Vår stund på jorden

Perspektiv på tiden

Jag minns en gång när jag var fjorton år och satt i bussen på väg hem ifrån min mormor. Hon bodde på Kulladal, Ärtholmsvägen i Malmö. Jag kände mig mycket ledsen, hade en klump i halsen, kände att mina ögon var pinsamt blanka och försökte blinka bort tårarna medan jag tittade ut genom rutan. Jag tänkte på att min mormor var gammal, att hon nog snart skulle dö. Jag tyckte mycket om min mormor och jag var rädd för att hon skulle försvinna ur mitt liv. Jag ville vara hos henne så ofta jag kunde innan det blev dags.

Min mormor levde ytterligare tjugoett år. Hon var inte så gammal som hon var i mina ögon. Hon var sjuttioett år då men hade redan när hon var ca 65 upprepat att nästa jul finns jag nog inte längre. Den dagen hon dog var hon nästan nittiotvå år, hade fått en svår hjärnblödning, kunde varken äta eller dricka och jag var glad för att hon slapp lida mer. Dessutom hade min syn på döden och livet förändrats för länge sedan. Jag hade också upptäckt, att när jag inte längre kände mig så rädd för döden, då blev det lättare att våga leva.

Just nu när du läser detta, i detta ögonblick, kommer väldigt många barn till världen. De har ingen aning om vad livet går ut på. De kommer att göra många misstag men de kommer förhoppningsvis att lära sig av sina erfarenheter. I samma ögonblick, just nu, tar många människor sitt allra sista andetag. Tänk om vi hade kunnat fråga de som fått leva länge, om de gjort vad de ville med sina liv. Blev livet så fantastiskt som de hade drömt om när de var unga? Hände det där speciella som de trodde att livet skulle ha att erbjuda dem? Eller väntade de på det under hela sitt liv? Just därför att de bara väntade, hände det kanske aldrig.

I detta ögonblick, när människor föds och dör, finns du någonstans mitt uppe i livet. Du kan fortfarande förändra en hel del av allt det du själv vill förändra. Jag tycker att det är ett fantastiskt ögonblick. Tänk dig att du blir fotograferad just nu. Kan du se bilden? Nu är ögonblicket borta. Fotot skulle du kunnat titta på många gånger men denna sekund i ditt liv försvann meddetsamma. Du får den aldrig tillbaka. Den är redan ett minne.

Tiden går fort och vi upplever alla att den går fortare och fortare. Kommer du ihåg hur det var när du var liten och det var julaftons morgon och du ville att det skulle bli kväll så fort som möjligt? Det var den längsta dagen på hela året, tyckte jag. Underbart är kort och trist varar länge, sägs det. Det stämde inte när det var julafton, då var det en härlig förväntan hela dagen. Det stämde bättre när det gällde skolan. Jag hade hela tiden en längtan efter jullov och sommarlov. Om vi nu, när vi är vuxna längtar efter helgen eller semestern, då måste det väl vara något fel? Då slösar vi bort dyrbar tid som vi skulle kunna göra något bättre av och som aldrig kommer tillbaka.

Vad gör vi med den tid som vi har fått till vårt förfogande? Försöker vi slå ihjäl den med olika slags tidsfördriv bara för att få den att gå? Vanligast är kanske att vi slåss med den, den räcker inte riktigt till. Det finns så mycket vi måste hinna med. Många av oss är stressade idag. Om vi råkar träffas säger vi: Det skulle vara roligt att ses. Nu måste vi verkligen försöka bestämma att träffas men just nu måste jag vidare, hör av dig. Sedan springer vi vidare i ekorrhjulet. Det är som om ”sedan” har blivit viktigare än ”just nu”. Vi köper tjocka almanackor och planerar vad vi ska göra sedan. Men vi lever ju aldrig sedan! Vi lever alltid bara ”just nu”. Om några dagar är det också ”just nu”. Vår kropp lever alltid bara JUST NU. Men det är inte alltid vi själva är närvarande.

Vi kanske ofta lever långt bak i tiden, minns bittert vår barndom, ältar gamla oförrätter, vältrar oss i att tycka synd om oss själva i vår offerroll. Eller så är vi kanske långt fram i planeringen av nästa års budget, nästa års semester, festen i nästa månad eller investeringar av pengar.

Det är naturligtvis viktigt att se i backspegeln och ta lärdom av sina erfarenheter och att planera sitt liv framåt så att det blir så bra som möjligt. Men livet pågår bara JUST NU och uppleva livet gör man bara när man är närvarande i nuet i mötet med sig själv och andra människor.

Ja, frågan är om man slår ihjäl sin tid, om man håller på att slåss med den eller om man använder tiden och passar på att njuta av sin ganska korta stund på jorden.