har något att lära av varenda människa vi möter. Vi har ett ansvar för att stötta de som finns omkring oss, vårt personliga nätverk av familj och vänner.

Har du inget nätverk kan du bygga ett nytt. När du känner dig trygg med dig själv är det lättare att acceptera, tolerera och tycka om andra människor.

Plötsligt känner du dig inte längre ensam.

 

10   Kvarterskaféer

Ensamhet är ett av våra stora samhällsproblem. Det kostar både lidande och dyra skattepengar. Missbruk kan öka och vi kan bli sjuka av ensamhet. Människors lust och därmed värdefull energi går till spillo.
Mötesplatser är en lösning men svårigheten är att locka till sig de som känner sig ensamma, de som är gamla, trötta och alla de stressade människorna som inte har tid. Jag tror inte det är många ensamma som går till restauranger eller biografer.
I det läget är det lätt att man tappar sitt självförtroende och sin initiativförmåga. Ju längre tiden går desto svårare kan det bli att ta kontakt. Alla de andra känner nog varandra, tänker man kanske och vågar inte försöka ge sig in i någon gemenskap.

Jag tänker att man har ett ansvar för andra människor som är ensamma, men att man också själv skulle kunna ha stor glädje av att få större umgängeskrets och kanske nära vänner. Min vision är att det skulle finnas ”Kvarterskaféer” som inte ligger längre bort än att man kan gå dit.

Kvarterskaféer

Samhället har både ansvar för och bör ha stort intresse av att medverka till en ökad gemenskap. Det skulle öka människors trivsel, trygghet och bygga broar mellan människor i olika generationer och kulturer. Vi skulle få ett friskare samhälle och få fler som engagerar sig, möjligen med nya samverkansformer mellan äldreomsorgen, socialtjänsten, polisen, biblioteken, arbetsförmedlingen, frivilligorganisationer med flera.

Vad som behövs är att ge ensamma en anledning att klä på sig varje dag. Något att se fram emot som håller i gång en. Det är mycket lättare att gå till en mötesplats om man har ett ärende och en tillhörighet, än om man inte har det. Så snart man lärt känna någon där, kan lusten komma att gå dit.

Min vision om Kvarterskaféer handlar om just detta. Ett kafé som också är hemtjänstens lokal, ett ställe där det finns datorer där besökarna bland annat kan få hjälp med att betala räkningar och skicka email till sina barnbarn. Naturligtvis skulle det finnas paketboxar där. Långtidssjukskrivna kan träffa människor just de dagar de känner att de orkar. Där har alla de som bor i kvarteren runt om tillhörighet och en möjlighet att känna gemenskap.
Man kanske har ett ärende, ska hämta ett paket. Pensionärer skulle ha rätt till en gratis kaffe och billig smörgås varje dag. Skolrestauranger eller vanliga restauranger skulle kunna leverera mat på beställning till pensionärer eller till stressade människor som inte har tid att laga mat. Vi får mer tid att träffas och så småningom lär vi känna varandra i våra kvarter. Tryggheten att vara saknad om man inte kommer är ovärderlig.
Kvarterets parkeringsvakter och poliser kan fika på Kvarterskaféet, lära känna ungdomarna på ett tidigt stadium och kanske bli de manliga förebilder många av dem saknar. De skulle därmed få några som bryr sig om dem och sätter gränser.

En del människor lever i destruktiva förhållanden för att slippa vara ensamma. Här kan de träffa andra vuxna och kanske få kraft att bryta sig loss. På kaféet kan de få vänner och perspektiv på sitt sätt att leva. Misshandlade barn kanske hittar en ställföreträdande vuxen i kaféet där båda har utbyte av varandra.
Kanske klarar barnet sin situation tack vare detta och kanske får den vuxne så småningom på ålderns höst besök på sjukhemmet av just det barnet. Gamla och unga lär känna varandra, attityder förändras och respekten ökar över generationsgränserna.

På Kvarterskaféerna kan politikerna söka upp medborgarna, få kontakter och byta erfarenheter för att skapa ett bättre samhälle.

Socialdepartementet tyckte det var en bra idé

Jag skickade in denna idé för många år sedan till socialdepartementet. Den gången kallade jag det för Portvaktscafé och ville att postboxarna skulle finnas där. Numera finns de ofta i våra portar. En kvinna från departementet ringde mig och berättade att de tyckte att idén var bra och Malmö kommun fick bidrag för att testa idén, men jag måste själv välja ut en huvudman i kommunen. Eftersom Pekka och jag just då hade uppdrag inom kommunen med grupputveckling, valde vi en av våra samarbetspartners för detta ändamål. Kommunen använde tyvärr pengarna till att göra ett kafé enbart för gamla. Det var absolut inte det jag hade menat. Jag satt med i en arbetsgrupp, men mannen från kommunen var ingen bra ledare. Han sa till mig: – Gullmay, jag vet redan vad vi ska göra med pengarna.

När jag är riktigt gammal vill jag inte vara på något ställe för enbart gamla. Jag vill sitta och titta på människor som är mitt uppe i livet och kanske till och med få kontakt med dem och gärna med barn och ungdomar också.
Kommunens kafé varade naturligtvis bara en kort tid, det blev inget lyckat projekt den gången, men misstag ska man inte ångra utan använda som en erfarenhet och göra bättre nästa gång.

 

11   Perspektiv på tiden

Jag var tretton år och satt i bussen på väg hem ifrån min mormor och kämpade med gråten.  Det kändes som en klump i halsen och jag försökte blinka bort tårarna medan jag tittade ut genom rutan. Min mormor var enormt gammal, hon skulle nog snart dö. Hon hade funnits hos mig i hela mitt liv och betydde stor trygghet och glädje. Jag tyckte mycket om henne och jag var rädd för att hon skulle försvinna. Därför ville jag vara hos henne så ofta jag kunde, minst en gång i veckan och jag tänkte varje gång att det nog var sista gången.
Mormor levde i tjugoett år efter det. Hon var inte så gammal som jag trodde. Dagen hon dog var hon nästan nittiotvå år, hade fått en svår hjärnblödning och jag var glad för att hon slapp lida mer. Dessutom hade min syn på döden och livet förändrats för länge sedan.

Just nu när du läser detta, i detta ögonblick, kommer väldigt många barn till världen. De har ingen aning om vad livet går ut på. De kommer att göra många misstag, men de kommer förhoppningsvis att lära sig av sina erfarenheter. I samma ögonblick, just nu, tar många människor sitt allra sista andetag.

Tänk om vi hade kunnat fråga de som fått leva länge, om de gjort vad de ville med sina liv. Blev livet så fantastiskt speciella som de trodde att livet hade att erbjuda dem? Eller väntade de på det under hela sitt liv? Just därför att de bara väntade, hände det kanske aldrig.

I detta ögonblick, när människor föds och dör, finns du någonstans mitt uppe i livet. Du kan fortfarande förändra en hel del av allt det du själv vill förändra. Jag tycker att det är ett fantastiskt ögonblick. Tänk dig att du blir fotograferad just nu. Kan du se bilden?
Nu är ögonblicket borta. Fotot skulle du ha kunnat titta på många gånger men denna sekund i ditt liv försvann meddetsamma. Du får den aldrig tillbaka. Den är redan ett minne.

Tiden går fort och vi upplever nog alla att den går fortare och fortare. Kommer du ihåg hur det var när du var liten, det var julaftonsmorgon och du ville att det skulle bli kväll så fort som möjligt? Det var den längsta dagen på hela året tyckte jag. Underbart är kort och trist varar länge, sägs det. Det stämde inte när det var julafton, det fanns en härlig förväntan hela dagen.
Det stämde bättre när det gällde skolan. Jag hade hela tiden en längtan efter jullov och sommarlov. Om vi nu när vi är vuxna längtar efter helgen eller semestern, då måste det väl vara något fel? Då slösar vi bort dyrbar tid som vi skulle kunna använda till något bättre eller roligare.

Vad gör vi med den tid som vi har fått till vårt förfogande? Försöker vi slå ihjäl den med olika slags tidsfördriv bara för att få den att gå?
Vanligast är kanske att vi slåss med den, den räcker inte riktigt till. Det finns så mycket vi måste hinna med. Många av oss är stressade. Om vi råkar träffas säger vi: – Det skulle vara roligt att ses. – Nu måste vi verkligen försöka bestämma att träffas men just nu måste jag vidare, hör av dig. Sedan springer vi vidare i ekorrhjulet.
Det är som om ”sedan” har blivit viktigare än ”just nu”. Vi köper tjocka almanackor och planerar vad vi ska göra sedan. Men vi lever ju aldrig sedan! Vi lever alltid bara ”just nu”. Om några dagar är det också ”just nu”. Vår kropp lever alltid JUST NU. Men det är inte alltid att vi själva känner oss närvarande.
Vi kanske är långt bak i tiden, minns bittert vår barndom, ältar gamla oförrätter, vältrar oss i att tycka synd om oss själva i vår offerroll.
Eller så är vi kanske långt framme i planeringen av nästa års budget, nästa års semester, festen i nästa månad eller våra penninginvesteringar eller våra karriärplaner.

Det är naturligtvis viktigt att också titta i backspegeln och ta lärdom av våra erfarenheter och att planera våra liv så att det blir så bra som möjligt. Uppleva livet gör man bara när man är närvarande i nuet, i mötet med sig själv och andra människor.

Ja, frågan är om man slår ihjäl sin tid, om man håller på att slåss med den eller om man använder tiden och passar på att njuta av sin stund på jorden.

 

12   Pjäsen om ditt liv

Vad du gör med din tid? Låtsas att du sitter på teatern. Blunda och titta ett tag på pjäsen som heter ”Mitt eget liv”. Du har fått huvudrollen. Är det en bra pjäs?

Jag är övertygad om att det finns många människor som skulle somna om de var tvingade att titta på den här pjäsen i mer än tio minuter. Tänk dig att vara på teatern och huvudrollsinnehavaren bara sitter och tittar på teven hela tiden. Inte orkar man så länge, för det händer inte så mycket på scenen. Det händer väldigt mycket inne i teven, men i personens eget liv händer inget särskilt just då.
Tro nu inte att jag tycker att det är fel att titta på teve. Tvärtom, det hjälper oss att koppla av och det behöver vi också. Ibland finns det lärorika och intressanta program. Men om det är det enda jag ägnar min fritid åt, så händer det inte så mycket i verkligheten.

Om du har ont i nacken, axlarna, magen eller hjärtat, då har du kanske en stressande pjäs. Det händer mycket, du träffar många trevliga människor men ridån går ner och upp igen i snabb takt och pjäsen fortsätter. Du arbetar hårt, måste till gymmet, köra barnen till sina aktiviteter och ridån går upp och ner. Du hinner knappt andas mellan scenerna, än mindre slappna av och reflektera över vad som hände i den scenen som var för två veckor sedan. Du mötte som hastigast en väninna, du skulle gärna vilja träffa henne igen, ta en lunch tillsammans och prata bort ett par timmar. Du hinner knappt fundera på det och du hinner ännu mindre göra det.

Jag hoppas att du skrattar mycket åt allt roligt som händer på scenen och att du kommer att få väldigt mycket mer att skratta åt. För det är ju så, att det tråkiga i livet, det kommer nästan av sig själv. Men det roliga måste ofta någon ha ansträngt sig för att det ska hända.
I gengäld finns det inga gränser för hur roligt man får lov att ha, varenda dag.

När du tittar på ditt livs pjäs vet jag att du skulle känna för att gråta många gånger. Det finns ingen människa som går fri från bekymmer och problem, men de flesta ser så bekymmersfria ut att det är svårt att tro att det är sant.

Jag hoppas mest av allt att pjäsen och livet är spännande och utvecklande!

Regissörerna i vårt liv

Har du tänkt på vilka som är pjäsens regissörer? Vem bestämmer innehållet i varje akt? Vem bestämmer hur varje akt ska sluta? Är det jag själv, eller är det min man eller min fru? Kanske anpassar jag mig mest efter hans arbetstider och hans intressen. Kanske anpassar jag mig mest efter min frus ursprungsfamilj eller efter hennes sätt att uppfostra barnen. Vi försöker förändra varandra för att våra liv ska bli bättre. Om han inte drack så mycket, om han ville bry sig om mig lite mer, om han bara hjälpte till att städa ibland, om hon bara kunde vara nöjd med att sköta hemmet, om hon kunde hjälpa till med försörjningen, om hon bara inte gnällde så mycket. Vi försöker förändra andra människors teaterpjäser i stället för vår egen.
Många orkar inte sätta de nödvändiga gränser som måste sättas för barnen när de är små och sedan anpassas och utvidgas efterhand som de växer. Det kan innebära att föräldrarna låter sig styras av barnen långt efter att de har flyttat hemifrån.

Vi är påverkade av släkt, vänner och arbetskamrater. Vi vågar inte alltid säga vår mening eller göra som vi vill, av rädsla för vad andra ska tycka. Det finns oskrivna regler. Det måste vara drink före maten och förrätt. Många kanske känner att de måste köpa märkeskläder för att deras vänner gör det. Vi ökar kraven på oss själva och gör det svårare att umgås.

Lärare påverkar oss positivt eller negativt. Jag minns en lärare som visade att han tyckte att jag var duktig i matematik. Jag ville inte göra honom besviken så jag ansträngde mig till det yttersta och fick högsta betyg så länge som jag hade honom. Nästa lärare, den siste jag hade, var inte intresserad av mig som elev och inte av någon annan heller. Han var inte ens intresserad av sitt arbete och det blev en stor oordning i klassen och mitt betyg sjönk.
Min mor hade i första klass en lärarinna som gav barnen i uppdrag att rita var sitt löv. Min mor ritade och målade ett stort rött löv. Då sa fröken tillrättavisande att det inte finns röda löv. Det var höst och hela skolgården var full av vildvinets stora röda löv som växte på skolbyggnaden. Min mor var inte särskilt intresserad av teckning under resten av sitt liv. Men när hon blev pensionär hände det att hon målade några tavlor. Det är aldrig för sent, men hon missade en hel del kanske på grund av en negativ kommentar tidigt i livet.

Jag läste i tidningen för många år sedan att det skulle bli modernt för kvinnor att bära väst. Jag tyckte inte att det var vackert med väst, men det tog inte många dagar förrän jag hade köpt min första.
Vi blir påverkade av vad som står i tidningarna. Jag läste en artikel för många år sedan i vilken det stod precis hur man skulle få tag i terroristernas handbok på internet. Det gavs stort utrymme på bästa reklamplats. Ska tidningarna hjälpa till att sprida denna information?
Tidningarna berättar att husen minskar i värde och att börsen sjunker. Är det så konstigt att det blir så då? Det skrivs i tidningarna om klimathot och arbetslöshet. Det är väl inte så konstigt om ungdomar tappar gnistan och ägnar sig åt annat om inte man samtidigt lyfter fram bra saker som görs för klimatet och sprider bra idéer.
Jag tror dessutom att när någon namngiven kriminell persons levnadshistoria på ett personligt sätt med foto återges i tidningarna och hans kriminella öden och äventyr speglas som om det vore en film, riskerar man att göra honom till idol för ungdomar. Ser han dessutom trevlig ut faller en del av de unga flickorna lätt och blir förälskade på avstånd. Han blir en förebild. Kallas han dessutom president i tidningen ökar hans status i allas ögon, kanske omedvetet.
Jodå, jag tycker visst att det skall vara tryckfrihet. Det är viktigt att vi även följer den negativa utvecklingen så att vi kan vara med och hejda den. Men vi har alla ett delat moraliskt ansvar för det uppväxande släktet och måste vid varje tillfälle när det blir aktuellt göra egna bedömningar för dess bästa.
Jag frågade en gång en journalist, som skrev en artikel om min första skrift ”Det sprider sig” som handlar om positiva attityder, varför de inte kunde försöka hitta minst lika många positiva nyheter som negativa. Hon svarade att tidningen säljer bäst på de negativa nyheterna. Vi som köper tidningarna har makten att ändra utbudet. Är det negativ påverkan vi vill ha? Det går att skriva mer om allt det som faktiskt görs och kan göras för klimatet, för barnen, för en positiv utveckling och för att hjälpa mänskligheten att se möjligheter och ge hopp om att det är lönt för var och en att göra sin insats!

Den vanligaste regissören i våra liv är vanan. Vi gör så här, för så har vi alltid gjort och det har alltid fungerat.

Skrock kan också få oss att göra helt onödiga saker eller att låta bli att göra något. Det är ganska vanligt på internet med hot eller löften med syfte att skicka vidare olika dokument till ”minst tio” av våra vänner. Tänk så fort det blir enorma mängder. Det ökar naturligtvis risken för att sprida virus och det var kanske det som var meningen när dokumentet gjordes?

De starkaste regissörerna är de som påverkade oss när vi var riktigt små. Våra förebilder och de förväntningar som fanns då är upphovet till de könsroller som vi har idag. Förväntningarna på kvinnornas arbetsinsatser har ökat och som en följd av att både män och kvinnor arbetar med sina karriärer blir det inte så mycket tid över för lugn och ro och att vårda våra förhållanden.
Kärleken överlever inte av sig själv. Skilsmässa är en vanlig lösning. Mamman blir ofta ensam om det största ansvaret och då får hon ännu mer att göra. När barnen säger som barn har gjort i alla tider: – Jag har inget att göra, är det lätt att man svarar: – Titta om det är något på teve. Sedan sitter barnet där framför teven och tittar på exempelvis våldsfilmer och får helt andra förebilder än sina föräldrar.

En gång skulle jag hämta mitt första barnbarn i hennes skola. Hon gick i ettan. Jag fick se en annan förstaklassare, en pojke som sparkade ett par andra i ansiktet så blodet rann. Jag kom fort ut ur bilen, sprang fram och skrek åt dem: – Är ni inte kloka, vad gör ni? Han som sparkade tittade på mig lite förvånat och sa: – De gjorde så här åt mig, och så gjorde han en obscen gest med långfingret. Min inblandning gjorde i alla fall så att de gick åt var sitt håll. Samma dag läste jag på löpsedlarna där det stod att föräldrar kräver: Skydda våra barn mot våldet! Men jag undrar vem det är som sätter barnen framför teven. Hjärnan är ännu bättre konstruerad än en bandspelare eller en dator men lagrar information ungefär likadant. Det som spelas in i minnet när vi är små finns där hela livet. Är det som spelas in dåligt, blir det som kommer ut dåligt – skräp in, skräp ut!

Hennes lillebror heter Robin. Nu är han vuxen. Men när han var liten var det inte kul att heta Robin när idolen Batmans kompis heter Robin. När han var två och ett halvt år och mamma ropade på honom vägrade han ibland att komma. – Jag heter inte Robin, sa han. – Jag heter Batman. Frågade man Robin vad han skulle bli när han blev stor så svarade han att han skulle bli Batman. Förr skulle pojkar bli som pappa och få samma yrke som han. Tänk på de barn som inte har någon annan manlig förebild än våldet på teven.

En gång när Robin var två år, skulle jag passa honom en kväll. Han skulle sova över hos mig, det hade han aldrig gjort förut. Han var mycket beroende av sin mamma så föräldrarna skulle komma hem till mig senare på natten och sova där. För att det överhuvudtaget skulle gå att genomföra tog vi lättaste utvägen och hyrde en videofilm. Jag tänkte att det var lika bra att han fick somna framför videon. Jag ville inte att han skulle gråta sig till sömns första gången han skulle sova över hos mig.
Men tro inte att han somnade. Han och jag satt vakna tills klockan var elva på kvällen. Jag var mycket sömnig. Då kom föräldrarna men det brydde han sig inte om. Han ville fortsätta att titta på videon. Då tog jag enklaste utvägen igen och sa till honom att vi kunde gå upp tidigt nästa morgon och fortsätta titta på videon.
Det skulle jag aldrig ha sagt, för redan klockan sex nästa morgon stod han i dörren till mitt sovrum och ville att jag skulle sätta på teven. Den gången var det inte Batman som spelades på videon, det var Nalle Puh. Detta spelades också in i hans hjärna. Robin var liten och tunn och brukade bara äta en halv smörgås varje morgon. Denna morgon åt han fyra stora smörgåsar med honung på, precis som Nalle Puh.

Det finns värre regissörer än våldsfilmer. Många, men långt ifrån alla, av de som har haft en svår barndom och har varit utsatta för till exempel misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände kan riskera att upprepa mönster från sin barndom senare i livet. Det är som om de har fastnat i ett spår i en grammofonskiva, det hackar och upprepar sig.
De flesta som misshandlar sina barn har själva varit misshandlade när de var små. Många prostituerade har varit utsatta för sexuella övergrepp. De som hade missbrukande föräldrar kan bli missbrukare själva eller gifta sig med en sådan.
Många upprepar mönster från sin barndom om de inte har blivit medvetna om dessa. Även om de förstår att de måste bryta sitt mönster kan det vara svårt att gå emot sina starka känslor. Jag har egen erfarenhet av att i fantasin sätta mig på månen och titta ner på mig själv och ge mig själv ett råd. När jag förstod vad jag skulle ha sagt om det hade gällt en annan person, lyckades jag trots svårighet gå emot mina egna känslor eftersom jag förstod att det var rätt för mig. Känslor av oro och att tycka synd om en person, kan leda en åt alldeles fel håll. Det kanske inte ens är bra för den andre personens utveckling. Man får inte enbart lita på hur det känns och tro att detta handlar om kärlek, utan måste också använda sitt sunda förnuft.

Den viktigaste regissören i livet bör vara jag själv. Det är viktigt att man själv funderar över hur man vill att livet ska vara och försöker få det att bli så, samtidigt som man naturligtvis visar andra människor nödvändig respekt och hänsyn.
Om jag själv inser hur viktigt det är, att jag får leva mitt liv som jag vill, då måste jag samtidigt inse att andra människor också måste få leva sina liv som de själva vill. Jag får inte styra min mans, min frus, mina vänners, arbetskamraters eller ens i mina barns liv. Jag kan däremot stötta dem på deras väg att hitta sina egna intressen och uppmuntra dem på vägen. Så kan vi hjälpa våra anhöriga och vänner att få möjlighet att själva skapa ett liv som passar dem.

Använda tiden, slappna av och tänka

Det är mycket att tänka på men hur ska vi få tid till det också? Vi är ju redan så upptagna och stressade. Vi har inte tid till motion och har alltid dåligt samvete för den stora strykhögen och dammtussarna under soffan.
När vi lyckas ändra attityden till de dagliga sysslorna och blir positivare inställda till att stryka, gräva i trädgården, tvätta bilen, upptäcker vi snart att vi då både får mo-tion och tillfälle att tänka. När vi inte är irriterade över det vi gör, är det avslappnande att arbeta med händerna. När vi blir avslappnade tänker vi extra bra.
När vi cyklar, promenerar och joggar, då tänker vi bra. En gång när jag gick till ett träningsinstitut fanns det ett redskap som kallades för trappan. Den gillade jag bäst, men sedan tog jag kanske bilen hem och hissen upp efter träningen.

Jag vet att varenda människa på jorden, någon gång i sitt liv, har vunnit en idrottstävling. Vi kommer bara inte ihåg den gången när vi i kamp med säkert en miljon andra vann. Du var först framme vid ägget. Priset du fick den gången var en resa genom livet.
Men vad har hänt med rörelseförmågan? Du ska veta att jag också försöker motivera mig själv medan jag skriver detta.

Hjärnan öppnar sig

När vi gör något med kroppen eller händerna som vi tycker om att göra, då händer det något alldeles speciellt med vår hjärna, den öppnar sig och då tänker vi bra. Det händer när vi stickar, virkar, skalar potatis, stryker, joggar, lagar mat med mera.
Jag tycker särskilt mycket om att stryka, diska och skala potatis. Men när vi tvättar bilen, dammsuger och tvättar fönster får vi dessutom mycket motion. Jag har upptäckt att jag kan stoppa in ett litet problem i hjärnan innan jag börjar stryka. Sen behöver jag inte fundera särskilt aktivt på det. Hjärnan sätter i gång och jag brukar få många idéer. Det är till och med så att jag stressar ner när jag sätter i kontakten till strykjärnet.
Om jag är mycket orolig av någon anledning, då tar jag tag i stryktvätten. Papper och penna är bra att ha i närheten. Då kan vi passa på att tänka över om det är så här vi vill vara och leva eller om det finns något vi vill förändra.
Vi vet ju hur det är när man gör tvärtom och försöker tänka snabbt, till exempel när någon frågar efter namnet på en känd person. Vi vet mycket väl vem det är men kommer inte på det. Man tänker febrilt och säger att jag har det på tungan men jag får inte fram det. Inte förrän jag har lagt mig på kvällen och hjärnan börjar slappna av, precis innan jag ska somna, då dyker namnet upp.

Just när vi ska somna dyker kanske andra tankar om bekymmer också upp och så får vi svårt att sova. Det är inte rätt tid att lösa bekymmer. Det bästa är att skriva upp alla bekymmer på en lista, både de lätta och de svårare, till exempel att du ska lämna böckerna tillbaka till biblioteket, beställa tid hos tandläkaren och lösa konflikten med dottern. Sedan lägger man listan åt sidan och väntar tills nästa dag med att ta itu med den.
Nästa dag börjar man med att lösa det som går fort och lätt. Sedan är man noga med att stryka det som är gjort. För varje bekymmer man stryker så frigörs det kraft och energi. Det är som när ett tåg startar, lite trögt i början men sedan går det fortare och fortare och tills sist har man löst nästan alla bekymmer.

För de allra flesta av oss finns det något stort bekymmer kvar, kanske något som vi inte ens kan lösa. Men då har vi åtminstone fått kraft och energi så vi orkar leva vidare med detta bekymmer.

Livet är begränsat

Först fanns du inte överhuvudtaget. Plötsligt en dag vann du den där resan och efter nio månader föddes du och startade din färd. Det är oftast en lång resa men en dag tar den slut! Livet tar slut.
Vågar vi tänka på det? De som har varit tvungna att se och acceptera sanningen på grund av att de har fått en svår sjukdom är ibland de som njuter allra mest av livet. När de har blivit friska njuter de av varenda regndroppe, av varje sekund som de får vara här på jorden. Livet är begränsat för oss alla.
Vi ska inte skjuta upp livet. Bara den här vintern kunde ta slut. När mina barn blir stora, då ska jag leva mitt liv. När jag blir smal, då blir det bättre. Vi vet ju inte hur länge vi får vara med här i livet och det gäller som sagt att njuta just nu.

Det är inte lönt att gå till en spågumma och fråga hur mitt liv ska bli. En hel del saker som jag inte kan styra över kommer att hända. Jag vet inte om hon kan se de händelserna. Men jag vet att hon i alla fall inte kan veta vad jag tänker göra när det händer.
Man ska inte oroa sig och grubbla över alla problem som kan tänkas komma. Tänk om jag blir sjuk, tänk om det händer mina barn något, tänk om jag blir av med jobbet, tänk om ekonomin försämras och tänk på krig och elände. Vi lägger mycket av vår energi på att tänka ut vad som skulle kunna tänkas hända och blir trötta och deprimerade av det. Det är inte mycket av allt det som kommer att hända. Det är bättre att spara energin tills det händer i verkligheten och det är bättre om vi försöker ta ut glädje i förskott. Men det vågar vi inte, för då händer det kanske inte. Gör det så mycket om det inte händer? Vi har åtminstone varit glada under tiden.

Tänk inte: Om jag bara . . . tänk om

I dag finns vi någonstans mitt i livet. Jag är övertygad om att ingen som ser tillbaka på sitt liv skulle tycka att livet har varit perfekt. Säkert har vi alla gjort misstag någon gång och säkert har vi råkat vara lite elaka också. Andra människor har gjort misstag mot oss. Men om jag i resten av mitt liv enbart tittar tillbaka på det och tänker: Om jag bara hade haft andra föräldrar, då kunde jag också ha ett bra liv. Om jag bara hade fått en utbildning, om andra bara förstod mig, om jag bara hade fått chansen, om jag bara vore yngre, om jag bara kunde vara säker på, om andra bara ville lyssna på mig.
Om jag bara, om jag bara, som en upphakad grammofonskiva. Man har fastnat där i ett hack och kommer inte vidare. Men just dessa tankar kan man också använda på ett positivt sätt. Varje gång ”om jag bara” dyker upp i huvudet på mig, då ska jag tänka: Vad ska jag göra åt det? Jag har bara två val. Antingen kan jag göra något åt det, eller så måste jag acceptera att det är som det är. Jag kan släppa det, gå vidare och använda erfarenheten och göra det bättre.

På behandlingshem för alkoholister brukar de använda sig av en sinnesrobön. Den har samma budskap: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag läste i en dagstidning om en flicka som hade varit med om en svår bilolycka. Det enda hon kunde röra efter olyckan var munnen. Med hjälp av munnen kunde hon arbeta med sin dator.
Det stod i tidningen att hon hade uttryckt att hon kände mycket större mening med livet efter olyckan än före. Om man till och med i en sådan situation kan finna en mening, då måste det vara möjligt för många av oss att acceptera en hel del av det som inte går att förändra.

 

13   Titta framåt och se målen

Den bästa drivkraften kommer av lusten
– man styr mot målen med sina tankar

Betydelsen av mål förstod jag tydligt när jag arbetade som ekonomi- och personal-administratör på lantmäteriet. En av mina arbetsuppgifter var att jag skulle göra en budget varje år. Målen för verksamheten skulle skrivas ner. Det fanns långsiktiga och kortsiktiga mål och jag slogs av tanken att utan mål kommer man ju ingenstans eller kanske helt fel. Hur ofta satte jag själv mig ner och gjorde upp mål för mitt liv? Det gjorde jag aldrig!
Det finns inget företag som inte har mål. Det kan vara så enkelt som att företaget ska tjäna pengar. Det är det långsiktiga målet. För att nå detta måste man ha kortsiktiga mål, delmål. Det kan vara att sätta in en annons i tidningen, reklam om företagets produkter. Eller att företaget ordnar en servicekurs för personalen för att de ska bli trevligare mot kunderna. Då tjänar företaget mer pengar och når sitt långsiktiga mål.

