Livskunskap

Vilja, Våga, Välja – Väcka lusten

Gullmay Idman

Från depression till brinnande eldsjäl

Lågan som brinner inne i vårt bröst, den har vi alla. Det är livslågan, den är vår lust, den har vi hela livet. Men den brinner olika mycket, för olika människor, vid olika tillfällen i livet. Statistiskt sett har säkert en viss procent av Sveriges befolkning just nu en väldigt liten låga. Det kan visa sig genom att man inte vill gå upp när man vaknar på morgonen eller att man längtar efter att det ska bli kväll, helg eller semester.

Jag vet hur det känns när lågan är så liten. När jag skiljde mig från min första man, då var min låga just så liten. Jag ville bara sova. Jag vet också hur det är när min låga är så stor att jag knappt vill lägga mig på kvällen. Det händer att jag längtar efter att det ska bli dags för frukost så jag ska kunna fortsätta med allt roligt som jag håller på med.

Men, då gäller det också att vara försiktig. Vår inre låga av lust måste vi vara väldigt rädda om. Vi kan naturligtvis likna den vid ett stearinljus. Allt behöver energi för att kunna fungera. Ett stearinljus behöver syre för att kunna brinna. Vi människor behöver lust för att kunna brinna.

När syret försvinner i lokalen börjar stearinljusets låga att fladdra, det kan hända att det slocknar helt. När lusten försvinner i människans liv blir vi deprimerade och tappar all energi.

Om vi snabbt flyttar ett stearinljus hinner det inte ta upp syret i luften och lågan kan slockna. När människor stressar för mycket och inte hinner med sin lust blir vi utbrända, vidbrända eller vad man nu ska kalla detta tillstånd som inte har något bra namn.

Det är därför ett luciatåg går sakta, tar paus på varje steg. Om luciatåget sprang genom lokalen skulle alla ljusen slockna. Många människor i samhället har för brått och blir sjuka. Det är dålig ekonomi att inte ta pauser för lusten. Man kan inte skjuta upp lusten till kvällen, helgen eller semestern. Vi måste känna lust hela tiden för att få energi. För utan lust har man ingen energi. Och det är kostsamt för företag och samhälle.

Så här ungefär pratade jag om stress och utbrändhet på mina föredrag när Tetrapaks koncernläkare Py Tubelius ringde mig och ville att vi tillsammans skulle skriva en skrift om stress. Vi har skrivit flera skrifter tillsammans, min man Pekka som är leg psykolog, Py som är läkare och jag som håller i pennan och den röda tråden.

Py gav mig ytterligare en liknelse om energi. Hon tog bilen som exempel. Bilens energi är bensin. Men vi måste själva växla upp eller växla ner och anpassa hastigheten efter omständigheterna. Py menade att människor behöver omväxling. Trots att man har ett lustfyllt arbete behöver man omväxling, för att inte tappa sin energi. Tänk er det mest lustfyllda man kan göra i livet, inte kan man hålla på med detta hela tiden. Allt blir tråkigt om inte man får omväxling och gör annat däremellan.

Ta ut glädje i förskott, skapa förväntan, dröm, intet är som väntans tider, planering är halva nöjet, du kan påverka, gör ditt lilla avtryck på jorden medan du har glädjen att vara här, försöker jag tänka så ofta jag kan för att hålla min lust vid liv.

 

”Jag längtar så det killar i magen”

Min syn på ledarskap (ej chefsskap) är att vi alla är ledare för varandra. Alla är bra på något och så hjälper vi varandra med det vi är bra på. Ledarskapet skiftar och alla växer och går framåt i sin utveckling.

Mitt barnbarn T har lärt mig mycket om ledarskap. Han uttryckte en gång det mest lustfyllda uttalande jag någonsin hört. Han sa: ”Jag längtar så det killar i magen”.