Det är likadant med en orienterare i skogen. Han har ett långsiktigt mål, slutmålet. Han har också kortsiktiga mål, sina kontroller på vägen som vägleder honom i rätt riktning. Om han inte hade haft sin karta med kontroller och slutmål, hade han irrat omkring i skogen och inte haft en aning om vart han skulle. Jag påstår att det finns många människor som irrar omkring i livet och inte har en aning om vad de har här att göra. Utan mål i livet mår man inte bra. Eftersom min man Pekka är psykolog har jag träffat ungdomar som mår dåligt på grund av brist på egna mål. Jag minns speciellt en ung pojke. Han var släkt med en väninna till mig, det är därför jag vet hur det var. Han ville ta sitt liv eftersom hans tjej hade gjort slut. Han kanske hade tänkt gifta sig med henne. Nu när hon var borta, hans mål var borta, hade tillvaron förlorat sin mening för honom.
Det behövdes inte många samtal förrän han mådde bra igen. Han hade fått ett nytt mål. Det var inte en ny tjej, det kan ingen psykolog hjälpa till med. Han hade fått ett nytt intresse. Han skulle börja hoppa fallskärm och jag minns hur glad han såg ut när han gick ut genom dörren.

Om man står mellan två viktiga mål i livet, mår man inte heller bra. Ska jag skilja mig eller ska jag inte. Ska jag säga upp mig eller inte. Ska jag flytta utomlands eller inte. Ska jag pensionera mig eller inte. Man mår dåligt tills man har bestämt sig, men sedan mår man mycket bättre.
När beslutet är taget är halva segern vunnen, har Abraham Lincoln sagt en gång. Det blir som man har bestämt sig för att det ska bli. Det kanske tar lite tid men det brukar bli så.

Ett av mina barnbarn var bara fyra år, men hon ville vara stor. Hon ville absolut inte sitta i mitt knä och känna sig liten. Hon var mycket bestämd. Hon lekte mest med killarna på dagis. Hon var en liten vilde. Nu är hon vuxen. Hon bestämde sig en dag för att cykla till Riksgränsen från Malmö. Det går ju inte, tänkte jag. Men hon hittade en likasinnad kille och de drog i väg mot norr. Det tog några månader. Med den energin och målmedvetenheten som hon visat är jag nyfiken och följer gärna utvecklingen.

Om man har ett mål att se fram emot mår man bra. Jag kanske studerar och ser fram emot min examen. Jag tänker på vem jag ska bjuda den dagen och hur snygg jag ska bli i min examensmössa. Om jag inte mår bra den dagen kan det bero på att jag inte har något nytt mål som väntar. Jag har kanske just nått mitt enda mål. Man mår bättre när man har nya mål framför sig, som en morot. Det är det som ger förväntan i livet, som vi kände på julafton när vi var små.

Det är viktigt att de mål man har är ens egna och att de är flexibla, möjliga att ändra efterhand som omständigheterna förändras. De får inte sitta fastspikade i taket och vara omöjliga att nå.
Förklaringen till varför många av våra ungdomar mår dåligt är kanske att de måste välja väg tidigt i livet, långt innan de har lärt känna sig själva. Många vet inte vad de har lust med eller vad det finns att välja på. De behöver hjälp av sina föräldrar när de ska välja linje i gymnasiet och följden blir kanske att det inte blir val som leder till deras egna mål.
Jag menar att skolans uppgift i första hand är att ge en bra grund, väcka intresse och ge ungdomarna kunskaper om många möjliga vägar.

När man är gammal eller döende finns ingen framtid, men det finns viktiga mål som till exempel att ge bort saker som man vet att någon gärna vill ha, ta kontakt med vänner etc. Vi som är friska känner ofta mening i vårt arbete, speciellt kanske när vi kan hjälpa andra. När man är sjuk kan man kanske inte arbeta, men en ny mening kan i vissa fall vara att man stöttar varandra i samma situation.
En man jag känner bodde på ett äldreboende och kände mening med att köra de andra brukarna i sina rullstolar dit de ville, kanske ut i trädgården. Han fick inte fortsätta med det och jag tror att både han och de andra förlorade en möjlighet att må lite bättre.

Det är viktigt att få behålla sitt ansvar för dagliga rutiner, även om man är svårt sjuk, så länge som det är möjligt. Fortsätta göra små saker som man kan klara av, till exempel att kunna bädda sin säng, tvätta sig själv och sina strumpor. Kanske finns det någon speciell person som man skulle vilja träffa. Om någon visar intresse av att lyssna till hur det var förr, kan det ge stor stimulans och ömsesidig glädje eller att sjunga sånger som man hört många gånger. Kanske räcker krafterna till ett teater- eller biobesök.
Man kan kanske skriva ett vykort, ett brev, en dikt eller kanske en liten bok till anhöriga om sitt liv eller bli inspelad medan man berättar. Det kan bli ett fint minns för familjen. Man kan kanske skapa något med sina händer, måla ett vykort eller en tavla. Andra kan hjälpa till att ordna en utflykt att se fram emot, vänner och anhörigas besök är ovärderliga. Självklart måste man kunna få den mat man tycker om och själv få bestämma vad man vill dricka till maten. Viktigast av allt är att bli sedd, få känna att man betyder något för andra och att man är respekterad och accepterad.

Jag känner en multisjuk man 85 år gammal, med svår värk och nästan blind. Han var mest liggande i sängen på sitt vårdboende. När hans hus såldes och han då fick tillgång till pengar, frågade jag honom vad han ville göra med dem. Han ville ha en ny stor TV, sa han. Då tycker jag att du ska ha en smartTV, sa jag. Han hade inte använt sin gamla dator på länge trots att det fanns förstoringsprogram i den som han var van vid. Nu ville han köpa ny dator och dessutom en skrivare. Allt skulle vara trådlöst.
Nu har han det bättre än de flesta på vårdboende. Han är intresserad av vetenskap, politik, religion och nyhetsprogram och har nu möjlighet att följa med i vad som händer. Jag tror att många i vårdpersonalen skulle tycka det hade varit roligt att diskutera med honom om de visste det och hade tid. De måste vara förvånade över utvecklingen. Han sitter vid sin dator och har fått ett nytt förstoringsprogram från Synenheten.

Tidigare trodde en del av vårdpersonalen att han var lite dement. Efter att hans TV kommit på plats sitter han framför den och lyssnar på sin favoritmusik på Spotify med ljudet lika högt som en tonåring.

Jag vet flera äldre som tycker att det ger stor mening att hjälpa andra om man kan. För att kunna stötta andra människor är det bra om jag kan klara av mitt eget liv på ett bra sätt. Då kan det hjälpa att sätta upp delmål för sig själv.

Vi kan komma långt med lust som ger energi och med tankarna styrda åt rätt håll. Jag har nattat många barn och diktade en godnattvisa som man kan byta ut namnet i. Jag ville att mina barnbarn skulle somna med fina tankar.

Melodi: Sov lilla Totta

 

Sov Smilla kära
mormor är dig alltid nära

somna så kommer snart John Blund
om en liten stund

om du nu blundar
drömmer du om snälla hundar

drömmer om en och annan katt
vilken härlig natt

Tänk så roligt du kan ha ibland
tänk så mycket du kan bygga utav sand
tänk så många blommor du kan hålla i en hand
tänk att du kan göra vad du vill
tänk att du kan springa fort och lite till
tänk att du kan sjunga likt en fågels drill 

I hela världen
finns det bara du som är den

bäste just på att vara du
du får sova nu

När sen du drömmer
hemligheter som du glömmer

vaknar du utvilad och go
känner lugn och ro

änglar du känner
dom är alla dina vänner
visslar så vackert må du tro
vyssar dig till ro

Allt i drömmen ter sig rosenrött
tänk att inte någon gång så är du trött
och din egen pappa alltid kramar dig så sött
tänk att mamma alltid finns hos dig
tänk att dina vänner aldrig säger nej
när du vill har roligt, bara till dem säg

 Sov Smilla kära… (om igen så långt man vill)

 

 

Mina hjälpmål

Våra långsiktiga mål är unika för var och en eftersom vi är unika. Men jag ska berätta om de fyra kortsiktiga mål, delmål, jag har för att lättare nå mina långsiktiga mål. Alla är enkla och självklara. Jag vill bara lyfta upp dem till ytan så att vi ser att de finns och kommer ihåg dem. Jag kallar dem ”hjälpmål” just för att de hjälper mig att nå mina långsiktiga mål.

1          ”Sprid en glad stämning och gör något roligt varje  dag”.
Då blir livet roligare och gladare. Det roliga måste man själv plocka in i sitt liv. I gengäld får man ha hur roligt som helst, det finns ingen gräns för hur roligt man får lov att ha.

2            ”Våga ta positiva utmaningar”, gärna en liten varje dag
så livet blir spännande”.
Kom ihåg, av negativa utmaningar får man sämre självförtroende, av positiva får man bättre självförtroende. De positiva är att våga det du själv vill våga, som till exempel att våga tala, våga sjunga även om du inte kan så bra, våga göra bort dig, våga vara ensam med dig själv osv.

3             ”Lös bekymmer efterhand som de kommer, gärna ett
litet varje dag”.
Ring det där samtalet du skjutit på och mått dåligt av i en hel vecka. Vi mår dåligt alldeles i onödan och det tar massor av energi. Om du ringer meddetsamma mår du bättre hela veckan.

4              ”Lär ut ansvar, unna andra människor glädjen att
kunna”.
Då får du mer tid att leva som du vill, du blir en bra ledare och du kommer att få se människor växa, kanske till och med växa förbi dig.

Dessa fyra hjälpmål har varit grundstommen under mina tjugofem år som föreläsare och jag har märkt att de utvecklats mitt under föredragen. Skrifterna finns i slutet av denna bok.
Mer och mer kom det till en femte punkt. Föredragen började handla mer och mer om att lusten är nödvändig för att människor ska få energi.

 

14   Sprid en glad stämning

Jag började med positivt tänkande när jag var sju år men visste naturligtvis inte om det då. Det har jag insett långt senare. Varje morgon när jag vaknade och skulle gå till skolan hade jag ont i magen. Jag föddes 1944 och kriget höll på att ta slut. Säkert pratades det ofta om det hemma, för jag var alltid rädd för att det skulle bli krig. Det fanns fortfarande mörkläggningsgardiner i garderoben. Min pappa var alkoholist och jag var orolig på grund av det också. Han hade dåligt ölsinne. Det går inte att känna sig trygg när man vet att, men inte när, något tråkigt kommer att hända.
Att vara nervös när man är liten behöver inte betyda att man kommer att vara nervös resten av sitt liv. Jag har hållit föredrag i tjugofem år och jag har nästan aldrig varit nervös inför det.

En gång var jag jättenervös. Jag skulle hålla föredrag inför över tusen personer på Chinateatern i Stockholm. Det var på en nordisk kongress som hette ”Omsorg i livets slutskede”. I salongen satt läkare och vårdpersonal och på scenen pratades det om vård av döende.

Jag hade fått i uppdrag att i slutet av kongressen tala om positivt tänkande i livets slutskede. Detta var en stor utmaning. Jag var nervös, men inte för att det satt trettonhundra personer i salongen. Jag tyckte att det var härligt att så många skulle lyssna på mig. Det var nervöst för jag hade fått veta att föredraget absolut inte fick ta längre tid än tjugo minuter. Tog det längre tid skulle de avbryta mig. När jag tränade på morgonen, tog föredraget tjugotvå minuter! Jag ville absolut få med mina slutord. En annan sak som gjorde mig nervös var att Pekka och hans dotter Anna skulle komma och lyssna. Jag ville inte att de skulle tycka synd om mig om jag misslyckades.

Föredraget gick bra, jag hann med. Åhörarna var lättskrattade och det hjälpte och hjälper alltid när man står på en scen. Ger publiken energi till föreläsaren blir det ett dubbelt så bra föredrag. Det är som när man träffar bara en person. Ger man uppmärksamhet och uppskattning får man mycket mer tillbaka.

Vi styr våra liv med våra tankar

Redan som sjuåring kom jag på hur jag skulle göra för att må bättre. Varje morgon innan jag steg upp låg jag och tänkte på allt roligt som skulle kunna hända under dagen. Jag kom alltid på något. Det kunde vara att vi skulle få blodkorv till middag i skolan. På den tiden tyckte jag att det var gott. Jag skulle kanske få ha en ny blus på mig, vi skulle ha teckningslektion eller skriva uppsats. När jag hade hittat något roligt att se fram emot sprang jag upp ur sängen, ut till min mor i köket och sa: – Det är så kul idag, för idag ska vi få blodkorv till middag.

Min mor mindes att en av hennes fyra ungar var alldeles speciellt positiv och började varje dag med orden: – Det är så kul idag. Egentligen var det precis tvärtom. Det var för att jag tyckte att livet var jobbigt som jag började leta efter guldkorn. Det är precis samma anledning till att jag skrivit mina små skrifter, hållit föredrag och skriver den här boken. Jag tycker fortfarande att det finns många problem i samhället och världen som tynger mitt humör och jag vill påminna både mig själv och andra om att det hjälper att leta efter guldkorn.

Som vuxen har jag insett att det är dumt att vänta med att tänka positivt tills det blir morgon. Numera vet jag att det är ännu bättre om man börjar tänka på det roliga redan på kvällen, precis innan man ska somna. När hjärnan slappnar av får vi tillgång till en större del av den. Då kan vi passa på att programmera om den.
Hjärnan är kanske felprogrammerad från början. Du duger inte, så bör man inte göra, du hade två fel på provet, det klarar du aldrig, pojkar får inte gråta, du är alldeles för liten för att göra så, du är alldeles för stor för att bära dig så dumt åt.
Vi ska i stället tänka på hur duktiga vi tycker att vi har varit i olika situationer och tänka på det innan vi somnar. Vi kan tänka på att vi faktiskt inte ser så illa ut heller. Vi kan plocka in lite fina tankar om vår man eller vår fru. Vad var det jag tyckte så mycket om när vi träffades? Vi kan tänka på allt roligt som ska hända framöver.

Jag tror att många har märkt att man ofta vaknar med samma tankar och i samma sinnesstämning som när man somnade. Om du blev ovän med din man eller fru precis innan du somnade, om han eller hon sa något dumt, då är detta det första du tänker på när du vaknar.
Tänker du positivt när du somnar, då är du glad redan när du vaknar och jag tror att du har finare drömmar också. Så småningom blir hjärnan van att tänka positivt.

Vi måste räkna med att det tar tid att vänja sin hjärna vid ett annat sätt att tänka. Ge den ett par år, sedan ser du på dig själv och livet på ett helt annat sätt. Ditt liv kommer automatiskt att förändras när du förändrar ditt tänkande.

Vi kan bestämma mycket över den fina dator som vår hjärna är. Vi kan bestämma att vi ska vakna nästa dag klockan sex. Då gör vi det. Du kanske invänder? Klarar du inte det beror det på att du inte har tagit beslutet.
Min syster Tina hade inte heller tagit det beslutet. När hennes dotter Malin var sju år och hade börjat skolan hade de problem med att vakna eftersom hon var likadan som sin mamma. Jag var där en kväll och satt på Malins sängkant. Jag frågade henne om hon inte visste att hon hade en klocka inne i huvudet. Om du bestämmer dig för att vakna klockan sex, då gör du det, sa jag. Små barn tror ju på vad man säger, så Malin tog beslutet. Sedan hjälpte hon sin mamma att vakna om morgnarna.

Det blir som vi tänker, vi blir vad vi tänker och vi har själv ett ansvar för vad vi tänker.
Jag höll föredrag en gång för en grupp kvinnliga chefer. De hade varit ute och spelat golf tidigare på dagen. Ni vet ju själv, sa jag, att om ni står där på golfbanan och ska slå ett slag och det finns ett vattenhinder framför er, då tänker ni: Måtte inte bollen hamna i vattnet, måtte den inte hamna i vattnet. När ni sedan svingar klubban, kommer bollen i vattnet eftersom det var den informationen som hjärnan fick. Målet var ”vattnet”.

Jag fick ett vykort från ett par av dem några dagar senare. De skrev: Ja, du hade rätt. Vi tänkte i bilen hela vägen till flygplatsen att nu får vi inte missa avfarten till flyget…  vi får inte missa avfarten till flyget.
Ja, de missade både den och flyget hem. Våra hjärnor bryr sig inte om ordet ”inte”, den ser bara bilden av vad vi tänker på.

Jag kan bevisa detta. Försök nu att göra som jag säger. Tänk inte på en myra som har hög hatt! Tänk inte att den hatten är prickig!
Av samma anledning hjälper det inte särskilt mycket när vi säger till våra barn:
– Spill inte. När vi säger: – Rök inte så mycket, drick inte så mycket. Vi väcker bara andras tankar på det som vi inte vill att de ska göra och när man väcker tanken vaknar automatiskt lusten och kanske begäret.

Många hatar att stå i köer. Min kära väninna och arbetskamrat Berit, som arbetade på lantmäteriet i Göteborg, var en rolig en. Hon var drygt tjugo år äldre än jag var och pensionär vid den här tiden. En dag hade Pekka och jag lämnat vår monter på bokmässan för att äta lunch. När vi kom tillbaka satt hon i montern och sålde skrifter för glatta livet. Efter det var hon med oss på bokmässan varje år.

Hon älskade att göra livet roligt. Ibland kom hon in med en kändis i montern, en gång var det Bo Setterlind. Jag blev så överraskad att jag trodde att det var en arbetskamrat från lantmäteriet. Jag kände ju igen hans utseende.
Berit hade inget emot köer. Hon sa att hon gärna stod i köer, för då passar jag på att ha ”kul i huvet”.

Den eviga bantningen

När man bantar så tänker man: Nu får jag inte tänka på mat, inte tänka på mat och då blir man hungrig på en gång. Jag får speciellt inte tänka på choklad. Oh, vad gott det skulle vara. Därför äter man mer och går upp i vikt när man ska banta.
Jag har hört att man lär ut sådant som man själv behöver lära sig. Jag lyssnar naturligtvis på mig själv medan jag håller föredrag och en gång tänkte jag: Varför gör jag inte så här själv? Jag ändrade mitt sätt att tänka och gick ner sju kg utan att anstränga mig. Man ska tänka på det man själv bestämt. Så jag tänkte: ät mer, ät mer – fibrer, frukter och grönsaker.
När man är mätt ska man handla, då blir man inte lika sugen på det onyttiga och har lättare att planera klokt. När man sedan blir hungrig så tänker man på vad man har i skafferiet och kylskåpet. Om där bara finns nyttig mat blir man sugen på det.

En föreläsare uppmanade oss i publiken att blunda och tänka att vi var i en simhall. – Tänk dig att du går bort till hopptornet, sa hon. – Tänk att du går upp en meter, två meter, tio meter, du går ut och tittar ner i bassängen och hoppar.

Jag satt i publiken och blundande. Jag gick till hopptornet i min fantasi, jag gick upp en meter och två meter, men där stannade jag. Inte ens i min fantasi klarade jag att gå upp tio meter och kasta mig i vattnet. Då kan vem som helst förstå att jag aldrig någonsin kommer att göra det. Inte förrän jag möjligtvis kan se det i min fantasi kommer jag att lyckas.
En förutsättning är att det gäller något jag själv vill. Först måste jag vilja, alltså ha lust, sen måste jag välja att våga, sen måste jag kunna se mig själv göra det i fantasin. Då händer det!
När Ingmar Stenmark var nio år skrev han på en lapp i skolan: Jag ska bli världens bäste slalomåkare.

Min väninna Britten Emme är designer i Spanien, hon syr fantastiska kläder och jag har haft glädjen flera gånger att visa hennes kläder för små grupper av kvinnor. Hon har sytt scenkläder till både Abba, Lillbabs och Eva Rydberg. En gång sa jag till Britten att hon måste sy en fin dress i beige och vitt till mig ”som jag ska ha på mig när jag ska vara med på TV”. – Ska du vara med på TV, frågade Britten imponerat.  – Ja, sa jag, – men det är ingen som har frågat än.

   

Inom ett år var jag med i TV, klädd i den fina dress som Britten hade sytt. Detta var inget övernaturligt. Har man bestämt sig för ett mål, då är man fokuserad på det. När det då kommer en annons i en morgontidning med en efterlysning av kvinnor som vill vara med i programmet ”Bara med Britt (Ekland)”, då visste jag ju redan att jag ville vara med. Jag tog telefonen direkt, ringde och var antagligen en av de första och visst fick jag vara med och berätta om mina fyra hjälpmål.
Har man lust att vara med i TV men inte tagit beslutet, ser man kanske samma annons men lägger den åt sidan för att titta lite mer på den så småningom och då är chansen plötsligt borta.

Lättare att sluta röka

Jag började dumt nog att röka som vuxen. Vid min skilsmässa rökte jag nästan en hel ask cigaretter om dagen. Först försökte jag sluta genom att dra ner på min konsum-tion. Tre cigaretter om dagen skulle nog minska begäret., men jag tittade mest på klockan och tänkte att nu är det bara tre timmar tills jag får ta nästa cigarett. Mina tankar handlade mest om cigaretter och då kan man naturligtvis inte sluta röka.

I den vevan köpte jag ett hus jag som ensamstående mamma inte hade råd med om jag inte slutade röka. Nu hade jag inte något val. Jag var tvungen att sluta och då tänkte jag att cigaretter inte var till för mig och slutade att tänka på dem. Plötsligt var det inte alls svårt.
Jag var inte beroende av nikotinet för jag hade inte rökt så länge. Men jag var mycket starkt beroende av vanan att föra cigaretten fram och tillbaka till munnen. Nu kommer jag inte längre ihåg känslan och förstår inte hur jag kunde tycka det var något att lägga tid på.

Lusten vaknar av det man tänker på

Lusten vaknar inte av sig själv, lusten vaknar av tankarna. Tänk på ett vackert tygstycke, sa jag en gång på ett föredrag och höll upp armarna som om jag höll upp tyget. Lite senare sa en kvinna i publiken: …- då när du höll upp det blommiga tyget. Tänk att hon kunde se att tyget var blommigt. Det var inget jag hade sagt. Kanske fick hon lust att sy när hon såg det framför sig.
Lusten att lära kan komma av en fråga eller en berättelse som väcker lust att få veta mer. En trasig klocka kan ge någon lust att reparera den. En bit mjukt trä och en täljkniv ger någon lust att tälja. En dator ger någon lust att försöka använda den. En bit lera ger någon lust att dreja. En ny bok får man lust att läsa i. En tom tavelduk ger någon lust att måla. En tom lägenhet ger någon lust att inreda. Ett problem kan ge någon lust att lösa det. Ett hus som är förfallet ger någon lust att reparera. En glad och trevlig människa får man lust att lära känna.

Är man förälskad tänker man bara på den personen och självklart vaknar lusten.

Vem har inte fått lust att dansa eller sjunga när man hör en fin melodi på radion. Lusten bor i våra sinnen – synen, hörseln, smaken, lukten, känseln. Jag tror att lusten är vår längtan efter upplevelser och spänning. Men som sagt, det roliga kommer inte av sig själv, vi måste åtminstone börja tänka på något för att lusten ska komma.
Vi var en gång ett gäng tjejer som gjorde ett silverhalsband till vår väninna Annika som fyllde sextio år. Alla fick vi var sin silverring av olika storlek och tjocklek. Vi fick behandla dem på olika sätt precis som vi själva ville. Silversmeden satte ihop alla ringarna och det blev ett fantastiskt vackert halsband. Alla kände den gemensamma lusten.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan i skolan av att ha ett tjockt vitt papper framför mig och en mjuk blyertspenna i handen. Jag fick själv bestämma vad jag skulle rita, hitta en idé inom mig själv. Min väninna och skolkamrat Sirje var duktig på att rita pappersdockor. Jag såg hur hon gjorde och fick lust att prova. Långt efteråt illustrerade jag alla mina skrifter själv.
Jag kommer också ihåg oskrivna linjerade papper när vi skulle skriva uppsats i skolan. Det fanns flera förslag till ämne men alltid också ett fritt ämne och det brukade jag välja. Inom mig hittade jag vad jag hade lust att skriva.
Jag fick högsta betyg i teckning och bästa betyg i svenska. Så småningom hade jag glädje av det när jag fick lust att skriva mina små skrifter.
Frihet att själv få bestämma, uppskattning och glada människor som bryr sig om, håller naturligtvis lusten vid liv.

Det räcker inte med att tänka på roliga saker – man måste själv göra så det blir roligt

Numera vet jag att man kan sätta guldkant på tillvaron om man vill.
Jag hade en arbetskamrat och bästa väninna som hette Eva. Hon arbetade tillsammans med mig på lantmäteriets kansli. Hon hade väldigt lätt för att berömma andra. Många som får beröm svarar: – Usch den trasan, den har jag ju haft i fem år. Det är speciellt svårt att ta emot beröm om man inte är van och det är inte roligt att berömma människor som inte blir glada. Men man får inte ge sig. Alla kan lära sig att ta emot beröm. Jag förstod så småningom att jag kunde svara Eva: – Tack så mycket, vad roligt att höra eller – vad glad jag blir. Jag upptäckte också att jag själv började få väldigt lätt för att berömma och hitta någon som var värd beröm. När jag då sa till Eva: – Såg du hur fin Susanne är i håret, då gick Eva genast och berättade för Susanne: – Gullmay säger att du är så fin i håret. Hon kunde inte hålla tyst om någon hade sagt något positivt om någon. Det tyckte jag var tänkvärt.

Jag hade en annan arbetskamrat som berättade för mig, att på ett ställe där han hade arbetat tidigare, hade männen en dag köpt röda rosor och lagt på alla damernas skrivbord. Det fanns damer där som hade blivit så glada att de hade gråtit. När jag fick höra det tänkte jag, om det är så lätt att göra människor glada, varför gör man inte då det oftare?
Så en dag lade jag äpplen i en skål i korridoren utanför mitt rum. Jag textade en skylt: Var så god och ta, men det kostar ett leende! Jag fick massor av leenden den dagen. Det kom in både kända och okända människor på mitt rum. Några log stort och sa: – Passar detta? Sedan tog de ett äpple och gick. Den som hade roligast var nog jag.

När det snart därefter blev jul köpte jag pepparkakor och lade dem i en korg i korridoren utanför mitt rum. Jag textade en ny skylt och på den skrev jag: Var så god och ta men det kostar ett vänligt ord till någon. Hela den dagen satt jag på mitt rum och hörde hur människor berömde varandras skjortor, kjolar och frisyrer och pepparkakorna tog fort slut.
En morgon när jag kom i korridoren stod det en skål med plommon där. Den hade inte jag ställt dit. En annan dag satt det en knippa teaterbiljetter på anslagstavlan och en skylt där det stod: Var så god och ta! Det var fribiljetter.

Det behöver inte kosta något för att människor ska bli glada. Alla biljetterna tog slut.
En kall och blåsig januarimorgon när jag kom till mitt arbete fick jag se något helt fantastiskt. I korridoren utanför mitt rum stod ett stort blommande körsbärsträd. Nu kanske du tror att jag ljuger för det finns inga blommande körsbärsträd i januari, inte ens i Malmö. Men det var ett riktigt träd och det var stort. Blommorna var gjorda av silkepapper i rosa och ljusgrönt. Min arbetskamrat Mirja hade klätt hela trädet med blommor av silkespapper. Hon hade också textat en skylt. På den stod det: Våren är här! Jag lovar att våren var där på min arbetsplats. Alla pratade om trädet.
Om man kommer på en rolig idé, tycker jag att man ska genomföra den. Det väcker andras tankar på roliga saker och får andra människor att också våga göra något med sina idéer. Plötsligt kan det börja hända roliga saker runt omkring en, för det sprider sig!

Jag kände en person som inte var som Eva. Hon var precis tvärtom. Vi råkade ofta i luven på varandra. Det hände med många fler än med mig. Jag minns att jag tänkte att det är konstigt att hon inte förstår att hon själv sprider en dålig stämning runt om sig.
Tillvaron runt om oss är ju en spegel av oss själva. Om de flesta blir glada när de ser mig har jag inga större problem. Om de i stället blir sura och går undan, om jag hela tiden hamnar i konflikter, då måste jag titta mig själv i spegeln och undra vad jag gör för fel. Det är inte säkert att jag är en elak person. Det kanske är så att mitt sätt missuppfattas. Jag kan fråga någon nära vän vilka fel jag gör. Sedan kan jag ändra mitt sätt att vara.

Det behöver inte kosta något för att människor ska bli glada. Alla biljetterna tog slut.
En kall och blåsig januarimorgon när jag kom till mitt arbete fick jag se något helt fantastiskt. I korridoren utanför mitt rum stod ett stort blommande körsbärsträd. Nu kanske du tror att jag ljuger för det finns inga blommande körsbärsträd i januari, inte ens i Malmö. Men det var ett riktigt träd och det var stort. Blommorna var gjorda av silkepapper i rosa och ljusgrönt. Min arbetskamrat Mirja hade klätt hela trädet med blommor av silkespapper. Hon hade också textat en skylt. På den stod det: Våren är här! Jag lovar att våren var där på min arbetsplats. Alla pratade om trädet.
Om man kommer på en rolig idé, tycker jag att man ska genomföra den. Det väcker andras tankar på roliga saker och får andra människor att också våga göra något med sina idéer. Plötsligt kan det börja hända roliga saker runt omkring en, för det sprider sig!

Jag kände en person som inte var som Eva. Hon var precis tvärtom. Vi råkade ofta i luven på varandra. Det hände med många fler än med mig. Jag minns att jag tänkte att det är konstigt att hon inte förstår att hon själv sprider en dålig stämning runt om sig.
Tillvaron runt om oss är ju en spegel av oss själva. Om de flesta blir glada när de ser mig har jag inga större problem. Om de i stället blir sura och går undan, om jag hela tiden hamnar i konflikter, då måste jag titta mig själv i spegeln och undra vad jag gör för fel. Det är inte säkert att jag är en elak person. Det kanske är så att mitt sätt missuppfattas. Jag kan fråga någon nära vän vilka fel jag gör. Sedan kan jag ändra mitt sätt att vara.

När man ändrar sig själv, ändrar sig omgivningen helt automatiskt.

Man kan inte ändra andra. Man kan bara ändra sig själv och då ändrar sig omgivningen helt automatiskt. Jag vet det av egen erfarenhet. Vi kände en kvinna som tittade på både mig och Eva med ögon som visade att hon inte tyckte om oss. Vi visste inte vad vi hade gjort för fel. Det är konstigt att man kan bli så obehagligt berörd av ögon.
En dag pratade Eva och jag med varandra om detta och blev överens om att vi skulle göra något åt det. Vi skulle börja säga hej till henne varje gång vi träffade henne. Vi insåg att vi inte hade gjort det tidigare. Vi började också berömma henne när det fanns anledning till det. Jag lovar att efter högst fjorton dagar såg vi att hon hade jättevackra ögon med långa ögonfransar, det hade vi aldrig lagt märke till tidigare. Hon såg vänlig ut.

Jag pratade en gång med en manlig personalkonsulent på lantmäteriverket om mina funderingar. Vid den tiden hade jag större förväntningar på att män skulle ta större ansvar än jag behövde ta och dessutom vara lite duktigare. Därför sa jag till honom att jag tyckte att han skulle skriva ett litet häfte som förklarade hur enkelt det är att påverka sin omgivning och sitt liv så att det blir positivare. När jag hade talat med honom en ganska lång stund, sa han att han tyckte att jag skulle skriva en bok!
Plötsligt var det någon som hade förväntan på mig att jag skulle kunna skriva en bok. Då kan jag väl göra det där lilla häftet själv, tänkte jag. Dagen efter skrev jag min första lilla skrift: Det sprider sig. Den kom till på en lunchrast på jobbet hösten 1983. Pekka var den förste som fick läsa den och han tyckte mycket om den.

Jag skickade den till Lantmäteriverkets förslagsverksamhet och var nära att få ett pris för den, men jag insåg att den behövdes på många fler arbetsplatser och stoppade det. I februari 1984 kom den ut på mitt eget förlag. Lantmäteriet beställde till alla anställda i hela Sverige och det kom in många stora beställningar till mig.
Det kom ett brev från statsminister Olof Palme efter att jag skickat en stor kartong med skrifter till alla riksdagsledamöter. Han tackade för skriften han hade fått.
Det finns en sida i skriften där det står: Hur ofta hör man på TV – idag samlades tusentals människor utanför riksdagshuset för att visa statsministern sin uppskattning? Skriften heter Det sprider sig och den började verkligen sprida sig i tidningarna också.

Leendets betydelse är stor, men ingen lösning på problem

Min väninna Gun tycker om mina skrifter och hon hade lagt ut en del av dem på sin arbetsplats till allmänhetens beskådande. En dag satt en främmande herre och läste i ”Det sprider sig”.
I den står det på en sida: Försök sprida positiva ringar, börja med ett leende. Bevis ett: Det kommer ett leende tillbaka. Den främmande mannen tittade på henne och log. Då log hon naturligtvis tillbaka. Han skrek rakt ut: – Det fungerar! Så det är bevisat!

Några tidningar har skrivit om min verksamhet och använt just den delen av min första skrift. Men de som talar om positivt tänkande kan aldrig bli tagna på allvar om de menar att man ska blunda för problem. För min del är positivt tänkande att våga se problemen, lyfta fram dem och våga göra något åt dem. Konstruktivt tänkande är kanske en bättre beskrivning. Leendet är bara en liten del, dock inte obetydlig, i ett positivt liv. Försök att säga hej till någon utan att le samtidigt. Du känner dig negativ och kanske elak och jag tror andra också kan uppleva dig på det sättet.

Du som arbetar med eller umgås med svårt sjuka människor kan sprida mycket glädje om du själv känner dig glad. Sjung när du arbetar, duka vackert och sätt på fin musik. Ge värme och mänsklig kontakt. Berätta om roliga händelser, ta med dig blommor från trädgården och våga skoja. Humorn gör livet lättare.

Leendets betydelse är stor, men ingen lösning på problem

Min väninna Gun tycker om mina skrifter och hon hade lagt ut en del av dem på sin arbetsplats till allmänhetens beskådande. En dag satt en främmande herre och läste i ”Det sprider sig”.
I den står det på en sida: Försök sprida positiva ringar, börja med ett leende. Bevis ett: Det kommer ett leende tillbaka. Den främmande mannen tittade på henne och log. Då log hon naturligtvis tillbaka. Han skrek rakt ut: – Det fungerar! Så det är bevisat!

Några tidningar har skrivit om min verksamhet och använt just den delen av min första skrift. Men de som talar om positivt tänkande kan aldrig bli tagna på allvar om de menar att man ska blunda för problem. För min del är positivt tänkande att våga se problemen, lyfta fram dem och våga göra något åt dem. Konstruktivt tänkande är kanske en bättre beskrivning. Leendet är bara en liten del, dock inte obetydlig, i ett positivt liv. Försök att säga hej till någon utan att le samtidigt. Du känner dig negativ och kanske elak och jag tror andra också kan uppleva dig på det sättet.

Du som arbetar med eller umgås med svårt sjuka människor kan sprida mycket glädje om du själv känner dig glad. Sjung när du arbetar, duka vackert och sätt på fin musik. Ge värme och mänsklig kontakt. Berätta om roliga händelser, ta med dig blommor från trädgården och våga skoja. Humorn gör livet lättare.

 

15   Välj vad du vill våga

Eftersom självförtroendet ökar när man använder sitt behov av spänning till positiv spänning, har jag gjort en lång lista av utmaningar som är personliga val för mig. Kanske någon får lust att pröva något av mina exempel, annars kan man säkert hitta andra som passar bättre.

Våga synas och våga se andra människor

Det första som står på min lista gäller också för en liten planta, precis som för människor. Förr sa jag att man inte kan stå i skuggan och växa. Nu vet jag att vissa människoplantor trivs bäst i skuggan och andra vill stå i ljuset.
Men man kan inte stå i kylan och växa. Vilket betyder att man inte kan växa tillsammans med människor som tittar på en med kalla ögon, som inte ser en, som hånar och ironiserar och bara letar efter ens fel och brister. Man blir bara mindre och mindre och det blir ingen plats för lust.
Man måste själv välja att så mycket som möjligt vara tillsammans med människor som blir glada när man kommer, som tittar på en med varma ögon, som ser en, som letar efter de goda sidorna och som accepterar en precis som man är. I den jordmånen växer man bra.

Därför står på min lista är att jag ska våga synas och jag ska våga se andra människor.

Förr när jag kom in i en hiss stod jag och tittade på mina skor, läste på skylten hur många kilon som hissen håller för och hur många personer man får vara i den och sen var jag glad när jag fick komma ut. Numera kan jag åtminstone säga något.
Det är tyst i alla bussar som jag åker i. Men jag tycker om att titta på människor. Jag tycker att det är så fantastiskt att vi alla ser olika ut. Jag sitter där och fantiserar och funderar över vart de är på väg och hur de lever. Plötsligt är det någon som tittar tillbaka på mig. Då tar jag snabbt bort blicken och tycker att det är pinsamt. Tänk om jag vågade hålla kvar blicken och le lite, då kanske vi hade börjat prata med varandra.

Våga vara dig själv och våga vara ensam

När jag sitter på bussen och tänker att alla ser olika ut, är jag övertygad om att alla ser olika ut på insidan också, men det vågar vi inte visa. Vi försöker vara så lika som möjligt. Vi följer samma etikettsregler, samma mode och vi ska helst ha samma åsikter och hudfärg för att acceptera varandra. En ung flicka sa en gång till mig: – Jag föddes som ett original och då vill jag inte dö som en kopia.
Därför står det på min lista att jag ska våga vara mig själv. När jag har sagt det har jag ibland fått frågan: – Hur ska man kunna vara sig själv om man inte vet vem man är?
Ja, det gäller ju att försöka ta reda på det. Då står det på min lista att jag också måste våga vara ensam. Det är när man är ensam som man kan lyssna på sina egna tankar och känna sina egna känslor, sin intuition och bli medveten om sina egna värderingar, vad som är viktigt för just var och en av oss. Det är det som är jaget, vår innersta kärna. Jag tror att många har haft samma problem som jag hade i tonåren med att ta reda på vem man är innerst inne.

På den tiden stod det i tidningen ”Mitt livs novell”: Vilken typ är du? Är du den romantiska typen eller är du den tuffa typen, kryssa i formuläret.
 

Jag tittade mig själv i spegeln och undrade vilken typ jag var. Det var svårt att se. Mitt hår var råttfärgat, klippt i en mycket tråkig frisyr och jag såg inte särskilt romantisk ut. På den tiden skulle man se ut som Brigitte Bardot. Jag hade sett henne på film. Hon var den mest romantiska typ jag kände till. Ibland ville jag vara som hon. Jag blekte mitt hår och tuperade det. Sedan fick jag röra mig försiktigt så håret inte tappade sin form.
Brigitte hade en vacker plutande mun och det hade inte jag. Men om jag tog på flera lager av läppstift och lät det torka ovanpå ett lager av vit zinkpasta, då trodde jag att jag kanske såg ut lite som Brigitte Bardot. Jag ville ha lika fylliga läppar som hon hade. Ni kan se på fotot att jag inte var en kopia. På fotot har jag träffat min första man, blivit gravid och fött barn strax efter att jag fyllt arton år.

Min idol var Marlon Brando i en film som hette ”Vild ungdom”. I den hade Marlon Brando skinnjacka och vegamössa. Han var tuff, tyst och oerhört snygg. Jag önskade mig en skinnjacka i present till en födelsedag men fick ingen och det var kanske tur. Jag sydde in mina jeans på morgonen och sprättade upp dem på kvällen när jag skulle ta dem av mig, men jag kom aldrig underfund med vilken typ jag var.

Nu vet jag precis vilken typ jag är. Vissa dagar känner jag för att vara den romantiska typen. Då klär jag mig gärna i vit klänning med volanger och någon gång har jag också haft blommor i håret. Det har särskilt hänt på midsommarafton. Jag brukar se många med blommor i håret då. Det verkar finnas fler än jag som känner för att vara romantiska just den dagen.

Andra dagar är jag den tuffa typen. Då klär jag mig i jeans. Jag kan torka av händerna på byxorna om jag är lite blöt om fingrarna. Jag kan sätta mig i gräset utan att vara rädd för att bli skrynklig. Det är bekvämt och praktiskt att vara den tuffa typen.

Ibland vill jag vara den damiga typen. Då klär jag mig i snäv kjol och tar på mig skor med höga klackar. Det är inte ofta jag är den damiga typen. Det gör alldeles för ont i fötterna och man blir trött i benen. Den gången när jag var på kongressen på Chinateatern var jag den damiga typen.

På fredagskvällarna är jag den typ som jag tycker bäst om att vara. Då säger jag till Pekka: Kan vi inte bara sitta framför teven och vara fula? Ibland badar vi, sveper in oss i var sin stor badrock och jag behöver inte ens kamma mig. Jag sitta där framför teven och titta på någon teveserie där jag inte ens behöver fundera på vem som är vem. Jag vet vem de är, jag behöver inte anstränga hjärnan med det och det är heller ingen större förlust om jag missar något avsnitt.
Att bara sitta där och hänga och slappna av tycker jag är ljuvligt ibland. Men om jag hade gjort det varenda kväll, då hade nog Pekka tröttnat på mig och jag hade nog tröttnat själv också.

Det kan väl inte vara kul att vara gift med samma typ varenda dag? Tänk dig att inte veta vilken typ det är som är hemma när man kommer hem. Bara det inte är ett skådespel utan en äkta känsla man följer. Vilken överraskning han skulle få om den sensuella typen var hemma någon gång. Hon har kanske inte varit hemma på länge.
Det har också att göra med vad man tänker på. I många hem så är det bara en som har tid att tänka på sex. Hon som springer i ekorrhjulet har inte tid med det. Enligt många insändare i tidningar verkar det som om det är mannens sak att få henne att tända på honom. Hon förväntar sig också att det är hennes mans plikt att få henne att tänka på sex minst en halvtimme före. Råden i tidningarna ges bara till de som har varit gifta länge. De som är nyförälskade behöver inga råd. De tänker på varandra hela tiden. Lusten infinner sig bara när man tänker på det som framkallar lusten.
Det är bara hon som kan ändra sig själv, släppa ansvar för familjen, styra sin tid och sina egna tankar och tänka mer på sin man och hur fin han är.
Om man och hustru hjälps åt med hem och barn får de tid över att tänka på varandra. Risken finns annars att de har mer tid att tänka på den som de träffar varje dag på sitt arbete och då kommer kanske lusten på fel ställe.

Vi är olika tillsammans med olika människor

Det beror också på andra hur man är. Om jag träffar en kvinna som är ovanligt trevlig och dessutom snygg, då tänker jag kanske att så bra kan ingen vara. Jag undrar vad hon har för fel egentligen. Jag ser lite misstänksam ut när jag tittar på henne och då tänker hon: Gullmay tycker inte om mig för hon ser så avvaktande ut och då kommer kanske hennes sämsta sidor fram.
Jag vet också att om jag träffar en person som inte verkar vara särskilt trevlig så vet i alla fall jag, att alla människor har sina fina sidor. Jag säger: – Hej, vad kul att träffa dig. Hon tänker: Gullmay tycker om mig för hon blir så glad när jag kommer. Då visar hon nog sina bästa sidor.

Vissa människor lockar fram min sämsta sida, särskilt de som är falska, manipulerande, illojala och pratar skit om andra. Andra människor lockar fram min bästa sida. Jag väljer numera så mycket som möjligt att vara med dem, för jag trivs inte heller med min sämsta sida.

Att jag har rätt i detta vet alla som någon gång har varit förälskade. Tänk hur det var när någon enbart såg dina fina sidor. Det kändes nästan som om du var vacker, intelligent och mycket speciell.
Efter några år går samma personer därhemma i köket och ser bara varandras dåliga sidor. Då är det de sidorna som förstärks naturligtvis. Egentligen borde alla människor titta lite förälskat på varandra bara för att locka fram det bästa av oss. Men det vågar man inte göra, för tittar man förälskat på en man vars fru inte tittar förälskat på honom kanske han blir förälskad och det var ju inte det som var meningen. Om man inte tittar gulligt på den som vi lever med kommer det kanske någon annan och gör det.

Titta förälskat och var den sensuella typen är mitt råd. Jag hade precis avslutat ett föredrag på en skola när rektorn kom fram och pratade med mig. Jag undrade hur han hade hittat mig som föreläsare. Då sa han med en glimt i ögat: – Jo du, min fru lyssnade en gång på dig. Efter det fick jag ett himmelrike.

Jag föredrar att bilda mig en egen uppfattning om människor i stället för att lyssna på andras negativa omdömen. Ibland blir jag förvånad över att den jag tycker mest om kan vara den det talats om på ett negativ sätt. I de fallen har den omtalade ofta varit en personlighet, en som vågar vara sig själv. Det har varit en människa som vågar vara annorlunda och ha uppfattningar om det mesta. Sådana personer vågar riskera att inte bli omtyckta av alla. Ingen kan bli omtyckt av alla. Jag tycker att det är bättre att visa sitt rätta jag och få några äkta vänner.

Om någon berättar om en otrevlig människa, kom ihåg att det är den personens sanning och värdering. Det kan ju vara den personen som själv lockat fram den dåliga sidan. Tillsammans med dig skulle personen kanske ha känt sig omtyckt och alla dennes bästa sidor kanske hade kommit fram.

Jag var otrevlig

En gång skulle jag hålla föredrag om positivt tänkande på Malmö allmänna sjukhus. Jag hade en dålig dag men för att bli på gott humör hade jag satt på ett ljudband med fin musik i min bandspelare i bilen. Jag hade ljudet högt och sjöng för full hals. När jag kom fram och skulle parkera bilen blev det just en plats ledig. Jag körde snabbt in bilen och steg ur. Då möttes jag av en ilsken dam som skrek åt mig att jag hade tagit hennes plats. Hon hade tutat och tutat och jag hade inte brytt mig om det sa hon.
Jag hade inte hört det på grund av musiken. Jag försökte först att snällt förklara, men plötsligt stod jag där och skrek likadant. Mitt hjärta slog snabbt, pulsen kändes i hela kroppen och direkt efteråt skulle jag gå in och tala om positivt tänkande. Jag berättade för min publik vad som hade hänt, de skrattade och jag tror att de kände igen sig själva. Men lite tur hade jag den gången. Den ilskna damen satt inte i publiken.

Man hamnar lätt i konflikter med människor om man talar om hur saker och ting bör och skall vara. Det väcker liv i vårt inre trotsiga barn. När någon säger: – du måste komma i tid, – här får du inte parkera, – du dricker för mycket, – du bör verkligen inte klä dig på det sättet eller – nu ska alla sjunga. Då vill man gärna trotsa. Den andra tycker kanske att hon bara är snäll och omtänksam och tänker: Konstigt att alla blir arga, jag vill ju bara deras bästa.
Vi är inte alltid på gott humör. Vissa dagar känner vi oss nere och besvärliga. Jag brukar tänka att det bästa med de dagarna är att det är då det vänder, det blir säkert bättre i morgon och det brukar det bli.
Kvinnor är nere i humöret ganska regelbundet. En gång i månaden smittar vi vår omgivning med vårt dåliga humör. Vi har ett sämre självförtroende de dagar vi har menstruation, vi känner oss uppsvällda, tjocka, fula och finniga. Man ser dammtussar överallt, att sängarna inte är bäddade och fönstren inte är putsade. Man hör bättre och minns bättre också. Undrar vad han menade med det han sa, den gången för två år sedan?

För att känna oss lite bättre och ordentligare så tar vi fram dammsugaren. När mina barn var i tonåren, var det de dagarna som jag uppfostrade dem med dammsugaren i handen. Jag skrek åt dem hur dåliga de var på att städa och hur skulle de klara sig i livet om de inte ens kunde bädda en säng?
Däremellan, i en hel månad, skämde jag bort dem genom att låta dem slippa. Inte skulle de behöva städa, de hade ju läxor och annat. De tyckte säkert inte att det var roligt att städa så länge de bodde med mig.

Våga berömma och våga ta emot beröm

Tänk vad det kan betyda att man får beröm. När personalkonsulenten sa till mig att jag kunde skriva en bok, då tog jag det som beröm. Hans ord ändrade mitt liv. När jag hade skrivit min första lilla skrift, visade jag det för min före detta chef på Överlantmätarmyndigheten, Lennart Linder-Aronson. Vid den här tiden var han länsråd, landshövdingens närmaste man. Jag frågade honom vad han tyckte om skriften. Han tyckte att den var fin. – En sådan borde ligga på vartenda bord på hela länsstyrelsen, sa han. Han blev min första kund. Det fanns inte pengar för att ge en till alla men han beställde etthundrafemtio.
Då hade jag råd att trycka upp dubbelt så många. Jag tänkte att det nog fanns fler än vi på mitt arbete som behövde komma ihåg att vara positiva. Jag skickade ut de andra skrifterna gratis till lika många företag. Min andra kund köpte tretusentrehundra ex. Det var lantmäteriet. Idag är den skriften uppe i nästan tvåhundratusen exemplar och fortsätter att sprida sig. Den har fått sjutton efterföljare hittills som handlar om till exempel bekymmer, ansvar, kärlek, missbruk, konflikter, kriser och ledarskap.
På utbildningar där jag har varit ledare har jag ibland som grupparbete gett deltagarna i uppgift att skriva tre positiva omdömen om alla sina arbetskamrater. De har sedan  fått läsa upp dem i gruppen och deltagarna har fått dem med sig hem att titta på när de behövde positiv påfyllnad. Det hände fantastiska saker i många grupper och många glada tårar fälldes.
Beröm i rätt ögonblick kan förändra mycket. Rätt ord i rätt ögonblick kan förändra en människas liv totalt. Fel ord kan också göra det, på ett tragiskt sätt. Vi kommer säkert att säga fel ord till många människor av misstag, men vi kan i alla fall försöka låta bli att göra det med avsikt.

Våga ge och ta emot kritik

Att våga ge och ta emot kritik är svårt. Om kritiken ges på ett hårt och otrevligt sätt känns det som om den som kritiserar tycker illa om oss. Därför är det viktigt att den som ger kritik också visar att hon bryr sig om.
Att få kritik för något man har gjort betyder ju inte att den som kritiserar inte tycker om en. Det är oftast tvärtom. Det är när vi bryr oss som det är så viktigt att ge konstruktiv kritik. Kritiken ger möjlighet att se på varandra från ett annat håll, få perspektiv och få en vilja till förändring.
Jag tycker inte det är så svårt om kritiken ges av någon som också brukar vara positiv. Det var inte modernt med beröm när jag var liten. Men jag kunde se i min mors ögon när hon tyckte att jag hade varit duktig.

Våga vara positiv till förändringar

Jag har bestämt mig för att jag ska vara positiv till förändringar. Det är i vilket fall lika bra att acceptera dem, för hela livet är förändring. Livet kommer aldrig att vara som det är just nu, mer än just nu. Vi människor sitter som i ett tåg i vår resa genom livet. En del sitter i samma kupé hela livet och tittar ut genom fönstret och undrar om det inte ska hända något roligt snart.
Det händer aldrig något roligt i mitt liv, tänker de. De tycker sig se en vit prins då och då, men han kommer aldrig upp på tåget.
Om man vill uppleva något i sitt liv måste man själv vara aktiv. Stiga av tåget vid en station som man själv har valt och träffa människor som man själv har valt att träffa. Om de inte är trevliga stiger man på tåget igen och går av vid en helt annan station.
Men vi hinner inte stiga av vid alla stationer. Vi hinner inte träffa alla människor. Tåget går framåt hela tiden. En vacker dag är vi framme. Då är det för sent att förändra resan.

Många människor sitter i samma kupé hela livet och bråkar med samma människa. De är inte medvetna om att de kan förändra stämningen i kupén eller byta kupé. Man vet vad man har men inte vad man får, tänker de kanske. Det kan hända att de blir avkastade från tåget.
Visst är det en kris att bli avkastad, att råka ut för en skilsmässa eller att bli avskedad. Men jag vet att det finns många som har fått ett mycket bättre liv och dessa kan vara glada att det var någon som såg till att de kom av tåget, för de hade aldrig själva vågat stiga av.

Det finns många positiva utmaningar man kan välja. En av dem kan vara att våga säga sin mening, våga uttrycka sin åsikt och lyssna på andras. Denna bok handlar mest om sanningar som jag tror de flesta delar med mig.
Men det finns en del personer som har uppfattningar som skiljer sig mycket från vad jag och många med mig tycker.

Jag har förstått att det inte finns en enda sanning. Det finns lika många versioner av åsikter som det finns människor på jorden och varenda person ser saker och ting ur sitt eget perspektiv.

En mycket gammal historia illustrerar detta på ett bra sätt: Fyra blinda skulle beskriva en elefant. Den ene kände på snabeln och sa att den liknar en orm. Den andre kände på ett av benen och sa att den liknar ett träd. Den tredje kände på ryggen och sa att den liknar ett skrovligt berg. Den fjärde kände på den ena beten och sa att den liknar ett blankpolerat handtag.
Om de fyra skulle beskriva för dig hur en elefant ser ut och du aldrig hade sett en sådan tidigare, hade du kanske sagt att det är minst tre som ljuger för de säger ju inte samma sak. Men de berättar alla sin version, sin åsikt, sitt perspektiv. Om de hade lyssnat på varandras sanningar skulle de nästan kunnat se hela elefanten.

Men hela sanningen får vi ändå inte veta. Det är inte ens lönt att försöka. Om du lyssnar på andra människor kommer du att kunna se en större del av sanningen. Kanske de vill lyssna på din bit och i så fall blir de också kanske lite klokare.

Om vi frågar två personer som har skilt sig hur deras liv tillsammans har varit får vi oftast höra två olika historier. Men de kan vara lika sanna. De är bara sedda från två olika håll. Om de hade lyssnat på varandras sanningar från början hade det kanske aldrig blivit ett dåligt förhållande.
Det gäller alla relationer. Så skönt om vi skiftade fokus från att få rätt till att försöka förstå varandra.

Konspirationsteorier kontra etablerade medier och vetenskap

Myndigheten för psykologiskt försvar menar och varnar för att en diktatur i öst som vill splittra demokratier sprider alternativa nyheter med hjälp av konspirationsteorier. Detta med syfte att få medborgare att tvivla på sina egna myndigheter, medier och vetenskapliga kunskaper medan de själva har monopol i sina egna nyhetskanaler. Det är straffbart med upp till 15 års fängelse att säga sin åsikt om den inte stämmer med vad makten påstår.
Utrikespolitiska institutet skriver ”…autokratiseringen av länder har ökat kraftigt de senaste tio åren. I flera av fallen är det en karismatisk ledare, som kan ha varit vald på demokratisk väg, som driver på nedmonteringen av landets demokratiska system.

Tidningarnas telegrambyrå TT har sedan hundra år tillbaka uppgiften att förmedla opartiska och sakliga nyheter till tidningar, radio och teve över hela vårt land. Våra etablerade medier sprider informationen, ibland sedd från olika politiska synvinklar. Framför allt har de kända avsändare vilket ”trollkonto” som landet i öst och ett omskrivet svenskt parti inte har. Partiledaren för ett parti som hade trollkonton nekade inte till detta i intervjun i teve.

Vetenskapen har inga slutgiltiga sanningar och söker alltid ny kunskap. Allt vi vet idag är grundat på samlad information som bygger på resultat av grundforskning. Det finns forskning om cancervaccin som redan på nittiotalet la grunden för att hitta ett vaccin mot covid19.
En del var trots det mycket skeptiska till vaccin mot covid. Några konspirations-teoretiker menade till och med att det inte fanns någon pandemi. De samlade stora skaror i protestmarscher medan sjukvården använde gasmasker och desperat bad folk undvika närkontakt.
Astra Zenicas vaccin räddade sannolikt över sex miljoner liv men drogs tillbaka för att det också hade farliga biverkningar.

En del konspirationsteoretiker visste kanske inte eller glömde kanske bort att många svåra sjukdomar har försvunnit i Sverige tack vare vaccin som till exempel polio, difteri och smittkoppor. Mässling är mycket smittsamt men sällsynt i Sverige på grund av ett väl fungerande vaccinationsprogram där samtliga barn erbjuds ett kombinerat vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund. Vaccin ges mot påssjuka för att inte män ska bli sterila och mot röda hund för att inte foster ska missbildas.

I Gambia har gula febern kunnat stoppas tack vare vaccinering och krav på att inresande turister ska vara vaccinerade.

På 1920-talet levde svenskarna i genomsnitt i drygt sextio år. 2023 är den siffran cirka åttiofem för kvinnor och åttiotvå för män enligt SCB. Vi lever längre och barnadödligheten i världen har halverats sedan år 2000 enligt Unicef men det kommer alltid att behövas mer vetenskaplig forskning för att bekämpa svåra sjukdomar.
Förutom medicinska framgångar är det naturligtvis oerhört viktigt att vi tar ansvar för oss själva både psykiskt och fysiskt med hjälp av goda relationer och sunt liv. Vi bör alltså röra på oss, äta bra mat och undvika gifter.
Hjärnforskaren David Perlmutter har skrivit boken ”Hotet mot din hjärna” och han menar att tillsatt gluten och socker allvarligt kan skada hjärnan, bland annat vid utvecklandet av till exempel ADHD, schizofreni, Alzheimers och ångest. Det kan också orsaka inflammatorisk smärta. Jag tänker ofta på vad den enorma mängden godis och läsk gör mot framförallt barn och ungdomar.
Själv blev jag av med mitt tjugoåriga onda i ländryggen när jag kraftigt drog ner på fabriksbakat bröd eftersom det innehåller tillsatt gluten.

Våga säga dina sanningar och försök se andras olika politiska perspektiv

Har du märkt att det alltid blir som de som vågar tala tycker? Det blir sällan som de som inte vågar tala tycker eftersom ingen vet vad de har för åsikter. Det spelar ingen roll hur mycket man sitter hemma vid köksbordet och slår näven i bordet och klagar. Det kommer aldrig att bli som man säger om ingen som kan göra något åt problemen hör det. Man kan och bör åtminstone rösta på de politiker som står för liknande värderingar som man själv har.
     Vi behöver engagerade politiker och våra olika politiska partier för att människors olika ”sanningar” och värderingar skall komma fram och belysas. Partierna har olika perspektiv. Något parti ser ”sanningen” mest ur arbetarnas synvinkel, andra ur företagarnas. Några försöker visa sanningen om klimatet och olika perspektiv måste bli lyssnade till och förstådda innan viktiga beslut kan tas.
Efter att ha lyssnat på flera politiska debatter tycker jag att det verkar som om de olika politiska partierna försöker bevisa att just de sitter inne med en hel sanning. Det gör ingen!

I varje företag är det också viktigt att alla känner till vilka mål som företaget har och att alla drar åt samma håll. Alla är överens om att det är då vi kan nå målen. Fackets viktiga funktion är att se och föra fram de anställdas åsikter.
En del av de viktigaste målen, till exempel lönsamhet som medför anställningstrygghet, är gemensamma för både företagsledning och de anställda. Det är därför viktigt att de lyssnar på varandra.

Klimatet

Jag ser Sverige och andra länder ungefär som företag och en del av målen är gemensamma för oss alla. Sedan länge finns vetenskapliga fakta om hotet mot klimatet vilket inte betyder att man vet hela sanningen om vad som kommer att hända framöver. Man vet dock tillräckligt mycket för att fler borde lita på forskningen för det behövs många kraftfulla åtgärder. Jag menar, som så många andra, att det stora problemet är att vi fortfarande använder fossil energi som kol, olja, bensin, diesel och naturgas. Vi började med ånglok för enbart drygt 200 år sedan. Ett impopulärt förslag, men vad jag tror skulle vara ett verksamt sätt att minska användningen av fossil energi, skulle vara att kommunala och statliga färdmedel som buss och tåg skulle bli nästan gratis att utnyttja. Det skulle alltså betalas i skatten. Jag tror att många självmant i så fall skulle avstå från att ha bil, med de dyra kostnader en sådan medför, om det fanns ett attraktivt alternativ.

Föräldrar kan inte bli bortröstade. Därför kan föräldrar ta kärleksfulla och nödvändiga men för barnen ibland obekväma beslut. Det måste ledande politiker också ha möjlighet att göra. Men eftersom politikerna väljs om vart fjärde år blir det svårt att genomföra. Hur ska de kunna genomföra impopulära men nödvändiga åtgärder för klimatet om de riskerar att röstas bort?
En stark mittenregering behövs enligt min åsikt. Den skulle ägna tid åt att komma överens för att ta långsiktiga beslut. Det är viktigt att denna regering också i så fall ser till att bli informerad om vetenskapliga rön, samarbetar med grön teknikindustri och därmed får nödvändig översikt.
En del säger att det inte är i Sverige som problemet med klimatet finns. Jag tänker att det är som att sitta på Titanic i en hytt på övre plan och tro att man är skyddad där.
Sverige skulle kunna vara förebild vad gäller klimatåtgärder. När politiker och ledare i de flesta länder inser vad som behöver göras och kan enas i de viktigaste frågorna för en nödvändig helhetssyn, kommer viljan och kraften att nå målen att bli oerhört stark.

 

17   Våga tala och göra bort dig

Ett av mina större mål i livet är att jag ska våga tala och att jag ska våga säga mina sanningar. Jag ska våga tala i alla möjliga olika sammanhang, i hissar och på bussar, framför publik och när jag sitter i publiken. Det är lätt för mig att stå framför en publik och hålla föredrag. Den situationen är jag van vid och det förväntas av mig att jag ska tala. Det är värre när jag sitter i publiken. Ingen förväntar sig att jag ska säga något och då är det mycket svårare.
Jag var en mycket blyg sjuttonåring. Jag sa inte någonting på kafferasterna på jobbet som praktikant under ett helt år. Jag rodnade om jag fick en fråga. Har man börjat med att vara tyst blir det inte lätt att säga något även om man vill. Då skulle alla sett förvånade ut och tänkt: Pratade hon? Hon har ju aldrig sagt något. Jag vågade inte bryta min tystnad förrän jag fick hjälp.

Det är samma sak om man kommer till en fest. Är man tyst de första timmarna är det svårt att sedan plötsligt yttra sig. Om man säger något, tittar alla och tänker: Är hon här, hon har ju inte sagt något på hela kvällen. Det händer att någon förblir ”den tyste” i sitt nära umgänge eller på sin arbetsplats. Då kan det vara en fördel att försöka lära känna nya människor och om man till exempel byter arbetsplats vågar tala redan från början.

De flesta av oss vågade tala och sjunga när vi var riktigt små. Jag minns hur rädd jag var flera månader innan jag skulle hålla föredrag. Man fick ingen naturlig vana att stå framför en grupp och nu skulle man stå upp inför hela klassen. Alla tyckte att det var hemskt. Jag minns att jag var förtjust i en pojke i klassen och då blev det extra pinsamt.

Jag menar att det är att kräva för mycket om ungdomarna ska tvingas hålla föredrag. I en känslig ålder är det bara skrämmande och inte lärorikt. Men det är oerhört viktigt att de får vänja sig att ofta stå framför klassen med kortare anföranden så att hindret är borta när de kommer till högre stadier. Då är det mer motiverande inför ett kommande arbetsliv att tränas i att hålla längre anföranden.

När jag hade varit karttekniker på lantmäteriet i några år fick jag min administrativa tjänst som ekonomi- och personaladministratör. Jag hade alltid suttit tyst på våra arbetsplatsträffar med cirka fyrtio personer. Dessa ägde rum varje månad i sessionssalen på länsstyrelsen. Alla landshövdingarna fanns på porträtt på väggarna. Ingen sa något utom chefen och några manliga tjänstemän. Jag tror inte detta är ovanligt. En gång sa min dåvarande chef  överlantmätare Lennart Linder-Aronson till mig att jag skulle informera om ekonomin inför alla på mötet. -Aldrig i livet, sa jag,      – det vågar jag inte, jag dör hellre.
– Men jag hjälper dig, sa han. Efter en hel del övertalning var vi överens om att vi skulle tala växelvis. Visst var jag rädd den gången, men jag bröt min tystnad. Efter det förväntades det att jag skulle tala och då var det inte svårt längre.
Det är med positiv spänning precis som med negativ spänning, behovet ökar hela tiden. Har man valt den negativa spänningen att dricka för mycket, måste man dricka mer och mer för att känna den.
Med positiv spänning vill man hela tiden ta större och större utmaningar. Det var kanske därför jag utvecklades från att ha varit den allra blygaste tonåringen till att bli den som älskar att stå på scen inför så stor publik som möjligt. Det är nog därför man blir föreläsare, chef, artist som Lill Lindfors eller Sean Connery.

Man är inte en god människa bara för att man talar. Men det är de som talar som styr världen.

Med ett spänningsbehov som används negativt kan man bli en fruktansvärd tyrann som Hitler och Putin. Undersåtarna blir rädda och låter dem styra.
Vi kanske inte heller är riktigt klara över vilka värderingar vi själva har eller om vi delar värderingarna med dem vi valt till ledare.

Träna tala i små, små steg

Det första man ska tänka på när man ska börja våga tala är att man ska säga något så tidigt som möjligt när man träffar nya människor. Om du kommer på en fest eller på ett sammanträde ska du säga något genast, det är inte så noga vad, till exempel fråga var du kan hänga kappan eller om någon har en penna att låna dig. Då blir det lättare att fortsätta tala sedan.

Jag tycker att alla har ett ansvar för att hjälpa ”de tysta” ur sin tystnad. Du kan hjälpa dem genom att ”ge dem ordet” så tidigt som möjligt. Det är svårare att själv ”ta ordet” när man har varit tyst länge.

Träna dig att tala inför en liten eller stor grupp

Många människor tycker att det är nervöst att tala inför större grupper. Det är en vanesak och man kan träna på många sätt. Vid frukosten hemma kan du ta din kaffekopp, resa dig upp och på skoj hålla ett litet tal till din man eller fru. Berätta att du bara tränar, att du vill se hur det ser ut när någon sitter ner och du står upp.
Du kan bjuda hem några vänner för att träna. Ni reser er upp när ni ska tala. Ni kan utöka skaran efterhand som ni vågar. Så småningom vågar du göra det på stora fester. Ta ditt glas, res dig upp och berätta att maten var god. Sedan vet du hur det ser ut när många människor sitter ner och lyssnar medan du står upp. Det är ingen som vet att du tränar. Varje gång är ett träningstillfälle och så småningom blir det en vana för dig.

När det blir dags för ditt första framträdande inför publik måste du vara väl förberedd både praktiskt och mentalt. Träna dig i fantasin på kvällarna innan du somnar. Se dig själv göra bra framträdanden, hör applåderna och så småningom blir du ”van”. Det kan kännas som om du redan har gjort det och att det gick bra varenda gång.

Våga vara personlig

Det hjälper att våga vara sig själv när man står framme på scenen. Det är intressantare att lyssna om föredragshållaren bjuder på sig själv.
Det blir inte bra om man försöker vara en kopia av någon annan man sett och hört. Speciellt inte om man är kvinna och försöker vara likadan på scenen som han som hade slips, kostym och var framme strax innan. När man är sig själv behöver man inte lägga energi på att försöka vara på något speciellt sätt. Då är man avslappnad. När man är avslappnad händer det otroliga med hjärnan, ”den öppnar sig” och då kommer man ihåg vad man ska säga.

Man får så roligt man själv gör det till. Alla har väl varit på tråkiga fester. Jag tror att vi är överens om att det oftast är vårt eget fel. Vi bjuder inte till själva. Blyghet smittar. De fester och sammankomster jag uppskattar mest är de där värden eller värdinnan ber var och en att berätta något om sig själv. Glöm inte de amorösa bitarna, sa min väninna Britten en gång. Jag satt med sju damer och alla berättade om sina liv. Vi skrattade mycket, det lovar jag. När människor vågar visa vem de är och bjuder på sig själva upplevs de ju som personligheter.
Det är lätt att tycka om människor som accepterar ens fel och brister och trots dessa visar att de tycker om en. Jag träffar ibland människor, ute på företag och förvaltningar som har mycket värme i sina ögon. Då känner jag mig hemma med det samma. Det känns som om vi känner varandra och då är det lätt att vara sig själv.

Det finaste talet jag hört

Det finns ett tal jag aldrig glömmer och jag tror inte att någon som var på samma fest glömmer det heller. Det var en man som fyllde femtio och hade en stor fest på över hundra personer. Hans artonåriga dotter reste sig upp och sa: – Pappa, jag vill bara tala om att jag älskar dig. Tänk att kunna ge en sådan gåva till någon. Hennes tal kom ända från hjärteroten, gick rakt in i hjärtat på alla som lyssnade och pappan grät. Det gjorde jag också.

Måttlig nervositet syns inte

En viktig sak jag har lärt mig kom av erfarenheten av att bli inspelad på video. Det hände på en kurs i framställningsteknik. Jag var verkligen rädd den gången. Jag var den som skulle tala sist. Tjugo andra kvinnor hade talat före mig. Alla verkade vara vana och duktiga och jag förstod inte varför de egentligen gick den kursen. Mitt hjärta slog snabbt, munnen darrade okontrollerat och det kändes som om hela jag skakade. Jag minns att jag berättade för psykologen som var med att jag var väldigt rädd, men att jag inte tänkte bry mig om det för jag ville så gärna träna mig att tala.

Jag höll mitt föredrag, som också den gången handlade om hur svårt det är att tala och vad man kan göra åt det! Dagen efter skulle vi titta på resultatet. Jag skulle sitta där tillsammans med alla dessa duktiga kvinnor och titta på det darrande asplövet som var jag, lika rädd som dagen innan. Det var ingen rolig tanke.
Jag fick en glad överraskning. Jag såg lika lugn ut som de andra kvinnorna hade gjort. Det syntes inte på mig att jag var nervös. Det såg ut som om jag var en van TV-hallåa.

Det är detta som har hjälpt mig allra mest. Jag vet att ingen kan se att jag är nervös. När man vet att det inte syns har man ingen större anledning att vara nervös längre. Det tänkte jag mycket på de första gångerna jag höll föredrag. Det blir som man tänker. Jag blev inte nervös. Hade jag tänkt på hur nervös jag var och hur otäckt det var att publiken skulle se det, då skulle nervositeten öka och man vet aldrig vad det skulle ha kunnat sluta med.

Det finns skådespelare som säger att man ska vara nervös, för annars blir det inte bra. Jag håller inte med, men jag tycker inte att det är fel eller farligt att vara lite nervös. Det kan kanske ibland göra framträdandet bättre. Det viktigaste är att man själv tycker att det man ska säga är viktigt och att man själv är engagerad.
Jag har ingen rätt att ta upp viktig tid för andra människor om jag inte gör mitt bästa. Man kan inte vänta sig att alla ska vara lika engagerade som man själv är i det man säger, men om inte ens man själv är det ska man inte tro att någon annan kommer att vilja lyssna.

Lär dig inte talet utantill, använd stolpar, träna mycket

Det går aldrig att lära sig en föreläsning utantill. När man ska börja prata börjar man kanske fundera över vad det stod på papperet. Ju mer man tänker efter, desto mindre kommer man ihåg och man blir tvungen att läsa upp sitt tal.

Det är viktigt att träna mycket, till exempel med stödord.
Själv använder jag en ”mindmap”, en minneskarta, en bild över de viktiga delarna i föredraget. Min bild är ett träd. De olika avsnitten i föredraget är grenarna, i mitt fall motsvarar de mina hjälpmål. Det som hör ihop med varje gren är kvistarna, historier som illustrerar budskapet på olika sätt. Med små teckningar kan jag lättare minnas vad jag ska prata om. Jag kan bli avbruten mitt i ett föredrag, men vet vilken gren jag håller på med så det gör inget. Jag kan hålla kortare föredrag genom att välja en av grenarna med tillhörande kvistar eller genom att berätta om alla grenarna men inte om kvistarna.
Bilden hjälper mig att komma ihåg strukturen. Det blir absolut bäst om orden får komma spontant. Det finns de som skriver ner allt vad de vill ha sagt och måste komma ihåg det exakt, men det är omöjligt.

Stå framme och vänj dig

Om du är nervös, besök gärna lokalen i förväg om du har möjlighet. Ställ dig på scenen och föreställ dig att salen är full med folk som applåderar. När tiden är inne, stå gärna framme vid scenen innan du går upp och vänj dig vid hur det ser ut att ha en publik. Det kan kännas bra att de också redan har sett dig. Tänk på att de är helt vanliga människor. Titta på en och en, då känner du att du talar till en person i taget.

Vänta tills publiken tystnar

Det är lätt hänt att man försöker överrösta publiken i början av talet bara för att man är nervös. Men ingen hör vad man säger och det blir aldrig lyckat. Jag tycker att det är viktigt att våga vara tyst. Av erfarenhet vet jag att publiken tystnar om du visar att du är redo att prata.

Använd kroppsspråket

Låt gärna händerna hänga utefter sidorna. Det ser osäkert ut att ha dem i fickorna. Det viktiga är att när du själv blir engagerad i vad du pratar om börjar händerna röra sig helt naturligt, alldeles av sig själva. Lyssna på vad du själv säger eller eventuellt sjunger, då syns det i ditt ansikte och i dina ögon att du är engagerad och det berör din publik.

När du talar är det de som är viktigast, du vänder dig till dem för att de ska få höra vad du har att säga. De kommer att märka att ditt tal är äkta och kommer inifrån. Om du i stället tänker på att de tittar på dig tappar du ditt fokus och publiken blir inte berörd av det du säger.

Talaren är beroende av publiken

Man måste lita till ordvalet som kommer just för stunden. Det har mycket att göra med publiken. Precis som i alla relationer är det motparten som gör hälften av ett bra förhållande eller ett bra föredrag.
Om de flesta i publiken ser intresserade ut, nickar och skrattar, ger det energi och stimulans till föredragshållaren. Jag har haft publik som har gapskrattat och då är det som kol på en glöd. Det är det bästa jag vet.
Det har också hänt att jag har sett någon i publiken gråta under mitt föredrag. Jag talar ju om livet och det är många olika tankar som väcks. En gång kom en kvinna fram till mig och berättade att hon hade gråtit hela tiden. – Nu ska jag gå hem och gråta hela lunchen också, sa hon. – Tack ska du ha, sa hon och gav mig en kram.
Kramar har jag fått av många och många har kommit fram till mig efteråt och berättat om sina svåra stunder i livet. Det är denna respons som gett mig kraft och motivation att fortsätta.

En gång satt en kvinna längst bak i en publik där ett par hundra deltagare deltog. Hon hade en dagstidning med sig och tittade inte på mig en enda gång. Hon bara bläddrade i sin stora tidning och ville tydligen visa mig att hon inte var där av fri vilja. Jag tog ett snabbt beslut att inte bry mig om det. De andra var lättskrattade och allt kändes bra. I pausen var det just den kvinnan som kom fram till mig och ställde några frågor om det jag hade pratat om. Tydligen hade hon lyssnat i alla fall.

Våga påverka

Det har alltid förväntats av män att de ska våga tala. De ska hålla tacktal vid middagar och hålla anföranden på sina arbeten. Därför är det en aning lättare för dem. Många män är trots det rädda att få värdinnan till bordet. En del tappar aptiten och kan inte njuta av middagen. Det blir ibland några glas för mycket för att döva nerverna.
Eftersom män alltid har förväntats tala är det ofta män som tack vare det får den nödvändiga vanan och tack vare det blir chefer, fackföreningsordföranden och politiker. Därför blir det ofta män som styr på arbetet, i fackföreningen, i bostadsrättsföreningen och i samhället i övrigt. Tycker du att vi kan vara nöjda med hur allting är på jobbet eller i samhället?
Jag tror inte att du är nöjd, men jag tycker inte att det är männens fel. De har gjort så gott de har kunnat efter sin manliga ”sanning”. Det fattas en stor del av det kvinnliga perspektivet. Jag tycker att det även är kvinnornas plikt att träna sig att tala och vara med och påverka.

Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad. / Martin Luther King

Våga rodna

Jag har haft flera kurser i konsten att våga tala. Många har berättat för mig att det största hindret är att de är rädda för att rodna. Det har också varit mitt eget största hinder. Det var ytterst pinsamt när det hände. En del i skolan hade den dåliga smaken att reta andra för att de rodnade och då blev det naturligtvis mycket värre. Det blir som man tänker.
Om jag är rädd för att rodna kommer tanken göra att jag rodnar direkt. Inte förrän jag kunde acceptera att jag rodnade och därför inte brydde mig lika mycket om det gick det nästan över. Det kan fortfarande hända om jag råkar tänka på det. På mina kurser har jag lovat deltagarna en slant varje gång de rodnar. Jag har aldrig behövt betala. Man kan inte rodna på beställning.

Kurser i konsten att våga tala

Jag gillar att hjälpa människor att börja våga tala och det har jag gjort på flera kurser. Det har inte tagit mer än en till tre timmar, sedan har så gott som alla vågat ställa sig ensamma framför gruppen och hålla ett litet tal.
Hemligheten är att det måste ske med mycket små steg och talet måste handla om något personligt, något man minns. Det första steget har varit att jag har bett en deltagare resa sig upp och titta på gruppen. Hur känns det, har jag frågat. Jättejobbigt, har svaret ofta varit.
Då har jag låtit deltagaren stå där ett tag medan jag har pratat med resten av gruppen om hur vi upplevde att hålla föredrag i skolan, om hur lätt jag haft för att rodna eller något annat som hör till saken. När jag sedan frågat deltagaren igen om hur det känns har det alltid känts bra. De har vant sig under tiden de inte fick någon uppmärksamhet. Då har jag fortsatt att prata med den personen som inte ens tänker på att hon just då står framför en grupp och talar. Jag går laget runt och sen har alla deltagare tagit det första och svåraste steget.

Jag minns en kurs där de i nästa steg fick gula postitlappar för att skriva upp alla problem de hade på jobbet. Sedan satte vi upp de gula lapparna i tre grupper på tavlan. Den ena gruppen var egna personliga problem.
– De får var och en lösa själv tillsammans med någon kompis eller en psykolog, sa jag. En annan grupp handlade om problem med för små löner, för lite resurser till verksamheten osv. – Detta får ni ta med facket eller engagera er i politiskt, sa jag.

Den tredje gruppen gällde problem som berörde själva verksamheten. – De kan vi försöka lösa här, sa jag. Jag delade in dem i grupper och de fick var sin lapp med sig för att diskutera ett problem. – Ingen får vara tyst, sa jag, – ge ordet till alla.
Frågan de fick med sig berörde varenda en. När grupperna kom tillbaka fick hela gruppen stå framför de andra, berätta vad de hade pratat om och kommit fram till. Frågan engagerade alla de andra också, det kom många synpunkter och jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu skulle deras chefer varit här.
Nästa steg var att gå fram en och en och ställa sig framför gruppen. Där fick de som enda uppgift ta emot applåder.

Sista steget var att fundera över ett barndomsminne som hade berört dem på något sätt. De som ville fick ställa sig framför gruppen och berätta och jag lovar att de talen var gripande.

Våga sjunga även om du inte kan så bra

När jag var sex år trodde jag att jag kunde sjunga. Jag hade som liten femåring uppträtt för föräldrar i husets fritidslokal och till och med på scen en gång. Visserligen fick de släcka ljuset i hela lokalen innan jag vågade sjunga julsången om tomtenissarna. När jag började skolan insåg jag att jag inte kunde sjunga, jag fick ju inte vara med i sångkören. Det fick min storasyster. Då slutade jag nästan helt att sjunga för jag trodde att jag sjöng falskt.

Jag gifte mig inte så långt efter jag slutat skolan och jag sjöng inte någon gång så att min första man hörde det under de tretton år vi var gifta. Jag sjöng däremot varje gång jag satt i min bil och jag sjöng mycket med mina barn.

När jag gifte om mig bestämde jag mig för att inte låta bli att sjunga i resten av mitt liv. Pekka och jag tränade på en snapsvisa i bilen på väg till min systers bröllop i England. Sedan var jag över det hindret. Nu kan jag sjunga inför publik igen, men inte utan orkester. Jag tänker att Lill Lindfors har orkester och hon sjunger bättre än jag. Varför ska jag sjunga utan orkester, det låter ju inte lika bra.
Jag har bara sjungit en gång med levande orkester, men för mig duger det bra med karaoke. Då har man en helt egen orkester. En sommar när vi var i Spanien på semester hamnade vi på en bar där de hade karaoke.
Baren var full med folk men jag blev ändå sugen på att sjunga ”Sound of Music”. Jag hade aldrig sjungit den förut så det blev naturligtvis fiasko. När jag kom hem igen till Sverige så tränade jag med hjälp av filmen. Den hade jag hemma på video. Jag sjöng sången säkert hundra gånger, sen tyckte jag att jag kunde den ganska bra. Vi åkte ner till Spanien sommaren efter. Vi tog oss till samma bar nästan direkt för jag hade stor lust att se om det skulle fungera. Den kvällen stampade publiken i golvet och applåderade vilt och jag fick en gratis drink i baren bara för att det hade blivit så bra.

Våga misslyckas

Hur ska det bli bra om man inte tränar? Hur ska man våga träna om inte man vågar misslyckas? Om man inte vågar kommer man aldrig att lyckas.
De flesta personer vi ser på film, teve, teater och hör på radion eller på föreläsningar har haft lust, tränat, misslyckats, tränat och tränat om igen.

Min sång till Pekkas 50-årsdag

Jag har numera utmanat mig många gånger när det gäller sång. När Pekka fyllde femtio år hade vi en stor bjudning och hyrde in en orkester. Jag hade diktat en sång som jag sjöng för honom inför över hundra gäster. För att inte bli rörd tänkte jag på något helt annat medan jag sjöng, så feg tillät jag mig vara. Efteråt har jag fått tips av en väninna att om man är rädd för att börja gråta ska man träna och gråta tills det inte finns fler tårar kvar. När man sedan uppträder kanske publiken i stället fäller några rörda tårar.
Sången till Pekka har jag diktat till melodin ”Annies song” och den sjöng jag för ett par väninnor innan födelsedagen och de fick tårar i ögonen båda två.

Jag kan dig beskriva
från en dag uti skogen
från en biltur till England
och en ispromenad
många fängslande samtal
som varat till midnatt
och från sorgliga stunder
som slutat i skratt

Du är som en stormvind
för ett lugnt hav som sover
som en klippa vid stranden
till ett oroligt hav
som ett värmande solsken
och som blixtar och dunder
och som vatten för öknen
och öknen är jag

Jag sjöng en hyllningssång till mig själv på min egen 50-årsdag

Jag träffade Bernt Egerbladh när jag anordnade en föreläsning med honom och Sven Wollter och då fick jag en tokig idé. Som jag sagt har jag ett behov av att det ska hända roliga och spännande saker. När jag skulle fylla femtio år fyllde vårt företag också tio år. Jag kom på att jag kunde erbjuda Bernt Egerbladh att hålla föredrag i Malmö samma dag och bjöd in honom till min födelsedagsfest på kvällen. Vi var över hundra personer. Nu skulle jag ta mitt livs utmaning, jag som inte fått vara med i sångkören i skolan.

Den här kvällen ville jag att Bernt Egerbladh skulle spela piano och jag skulle sjunga en hyllningssång till mig själv.

Bernt brukade ha olika sångsstjärnor med i sitt program ”Två och en flygel”. Vilken utmaning!

Jag sjöng en sång som jag hört Lillbabs sjunga i programmet ”Det är min show”, Lars Forsell 1982. Titeln på sången är ”Happy Birthday”

Jag har en hand som kan nå dig
och jag har ögon som ser,
jag har en röst och den sjunger
vad kan jag önska mer
Och jag vet ej vad som händer
men det känns som min dag idag
för när jag vakna i morse
den jag såg i min spegel var jag
HAPPY BIRTHDAY
Och jag har vänner som tror på mig
som vet vad jag vill och vill bli
jag lär mig dansa på nytt
ganska ensam men fri
och ingen sång ska låta
idag som den lät en gång
och inga toner ska jag låna
för nu skriver jag själv på en sång
HAPPY BIRTHDAY

Det är idag jag blev född
det är idag jag finns till
och jag kan se än idag genom morgonens dagg
jag ser och vet vad jag vill
HAPPY BIRTHDAY
Jag behöver ett litet rum
där jag fritt kan röra mig
ett rum där jag kan tänka en stund
där ingen behöver mig
där hittar jag mig själv igen
och jag får finnas till
och sången gör mig stark igen
och klart jag ser vad jag vill…

Bernt höll ett litet tacktal innan han gick och skojade om att jag skulle få vara med i hans TV-program. Jag fick vara stjärna för en kväll och det blev ett kul minne som jag har på video och njuter av ibland. Kanske ska jag visa den för ”tanterna på hemmet” när jag blir riktigt gammal. Jag fick en egen karaokemaskin i present av familj och släkt och kvällen avslutades med att jag sjöng ”Greatest love of all”. Nu är jag inne på min tredje karaokemaskin. Jag behöver inte någon som lyssnar, jag njuter av att sjunga.

Nyligen fick jag en stor utmaning när Pekkas systerson Björn i Frankrike ville att jag skulle sjunga ”Ack Värmeland du sköna” för 150 bröllopsgäster på hans sons bröllop. Jag tackade ja, det var ju smickrande att han trodde jag skulle klara det och jag hade svårt att stå emot utmaningen. Brudgummens yngre bror Tim skulle spela piano. Jag har turen att Pekkas syster Virve är organist så jag spelade in min sång och skickade till henne. Hon bedömde vilken tonart det skulle vara och skrev noter till Tim som tränade på sitt håll. När vi kom ner till Grenoble tränade vi en hel kväll tillsammans. Så nöjda vi och brudparet Romain och Thomas var på bröllopet i Sisteron för att vi lyckades.
Fotona har jag tagit ur Romains faster Anns video.

.

 

    

 

Våga göra bort dig

Att vara sig själv så gott det går, hjälper när man håller föredrag, sjunger eller framträder på något annat sätt. När man är sig själv är man avslappnad och när man är det tänker man som sagt bättre och kommer ihåg vad man ska säga.
Det hjälper också att våga göra bort sig, att till exempel tappa tråden. Jag tror inte att människor hade tyckt mer om mig om jag hade varit perfekt. Om du tänker efter i din bekantskapskrets, vilka du tycker mest om, då tror jag inte att det är de som försöker vara perfekta?

Varför ska man då försöka vara perfekt? Det är ju ändå ingen som kommer att tycka om oss för det.
Vi fick lära oss i skolan att man skulle vara så perfekt som möjligt, ha så bra betyg som möjligt och var man inte med i sångkören så kunde man inte sjunga. Väldigt många människor slutade att sjunga för resten av livet, trots att alla egentligen mår bra av det.

Hur ska man kunna bli duktig om man inte ens vågar prova

Pekka och jag skulle fira en person som fyllde år. Det stod i tidningen att han hade sagt att han varken kunde rita eller sjunga. Jag kunde inte låta bli att göra en visa som vi sjöng till hans ära under kvällen.
Den byggdes på så småningom och nu finns det många fler förslag än att rita och sjunga.  Melodin är: Memory och titeln är EN KONST ÄR:

SJUNGA, vem som helst kan väl SJUNGA
har du tunga och lunga
är det inga problem
RITA, vem som helst kan väl RITA
har du papper och krita
kan du bli konstnär sen
Men besinne, vad andra ska tycka är deras problem
Vi ska stå—på egna ben

TALA, vem som helst kan väl TALA
det är bara att mala
ifall någon hör på
LYSSNA, vem som helst kan väl LYSSNA
men det gäller att tystna
och försöka förstå
Men besinne, en konst är att tala så andra förstår
väcka lust—och männskor nå

SKRIVA, vem som helst kan väl SKRIVA
och författare bliva
om man har några ord
LÄSA, vem som helst kan väl LÄSA
sitta snabbt ner och jäsa
eller fint vid ett bord
Men besinne, en konst är att jobba med sin fantasi
ge sig själv—och ligga i

VÅGA, vem som helst kan väl VÅGA
göra slut på sin plåga
våga välja nåt bra
VÄLJA, vem som helst kan väl VÄLJA
sluta upp med att svälja
sånt man inte vill ha
Men besinne, en konst är att våga ta hand om sitt jag
och ha mod—att vara svag

 

Våga göra bort dig

Jag vet inget roligare än när människor berättar när de har gjort bort sig. Det blir mycket skratt och att skratta är lika nyttigt som att gråta. Jag vet att man kan skratta sig friskare och det är dessutom en ordentlig inre motion. Ett gott skratt förlänger livet sägs det.

Skratt påverkar hormonproduktionen och ökar endorfinerna, som är kroppens eget morfin. Skratt används på sjukhus i behandling av bland annat smärtpatienter och cancersjuka. Jag har hört att skrattet ökar produktionen av de så kallade mördarcellerna, ett slags vita blodkroppar som äter upp bakterier och virus.

Jag har gjort bort mig många gånger och bjuder gärna på det och har därför också fått höra en del roligt som andra råkat göra:

När jag skottar fram min lilla bil ur snön

Det var en ovanligt snöig vinter. Vi hade köpt en liten vit bil, kanske var det en ford Fiesta. Jag tog på mig min långa dunkappa, thermobyxor, vantar och mössa och gick ut på gatan med snöskyffeln och satte igång. Bilen var helt igensnöad. Efter en god stund kom det en snäll man och började hjälpa till. Jag funderade på varför han gjorde det och frågade: – Var har du din bil? Han svarade: – Detta är min.

När jag ”plockade blommor” på Alnarps växtcentrum

En gång var jag med mina arbetskamrater på lantmäteriet på studiebesök på Alnarps växtcentrum. Vi var en grupp på trettio personer. Det var en stram och korrekt guide som visade oss runt. Han berättade var växterna kom ifrån, hur man skulle sköta dem och hur mycket de kostade. Jag lyssnade inte så noga, för jag hade fått i uppdrag av min chef att tacka guiden efteråt och säga några väl valda ord. Jag var nervös och visste inte vad jag skulle säga. Jag gick mest och funderade på det.

Undrar när han är klar, tänkte jag. Plötsligt var det dags. I samma sekund som jag förstod det, fick jag syn på någon jag tyckte mig känna igen. Jag vände på huvudet en kort sekund och tittade efter den personen.
Då tappade jag balansen och föll. Jag föll rakt in i en av de exotiska växterna och i fallet tog jag tag i den. Den knäcktes och gick av på mitten och plötsligt stod jag framför guiden med blomman i handen!

Den gången tyckte inte jag att det var roligt. Alla i gruppen skrattade. Jag skrattade lite förläget. Undrar du vad guiden gjorde? Han berättade bara vad blomman hette.

Cykelturen

En kvinnlig lärare berättade för mig efter ett av mina föredrag, att hon också hade gjort bort sig ordentligt. Hon brukade alltid cykla till sitt arbete. En dag var hon tvungen att ta bilen för hon skulle hämta något som var tungt. Hon satt i bilen på väg till sitt arbete djupt försjunken i sina tankar. Plötsligt upptäckte hon att hon körde bil på cykelbanan!
Hon berättade att hon hade varit alldeles förtvivlad och trott att hon skulle behöva ta kontakt med en psykolog eller psykiater. Hon trodde att det hade blivit fel på hennes förstånd och det tog tid innan hon vågade berätta. Nu skrattade hon bara åt det.

Tågresan

En annan lärarinna berättade för mig att hon hade varit ute och åkt tåg. Vid en station fick hon syn på pappan till en av hennes elever. Hon sprang fram till honom och sa:
– Så roligt att träffa dig här. Då såg hon att det inte var han och sa: – Oj förlåt, jag trodde du var pappa till ett av mina barn.

Ven

Min dotter skulle gå på fest och behövde låna en röd klänning av min syster som bor i Helsingborg. Jag erbjöd mig att köra henne dit. Hennes två små barn följde också med. Vi hade inte setts på ett tag och hade mycket att prata om. När vi körde förbi Ven påminde jag henne om en semester vi hade haft där en gång.
Vi fortsatte att prata och jag tyckte plötsligt inte att jag kände igen vägen men förstod inte direkt varför. Min dotter tittade på vägskyltarna, på dem stod det att vi var på väg mot Kristianstad. Jag hade varit upptagen i samtalet och glömt vända vid Kronotorps mölla. Det var inte Ven vi hade kört förbi, det var Ringsjön. Min syster fick vänta innan vi hade tagit oss förbi Eslöv och vidare till henne.

Ballonger i magen

När man har gjort bort sig och blivit generad över det vill man inte gärna tänka på händelsen. Man försöker få bort det ur sitt huvud och tänker att man aldrig ska berätta detta pinsamma för någon. Ofta lyckas man med det men ändå mår man inte riktigt bra. Det känns i kroppen. Jag brukar säga att det känns ungefär som om man har en stor uppblåst ballong i magen. Den sitter där och spänner. När jag kom hem från studiebesöket på Alnarp berättade jag för Pekka om vad som hade hänt.
När jag hade berättat det var det precis som om lite luft försvann ur ballongen. Det lättade på trycket. När jag hade berättat det för mina barn och en väninna också, försvann resten av luften. Det finns ingen ballong kvar hos mig från den händelsen och jag har skrattat åt det många gånger. Du har säkert upptäckt detsamma. När man berättar, då lättar det på trycket i ballongen.

Året efter jag hade skrivit ”Det sprider sig” skrev jag skriften ”Våga leva” när jag satt på bussen på väg till jobben.
När jag kom fram var den färdig, inspirerad av möten med människor jag inte lyckats lära känna eftersom många är så rädda för vad andra ska säga och vad andra ska tycka att de inte vågar vara sig själva.

Skriften: Våga leva
hittar du i kapitel 27

18   Våga växa som vuxen

Otaliga gånger har jag sett i media att människor som råkat ut för svåra sjukdomar eller andra svårigheter börjar ägna sig åt att hjälpa andra i liknande situationer. En av dem är skådespelerskan Nina Gunke som fick alzheimers och gav ut boken ”Innan jag glömmer”. Nina har varit med flera gånger i TV och berättat om sin situation. Detsamma gjorde SVTs nyhetsankare Ulla-Carin Lindquist. När hon fick ALS skrev hon boken ”Ro utan åror”.
Att hjälpa andra är oerhört generöst och ger den drabbade någon sorts mening med det som händer.

Många människor har erfarenheter som kan vara till stor hjälp. Det var vår tanke när jag och Pekka startade en föreläsningsserie som vi kallade ”Att växa som vuxen”. I denna deltog Pekka med föreläsningen ”Utvecklande relationer” och jag med ”Vilja, Våga, Välja” som är grunden för denna bok. I samband med detta träffade jag många kända och framför allt inspirerande personer som gärna delgav sina erfarenheter och egen personliga utveckling inför en publik på cirka femhundra personer varje gång.

En gång när jag var i Norrland och höll föredrag kom Maj Fant fram till mig efteråt. Hon hade suttit i publiken och lyssnat. Hon förstod på min skånska dialekt att jag bodde i Skåne och föreslog att vi skulle ta sällskap hem. Vi hade ett öppet och trevligt samtal på flyget och naturligtvis bad jag henne komma till Malmö och hålla föredrag. Visst ville hon.
Maj började sitt föredrag med att berätta naturligt och lättsamt för denna stora grupp att hennes man hade fått hjälpa henne kamma sig på morgonen eftersom hon hade fått problem med sin arm som nu var lindad. Hon var sig själv rätt upp och ner och fick omedelbar fin kontakt med publiken.

Maj var känd av olika anledningar. Bland annat hade hon varit mannekäng, fotomodell, utbildat sig till socionom och hennes fokus inom sitt sociala arbete var att bekämpa missbruk bland unga. Hon skrev också böcker. När hennes mor blev dement skrev hon en bok om demens med titeln ”Att bli mamma till sin mamma”. Hon hade många erfarenheter som hon generöst delade med sig av.
Inte långt efter hennes föredrag i Malmö fick jag ett brev hon skickat till sina vänner där hon berättade att hon hade fått ALS. Problemet med armen hade varit första tecknet. Hon skrev sedan en bok om sin sjukdom, ”Klockan saknar visare”.
Jag träffade Maj några gånger till, bland annat på bokmässan i Göteborg där jag hjälpte henne stämpla sin namnteckning i sina böcker. Maj Fant var programledare i TV, sittande i sin rullstol. Vilken förebild hon var!

Jag bjöd naturligtvis in en del föreläsare som jag själv var nyfiken på, bland annat min gamla idol Lill Lindfors. Hon drog den största publiken. Jag bokade Konserthuset som då låg på Amiralsgatan i Malmö och det kom cirka tusen personer.
Lill berättade bland annat om kroppsspråkets och ljussättningens betydelse. Jag kom in på scenen från sidan för att presentera henne och Lill tog mig som exempel och utbrast: – Se där på Gullmay, hon tar inte sin plats på scenen! Hon visade både mig och publiken hur man ska göra. Jag lärde mig en del av henne och hennes naturlighet.

Jag hade förmånen att få träffa Lill lite mer privat när jag hämtade och lämnade henne på flygplatsen. Jag och Pekka passade också på att bjuda henne på middag på Kockska krogen på kvällen.
Samtalet flöt glatt och otvunget. Jag berättade för henne att jag brukade sjunga till hennes skiva ”Du är den ende” när jag städade i slutet på 60-talet och kunde alla hennes sånger på den skivan utantill. – En av mina favoritsånger hör jag dig aldrig sjunga längre, sa jag. När hon inte förstod vilken det var ville hon att jag skulle sjunga den för henne. Jag sjöng den tyst. Tänk, jag sjöng för självaste Lill Lindfors, min idol! Jag som aldrig fick vara med i sångkören i skolan. Det är ju inte så svårt att vara naturlig tillsammans med en person som är sig själv.

På bilden nedan kan man se ett experiment hon utförde och som jag testade några gånger på vänner i den vevan. Vi var fyra damer på scenen, bland annat Lill själv. Vi skulle lyfta en tung man med endast våra pekfingrar som vi skulle hålla under hans arm- och knäveck. Vid första försöket var det helt omöjligt. Sedan skulle vi gemensamt räkna högt till ett tal, minns inte vilket men det var under tio. Då lyfte vi honom på en gång, hur lätt som helst. Det kändes övernaturligt.
Jag gjorde om experimentet flera gånger med tunga personer och det lyckades varje gång.

För mig och förmodligen för Lill Lindfors visar experimentet att om man hjälps åt och samverkar finns det oanade möjligheter att lyckas med det man verkligen vill.

 

19   Lös dina bekymmer

Vi får vad jag kallar ”ballonger i magen,” när vi har gjort bort oss och mår dåligt för att vi skäms. De stannar kvar om vi inte tömmer dem.
Det är samma sak som händer om man har varit utsatt för något svårt när man var liten, såsom misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände. Man har kanske fått en stor ballong. Den blir inte mindre med åren, ibland blir den större. En dag visar den sig kanske som ångest eller depression.
     En del människor flyr sina problem, dränker dem i mat, sprit eller droger. En del människor känner sig jagade av problem och tror att målet är att de ska bli problemfria. Men problem tillhör livet. Det handlar mest om hur vi förhåller oss till dem och om vi tar itu med dem.
Om vi flyr problemen kommer de efter. Om vi känner oss jagade av dem kommer vi alltid att vara missnöjda. Vi blir aldrig av med dem. Till sist blir de så stora och tunga att vi kanske inte längre ser någon utväg.

Det finns bara ett sätt att hantera bekymmer och det är att möta dem. Ta dem som utmaningar och lösa dem efterhand som de kommer. Förstå att just de bekymmer du löser är de som får dig att växa som människa, mogna och få bättre självkänsla och självförtroende.

Rullgardinsyndromet

En morgon fick vi inte upp vår rullgardin. Det blev droppen eftersom det fanns så mycket annat som skulle göras. Vi hade fullt upp och trots att jag brukar ha mycket energi gick luften ur mig helt och hållet. Jag bara satte mig ner på sängen och gjorde just ingenting, medan Pekka tog fram en stol och började fixa med rullgardinen. Plötsligt gick den upp med en smäll. Min energi kom tillbaka med all kraft och jag fick lust att ta itu med alla dagens uppgifter direkt.
Tänk att en sådan bagatell kan ta så mycket energi.

Jag klarade av rektorn som ringde och var arg

När den där arga rektorn ringde till mig och var arg över det jag skriver blev jag överraskad och lite chockad. Jag bad honom dröja en stund, jag skulle bara byta telefon. Medan jag gick in på mitt arbetsrum försökte jag peppa mig själv.
När jag lyfte luren var jag vänlig. Återigen hörde jag hans arga röst, jag lyssnade, frågade och försökte förstå vad han menade. Efter en stund blev han lugn. Nu kunde jag berätta lite om hur jag tänker och kom nästan i gång med att hålla ett litet föredrag.
Det slutade med att han köpte alla mina skrifter.

Lär barnen ta itu med problem

Både föräldrar, barn och samhälle vinner på om barn tidigt får lära sig att ta itu med problem och ta konsekvenserna av sitt handlande. När jag visade mina barn skriften ”Vad man kan ha bekymmer till” sa de: – Det står ju inget nytt i den. Jag hade tjatat om detta redan när de var små. Jag ville få dem att förstå att det aldrig är någon mening med att skjuta upp problem. Jag liknade det vid en trappa och en rutschkana och sa att den enklaste utvägen oftast är den svåraste.

– Jag orkar inte läsa läxorna, säger många barn. Enklast är att låta bli, men det blir svårare i längden för då får man dåliga betyg och sedan blir det inte lätt att få ett arbete. Jag orkar inte borsta tänderna kan man också få höra. Enklast är att låta bli, men då får man hål i sina tänder och så småningom får man kanske dra ut dem.

Det är bättre att ta itu med problem efterhand som de kommer. Ta ett trappsteg varje dag. Ta inte rutschkanan, det är svårt att ta sig upp för den om man har kanat ända ner. Men jag har sett de som har klarat det också, med flaskan i handen kanat hela vägen ner i misär och sedan tagit sig upp igen utan flaska. Visst kan det gå bra, men livet blir enklare om man tar tag i problemen efterhand som de kommer.

Att lösa problem när de dyker upp, är något av det viktigaste vi människor kan lära oss, annars kan de bli så oöverstigliga att vi kanske tappar vår kraft. Därför är det viktigt att barn får träna sig tidigt att själva lösa sina problem. Min yngsta dotter Paula skrev en gång några väldigt kloka rader på en liten lapp.
Jag blev imponerad av att hon så enkelt hade lyckats fånga en viktig del av kärnan i min livsfilosofi:
”Jag skulle gå under av leda, om livet var så enkelt och smärtfritt, som jag önskar att det var”.

Hon var i tonåren och det fanns tydligen ett problem som hon grunnade på.
Jag har gett ut vykort och planscher med denna text och många har sagt att de ofta tittar på den och känner att det hjälper när livet känns besvärligt. Om man kan se på livet på detta sätt, kan man kanske till och med se en mening med bekymmer och problem. Åtta-tio år efteråt hittade jag hennes text i en bok som heter ”Tänkvärt”!

Livets skola

Alla får problem någon gång, om inte annat när någon nära anhörig dör.
Vi är vana att kämpa och ibland gör vi allt vi kan för att klara oss utan att någon ska se att vi har det jobbigt. En del kämpar emot gråten och skjuter bort tankarna så mycket de kan, lägger undan foton på kära avlidna och undviker platser som kan väcka minnen till liv. Några säger kanske: – Det klarade hon bra. Men då har de inte förstått. Om man går vidare utan att reagera på en svår förlust, går man vidare med en ballong i magen. Den ballongen kan komma att visa sig längre fram.

Det bästa är att ta itu med bearbetningen av sorgen så fort som möjligt. Begravningen är ett fint tillfälle att gråta tillsammans med andra sörjande. Om man har svårt för att släppa fram sorgen kan man lyssna till musik som väcker minnen av den bortgångne eller besöka platser som har betytt mycket, titta på foton.
Tårarna är nyttiga och att få prata om det som hänt och om personen som har lämnat.

Det bästa man kan göra för en person som sörjer är att lyssna och hålla om. Inte berätta att det finns de som har haft det mycket värre eller att berätta om vad man själv har varit med om. Bara lyssna och hålla om.
Så småningom kommer gråten inte lika ofta. Det kan till och med kan komma ett skratt då och då. Efter ett väl genomfört sorgearbete är man bättre rustad inför framtiden och man kan ha mognat som människa. Några kanske känner sig starkare än tidigare. Det känns tryggt att veta att man kan klara och har klarat en svår kris.

Jag brukar lite förenklat säga att det finns minst två sorters människor. Den ena sorten har alltid problem, de tycker teveprogrammen är dåliga, skatterna är höga och att det alltid regnar.
Den andre sorten är alltid glada och positiva, trots att man vet att de har haft stora bekymmer.
Anledningen är, tänker jag, att de har växt så mycket av sina problem att de inte längre ser de små problemen. De är bara oroliga för att det ska hända något lika hemskt som tidigare och det händer ju inte lika ofta som det regnar. Dessutom vet de att om det händer igen kan de klara det, för det har de ju redan gjort en gång. De har fått en ökad tro på sig själva och inre styrka.
Livet blir lättare efter de kriser man klarat av och det blir enklare att uppskatta varje stund man får vara här på jorden.

Om alla känslor har fått utlopp under åren som gått, kan det komma något gott av de kriser man går igenom. Jag har till och med hört personer som har genomgått en svår cancersjukdom säga, att just den erfarenheten gjort att de ser på livet på ett helt annat sätt än de gjorde tidigare, med helt andra positiva ögon. Jag har också hört nyktra alkoholister som har uttryckt sig på liknande sätt. Därför tycker jag mig se en mening med bekymmer och problem. Jag ser livet som en skola. Jag tror att meningen är att vi ska växa och utvecklas. Det kanske kan hjälpa att tänka så här när man hamnar i en kris, om man då kan se en framtida mening med den och vara medveten om att man kanske kommer att växa och mogna av den. Kanske kan man hjälpa någon annan tack vare sin egen erfarenhet.

Jag tror inte att livets skola fungerar som en vanlig skola, att vissa går i första klass och andra går i högstadiet. Jag tror att vi har utvecklats olika mycket på olika områden och att vi alla har väldigt mycket att lära av varandra.
Ju större problem vi har klarat av, desto starkare och mognare har vi fått chans att bli. Det största problemet vi oftast försöker låta bli att tänka på och prata om, är att döden ska drabba oss själva och de vi bryr oss om. Om vi kan acceptera det, har vi nått en stor mognad, kanske den allra största.
En skilsmässa innebär också en känsla av förlust, även för den som såg till att den blev av. Man sörjer tryggheten i sin gamla vana och det som man uppskattat i relationen. Många män blir tyvärr tvungna att sörja förlusten av den dagliga kontakten med sina barn. Rädslan för känslorna kan göra att han bryter kontakten med dem helt vilket blir en enorm förlust för barnen som då förlorar en av sina viktigaste förebilder.

Då jag skilde mig och mådde väldigt dåligt fick jag av min väninna Silva ett utdrag ur en dikt skriven av Maria Wine.

Den passar bra som tröst i all sorg.

”Det finns inget slut
och det finns ingen början
det finns bara övergångar
från ljus till mörker
och från mörker till ljus igen
och så finns du
som ska växa och växa”

Problemet med nya familjer och nya kulturer

Det händer mycket på jorden idag, som för med sig ökade bekymmer. Jag tror att dessa på sikt kommer att öppna våra ögon för nya verkligheter. Familjer splittras och nya bildas. Det är lättare att förflytta sig till andra delar av världen.
Många människor är tvungna att fly och många av dem bosätter sig i nytt land. Vi är vana vid våra gamla mönster och reagerar när andra människor, i vår nya ”styvfamilj” eller i vårt ”eget” land, inte beter sig som vi är vana vid. Vi tittar snett på varandra, förstår inte varandra. En del känner säkert fortfarande stark lojalitet mot sin gamla familj eller sitt fosterland.

Vi vill inte svika vårt ursprung, tror kanske att vi förlorar en bit av oss själva. Vi skulle kunna öppna ögonen och se positivt på och ta vara på den nya möjligheten att lära känna nya människor på nära håll. Dela med oss av vårt sätt att tänka och vara öppna för att lyssna på de som verkar annorlunda. Då kan vi vidga våra gränser och med det vår generositet. Vi kommer att växa som människor.
Ibland tror jag på en djupare mening och en större plan med denna gemensamma svårighet. När vi lär känna de vi är skeptiska mot, antingen i den närmaste kretsen eller en annan nationalitet, kommer vi att förstå och tycka om dem och detta kommer att ge oss mycket tillbaka av både kunskap, spänning, glädje och mognad.

Det svåraste är när de andras värderingar är omöjliga att acceptera. Det finns extremister i alla religioner. Religion blir lätt en anledning till både konflikt och bråk mellan människor och krig mellan länder.
Själv tänker jag att problemen är enorma när folk tvingas ansluta sig till en tro när staten och religionen är ett och samma och de extremt religiösa ledarna bestämmer villkoren.

Jag är inte religiös, vilket inte betyder att jag inte vet vad jag tror på.  En del säger att de inte tror, men det är också en tro. Det finns ingen som helt säkert kan veta något om sådant man inte kan se och ta på, tänker jag. Alla bör få tro på vad de vill.

Problem med klimat och ekonomi

Det skrivs mycket i tidningarna som skrämmer. Det görs alldeles för litet för att stoppa miljöförstöringen som hotar vårt klimat. ”Det är de som bestämmer som måste göra något, de måste skynda sig att ta besluten. Det enklaste är att jag låter bli.”
Men det är inte enklast på sikt. Det bästa är att alla tar ett trappsteg varje dag och gör vad de kan och det är en hel del. Det är vi som handlar varor som bestämmer vad som kommer att säljas och hur mycket. Det är enormt mycket kläder som slängs. Bara för att tillverka en t-shirt går det åt minst tusen liter vatten.

Vi kan sortera våra sopor och när våra barn ser att vi faktiskt gör något, blir de också lite lugnare och får ett hopp om att det går. De kommer att fortsätta i våra fotspår, om de tror att det är lönt.

Det talas mycket om ekonomi. Ekonomi betyder att hushålla med sina resurser. Planeten har begränsade resurser, gemensam ekonomi. Vi måste hushålla. Det är katastrofalt för ekonomin att tänka kortsiktigt och slösa.
Jag kan inte se annat än att det måste vara lika enkelt och självklart som i alla andra ekonomiska resonemang. Alla vet att man inte ska leva på kapital utan på avkastningen. Ändå lever vi på och förstör jordens kapital som motsvaras av vattnet, luften, jorden, regnskogarna, ozonlagret och mycket mera. Det ekonomiska är att leva på räntan som kapitalet ger och det motsvaras bland annat av odlade produkter, sol-, vatten- och vindenergi.
Om vi lever på kapitalet i stället för på räntan, kommer vi så småningom att gå i konkurs. Förlusten drabbar oss allihop. Vi har inga dolda reserver, inga säkerheter och ingen vi kan låna av.

Det kan vara lätt att skjuta problemet ifrån sig och tro att om luft och hav i andra delar av världen blir förorenat, så är det inte mitt problem. Havet och luften går att jämföra med människans blodomlopp. Vi har gemensamt blodomlopp med alla andra som lever på vår planet. Föroreningarna ligger inte stilla, de blåser, flyter och flyttar sig.

Samma resonemang kan man använda när man tänker på sin hälsa och sin kropp. Vi har själva hela ansvaret för beslutet om vi ska fortsätta att förorena våra lungor eller våra blodådror. Enklast är att låta bli att tänka på det. Men det blir svårast på sikt.

Så länge en del mammor oftare än pappor är tillsammans med sina barn och barnbarn, kommer de närmare dem känslomässigt. I de fallen tror jag att de kvinnorna lite oftare värnar om barnens och kommande släkters framtid. Personligen tror jag att en del kvinnor därför är mer oroade för klimatförändringarna. Män, som inte alltid får en chans att vara med sina barn, engagerar sig kanske mer i karriär och produktion. Överproduktion är miljöns största fiende.

Om fler av oss kvinnor börjar våga göra något, ta ansvar,  höja våra röster och framföra våra åsikter, kommer vi själva att må bättre. Inte genom att klaga och gnälla, utan genom att komma med förslag till konstruktiva lösningar. Vi kan engagera oss politiskt. Länder och samhällen måste ha väl genomtänkta planer för hur de bäst ska fördela och använda skattepengar långsiktigt.
Vi kan skriva till riksdag och regering, det gör i alla fall ingen skada. Man hittar lätt deras emailadresser på internet. Det har hänt flera gånger att jag har fått svar.

 

20   Utvecklande konflikter

Jag skulle tro att alla människor har varit i konflikt någon gång? Det är lätt att komma i konflikt med andra och ganska ofta kan man komma i konflikt med sig själv.

För mig är det egentligen inget dåligt att vara i konflikt. Tvärtom ser jag det som helt naturligt. Det betyder egentligen bara att det finns motsatta uppfattningar. Man kan som sagt vara i konflikt med sig själv, ska jag köpa Aftonbladet eller Expressen? Man kan lyssna ett tag på sina argument från båda håll, fundera och besluta sig. Precis så som man gör om man är i konflikt med andras intressen. Man lyssnar på varandra, funderar ett slag och kommer till ett beslut.

Om man inte blir överens om beslutet kan konflikten leda till bråk. Då är det inte bra längre.

Olika grundläggande värderingar, alltså det som är viktigast för oss och är vår inre kompass, leder lätt till svåra konflikter och bråk i olika relationer som familj, vänskap, företag, styrelser, i samhället och till och med till krig mellan länder på grund av olika kulturer och religioner.

Det är till exempel viktigt för mig, alltså en av mina värderingar, att jag inte vill äga någon djurpäls. En dag råkade jag köpa en läcker väst som jag bara måste ha. Den var väldigt klädsam och jag tyckte verkligen om den. Min väninna hade en sådan och hon tyckte det var helt okej om jag hade en likadan så vi åkte tillsammans till affären där hon köpt den. Plötsligt var den min. Utan att jag hade haft en tanke på att den var gjord av kaninpäls.
Nu var jag i konflikt med mina egna värderingar. Skulle jag behålla den eller inte, funderade jag. Efter att jag hade lyssnat på mina egna argument ett tag, beslutade jag mig för att behålla den. Det är en kaninpäls och alltså inte från något utrotningshotat djur.

Det är lätt att hamna i konflikt med andra människor. Vi går in i ett äktenskap oftast av kärlek, men båda har olika sanningspussel i sina huvuden. Tänk om den ene bygger sitt sanningspussel nästan bara ”helt uppe i det blå” och den andre enbart på fakta, står ”stadigt med båda fötterna på jorden”.
Kanske ägnar detta par resten av sin tid tillsammans åt att försöka övertyga varandra om att var och en av dem har rätt. Så småningom slutar det med: – Han förstod mig aldrig. Lösningen blir skilsmässa. När vi egentligen hade en fantastisk chans att lära något av varandra.

I våra skolor, företag och organisationer är vi tillsammans med många människor och alla med olika pussel i sina huvuden. Vi har olika erfarenheter och uppväxtförhållanden. Några har långa erfarenheter, andra har nya kunskaper, vissa har andra vanor från sina tidigare anställningar och alla dessa ska göra något bra tillsammans. Vi tycker kanske att andra arbetar märkligt, inte alls på vårt sätt.

Tänk om vi frågade varför och hur de tänker och ber dem förklara? Kanske skulle vi få lära oss nya sätt och få nya pusselbitar som gör att vi kommer vidare och företaget utvecklas.
Många människor sitter inne med en pusselbit någon annan behöver. Man borde lyssna lite mer efter dessa i stället för att enbart försöka övertyga varandra om att man har rätt.

Pekka och jag har skrivit skriften  ”Utvecklande  konflikter”. I den har jag illustrerat konflikten som en blixt. Ibland är blixten inom oss själva, men vi bråkar med andra som inte har med den att göra. Kanske har en kvinna under tjugo års tid varit arg för att hon gör en massa hemma som hon inte vill. Hon bråkar med sin man om det och de kommer i en konflikt de inte kan lösa. Egentligen är konflikten inom henne själv. Hon borde ta itu med varför hon gör sådant hon inte tycker är hennes ansvar.

Blixten kan också vara inom oss själva när vi går omkring med gamla ”ballonger”. Kanske får den nye mannen sota för vad den förste mannen ställde till med.
Vi bör reda ut våra inre konflikter, kanske tala med en psykolog annars kommer vi i onödiga konflikter med andra.

Blixten kan också komma uppifrån. Resurserna på företaget dras in eller omprioriteras och det innebär stora förändringar. Det för med sig stora problem och osäkerhet för oss på vårt arbete. Vi börjar bråka med varandra.
Men konflikten kan vi inte lösa om vi inte går samman, tränar oss att tala, är med och påverkar. Vi kan hjälpas åt i fackföreningar, intresseföreningar eller politiskt.

När blixten, konflikten, är mellan oss kan vi lösa den genom att tala med varandra och berätta om våra olika ”sanningar”. Vi kan vara arga på någon som bär sig konstigt åt men när vi tar reda på anledningen, får vi fler pusselbitar på plats och vi börjar kanske förstå varandra bättre.
Det största problemet är om den ene inte vill lösa problemet, inte ens när människor i tredje hand blir lidande. Det gäller både i personliga relationer som mellan länder i krig.  Det är oerhört sorgligt när barn blir de stora förlorarna.

Om jag skulle vara i konflikt med någon, vill jag inte att det ska drabba andra. Därför vill jag kunna delta i olika sammankomster även om det skulle medföra att jag kommer att träffa personer som jag inte själv skulle välja att umgås med.

En gång var jag i konflikt med en person som jag egentligen inte kände. Jag minns att jag sa till honom: Jag är så arg att jag knappt kan andas. Han svarade: – Jag förstår dig. Direkt gick min ilska över. Det kändes så oerhört skönt att han förstod.

Det är en stor konst att hantera konflikter och det är mycket utvecklande för alla människor, familjer, företag och samhället.

 

21   Ont i psyket

 Vågar du tala om när du har ont i psyket?
Du vågar säkert berätta att du är förkyld. Blir det värre kan det bli lunginflammation. Det vågar du också berätta. Du var så oerhört sjuk, det är en bedrift att ha gått igenom det.
Men om vi har ont i psyket vågar vi inte berätta för då kan folk tro att vi håller på att bli tokiga. Det är ju ingen annan som berättar. Det inte värt att jag visar hur dåligt jag mår för jag tror att det inte är normalt att ha ont i psyket. Ändå beror väldigt många sjukskrivningar på just detta.

Det är mycket lättare att bli sårad och ledsen än det är att bli förkyld. Det räcker med att någon säger något elakt. Det är oerhört lätt att påverka andras humör negativt.

Det är inte lätt att ge andra ont i huvudet. Det är inte så lätt att ge dem en förkylning, men ont i psyket är lätt att ge andra och ändå vågar vi inte prata om det trots att det bästa sättet att bli frisk är att prata om det.

Både ångest och depression kan botas genom samtal. En person som själv hade varit svårt psykiskt sjuk och som anlitade mig som föreläsare på ”psykiatridagarna” i Eskilstuna påstod till och med att schizofreni kan botas genom samtal. Är det inte då hög tid att vi åtminstone börjar berätta när vi har lite ont i psyket?

Ångest och depression är inget konstigt. Det är bara kroppen som talar om att det finns något man behöver prata om eller något i ens liv som man behöver förändra.

Jag och Pekka har gjort en liten skrift som vi gett det något utmanande namnet ”Ont i psyket”. När vi hade gett ut den berättade jag det för min mor. Då sa hon: – Kan ni inte ha en annan titel? Nej, sa jag. Det är just det jag vill uppnå med den titeln, att vi måste vänja oss vid att tala om det. Alla människor har ett psyke och ganska ofta gör det ont i det.

När jag skickade ut skriften till mina prenumeranter var det trettio personer som sa upp sin prenumeration. Sedan träffade jag en del av mina kunder på en mässa. De berättade för mig att de inte tyckte om titeln. Det gör den ännu viktigare, som jag ser det. Alla människor får någon gång i livet känna att det gör mycket ont i psyket, till exempel när någon nära anhörig dör.

Så våga tala om när du har ont i psyket. Det finns en hel del du kan göra själv för att må lite bättre. Våga skämma bort dig själv. Strunta i att städa när solen skiner. Våga säga ifrån när du inte vill stryka tio skjortor. Våga säga din åsikt. Men det innebär inte att klaga och gnälla, ge gärna ett förslag till lösning.
Ibland när man är på dåligt humör kan det hjälpa om man sätter på lite fin musik och sjunger en stund. En gång när min dotter hade varit utsatt för en stor sorg, ringde hon till mig, grät och berättade. Hon avslutade samtalet med att säga med bruten stämma: – Nej, nu ska jag sjunga, för då vet jag att jag blir glad. Jag kunde i min fantasi höra de första svaga tonerna.

När en av döttrarna en gång blev akut dålig och hade åkt in på sjukhuset, satt det femtio personer på ett företag och väntade på att jag skulle komma och hålla föredrag om positivt tänkande. Jag var inte i rätt sinnesstämning och måste välja. Jag skulle kunna ringa återbud. Jag visste att jag just då inte kunde göra något för min dotter. Jag beslöt mig för att hålla mitt föredrag.
Det gick inte att göra det i mitt tillstånd. Jag måste göra något åt min sinnesstämning. Jag körde dit och parkerade utanför, satte på fin musik med ljudet på det allra högsta och sen sjöng jag upp mig. Musiken blåste ut alla tankar jag hade i huvudet. Jag höll mitt föredrag och tog problemen efteråt.

Jag är inte den som tycker att man ska strunta i sina känslor. Ibland är det härligt att gråta och det är viktigt att göra det. Glad musik gör oss glada. Ibland, kanske när ens mamma ska komma om tio minuter och det inte finns någon anledning att göra henne orolig med sitt humör, kan man sätta på radion, sjunga upp sig och bugga en stund alldeles ensam. Det hjälper garanterat! Det är konstaterat att kor mjölkar bättre och att hönor värper mera under musikens påverkan.

Det gör ont i psyket att vara döende. Man behöver någon som finns nära, lyssnar och vågar se och höra gråten. Det kan kännas bra att gråta tillsammans och dela sorgen.
Om man är döende finns det många problem man behöver tänka på och prata om. Jag tror att de största gäller de anhöriga. Hur ska det gå för barnen eller för gamla föräldrar?

Våga vara i din depression och ångest

Jag var gift med min första man och mina barns far i tretton år. Det var ett svårt beslut jag tog när jag skilde mig. Det blev en av de svåraste perioderna i mitt liv. Men det var rätt beslut för oss båda, det är jag fortfarande övertygad om.
Skilsmässan blev uppdelad i två etapper, just för att jag inte orkade första gången. Vi skildes på pappret, jag hyrde en egen lägenhet, men jag bodde både i den och i vårt gemensamma hem trots att vi var skilda juridiskt. Då fick jag en depression som varade i cirka tre månader, för det var inte det jag egentligen ville.

Ett par år efteråt var det dags igen. Då hade jag träffat Pekka på en bjudning. Trots att allt var nytt och fint fick jag en ny depression som varade ett par månader. Det är en sorg att ge upp sitt gamla liv, sin gamla vana och ”tryggheten” i vanan. Många vågar kanske inte för de förlorar också något man är fäst vid. Men man måste ibland avstå från något som är bra för att få något annat som gör att man mår bättre. Jag tror också att i mina depressioner bearbetade jag mitt trauma från barndomen med min pappa som var alkoholist.

Jag fick förutom depression också ångest, en svårförklarad känsla. Det var konstigt att den inte syntes på utsidan, tyckte jag. Det finns säkert de som har mycket värre ångest än jag hade, det har jag förstått efteråt. Jag blev inte så rädd för den, för jag upptäckte att jag kunde kontrollera den i viss mån.

När jag träffade Pekka, till yrket psykolog, berättade jag för honom att jag själv kunde plocka fram min ångest när som helst. – Gör det nu då, sa han. Och då kunde jag inte. Sen dess har den varit helt borta och nu är det drygt fyrtiosex år sedan.

Om man vågar vara i sin känsla av till exempel ångest eller stark sorg, gråta och prata om hur man mår när man känner för det, då är min erfarenhet att man mår bättre och bättre.

Sorgen kanske aldrig försvinner helt men man kan så småningom lära sig leva med den och dessutom känna glädje och lust.

Töm dina ballonger och ge andra möjlighet att tömma sina

Det är viktigt att tala med någon, det lättar på trycket när vi har bekymmer. Om man har haft en svår barndom, till exempel varit utsatt för misshandel, incest eller missbrukande föräldrar har man fått en ballong i magen. Den ballongen blir som sagt inte mindre med åren. Den blir kanske tvärtom större. En dag när vi är svaga av någon annan anledning visar den sig som ångest eller depression. 
Det händer ibland nyblivna mammor på BB när amningen börjar komma i gång, när kvinnor har sin mens­truation eller kommer i övergångsåldern.
Det kan hända när vi är ovanligt stressade eller får för lite att göra i samband med pensionen. Det är kroppen som säger ifrån. Man måste lyssna på sin kropp. Det kanske finns något du behöver tala ut om eller kanske förändra i ditt liv.

Tala med någon eller skriv ett brev

Du kanske har vänner eller familj du kan tala med. Om du inte har någon som kan lyssna, kan du skriva ett brev till den person som en gång gjorde att du nu mår dåligt. Berätta hur det kändes den gången det hände, gråt ut.
Du kan kasta brevet, vederbörande behöver aldrig få det. Det är praktiskt, för det kan ju hända att vederbörande inte finns i livet längre.

Måla tavlor

Ibland kan man få upp gamla minnen av olika slag när man målar tavlor. En gång när jag fyllde år fick jag fem taveldukar av Pekka och dubbel uppsättning av oljefärger. Han känner mig väl, det tog inte lång tid förrän jag hade använt alla dukarna. Jag målade bland annat några barndomsminnen.

Jag har nästan alltid bott i Malmö och min mormor brukade gå med mig och mina syskon till Beijers park. Som fyraåring somnade jag ofta där på en filt i solen. Jag målade av mitt minne och när jag skulle måla filten kom jag plötsligt ihåg hur den såg ut. – Där är ju den gamla filten, sa min mor när hon såg tavlan. Jag målade också ögonblicket när jag fick min första docka. Min mor tog ut den ur garderoben och räckte den till mig. Jag var tre år. När jag målade tavlan såg jag plötsligt att dockans klänning var grön, lite genomskinlig med små, små blommor på.

Ett svårt minne

Gamla känslor och otäcka minnen kan också komma upp till ytan när man målar och då bli möjliga att bearbeta. Jag märkte att jag hade förträngt ett svårt minne då jag skulle måla av min barndoms gata som den såg ut förr. Alla planteringar som nu var borta skulle finnas på tavlan. Jag frågade min mor och jag tittade på foton för att se hur det hade sett ut.
När tavlan var nästan färdig frågade min syster Tina varför jag inte hade målat den allra största planteringen som fortfarande finns kvar.
Då insåg jag plötsligt varför. När jag var cirka 8 år stod jag där med en kompis och tittade på när några farbröder planterade buskarna.
En av männen som arbetade där frågade mig om jag kunde gå och handla mjölk till honom. – Ja, svarade jag lydigt. Det var mycket vanligt på den tiden att man skickade gårdens barn för att handla. Föräldrar kunde välja ut vem som helst. Jag var fostrad att svara ja. Mjölkaffären fanns precis vid sidan om planteringen.  Du får följa med mig och hämta pengar, sa mannen och drog iväg mig till en källare där han låste in oss. Jag var fruktansvärt rädd. Han var närgången och psykiskt var det förfärligt. Jag blev inte skadad kroppsligt men jag grät en stund för mig själv i porten innan jag gick in till min mor som var hemma. Jag berättade det aldrig för någon förrän jag blev vuxen.
Jag känner inte att jag har fått några men av upplevelsen. Men något fanns tydligen kvar, det visade sig när jag lät bli att måla planteringen.

Sängen tog fyr och jag sprang därifrån

En jul när jag var åtta år fick min lillasyster Tina en docka och jag fick en tomtelykta. Jag lekte att dockan skulle ha feber och för att hennes panna skulle kännas varm höll jag dockan ovanför stearinljuset. Dockan var gjord av celluloid och tog fyr. Jag blev skräckslagen och kastade den så långt jag kunde. Den hamnade under min säng. Sängen tog också fyr. Jag skrek och minns att jag mötte min mor, far och mormor som kom springande i vår långa hall, in i rummet, medan jag sprang förbi dem ut ur lägenheten, skrikande längs gatan. En man stoppade mig och frågade mig vad som hade hänt. Jag blev tyst och svarade: – Inget.
Det tog tid innan jag kom tillbaka. De hade lyckats släcka elden men min mormor hade bränt sig på armen. Hon hade öppnat fönstret och det hade ökat elden. Det luktade bränt i lägenheten. Jag fick inget straff.

Detta trauma gjorde att jag fick fobi för eld. Jag vågade inte ens titta på stans luciatåg året efter. Min rädsla varade ända tills jag var strax över fyrtio år och började elda i en öppen spis i vår villa eftersom den andra värmen tillfälligtvis inte fungerade. Sakta vande jag mig vid att tända brasor och grillar. Men jag kommer alltid att ha stor respekt för eld, men det bör alla ha.

Var inte rädd för att söka psykologhjälp

Ibland är det väldigt svårt att hitta vad det är som trycker. Det kanske hände något när du var så liten att du inte hade ord för det. Du kanske inte förstod vad det var som hände. Du kanske upplevde det som om du blev sviken av en förälder.
Upplevelsen måste bearbetas och bli möjlig att förstå. Det måste ut på något sätt, genom att gråta och prata. Om man inte lyckas själv kan man ha nytta av en bra psykolog. Jag vet att det finns psykologer och är duktiga på att leta ballonger och duktiga på att få hål på dem. Sedan måste man hjälpas åt att få ut den gamla luften ur ballongen. Det kan ta tid. Under tiden mår man dåligt, man pratar och gråter på samma gång.
Man mår lika dåligt som man gjorde när det hände. Det är ett tecken på att man har nått in i ballongen. Efteråt mår man bra igen. Jag vet en man, som hade haft ångest i femtio år. Till och med han blev fri från den.

Lugnande tabletter kan kanske tillfälligtvis vara bra, men sådana tabletter gör att det är svårare att nå in till ballongen. Dessutom kan både lugnande, sömngivande, värkstillande tabletter eller alkohol, efter en längre tids användning ge andra och kanske större problem. Dosen måste ökas och man har kommit in i en ond cirkel man kan behöva hjälp med för att komma ur.

Ge inte negativa ballonger till andra

Vi kan försöka låta bli att ge andra människor ballonger i magen. Barn får det lätt av missförstånd. Jag brukade sjunga en sång när mina döttrar var små. Det var en kärlekssång och texten var bland annat så här: ”… och jag gett dig ögon, men du har knappt tittat åt mig”. Min äldsta dotter har berättat för mig efter att hon blev vuxen, att när hon var liten tyckte hon att det var en hemsk sång. Tänk att man skulle ta ut sina ögon och ge bort dem.

Det är lätt att ge andra ballonger om man är ironisk. En vacker dag blir den andre kanske arg för en bagatell. Då står vi där frågande och undrar vad det är för fel. Hur kunde den bagatellen reta upp henne så mycket? Men det är ett tecken på att jag under lång tid har blåst upp en ballong i hennes mage. Det fick inte plats mer luft i den. Ballongen är fortfarande där och nästa utbrott ligger inte långt borta, om vi inte talar ut om det som har hänt.
Alla människor har tillgång till den nål som det går att sticka hål på ballonger med. Om vi lär oss att använda det lilla ordet förlåt och menar det när vi säger det, då kan det ta hål på ballongen direkt.
När föräldrar ber sina små barn om förlåtelse, vilket det säkert ofta finns anledning till, lär sig barnen att säga förlåt. Det går inte att lära barn att säga förlåt, om man inte kan säga det själv. Det finns många andra sätt att be om ursäkt på. Det kanske räcker att visa att man ångrar sig och försöker göra något åt det man har gjort fel.

Sura, långsinta och aggressiva personer

Det finns de som tycker om sina ballonger och som aldrig vill bli av med dem. De säger: – Hon var så dum för tio år sedan, det ska jag aldrig glömma. Hämndkänslor och bittra tankar skadar bara en själv. Ibland kommer frustrationen ut över småsaker, det pyser lite ur ballongen nästan jämt.
Vi får inte glömma att människor ångrar sig, växer, utvecklas och inte alltid är desamma när det gått lång tid. Det  kan inte vara fel att glömma, förlåta och ge dem nya chanser och hoppas på att vi själva också får det.

Vi blir som våra förebilder

Alla människor känner för att gråta någon gång, men det är nästan bara kvinnor som gör det. Vi gråter helt naturligt, men vi gråter inte varje gång vi känner för det. Då skulle det bli alldeles för ofta. Det tycker vi själva också.
Vi kämpar emot ibland och de gångerna vet vi att vi är extra sammanbitna, extra hårda och slår i dörren lite extra hårt. Precis så som vi upplever att många män gör. För de har fått lära sig sedan de var små, att om man är pojke, då ska man vara stor, stark och inte gråta.
Du har säkert inte märkt någon skillnad på hur mycket pojkar och flickor visar känslor när de är små. Lärare har berättat för mig att de har märkt att pojkar slutar gråta när de går in i puberteten. Det är en svår ålder, men då har nog många av pojkarna lärt sig genom sin omgivning att män inte ska visa känslor.

Vi blir lika våra förebilder. När jag var liten var min mor duktig i köket och med oss barn. Jag hade en far som gick till arbetet, kom hem, åt, sov och gick till arbetet. När jag bildade familj blev jag som min mamma och så hittade jag en man som jag upplevde var likadan som min pappa. Jag visste inte på den tiden att män har känslor och att man kan prata med dem om det mesta.
Visst var min pappa snäll när han var nykter, men vi pratade inte med varandra om känslor och tankar om livet. Hur ska man kunna välja en man att gifta sig med om man inte har någon större erfarenhet av sin pappa. Man väljer väl efter utseendet.

Det är en god utveckling att många män nuförtiden tar föräldraledigt och arbetar deltid när barnen är små. Det är en kort tid. Små flickor behöver sin pappa eller en annan manlig förebild som vågar visa känslor. Då kommer de att kunna göra bättre val av partner.
Det är oerhört viktigt att små pojkar också haft en god förebild. Många kvinnor blir utsatta för våld när de visat att de vill lämna en svartsjuk och kontrollerande man.
Han kan i så fall ha ett så kallat övergivenhetschema som grundlagts tidigt i livet på grund av brister i föräldraomsorgen. Det visar på betydelsen av att båda föräldrarna tar hand om sina barn och tar hänsyn till deras behov även efter skilsmässor, så att barnen får möjlighet att utvecklas till trygga och mogna människor.

Män och mänskliga känslor

Det finns kvinnor som säger att män inte har lika mycket känslor som kvinnor har. Jag har till och med hört kvinnor säga att de inte vill se en man gråta. Det finns de som menar att känslor är en kvinnlig egenskap som också män kan  ha. Jag tror att en man måste vara ganska stark i sig själv för att stå ut med att höra att han har mycket av en kvinnlig egenskap. Eftersom denna också finns hos män menar jag att det självklart är en gemensam mänsklig egenskap.

Män får vara arga men de ska inte gråta. Kanske är det därför de visar aggressivitet när de egentligen är ledsna? Män som inte får gråta ens när de blir misshandlade som små pojkar, hamnar kanske i fängelse när ilskan blivit för stark?
Vi behöver många män som vågar vara förebilder för andra män och kvinnor. Män som vågar visa att de också är människor med känslor.

Kvinnor får gråta men de ska inte visa ilska. Det är kanske därför som kvinnor gråter när de är arga? Man vill inte visa sig svag och gråta när man är arg. Då tycker andra synd om en och man blir ännu argare och gråter kanske ännu mer.
Skratt och gråt ligger nära. Man kan skratta tills man gråter och gråta tills man skrattar. Ibland kan man skratta och gråta på samma gång. Jag tror att om man vågar gråta, då har man också mycket lättare att skratta riktigt ordentligt.

Positiva ballonger

Alla ballonger måste ut. Ibland, om man har fått beröm, känns det som kolsyra i magen. Man känner sig så lätt och skyndar sig hem för att berätta om det fina man har fått höra. När man kommer hem finns ingen där! Då kan man nästan berätta för vem som helst. Det som är roligt pockar på och vill ut, lika lätt som ett skratt.

22   Döden är livsviktig

Jag tänker då och då på att livet kommer att ta slut en dag. Många vågar kanske inte tänka på det, än mindre prata om det.

Förr hanterade man död mer naturligt. De äldre levde tillsammans med yngre och de avlidna låg hemma i öppen kista några dagar. Man blev van vid döden redan som barn. Numera är det kanske inte lika naturligt att ens umgås med gamla människor. Andra personer tar hand om dem i deras hem genom hemtjänsten eller på vårdboende.

En del har svårt att prata med personer som just mist en nära anhörig. Man är kanske rädd för att väcka svåra känslor. Min upplevelse är att många som är i svår sorg har stort behov av att prata om den döde, om både svåra och ljusa minnen.

Det finns också människor som tror att livet, i någon form, fortsätter efter döden. Jag kanske inte skulle ha vågat skriva och prata öppet om hur jag tänker om döden, om jag inte hade varit på kongressen ”Omsorg i livets slutskede”. Där pratade vårdpersonal om nära döden upplevelser. En läkare, Göran Grip, stod på scenen strax innan det var min tur. Han har översatt en bok som heter ”Vi upplevde döden”. Den är skriven av en annan läkare som fått i uppdrag att intervjua ett stort antal personer som varit nära döden. Deras hjärtan hade stannat men de vaknade upp igen. De som mindes något av händelsen hade sett sig själva upp-ifrån, en del liggande på operationsbordet, medan läkarna arbetade med deras kropp. De hade haft en känsla av frihet och ingen önskan att gå ner i kroppen igen. Många hade sett en tunnel och ett ljus långt borta.
Göran Grip berättade att han hade varit i det ljuset en gång när han var fem år och väldigt sjuk. Där fick han träffa en manlig ljusgestalt. Tillsammans med ljusgestalten fick han se hela sitt femåriga liv. Då såg han att han hade varit elak mot sin lillebror. Göran Grip upplevde att gestalten var manlig.
Jag satt och väntade på min tur att komma upp på scenen. Bredvid mig satt en välkänd läkare/professor och jag hörde henne säga till någon vid sidan om henne:  – Ja, jag har hört många som har berättat detta och de säger alla att det är en manlig gestalt.

För mig är det inte viktigt om det är en manlig eller kvinnlig gestalt. Men hon sa att hon hade träffat många som hade sagt samma sak. Jag tänker att ju fler som ser samma sak, ju mer sant tycker jag det verkar vara.

Jag tror att det finns en fortsättning, men jag kan ju inte veta. Det finns de som tror att det är slut när man dör. Det är också bara en tro. Vi är alla troende, på det ena eller andra. Det viktiga är att vi får lov att tro på det vi själva mår bra av.

Våga tala om döden

Huvudsaken är att man vågar prata om vad man tänker på och att man får tro vad man vill. Jag fick ytterligare ett uppdrag om en föreläsning på ett sjukhem med anledning av att någon hade hört mitt föredrag i Stockholm. Där hade de talat om döden dagen innan. Jag berättade samma sak för dem och frågade om de hade talat om ett eventuellt liv efter döden. – Nej, ingenting, sa de.
Jag berättade att jag tror det finns någon slags fortsättning. Är det någon här som tror som jag, frågade jag. Minst hälften räckte upp handen.

Därför står det på min lista över vad jag vill våga. Jag ska våga tala om döden. Om vi inte ens vågar tala om det, känns det ännu värre.
Våga tala med döende personer om livet och döden om de vill det. Det kan hjälpa både dem och dig själv.

När jag vid ett annat tillfälle talade inför en grupp i vården svarade de att det värsta inte är döden. Lidandet är det värsta. Ibland kommer döden som en befriare.

Ålderdomens frestelser

Jag hade varit ute på ett föreläsningsuppdrag och satt på ett tåg tillbaka hem. I samma vagn satt ett gäng glada damer och pratade med en mycket trevlig äldre herre. De pratade om nära döden upplevelser. Jag hade önskat vara med i samtalet men vågade inte bryta in. Men när damerna gick av tåget och den äldre mannen satt kvar gick jag bort och satte mig hos honom och talade om att jag hade hört vad de pratat om. Han berättade att han var på väg till sin brors begravning i Skåne och hade samma syn på döden som jag. Det visade sig att han var Gunnar Helander, domprost emeritus från Västerås. Vi hade mycket att prata om, både om livet som gammal och döden. Han hade en härlig humor, vi skrattade mycket och han visade att han också njöt av stunden när han sa ordagrant med ett leende: – Om du går härifrån så slår jag ner dig.

Den kommentaren har jag skrattat åt många gånger efteråt. Där och då fick jag en idé och frågade om han inte kunde skriva en bok med titeln ”Ålderdomens frestelser” som jag skulle kunna ge ut på vårt förlag. Visst kunde han tänka sig det. – Glöm inte skriva om kärlek på ålderns höst, sa jag. – Så gammal är jag inte, sa han med ett leende.

Det tog inte en månad så kom manuskriptet. Jag visste inte att jag hade pratat med en författare.

Min mor i livets slutskede

När min mor blev drabbad av en svår hjärnblödning blev hon liggande i elva år. Eftersom det finns fina fällbara rullstolar så fick hon ofta sitta upp med hjälp av en sådan.
I princip kunde hon bara använda sin ena arm, sjunga entonigt, prata och äta. Det märktes att hon tänkte en hel del på döden och de frågorna tog hon mest upp med mig eftersom hon visste sedan tidigare att jag hade funderingar kring detta, precis som hon själv.
Hon kunde inte uttrycka sig tydligt. En gång ringde min bror Göran till mig och sa att vår mor höll på att prata om gränser och var upprörd, men han förstod inte vad det handlade om. Jag fick tala med henne och frågade henne om hon tänkte på gränser mellan länder. – Nej, svarade hon mycket bestämt. – Tänker du på gränsen mellan liv och död, frågade jag. – Ja, svarade hon. Då pratade vi en stund om det så gott det gick och jag sa som jag brukade: – Du och jag tror på en fortsättning och vi kommer att hålla kontakten då också. Hon verkade nöjd med mitt svar.

Min mor fick ytterligare en hjärnblödning som blev den sista. Hon ansträngde sig till det yttersta och reste sig till och med lite i sängen. Hon försökte tala och fick fram ett ord: – Sanning. Jag berättade att hon hade fått en hjärnblödning. Hennes egen mamma dog av det. Hon förstod vad som väntade och la sig ner och verkade lugn. Jag antar att hon accepterade svaret.
Jag och mina syskon fanns på vårdhemmet dag och natt i omgångar den sista veckan. Mot slutet var hon medvetslös. Hörseln är det sista som lämnar människan har jag hört, så jag sa till henne: – Vi stannar här hela tiden. Hälsa nu till mormor och pappa och så håller vi kontakten.
Jag hoppas att hon hörde.

En gång höll jag föredrag för pensionärer på ett vårdboende. Bland annat satt en dam i rullstol och sov. Hon såg väldigt gammal ut. Jag började prata om min syn på döden. Då vaknade hon till och lyfte upp huvudet och lyssnade mycket intresserat.
Jag menar att det är självklart att man har döden i tankarna när man är riktigt gammal eller väldigt sjuk. Alla mår bra av att prata om det som ligger nära en själv. Det finns ingen anledning att försöka övertyga någon annan om sin tro, men att få prata om vad man tänker och funderar på tror jag är viktigt.

När min far var döende av en hjärtinfarkt satt jag vid hans säng och höll honom i handen. Sköterskorna var oerhört vänliga och förstående. Men när han var död och jag skulle gå tillbaka till sjukhuset och hämta hans tillhörigheter undvek de mig. Jag trodde att de var sura på mig för att jag missade att vara där just i dödsögonblicket. Men senare har jag förstått att de var rädda för att prata med mig. Men det hade de inte behövt vara. Jag känner det som att han finns någonstans i närheten och det känns bra för mig.

Om man kan acceptera tanken på döden och därför inte är lika rädd för den, är det mycket lättare att våga leva livet fullt ut.

Om jag ska dö
ska jag ha levt

…och kanske vandrat
några gator i Venedig

Lars Winnerbäck

Skriften: Vet du…vad man kan ha bekymmer till
hittar du i kapitel 28

 

23   Lär ut ansvar

Det fjärde hjälpmålet handlar om ansvar. En gång när jag var cirka tio år, ville min mor att jag skulle laga middag till familjen. Hon hade förhinder. Familjen bestod av sex personer och jag skulle laga köttsoppa.
Det kändes som att jag fått ett stort ansvar. Jag hade en hög förväntan hela dagen i skolan för att jag skulle laga mat. Det var en oerhört härlig känsla. Jag tog en konservöppnare, en burk köttsoppa, lika mycket vatten och sedan rörde jag om och tänkte inte en sekund på att det var enkelt.
Att vara duktig och känna ansvar, den känslan tar vi kvinnor ifrån resten av familjen om det är bara är vi som ska vara duktiga i hushållet.

En gång när jag skulle laga middag till åtta personer sa jag till mitt första barnbarn: – Kan du hjälpa mig att duka? Jag vet inte var jag fick det infallet ifrån. Hon var bara tre år gammal.
Hon tittade på mig med stora ögon. Ett sådant erbjudande hade hon aldrig fått tidigare. – Ja, svarade hon. Hon tog ansvar direkt. – Men du får ta ett glas i taget.
Vi skulle ha tunna vinglas med hög fot. Det var billiga glas, det skulle inte bli någon ekonomisk katastrof om något gick i kras, men hon skulle kunna skada sig.

Hon bar dem försiktigt, dukningen tog sin tid men var klar innan middagen skulle serveras.

När hon var färdig kom hon ut i köket och ville jag skulle komma och titta. Jag fick se bordet i matsalen dukat för åtta personer. En skrynklig servett var nertryckt i varje glas. Gafflar och knivar låg nog inte rätt men det såg nästan ut som om jag hade gjort det själv.
När jag då sa: – Oh, vad fint, vad duktig du har varit, fick berömmet inte plats i denna lilla kropp som redan var så uppfylld av en härlig känsla av att vara duktig. Hon började se konstig ut. Hon sprang omkring i huset och letade efter något. Jag följde efter henne, ut ur matsalen och in i vardagsrummet.
Där fick hon syn på en stor, tung kopparkittel. Hon gick fram till den, tog den med båda händerna och med stor möda lyfte hon den upp över huvudet. Hon var bäst i världen, starkast också. Hon visade det tydligt med sitt kroppsspråk.

Hon är vuxen nu och har egna barn. Jag har frågat henne om hon minns den gången när hon dukade till mig när hon var liten. – Ja, sa hon, – de små barnen hade mycket små glas, det var svårt att få ner servetten i dem.
Det var bara hon som var liten den gången, det mindes hon inte, men jag minns att hon hade ställt fram ett snaps-glas till sig själv och det måste ha varit svårt att få ner servetten i det.
En gång när hon var sex år hörde jag henne säga: – Man klarar allt man vill. Hur många av oss känner det så?

När jag var liten fick vi i bästa välmening lära oss allt vad man inte får göra, allt som kan vara farligt. På den tiden var det inte bra med beröm, för då kunde man bli mallig. Vi fick lära oss att se alla gränser och hinder. Jag är glad att vi idag lär barnen att se de möjligheter som finns.

Låt barnen växa med ansvar

Jag stod en dag inne på banken och hörde en kassörska vid sidan om fråga någon: – Vad kan jag hjälpa till med?
– Han ska bara hämta sitt sparbankskort, svarade en kvinna. Jag tittade förstrött åt det hållet och tänkte att det nog var någon som var funktionshindrad som var med sin vårdare på banken. Men det var det inte. Det verkade vara en helt vanlig pojke på cirka sjutton år. Kassörskan fortsatte att prata med pojken, men det var mamman som svarade varenda gång!

Då tänkte jag på mitt barnbarn Robin. En gång när han var två och ett halvt år, satt han hemma i mitt kök och skulle få en smörgås. Den tänkte jag göra åt honom. Då sa han: – Jag kan själv! Det hade nog den där sjuttonåringen också sagt när han var liten.
Det tar vi tyvärr snart ur dem. Det sitter ju i vår ryggrad att vi ska vara bäst i köket. Dessutom blir det kladdigt och det tar av vår dyrbara tid.
Men den tiden får vi nog igen när barnen kommer i tonåren om vi tar itu med det med en gång och inte skjuter på problemen. Det går inte att börja fostra barnen i tonåren, det måste vara klart tidigare. När de blivit tonåringar anser de att de är vuxna och tror att de vet allt. Då är det för sent, de lyssnar inte längre. Om vi gör allt för dem under tiden de växer upp blir det mycket svårare för dem när det blir dags att klara sig själva. Min äldsta dotter Karina frågade en dag med glad röst sina två barn om någon av dem hade lust att tvätta toaletterna. Pojken var bara två år och flickan var sex. – Ja, skrek de! Både toaletterna och barnen blev rena. I den åldern är det roligt att känna sig vuxen men också att plaska med vatten.

Mina barn bakade plättar redan innan de var tio år. När min yngsta dotter var i tonåren blev jag bortskämd med söndagsmiddag många gånger och hon blev road av att laga mat som vuxen.

Jag talade en gång för personalen i en skokedja. De berättade för mig att de där mammiga mammorna kommer in i affären med sina barn ibland. Expediterna frågar barnen hur skorna sitter men det är mamman som svarar.

Mina döttrar tyckte synd om en skolkamrat som fick göra vad hon ville för sina föräldrar och menade att de inte brydde sig om henne.

Den kloke mannen på flygplanet

En gång när jag åkte flyg till Stockholm för att hålla föredrag för dagbarnvårdare minns jag en liten flicka på cirka sju år som reste ensam. Hon satt vid fönstret. Det var tomt på mittenstolen och det satt en man närmast gången. På andra sidan gången satt jag. Planet börjar rulla.
Den lilla flickan vände sig till mannen och sa: – Jag måste bara tala om att nu blir jag rädd. Om du berättar för mig att det kommer att gå bra kommer jag att bli mycket lugnare. Så tog hon fram säkerhetsföreskrifterna och studerade dem mycket noga. Jag hörde inte vad han sa till henne men han la sin hand på hennes armstöd liksom av en händelse.
Hon tog den direkt. Sen pekade han mot fönstret och de tittade ut och pratade för fullt medan planet lyfte. Då släppte hon handen och sa: – Nu är jag inte rädd längre.
När vi skulle landa var jag mycket nyfiken på hur det skulle gå. Jag såg att han tittade lite åt hennes håll. Hon var fullt upptagen med att titta ut genom fönstret. En del skulle ha kommit med sin hand igen och hållit henne kvar i sin hjälplöshet. Så klok han var. Och jag fick en historia att inleda föredraget med.

Jag flyttar till en okänd

Jag var förr själv en person som tog alldeles för mycket ansvar för andra. Så småningom förstod jag det, men fortfarande finns det säkert rester kvar av det beteendet. Det är otroligt svårt att balansera mellan att bry sig om andra och ta för stort ansvar för andra, tycker jag.

Det blev i efterhand en komisk berättelse till följd av detta. Många har skrattat hjärtligt åt denna historia direkt ur verkligheten:
Jag tyckte då att min äldsta dotter och hennes man behövde ett par garderober. Nu inser jag naturligtvis att jag inte hade ett dugg med det att göra.
När jag läste tidningen såg jag en annons. En kvinna skulle flytta och ville sälja två garderober och jag tog kontakt med henne. Eftersom hon skulle flytta och jag behövde en bil till garderoberna tyckte jag att vi kunde använda samma bil. Jag erbjöd mig att hämta lastbilen. När jag kom fram till hennes bostad insåg jag att hon nog aldrig hade flyttat förr. Hon hade inte ens börjat packa men höll på att tvätta golvet på toaletten. Jag har flyttat många gånger och vet att man inte kan städa golv förrän allt är borta.
Hur som helst, min svärson skulle komma och hjälpa mig att bära. Han var väl inte särskilt sugen på det, han hade ju inte ens varit delaktig i beslutet av köpet. Kanske var det därför han kom en halvtimme för sent.

Damen som skulle flytta blev upprörd över att han dröjde och jag kände att det blev min skuld att flyttningen blev försinkad en halvtimme. Då sa jag till min svärson att eftersom han kom för sent måste vi hjälpa henne med flyttningen. Damen hade ytterligare en man till hjälp. Vi hjälptes åt att lasta bilen full med garderober och damens möbler och körde i väg. När vi kom tillbaka lämnade min svärson allt.

Jag hade ju hyrt bilen och måste därför själv lämna tillbaka den, jag kände mig dessutom fortfarande skyldig till förseningen och satte i gång med att fylla bilen ännu en gång. Damen tvättade fortfarande golv.

När jag och hennes manliga flytthjälp kom tillbaka efter att ha lastat av hennes möbler vid hennes nya lägenhet stod det en flyttbil i vägen där jag skulle parkera. Oj, tänkte jag, nu skulle det bli ytterligare försening.
Jag gick fram till den flyttbilen och såg att det var en firma som skulle leverera mattor till en antikaffär. Jag tyckte det gick trögt och hade inte tid med fler förseningar så jag tog tag i mattorna och sprang fram och tillbaka mellan affären och bilen. Medan jag sprang sa jag till en av männen som också bar mattor: – Jag förstår inte hur jag hamnade i detta. – Inte vi heller, svarade han.

När alla möblerna var flyttade från lägenheten skulle jag lämna tillbaka lastbilen. Då frågade damen mig var jag bodde för hon tänkte faktiskt att hon kanske skulle köra mig hem. Men när jag svarade att jag bodde i södra Malmö tyckte hon att det var för långt.

Utveckla de inre kvalifikationerna

Om föräldrar ser det som sin plikt att sysselsätta sina barn varje ledig stund gör de barnen en otjänst. Det är när barnen inte har något speciellt att göra, när de har det lite tråkigt, som kreativiteten vaknar och de lär sig att sysselsätta sig själva och trivas i sällskap enbart med sig själv.
     Det är viktigt att barn hittar ett eller flera egna intressen. Det kommer att vara en ovärderlig förmåga under hela deras liv.
En del människor, ganska ofta kvinnor, men det kan naturligtvis också vara män, blir stressade och kanske till och med utbrända för de känner för stort ansvar för att ensamma sköta hemmet och barnen samtidigt som de kanske också har ett krävande arbete. De hinner inte ens tänka på hur dumt de bär sig åt. Plötsligt är barnen i tonåren och kan klara en del saker själva.

Föräldern får lite mer fritid när barnen kommer i den åldern, får känna på hur det är att ha tid för sig själv och upptäcka att det är en njutning och att det finns mer som man vill hinna med i livet. Då först kommer kraven: – Du som snart ska flytta hemifrån, du måste åtminstone kunna bädda din säng och stryka dina egna kläder.
Om fördelningen av arbetet i hemmet varit ojämnt går irritationen ut över partnern också: – Här har jag stått ensam i köket i femton år, tycker du inte att det är på tiden att du hjälper till?

Familjen är ganska oförstående när den snälla mamman plötsligt börjar låta som ett monster. – Hon är i övergångsåldern, säger de. Det går snart över, låt henne hållas.
Det går inte över. Denna kvinna har just upptäckt det som egentligen är självklart. Hon har aldrig tidigare förstått, att hon också har fötts till denna jord för att leva ett eget liv också för sin egen skull.

Om hennes man är klok nog att förstå vad som nu händer med henne stöttar han henne i hennes trevande försök att hitta sig själv och lagar goda middagar till henne. Då tror jag att äktenskapet har en god chans att börja blomma på nytt. Om han däremot inte förstår det och hoppas att hennes tillstånd ska gå över, kommer han att bli mycket förvånad och skräckslagen när hon plötsligt lämnar honom efter alla år.

Mamma till sin man

Det är inte så konstigt att det blir så här tänker jag. Pojkar har egen spänning redan när de är riktigt små. De spelar fotboll, ishockey och spelar spel på datorn. Ofta finns flickor till för andra, redan från början även om det långt ifrån gäller alla. När vi är små börjar ansvaret, eftersom till och med dockorna ska ha mat och bytas på. Jag hade två dockor när jag var liten. De såg ut som riktiga människor. När de låg i en hörna på golvet tyckte jag synd om dem. De frös kanske? Kanske var de hungriga? Jag bar på mina dockor, matade dem och skötte dem. Men ett av mina barnbarn hade säkert tjugo dockor, hur orkar man med tjugo?

Vi träffar så småningom en partner som attraherar oss, den första förälskelsen börjar spira. Vi vill kanske fortsätta leka mamma, pappa, barn.
Man kanske har tur och träffar någon som ska göra karriär. Jag tar hand om hemmet och barnen för sedan kommer vi att ha råd med både villa, bil, hund, semesterresor och fina kläder. Partnern är aldrig hemma, är på jobbet jämt. Jag stryker all tvätt, städar huset och passar barnen.
Jag gör allt tills en dag, partnern flyger ut ur boet. Han har hittat en annan partner som inte är så upptagen av hushåll. Nu vet partnern vad han har gått miste om i första äktenskapet, skaffar nya små barn, gullar med dem, lagar mat och pratar om livskvalitet.

ATP-poängen tog mannen med sig dessutom. Jag som har offrat hela mitt liv för hans skull. Nu är man riktigt bitter.

Det kan också bli så att jag träffar en person som det är synd om, som var misshandlad som liten, kanske omhändertagen av samhället. Det väcker alla mina modersinstinkter och jag tänker: Nu ska han äntligen få det bra här hos mig. Jag tar över alla hans problem och bär honom genom livet. Han blir hela tiden tyngre och tyngre att bära på och jag blir allt tröttare. Ofta har han flaskan i närheten. Jag har tagit ansvaret ifrån honom och han har låtit det ske. Hans självförtroende är borta och en hel del av den positiva spänning som livet kan ge när man klarar sig själv.

Självklart hamnar män också i sådana missbruksförhållanden med kvinnor som dricker.

När vi träffar vår partner och är nyförälskade vill vi gärna visa alla våra fina egenskaper. Vi är duktiga på att laga mat, diska och stryka. Det har vi lärt oss av vår mamma och det finns i vår ryggmärg. Vi dukar med levande ljus och sätter vackra blommor på bordet. Vi blir verkligen uppskattade och det är så roligt. Båda njuter av tillvaron och av varandra. Plötsligt kommer de där små liven som är nästan ännu sötare än vad han är. Hon får fullt upp, hon är så viktig för barnet. Han kan inte byta på babyn lika bra som hon och amma kan han ju inte. En del kvinnor vill inte avstå någon bit av detta ljuvliga.
Så det är lika bra att han går till jobbet. Man kan undra var mannen håller hus och vad han sysselsätter sig med sedan. Han är ute ur gemenskapen. Jag tror att han hittar någon annan gemenskap och kärlek. Kanske hittar han den på sitt arbete.

Hon har fullt upp så hon hinner inte tänka så mycket på honom. Hon passar barn, lagar mat, tvättar och städar. En dag upptäcker hon att hon börjar låta som om hon vore mamma också till sin man. – Jag har lagt fram rena underkläder på sängen. Ska du inte klippa gräset? Var har du varit hela natten?
Han tycker att det är tryggt och skönt med en mamma, han vill absolut inte vara utan henne. Vem skulle inte tycka att det vore bekvämt att ha sin mamma hela livet, en mamma som lagar mat och gör det mysigt hemma. Ibland vill han gå ut och ha lite roligt men då tar man väl inte sin mamma med sig?

Jag har en väninna som blev lämnad av sin man för en annan kvinnas skull. Hennes liv tillsammans med honom hade inte varit bra under lång tid. Han drack för mycket och sov bort de flesta kvällar. Drickandet hade gjort att han hade gått upp tjugo kilo i vikt.
Så småningom började han sakta förändras och hon märkte först att han började bry sig om sitt utseende och sina kläder. Han flyttade till den nya damen, slutade att överkonsumera alkohol och gick ner alla de tjugo kilona.
Min väninna berättade att hon hade sparat två saker som minne av honom. Den första presenten som hon hade fått och den sista. Den första var en svart silkespyjamas med spetsar i storlek 32. Hon har alltid varit smal och är det fortfarande. Den sista presenten var trots det ett flanellnattlinne i storlek 42. Den presenten, förstod hon nu, var nog ägnad den kvinna han nu upplevde som sin mamma.

Jag menar att detta är kvinnornas eget val. Vi måste vara medvetna om att det är vi själva som väljer. Vill jag vara mamma till min man eller vill jag vara hans hustru?
Naturligtvis tycker jag inte att det är fel om vi är mamma och pappa för varandra ibland. Det stödet behöver vi ofta. Men om vågen alltid slår över på ena hållet är det dags att se upp. Detta är också mannens val och ansvar. Vill han ha en mamma? Man blir behandlad som man låter sig bli behandlad och han tycker kanske att det är bekvämt och orkar inte förändra situationen. Det är lätt att bara låta det ske. Problemet växer efter hand och så småningom kommer kanske krisen.

Att få vågen att väga jämnt

Vi kvinnor gör ofta vårt bästa, efter vad vi tror är bäst. Det har alltid förväntats av oss att vi ska vara duktiga i hemmet men nu förväntas det dessutom att vi ska förvärvsarbeta och kanske göra karriär.
Det är ingen som har berättat att vi inte behöver vara duktiga i hemmet längre. Därför stressar vi omänskligt mycket. Detta berör inte bara oss. Vi är förebilden som små flickor växer upp med. Jag tror att det blir mycket värre för dem än för oss om inte vi ändrar vårt beteende. Jag har hört att hjärtinfarkter ökar för kvinnor.

Flickor som inte får närheten till sin pappa, fäster sig kanske onödigt hårt vid sin mamma. När de kommer i tonåren måste de försöka ta sig loss. Ju hårdare bunden flickan är, desto hårdare måste hon slå sig loss. Hon har omedvetet saknat en pappa i hela sitt liv. Hon vill ha en man, men hon letar kanske omedvetet efter en pappa. Ofta hittar hon en som blir som en son i stället.
Jag tror att när den dagen kommer, då män och kvinnor delar lika på ansvaret för sina barn, då minskar de tonårsproblem som ofta finns mellan flickor och deras mödrar.

Pojkar förväntas bli stora och tuffa alldeles för tidigt. Han ser på sin pappa hur en man är och försöker bli sådan. Han bryter sig loss från sin mamma onödigt tidigt. Det enda han vet är att han inte skall bli som hon. Men pappan finns kanske inte i närheten så han har ingen bra manlig förebild. Pojken blir kanske aldrig riktigt vuxen och gifter sig med en ny mamma. Hon tar allt ansvar och han har tid att leka.

Jag tycker att vi kvinnor borde ta livet lite mindre allvarligt, släppa taget om halva barnet, hemmet och leka mer.

Helst ska vi ha roligt tillsammans med varandra, män och kvinnor.

Jag tycker att förälskelse närmast är att likna vid en ”trevlig sjukdom”. Den för också det goda med sig att man kommer nära och kan lära känna en eventuellt blivande partner. Men jag skulle inte råda någon att flytta ihop eller att skaffa barn under tiden som ”sjukdomen” är som intensivast.

När symptomen mattats av lite och hjärnan klarnar som efter en hög feber, då kan man med öppna ögon se om hjärtat fortfarande klappar för föremålet för den heta lågan. Om hjärtat då fortfarande slår för denne, om hjärnan också håller med om att vi nog har en del att ge varandra, kan det fungera om vi dessutom är beredda att hjälpas åt. Kärleksfulla ord och handlingar från hjärtat får man gärna slösa med. När det stämmer i känsla, tanke och handling, då är vi rikt rustade för ett liv tillsammans.

Jag har sparat ett vykort av Gunilla Dahlgren för jag tyckte
det sa mycket om ovanstående: ”Innan jag gifte mig hade jag ingen aning om att sex var en så liten del jämfört med städning och matlagning”.

Jag är som sagt inte intresserad av partipolitik, så sätt mig inte i något fack bara för att jag skulle önska att alla småbarnsföräldrar av båda könen skulle arbeta deltid. Det skulle starkt bidra till att kvinnor och mäns arbeten hade värderats lika både på arbetsplatser och i hemmen. Detta skulle i sin tur kunna få en stor genomslagskraft både på fördelningen av hemarbete och på lön efter prestation i stället för kön.

Alkoholism

Jag har gjort en skrift om ansvar: Svek som ökar ansvar. Den visade jag för en kvinnlig arbetskamrat. Hon sa: – Det är mig du har tänkt på. Nej, det var inte särskilt henne jag hade tänkt på när jag skrev den. Ungefär 16 procent av befolkningen har en riskkonsumtion, alltså en ökad risk för skador och sjukdomar.
Att vara gift med en alkoholist är som att vara mamma till sin man. Inte bara för att man som alkoholisthustru tar över hans ansvar utan också på grund av hans stora behov av spänning. Om han inte får använda sitt spänningsbehov på ett positivt sätt genom att själv få lösa sina egna problem, så letar han kanske sin spänning negativt genom sprit eller droger.

Missbruksproblem är ett ämne som jag nog alltid kommer att känna mig engagerad av och naturligtvis blev det också en skrift om det. Jag kallade den Missbruk – att bryta ett mönster. Nu har jag ändrat titeln till ”Spänningsbehov”.
Den handlar om vårt behov av spänning, om negativa eller positiva utmaningar. Jag visade skriften för en nykter alkoholist. När han läste den sa han efter att bara ha läst den första sidan: – Ja, det var därför jag drack. På första sidan står det: Ingen tycker om att ha tråkigt, alla vill vi att det ska hända något, helst varenda dag.
Så enkelt det kan vara. Alkoholisthustrun tar hand om en del av hans problem och med det en stor del av spänningen som livet ger genom de problem som istället kunnat bli utvecklande utmaningar.

Det är inte bara kvinnor som blir medberoende. Jag känner en man som tog hand om sin frus alla problem medan hon drack mer och mer. Vi måste se vår del i vad som händer men inte bära på skulden. Alkoholisten och den medberoende passar varandra perfekt i ett destruktivt liv tillsammans. Den ene känner för stort ansvar och den andre flyr från ansvar. Detta är de oftast inte medvetna om.

På behandlingshem för alkoholister får alkoholisthustrun också möjlighet till behandling. Man kan gå med i AA om man är missbrukare och Al-Anon om man är anhörig.

Jag har lärt mig genom böcker och av nyktra alkoholister att alkoholisthustrun på grund av gammal otrygghet, känner ett alldeles för stort behov av att styra och kontrollera andra och tillvaron för att det ska bli bättre än hon tidigare fått uppleva. Hon måste lära sig att bry sig mer om sig själv, ägna sig åt egna intressen och skaffa ett liv som hon tycker om.
Ofta tror vi att vi är offer för omständigheter. Om bara andra ville ändra sig så skulle mitt liv vara bra, tänker vi. Livet ändrar sig bara om vi ändrar oss själva och slutar med att försöka styra andra människor. Man måste till och med unna sina barn att utvecklas av den positiva spänning som bekymmer kan vara.

När jag hade läst en bok om spelmissbruk fick jag inspiration till att skriva skriften ”Svek som ökar ansvar”. Den är i princip en mycket kort version av boken ”Kvinnor som älskar för mycket”. Jag gav den till en nära väninna. Hon berättade senare för mig att hon först hade blivit arg och tänkt att Gullmay minsann inte heller är perfekt. Efter ett tag kunde hon ta den till sig och acceptera det som stod i den. Nu menar hon att det är något av det viktigaste hon har läst. Jag förstår hur det kan kännas om allt man har gjort tidigare och som man har känt sig duktig och stolt över, plötsligt blir ifrågasatt. Men vi har mycket att vinna på om vi kan acceptera och börja bry oss om och ta hand om oss själva.

Delegering på arbetsplatserna och ansvar i samhället

När jag skrev ”Svek som ökar ansvar” hade jag just sett ett program om alkoholism på TV. Det var bland annat det som tände min inspiration den gången. Men skriften gäller också uppfostran av barn och delegering på våra arbetsplatser. Vissa människor i arbetslivet har fullt upp och är stressade och tror inte att andra kan lika bra som de själva. De andra blir uttråkade och presterar inte så mycket.
Samhället fungerar likadant och vi måste lära ungdomar ansvar genom att låta dem få meningsfulla arbetsuppgifter. De måste också få ta konsekvenser. Jag läste ett citat alldeles nyligen som jag inte kan glömma: ”Vi lär dem som ska ta hand om oss att inte kunna ta hand om sig själva.”
När mina barn inte satte på locket på tandkrämstuben köpte jag en egen till mig. Det tog inte lång tid innan de förstod varför locket skulle vara på. När det hände att mjölken inte sattes i kylskåpet lät jag den stå ute. Den blev sur. Sen kom mjölken alltid in i kylskåpet. Att få ta konsekvenser ger lärdomar.

Låt de gamla få behålla sitt ansvar

När jag har träffat de som arbetar i hemtjänsten med gamla och sjuka, har jag förstått att det är likadant där. De gamla säger ibland: – Jag kan själv. Men har vi tid och resurser att låta dem kunna, eller tar vi ifrån dem något som är det sista de fortfarande kan? I så fall kanske vi tar ifrån dem en del av deras mening med livet.
Det ger trygghet och ett bättre självförtroende när man får behålla sitt ansvar och känna att man fortfarande duger. Att respekteras som den person man är, av de friska eller av de yngre, är viktigt. Att de inte ser mitt liv som ovärdigt eller meningslöst. Att jag själv får bestämma och göra så mycket som möjligt ända in i det sista.

Lusten kommer när jag inte låter andra bestämma över mig

Jag blir behandlad så som jag låter mig bli behandlad. När andra människor styr oss är det lätt att lusten försvinner. När vi styr andra försvinner deras lust. ”All forskning pekar på sambandet mellan individens hälsa och inflytande över tillvaron”.
När jag var riktigt liten längtade jag efter att bli stor för då skulle jag själv få bestämma. Det är viktigt för lusten att själv få ta beslut. Den träningen kan börja mycket tidigt och är viktig för självförtroendet.

Använd barnens intressen som hjälp

Min yngsta dotters son sa när han var liten att han inte ville bli stor. Han hade inte samma anledning som jag, för han hade alltid fått vara med och bestämma. Det hade tagits hänsyn till hans vilja och han hade fått vara delaktig i en del beslut. Han var van att tänka efter vad han ville göra, han visste att någon lyssnade på vad han ville och han lyssnade därför också på och respekterade sina föräldrars vilja. Det var naturligt för honom.
Strax före han skulle börja skolan hade han ändrat sig och ville bli stor. Nu hade han bestämt sig för att han skulle bli forskare på dinosaurier. Han ville rädda djuren på jorden och förstod han att han måste gå i skolan. Jag köpte en bok om dinosaurier till honom och när vi tittade i den visade det sig att han kunde det mesta. Det fanns en hel del frågor i boken han svarade rätt på. Det fanns textrutor som man skulle para ihop med cirka tio olika dinosaurier. Han klarade alla med säker hand utan att tveka på någon.

Han kunde läsa versaler och när jag ljudade de små bokstäverna översatte han dem själv till versaler och då såg han meddetsamma vad de olika dinosaurierna kallades. När vi vände på bladet sa han ivrigt: Jag hoppas att det finns fler frågor!

Han brann verkligen för detta intresse. Jag fick spontant en tanke i mitt huvud: Han kan lära sig mycket, vilken begåvning han har. En stund efteråt kom en klokare tanke: Nej, han vill just nu bara lära sig allt om dinosaurier.
När han kan så mycket att han är nöjd, då vet han att han kan. Då vet han hur han ska fortsätta att bygga upp sitt eget självförtroende. Då kan han lära sig vad som helst som han själv vill lära sig.

I den bästa av världar hade det varit fint om skolan kunnat fånga upp elevers olika intressen. I mitt barnbarns fall genom att låta honom läsa om var dinosaurierna levde och var de inte levde och på det sättet kanske få intresse för geografi. Eller genom att sätta in dem i historiebilden, när levde de? Vad hände innan dess och därigenom väcka ett allmänt historiskt intresse – och hur gick det sedan? Kanske genom att så småningom lägga fram engelska böcker om dinosaurier. Men när mitt barnbarn gick i andra klass hade de fortfarande inte börjat läsa om de spännande djuren. Föräldrar och nära äldre släktingar som känner barnen kan göra fina insatser för att hålla glöden vid liv.

Jag glömmer aldrig en liten talande historia som jag läste i boken ”Aktivt föräldraskap”. Det var en liten flicka som aldrig ville gå och lägga sig och hon orkade inte heller stiga upp på morgnarna. Men någon tänkte ut en klok lösning och frågade henne vad hon tyckte att man skulle göra åt problemet. När flickan hade tänkt en stund sa hon: – Om jag går och lägger mig lite tidigare på kvällarna så kanske jag kan gå upp lite tidigare på morgnarna.

Livet är bra, så länge man har val

När min mor var 83 år fick hon en svår hjärnblödning och fick sitta i rullstol i elva år. Hon var helt förlamad i vänster sida. Hon kunde inte välja mellan olika förslag och hon kunde inte be om vad hon ville ha. Jag hade plötsligt blivit en av hennes ”ledare”.
Vi var fyra syskon som hjälptes åt att se till att hon hade det bra. En gång visade hon stor glädje över att jag frågade om hon var törstig och hon sa med stort eftertryck: – Jaa!
Eftersom jag kände henne väl och visste att hon alltid tyckt om ”kallt krana-vann”, frågade jag om hon ville ha det. Det ville hon verkligen, hon nickade ivrigt.
Jag gick ut till den snälla vårdpersonalen i köket och berättade att min mor ville ha vatten. Hennes vårdhem hörde till de bästa och alla gjorde alltid så gott de kunde. Men trots det gör vi alla fel ibland och just denna gång blev det fel. Den snälla damen sa vänligt: – Det är bättre hon får saft. Jag fick inte fram att det inte var vad hon brukade dricka hemma, tog emot glaset och gick in till min mor och frågade henne: – Vill du ha saft? Hon skakade på huvudet och sa bestämt nej. Jag frågade igen om hon ville ha kallt vatten och hon såg glad ut.
I samma veva sa min mor, som fortfarande hade en stor del av sin klokhet kvar: – Livet är bra, så länge man har val.

Det var lätt att tycka synd om min mor i den situation hon hade hamnat i och det var tyvärr lätt att börja prata med henne som om hon skulle vara förståndshandikappad men hon var fortfarande ibland lika kvicktänkt och humoristisk som när hon var frisk.
När hon vaknade upp på sjukhuset efter att ha legat medvetslös i fem veckor var Pekka och hälsade på. Han frågade bekymrat: – Känner du igen mig? Min mors svar kom rappt: – Du har väl inte förändrats så mycket.

Min syster Tina trodde nog att vår mor skulle minnas tidigare minnen bättre. Men det gäller nog inte vid vaskulär demens som vår mor hade. Hon glömde ibland vem vi var. Tina sa: – Hej, det är Ann-Christin. Det kallades hon när hon var liten. Vår mor sa: – Jaså, har du tagit tillbaka det namnet?

Det fanns många ljusglimtar. Jag och min mor har sjungit mycket tillsammans och texterna kom ofta som ett rinnande vatten. Men ibland visste hon inte i vilken tid hon befann sig. Ibland var hon liten och ibland var hon gammal. En gång sa hon till min syster Ulla: – Oj då, jag har glömt att laga mat till pappa. Vi brukade inte upplysa henne när hon hade fel, men just denna gång sa Ulla:
– Men han har ju varit död i tjugo år. Då sa min mor med ett skratt: – Då har han ju inte fått mat på länge.

På fotot är min mor Signe och jag på mässan Kvinnor Kan. Hon följde med flera gånger och hjälpte till. Förutom skrifter sålde jag pennor med text, bland annat stod det skrivet ”Kvinnor Kan”, ”Män kan också”, ”Tack för din fina insats!” och ”Förlåt”.
Mina fyra första skrifter blev skrivna 1984-85. Den sista skriften här i boken heter ”Svek som ökar ansvar” och den insikten gav Pekka mig genom att berätta en historia om en knarkande pojke som fick för mycket hjälp av sina föräldrar tills den dagen han blev frisk genom att bli sviken.
Det var ett svårt svek en mamma blev tvungen att göra för sin sons skull. För mig har just denna insikt betytt oerhört mycket. Det är kris när man sviker. Kris betyder hot eller möjlighet.

Livet är alltid en balansgång tycker jag. Just balansen mellan att bry mig om och ge ansvar har varit något av det svåraste för mig och det händer fortfarande att jag undrar om jag balanserar rätt.

Fyra damer på Kvinnor Kan-mässan såg Sveket på video

På mässan Kvinnor Kan visade jag skriften på en teveskärm. Det kom tre glada damer och tittade. De såg mycket nöjda ut i början. Sedan blev de allvarligare och sedan ännu allvarligare. När de gick därifrån såg de absolut inte glada ut längre. Men kanske fick de en insikt som var bra för deras närmaste.
Jag läste skriften på ett föredrag för enbart kvinnor. En kvinna bröt ihop. Min förståelse är stor för att det är svårt att ta till sig att det kan bli så fel, när man egentligen bara har menat väl.

Skriften: SVEK – som ökar ansvar
ska komma i kapitel 29

24   Sluta vara duktigast

Som kvinna har jag ofta känt att det förväntas av mig att jag ska vara duktig på att laga god mat och hålla hemmet rent men jag är verkligen inte överdriven på de punkterna. Jag tror att jag delar pressen med många andra kvinnor och en del kanske går till överdrift med sin duktighet. De dammsuger för att mannen inte gjort det bra nog eller rättar till disken i diskmaskinen när andra har fyllt den.
En gång när jag åkte med en manlig taxichaufför berättade han för mig att han verkligen ångrade sitt nya äktenskap. – Jaså, varför då, frågade jag. – Ja vet du, sa han, i mitt första äktenskap så tyckte hon inte att jag dög till att laga mat, hon tyckte inte att jag kunde städa ordentligt och jag kunde inte ens handla så hon blev nöjd. Men så skilde vi oss och jag blev tvungen att göra allt detta själv. Jag tyckte till och med att det var roligt. Men nu har jag gift om mig. Hon tycker inte heller att jag kan. Jag ångrar att jag gifte mig.
Inte konstigt om den kvinnan får stå ensam i köket och slita med allt.

Jag frågade en gång publiken vid ett föredrag hur gamla de tycker ett barn ska vara för att kunna sköta en tvättmaskin. – Tre år, sa en kvinna som var mormor. Det var en klok kvinna, man lär sig efterhand av livet.

Det borde vara förbjudet att få barn innan man är mormor, tänkte jag med ett leende. Jag har ju också lärt mig en del genom att träna på mina egna barn och dessutom blivit äldre och erfarnare. Styrkt av hennes svar frågade jag ytterligare en publik med lika många män som kvinnor. – Två år, svarade en man. Då var det en annan man som sa: – Det beror på om det är ett manligt eller kvinnligt barn. Är det ett manligt barn så måste han vara 47.

Du kanske inte tycker att ett barn på tre år kan hantera en tvättmaskin. Ipad kan de använda bättre än en del äldre, så vem vet.

Man får inte bra självförtroende bara för att man är duktig

Jag tror att en anledning till att vi tar för mycket ansvar för andra beror på att vi vill känna oss duktiga. De flesta av oss har väl också trott att vi måste vara duktiga för att få bra självförtroende.
Jag tror numera att ingenting är mer fel. Vi lägger ribban en halv meter högre än oss själva och siktar högre än vi når. Vi tänker kanske: – När jag når dit och blir så duktig, då kommer jag att vara nöjd med mig själv och få ett bra självförtroende.
Vi kämpar och kämpar, men ribban ligger en halv meter högre oavsett vad vi gör. Den höjs automatiskt efterhand. Vi blir aldrig nöjda och känner inget större självförtroende hur vi än anstränger oss. Tvärtom tycker vi kanske att vi är en bluff. Andra människor är imponerade och tycker att vi är duktiga men vi kan inte förstå varför.

Hemligheten är att vi måste sänka ribban. Kanske kan jag räkna ut vem som har lagt den så högt. Kanske är det mina föräldrar, men det kan också vara jag själv. Kanske behöver jag hjälp av psykolog för att få ner den till en mänskligare nivå?

I samma ögonblick som du har fått ribban i nivå med vad du kan, får du ett bra självförtroende. När du känner att du duger precis som du är, vågar göra vad du vill och inte är rädd för att misslyckas.
     Det betyder inte att du slår dig till ro och slutar att utvecklas. Vi har olika stort behov av spänning och utveckling. Det räcker gott och väl med att man gör så gott man kan.

Själv hade jag tur med mina föräldrar. Jag dög precis som jag var i deras ögon. Min ribba har aldrig varit oöverkomlig. Det betyder inte att jag inte själv vill höja den lite då och då. Jag tror att det är naturligt.
Vi vill utvecklas, det finns inom oss ett behov av det. Men vi är vana att jämföra oss med andra. Det finns alltid de som är duktigare än vi själva på olika saker.
Den ende man ska jämföra sig med är sig själv, hur jag var igår och hur är jag idag? Har jag utvecklats och blivit lite mer nöjd med mig själv?

Vi är kanske rädda för att förlora rollen av att vara den som är duktigast. Min man kan inte sortera tvätt, tänker vi kanske, för att få fortsätta vara bäst på det. Men nu påstår jag att sortera tvätt kan man göra redan när man är ett litet barn. Det är bara att köpa trådbackar och rita bilder av mörka och ljusa kläder, rita handdukar och lakan och skriva vilka grader man ska ställa in maskinen på.
Men tänk om både man och barn lär sig tvätta, laga mat, städa och jag själv får en massa tid över?
Kanske sitter jag där då, i min egen kruka, och har alldeles för mycket tid att tänka. Då kanske mitt inre barn äntligen visar att det mår dåligt och säger: – Du har aldrig haft tid med mig.
Vi frågar vårt inre barn vad det vill göra. – Jag vet inte, svarar kanske vårt inre barn, – jag har aldrig fått prova något.

Sluta vara duktigast, sänk ribban och acceptera dig själv!

 

25   Hitta lust och mening

Mening med livet ger lust – lust ger mening med livet

Vi väljer oftast själva vårt umgänge men trots det händer det att vi umgås med människor som gör att vi tappar lusten. Hur positiv man än är själv så är det svårt att berätta något roligt mitt i ett samtal som till exempel är fyllt av klagomål. Träffar man människor som älskar att prata negativt om andra är det inte alltid så lätt att stoppa det.
Jag tänker att det går lättare om man själv är den som börjar med att sätta tonen för samtalet. Att ringa och berätta något roligt brukar smitta. Den som börjar samtalet har möjlighet att styra.
När lusten inte finns är det svårt att få roliga idéer. Man kanske enbart fördriver tiden med att sova, äta eller dricka för mycket. Man är rastlös, vill vara någon annanstans. Men ingenstans är man nöjd för man är i sitt eget tråkiga sällskap var man än är. När det är riktigt illa känner man sig deprimerad.
Om man har tappat lusten kan man försöka hitta den igen. Man kan börja med att fråga sig: – Var hade jag den senast? Hur var situationen just då? Vad eller vem hindrar mig idag?

Hur hittar vi tillbaka till lusten? Svaret finns inom var och en. När vi lär oss att lyssna till vår inre dialog i ensamhet eller i samtal med någon annan. Är jag svårt utmattad, stressad eller deprimerad kanske jag ska tala med någon som är professionell.

Prova allt som du får möjlighet till och kan tänka dig. Lyssna på andra personer som funnit sin lust. Gå till biblioteket och läs boktitlarna, lär dig rida, börja träna, gå med i en förening, gå med i ett studieförbund för att rita, måla, tala, sjunga i duschen eller gå med i en kör…  När vi styr våra tankar mot de mål vi vill nå, då kan lusten dyka upp när vi tänker oss in i situationer som vi vill uppleva.
Lyssna med hjärtat, styr med hjärnan! Och rensa ryggraden från alla måsten som du inte själv har bestämt.

Att tillhöra en social grupp är ovärderligt, en familj, en skolklass, en vänskapskrets, en intresseförening, en arbetsgrupp. Tillhör man inte någon grupp kan man bygga upp en egen och jobba för att alla ska vara accepterade och omtyckta precis som de är. Alla uppskattar om någon undrar hur man haft det sedan sist. I en miljö som tillåter att man berättar när man har gjort något bra, kan man också berätta när man har misslyckats.
Man kan hämta kraft i gruppen när lusten sinar och man är själv en del av kraften för de andra. I liknelsen med oss människor som plantor finns i rabatten alla sorters växter. En rabatt där alla är lika är inte lika spännande, kanske till och med lite tråkig.
I familjen och på jobbet behöver vi varandras olikheter. Men olikheterna gör lätt att det blir missförstånd om vi inte pratar med varandra, lyssnar och frågar vad den andre menar när vi inte förstår. Det är viktigt att visa de personer som är viktiga för oss att vi vill träffa dem och att deras åsikt är viktig.

Är det så illa att jag inte hittar lusten i mitt vuxna liv, kan jag prova sådant som jag tyckte var roligt när jag var liten. I min familj sjöng vi mycket. Vi spelade in på band och lekte barnens brevlåda. Jag kommer ihåg min första kamera och hur roligt det var att fotografera. Ett fint minne jag har är när jag satt på en stor sten i skogen och täljde barkbåtar till min lillebror.
Min väninna Sirje var duktig på att rita och vi ritade pappersdockor tillsammans och läste massor med böcker när vi var små. Nu som pensionärer är vi med i en målargrupp och skriver egna böcker.
Den förväntan jag kände inför julen var oerhört stor. Förväntan gällde aldrig några dyra presenter. Jag visste att min mor alltid hade gjort paket som innehöll något som jag direkt kunde sysselsätta mig med, ett block, några pennor, ett spel eller en bok. Det fanns aldrig krav på att någon skulle vara perfekt. Det var fritt fram för alla att måla, rita, sjunga, dansa.

Man kan till exempel odla kryddor i krukor i fönsterkarmen. Jag har satt en vindruvsplanta nedanför min balkong. Nu fyller den balkongen med många klasar.

Min syster Ulla har på sin balkong en park med ek, ask, björk, rönn och gran i form av bonsaier som hon själv planterat. Att odla, även utan trädgård, ger stor förväntan, .

Se på din partner med nygamla ögon, tänk på vad du tyckte om när ni träffades, låt tankarna leka och rätt som det är vaknar lusten! När man har lust kan det kännas som att vara barn på nytt, allting känns så enkelt och energin flödar. Det går nästan inte att stå emot.

Gör något tokigt

Jag har en fin bild av regnet. Jag satt i mitt arbetsrum och hörde hur regnet strilade mot mitt takfönster. Min bror Göran hade föreslagit att vi skulle gå till Pildammsparken och lyssna på 60-talsmusik. Jag älskar det, men det regnade. Jag hade ställt in mig på att stanna hemma när han ringde och berättade att han hade tagit en plats till mig i parken och att där fanns fullt med förväntansfulla människor.
Jag tittade på fönstret och regnet. Jag sa: – Jag kommer. Med ena handen på cykelstyret och paraplyet i den andra kom jag fram.
Synen som mötte mig var otrolig. Pildammsteatern var smockfull av människor som bar paraplyer i alla färger. Under kvällens lopp gungade dessa i takt med musiken medan regnet öste ner och Lasse Berggrensson, Malmös kändaste allsångsledare, sjöng alla de härliga gamla melodierna från 60-talet som radion för länge sedan har slutat spela. Han strålade i kapp med regnet och spred en härlig stämning från scenen. Jag cyklade hem med genomblöta stela jeans men lusten fanns fortfarande inom mig.
När jag kom hem rann vattnet från jeansen ner på golvet och jag kände mig som en unge som hade varit ute och busat. Jag kunde ha missat denna upplevelse och tittat på TV i stället.

I boken med titeln Skratta dig friskare, utgiven av Lars-Erik Uneståhl är jag med i ett kapitel. Där skriver jag bland annat om min mormor:  Min mormor Olga hade barnasinnet kvar när hon fyllde 90 år. Den dagen gick hon omkring med en röd nejlika bakom örat och sa att det var den roligaste festen hon hade varit på i hela sitt liv.
En gång när jag hade varit och hälsat på henne stod jag nedanför hennes fönster för att vinka adjö. Hon bodde på andra våningen. Då bröt hon plötsligt av alla blommorna som fanns i hennes blomlåda och kastade ner dem till mig och såg väldigt glad ut.
En annan gång när jag stod på samma sätt sprang hon in i lägenheten och hämtade en påse äpplen och kastade ner dem, ett efter ett. Det var snö och där sprang jag full i skratt och plockade äpplen.
Ett litet barn skrattar fyrahundra gånger om dagen, läste jag i en artikel i tidningen Hälsa 2011. I samma artikel stod: En vuxen drar på munnen femton gånger.
Hitta vägen tillbaka till skrattet genom att berätta om alla gånger du har gjort bort dig. När vi förstår att livet är begränsat, då njuter vi extra mycket av det. Men livet är begränsat för oss alla. Vi är alla i samma båt och kan hjälpa varandra att göra det bästa av livet på jorden.

För mig är en mening med livet att känna ansvar. Jag skrev i förra kapitlet: sluta vara duktigast. Med det menar jag att vi inte ska ställa större krav på oss än vi mäktar med och kan leva upp till. Däremot, om jag tar på mig ett förtroendeuppdrag, som till exempel att vara ordförande i bostadsrättsföreningen, då ska jag göra mitt allra bästa, följa alla regler och tänka på att det ska vara rättvist för alla medlemmar i föreningen. Så länge jag har möjlighet att göra mitt bästa är det ett roligt uppdrag. Skulle jag börja tumma på regler skulle jag gå emot för mig viktiga värderingar och tappa både lusten och energin.
Jag var med ett barnbarn på en teaterföreställning för barn. Hon var bara fem år och det varade till klockan elva på kvällen. När vi gick hemåt i mörkret hand i hand sa hon:  – Mormor, jag tror jag var för liten för att vara här. Hon hade naturligtvis rätt, jag hade gjort fel och fick erkänna det. Barn är ofta klokare än vi tror. Det är inte fel att ge dem ansvar tidigt, de kommer att känna att de räknas och är betydelsefulla. Att sedan få behålla sitt ansvar så mycket som möjligt livet ut, ända till den sista dagen vi finns på den här jorden, borde vara en rättighet för alla människor.

Aldrig kan man tycka att det är bra att man har fått en svår sjukdom, men många säger att de har vunnit något på det de har gått igenom. De har lärt sig att uppskatta det lilla. Mitt i smärtan av att uppleva våren för sista gången kan det finnas en glimt av lycka.

En mening med livet måste vara att man ska njuta så mycket som möjligt av det. Jag tror inte att målet är att vi ska bli lyckliga. Lycka är en känsla som dyker upp ibland, som en skymt av ett tillfälligt tillstånd där allt är på rätt plats just då. Både lycka, självförtroende och självkänsla är beroende av förhållandet människor emellan, men det är också beroende av vårt förhållande till oss själva.

Att ha mål framför sig livet ut är viktigt för att kunna känna förväntan och det ger mening i livet. Jag kände en 88-årig kvinna som gick till talpedagog för att hon skulle lära sig sjunga.
Att ända till livets slut känna att jag fortfarande vill lära, utvecklas och växa är mål som jag vill ha. Att tro att detta fortsätter i någon form även efter livets slut, känns som en mening och tröst för mig.

Det jag har skrivit om i denna bok och i mina skrifter, känns sant för mig och är ganska enkelt och rätt så självklart. Det är som att berätta om de enklaste dragen i ett schackspel. Jag bara påminner mig själv och andra om hur pjäserna går. Det svåra är att spela spelet, leva livet och det måste var och en klara själv. Dessutom ligger själva utmaningen i att spela, att använda pjäserna rätt. Då måste vi använda vår fantasi och erfarenhet och hålla reglerna i huvudet hela tiden. Jag kan naturligtvis inte leva så här lättare än någon annan, men jag vet att de gånger jag lyckats komma ihåg dessa självklarheter har de fört mig framåt. Livet är inte lätt att hantera för någon, alla drabbas av konflikter, sorger och andra kriser. Mina enkla hjälpmål har gett mig entusiasm och en vilja att våga när jag egentligen inte har vågat. De har också gett mig hopp och hjälpt mig när livet har känts nästan oöverkomligt svårt.

Livet är en resa. Ofta kan vi själva välja vilka personer som vi ska resa tillsammans med och hur mycket vi ska uppleva under resan. Den har alla förutsättningar att bli lyckad om man får börja i den starka förvissningen om att man kan allt man vill och ända till livets slut fortfarande kan känna lust.
Jag har poängterat hur viktigt det är med mål i livet. Jag vill avsluta genom att trots det påpeka, att det inte är målen som är det viktigaste. Karin Boye skrev att det är vägen till målen som är viktigast, för det är den som är livet.

Resan pågår just nu!

 

 26 

DET SPRIDER SIG

och det finns bevis

Kasta en sten i vattnet…

…ringarna sprider sig

  

 

Berätta för någon vad hon/han
har för fel

snart har du fått höra om alla
dina egna fel och brister

 

Berätta hur fult vädret är
hur mycket bekymmer det finns i världen
om dina sjukdomar och hur dyrt allting är
om hur tråkigt det är att jobba
och måtte det snart vara kväll, helg och semester

och snart får du höra hur negativt andra människor ser på tillvaron
alla runt om dig blir negativa…

och det sprider sig…

 

Hur kan det komma sig att alla nyheter är
dåliga nyheter, har du någonsin hört på TV ….
Idag firar hela svenska folket att vi har fred i vårt land
Arbetsglädjen har ökat och företagsamheten
är större än någonsin
Idag samlades tusentals människor utanför riksdagshuset
för att visa statsministern sin uppskattning

 

 Hur ofta hör man någon säga…
Jag måste säga att han är trevlig och ser dessutom trevlig ut

Ska jag vara ärlig så är hon fantastiskt duktig
och verkligen arbetsam
Om man hör det är det i alla fall sällan i andra hand

Har du tänkt på att…  den tiden som du bara låter gå
när du längtar efter något annat

den kastar du bort … du får den aldrig tillbaka

Bestäm dig för att all din tid ska vara meningsfull
för dig, antingen du bestämmer dig för att vila, läsa
eller göra något mera aktivt

Den som bara lever för kvällar, helger och semestern…,
lever ju bara sitt liv till 50 % …. har du råd med det?

 Om inte jobbet är något man lever för…

      …då kan man se till att göra det så intressant
att det blir en del av det man lever för

 

Vågar du berätta…

 att du ganska ofta

tycker att det är roligt att jobba?

 Experiment:

Försök sprida positiva ringar…

 Börja med ett leende

 Bevis 1

Det kommer ett leende tillbaka

 

 

 

 

 Säg till någon:

…så snabbt du arbetar

 Bevis 2

Nästa arbete blir ännu snabbare utfört

 

 

 Säg till någon:

…jag tycker om dig

 Bevis 3

Strax får du höra att du är omtyckt

 

Plocka rosor i din trädgård

och lägg en ros på varje arbetsplats

 Bevis 4

Det blir din trevligaste arbetsdag på länge

 

 

Bry dig om när du ser att människor har bekymmer

Bevis 5

Du kommer aldrig att vara ensam om dina egna bekymmer
och dessutom får du höra att det inte finns någon människa
som inte har bekymmer

 du är inte ensam

 

Berätta om alla gånger du har gjort bort dig

 Bevis 6

Förutom att du och andra får många glada skratt

så får du snart veta att andra också
gör bort sig stup i kvarten och inte är
så perfekta som de verkar

 

Att gå in för att leva positivt

gör omgivningen runt om en positiv

 och det blir lättare att leva

med problemen

   

Man kan välja att sjunka ner i
sina problem

 eller med hjälp av ett skratt

hålla sig uppe

                                                               

 

Det är ju egentligen så enkelt

 prova själv…

 

 …och det bästa är att det sprider sig

 …som ringar på vattnet

 

 

 

… och du

 

om du känner att de
negativa ringarna finns
i närheten av dig

stoppa dem
och vänd på dem

kanske det till sist inte
finns utrymme för dem

                                                                                             

 

 

27

VÅGA LEVA
på ditt sätt

 

Det är jobbigt att leva upp till vad andra
väntar sig av mig

jag vet ju inte alltid vad det tycker om mig
ingen säger ju något till mig

ibland hör jag av någon vad andra tycker
och det brukar inte vara roligt

 

 Människor tycker att man ska

vara tjusigt klädd … ha ett bra arbete
ha välartade barn
ha en fin bil … ha gott om pengar … och en fin titel
ha lite trevliga fester där människor
visar upp att de lever som man ska

Människor vill inte så gärna umgås med dem som

inte blivit någonting
inte har något arbete
har problem med spriten
inte har några vänner

Då är det inte värt att jag visar
att jag tagit sista matpengarna till festen
att jag inte så ofta  är bjuden till någon fest

att jag dricker lite ibland när jag är ensam

 

Det är bekvämt att ta på sig en mask
som visar den bild jag önskar av mig själv

det finns många maskmänniskor

 

 Så länge många lever med en mask
upplever jag mig själv som ensam om att ha problem

då är det lätt att jag också tar på mig en mask…
stödet som vi kunde ge varandra…blir vi utan

och maskerna blir bara tjockare med åren

 

 

Vad har du att förlora

 om du struntar i vad andra människor tycker om dig 

…så länge du har någon verklig vän

 

 

Det viktigaste är väl
vad du vet om dig själv

och vad du tycker om dig själv

 

Vem är det som hindrar dig att

 börja studera
byta jobb
byta frisyr
hålla tal
starta egen firma
strunta i att städa ibland

 

 

Det finns ingen människa på jorden
som inte är bra på någonting

 det man är intresserad av är man oftast bra på…
eller kan bli…och kan bli bättre

 det finns inga gränser

gränserna sätter du själv

  

 

Om du lever som du tror att andra väntar sig av dig

 …om du gör som andra människor vill att du ska göra…

 är det då ditt eget liv du lever

 

Varför är så många så rädda för att inte vara som andra
det fina är ju att vi är så olika

 du är unik

det finns bara en som du 

…utveckla det som är just du…så trivs
du bättre och det blir mer intressant att
lära känna dig

 

Ser du ner på dig själv för någonting du gjort
något du skäms för

 försök göra något åt det du gjort

 och försök förändra dig till att bli den DU vill vara

 

 

Vi kanske bara lever en gång
…du har fått ett liv som du får leva…

 du vet inte om det är väldigt kort
 är det inte viktigt att du lever det som du vill

 Att leva som du vill utesluter inte att du vill
ta hänsyn till andra

 

Målet är inte att du ska bli perfekt
 …en del egenheter är väldigt charmiga

målet är att du ska trivas och
tycka om dig själv

 med de fel och brister
som du kan acceptera

 

För när du står för
vem du är
vad du gör
och tycker om dig själv

…kommer andra också att tycka om dig

 

Du kan inte veta hur långt ditt liv blir

när du blir gammal och det närmar sig slutet

 …då vill du väl känna att

 …du har levt

 

… och kanske till och med

 gjort ditt eget

lilla avtryck på jorden

 så det märks…

 …att just du

 har varit här

 

28

BEKYMMER
vad man kan ha dem till

  

Visst är det självklart

att alla människor har

och får bekymmer

 

En del bekymmer

läker med tiden

 sorg till exempel

 

En del bekymmer måste man lära sig att acceptera 

handikapp

sjukdom ibland

 

  

En del tror att de inte har några bekymmer

 och låtsas som att allt är bra

 

En del vet att de har bekymmer

men flyr från dem

dränker dem i sprit eller droger

 

 Under hela sitt liv

måste man välja

om man ska ta trappan

eller rutschkanan

Att ta rutschkanan
betyder att man tar den lättaste utvägen
och kanar ner

ju längre man kanar desto svårare är det att ta sig upp
den lättaste utvägen är ofta den svåraste

Att ta trappan

 betyder att man tar ett steg i taget
har en trygg plattform vid varje avsats
och kan vila

 tills det är dags att ta nästa steg

 

I små bagateller
som vid stora problem 

kan man alltid välja

mellan trappan och rutschkanan

 

Jag orkar inte borsta tänderna

det gör ont i tänderna
jag måste gå till tandläkaren

vad tråkigt det är att
inte längre har egna tänder

  

Jag orkar inte läsa läxorna

 jag är ledsen över mina dåliga betyg
 jag skulle önska att jag kunde få ett bättre
och roligare arbete

tänk om jag kunde få ett arbete

Jag vill men jag vågar inte ändra på mitt liv

jag bara försöker fördriva tiden med TV
jag som ville så mycket

mitt liv var så kort vart tog det vägen
ingenting väntar

 

Ta trappan
gör en lista över de problem du har

en del måste man leva med
sorg läker

en del bekymmer måste du acceptera

en del bekymmer…
för dig själv och för nära och kära
måste du lösa

 …annars finns de kvar

du känner dem hela tiden
du mår dåligt

du vill dra täcket över huvudet
du vill fly

det känns bara värre och värre   

   

Alla människor får problem
många av dessa kan man klara

om man löser dem efterhand genom att prata om dem
jobba med dem
nysta upp dem

om man sparar på dem blir problemen till sist så svåra
så många
så röriga

att man kanske inte längre
ser någon utväg

Kasta dig rakt in i problemen

 tänk på att det är jobbigt att
ta första trappsteget

men efteråt får du vila
du kommer att känna dig nöjd

 och du växer i själen

 nästa problem går ännu lättare

 för då vet du att du kan

 

Det är så en människa mognar
… den som flyr utvecklas inte

 

Till slut

blir det en utmaning att lösa problem

man känner att man kan
man känner att man är bra

och man känner att det finns en mening
också med bekymmer

och kanske också då
en mening med livet

 

 

 

29

ANSVAR
genom det nödvändiga sveket

 

Det är en härlig känsla att känna att jag behövs

att det finns människor i min närhet
som behöver mig

jag tycker om att pyssla om mina närmaste
och att hjälpa mina arbetskamrater

…och det finns människor i min omgivning
som är i stort behov av min hjälp

 

Jag känner att jag är uppskattad

jag klarar allt så fort och det är oftast väldigt roligt
och känner en skön tillfredsställelse för min insats

det är ju bäst när den som är van tar itu med arbetet

det går fortare och det blir rätt och riktigt gjort
och jag känner mig väldigt nöjd med mig själv

 

Hemma sköter jag tvätt och strykning
de andra vet ju inte hur man gör

det är ju inte så lätt när man inte är van

matlagning tycker jag bara är roligt
att deklarera tycker de andra verkar krångligt

…så jag tar alla på en gång
…det är så lätt 

 

Jag lagar kontakter och byter proppar
…och däcken på bilen

när någon måste yttra sig på jobbet…då gör jag det

det finns så många som inte vågar

de krångligaste arbetsuppgifterna
lägger alla till mig

för de vet att jag tar hand om dem
och de är glada att de slipper

 

Ibland blir jag förstås lite trött och irriterad

och önskar att de bara någon gång ville
försöka hjälpa till

 man orkar ju inte hur mycket som helst
jag tycker att alla sliter och drar i mig från alla håll

 

Och ändå gör jag så gott jag kan för att orka med

jag känner glädje när jag tänker på
hur glada de ska bli

Har du tänkt på…

 att du trots din goda vilja

inte låter dina barn
din man eller din hustru eller dina arbetskamrater

 få känna tillfredsställelsen

 att duga något till

 Muskler som inte används blir svaga

människor som inte själv behöver kunna
blir svaga

det är så enkelt att låta bli

…att lämna över till någon som alltid ställer upp

 någon man alltid kan lita på

Det är svårt att bryta en vana

för den som först måste bryta sig loss
från ett beroende av din hjälp

och sedan dessutom alldeles själv

lära sig allt det som du har tagit över

 

Du har blivit ett hinder
för någon annans utveckling

 

 

Om du inte släpper taget
kan ingen ta vid

men det är viktigt att du accepterar

att den som tar vid gör det efter sin förmåga

 

Bär inte någon genom livet

släpp taget

kanske den du burit på
först ramlar

men han lär sig krypa
kanske kan han lära sig gå

och kanske till och med
springa förbi dig

det är när du unnar honom det
som du gör din fina insats

för din medmänniska

 

Man måste ibland svika någons förväntan
för att lära ut ansvar

om inte du gör det

med kärlek och omtanke

kommer någon annan att göra det
senare i livet

och kanske inte då… av kärlek

 

När ett barn är fött
är föräldrars viktigaste uppgift

att lära det att stå på egna ben och att lära det att klara sig i livet

och att ta eget ansvar
för sig själv och andra

för det kommer en dag när ditt barn inte har tillgång till dig
…..fåglar kan

Lär ut det du kan stötta och uppmuntra

ta inte över för någon vad han har
möjlighet att lära sig klara själv

skäm inte bort någon för att du tycker synd om
då blir det i fortsättningen bara synd om

Skäm inte bort någon för att själv må bra
du kommer i överläge

ingen mår bra av att vara i underläge

 

När du ger gåvor kommer du i överläge

om du inte också tar emot gåvor
och visar glädje

 

Du kommer att få ett enklare liv

och mer tid för egen vila och egen utveckling
om du hjälper till

att ge dina barn eller dina arbetskamrater

ett engagerande liv

där de känner att de är duktiga

att de själva kan

 

När var och en
känner eget ansvar

för sig själv

för sitt arbete

för sitt eget liv

då kan man skämma bort
varandra ibland

och då är det en härlig krydda
i tillvaron

 

 

 

 

 

 

 

I förlaget utgivna
SKRIFTER

Det sprider sig—och det finns bevis
Våga leva—på ditt sätt
Bekymmer—vad man kan ha dem till
Ansvar—genom det nödvändiga sveket
Kärlek och frihet
Leva och uppleva—livet som en resa
Spänningsbehov
Ont i psyket—drabbar alla
Rörelseglädje
Våga tala
Kris –hot eller möjlighet
Utvecklande konflikter
Självförtroende—som växer
Ledare—du är född till
Väcka lust—att hantera stress
Självkänsla—den inre styrkan

BÖCKER

Vilja, Våga, Välja 1992
Julsagan om VERKLIGHETEN 2023
vilja, våga, välja—LUSTEN som drivkraft 2024

www.gullmay.se

                                                                         

Gullmay Idman

har en bakgrund i statsförvaltningen som ekonomi– och personaladministratör och insåg då nödvändigheten av att man hushållar med den viktigaste resursen, människan. Bland annat genom att var och en ska få sina egna viktiga behov av utveckling tillgodosedda.
Gullmay har tidigare i både föredrag och skrifter, total upplaga nästan 300 000 ex, enkelt och klargörande tagit upp existentiella frågor som bland annat har handlat om positiva attityder, spänningsbehov, missbruk, ansvar, kriser, konflikter, självförtroende och ledarskap.

Skrifterna och denna bok kan beställas på adlibris.se och bokus.se, i bokhandeln och i bokshop på

www.gullmay.se.