En pusselbit, tänkte jag, undrar varför sa han så? Jo, det var så här. Han kunde inte simma och han var sju år. Jag tycker att det är jätteviktigt att alla lär sig simma, annars kan man ju drunkna. Som mormor till honom är jag en av hans ledare menar jag. Jag ska lära honom simma, tänkte jag. Det största problemet var att han inte vågade doppa huvudet under vattnet. Ett lika stort problem var att jag inte själv heller vågade. När jag var liten kunde jag, jag var mer under vattnet än ovanför. Men när jag var i tonåren tuperade jag håret så det blev stort och högt. Det var då jag slutade vara under vattnet för då förstördes naturligtvis min frisyr. Så tappade jag bort mitt intresse och färdighet för att dyka. Men nu bestämde jag mig för att jag skulle träna på det igen och köpte mig ett par simglasögon. Samtidigt fick T ett par simglasögon av mig.

Jag tänker så här, att om man inte har lust, då måste det vara lönt. Till T sa jag: Du får tio kronor om du gör det. Det hjälpte inte, han hade ju redan lust, men han vågade inte. Då förstod jag att jag måste locka honom, så att  han ville våga, så att han inte skulle kunna låta bli. Alltså, jag kastade min nyckel i vattnet, dök i och hämtade upp den och berättade för T hur det såg ut under vattnet. Den ”leken” höll jag på med ett tag och när jag vid ett tillfälle kom upp med nyckeln i handen såg jag i ögonvrån att han hade tagit på sig sina simglasögon. Jag vågade knappt titta. Sedan såg jag att han doppade sitt huvud i vattnet, men bara lite. Då skrek jag rakt ut i luften: Nu har du bara håret kvar. Han doppade snabbt ner hela huvudet i vattnet, kom upp direkt och började darra i hela kroppen. Han hade frossa. Sen sa han lyckligt: Jag är så glad så jag darrar. Det var nästa gång när vi skulle åka till badhuset som han sa: Jag längtar så det killar i magen.

När man har lyckats tända den glöden hos en annan människa behöver man inte göra mer. Sedan går det av sig själv. Efter denna gång var det alltid han som ringde till mig, minst en gång i veckan ville han åka till badhuset.

Ett och ett halvt år efteråt minns jag ett speciellt tillfälle. T hade fått en lillasyster S och hon var med. Hon var ett år och sju månader. Hon och jag stod och höll varandra i handen och tittade på storebror. Han hade kommit så långt i sin utveckling att han stod vid bassängkanten där det var allra djupast och hoppade ner i vattnet med fötterna före. Nu brann han för detta och gjorde det om och om igen. Det var ganska tjatigt att titta på. Vi stod en lång stund och beundrade honom. Plötsligt märkte jag att S började ta sats. Jag hann tänka: Ska man som ledare hindra någon i dennes utveckling? Nej, särskilt inte när jag har haft så mycket besvär med att få hennes bror att våga. Som ledare ska man naturligtvis tänka: Kan jag stötta henne i hennes utveckling? Och det kunde jag ju. Jag tog S i handen och följde henne till kanten. Hoppa, sa jag. Hon hoppade direkt. Hon hade ju längtat en lång stund. Jag var noga med att hålla henne i handen och jag var noga med att hennes huvud skulle komma under vattnet. Sedan drog jag upp henne direkt. Hon skrek rakt ut i luften av glädje. Efter det fick jag doppa henne om och om igen många gånger. Hon skrek av glädje hela tiden och alla tittade på mig och undrade vad jag höll på med. Men jag visste att hon var glad.

Vi blev hungriga och tog en pastapaus. Men nu hade det tänts en stor glöd i hennes lilla bröst. Hon brann av iver och ville tillbaka och hoppa. När vi kom tillbaka till bassängkanten stod där en mamma med sin 6-7 åriga dotter. Hon sa samma sak till henne som jag själv alltid sagt till mina egna barn: Akta dig, här är djupt. Det är farligt. Man kan ramla i och drunkna och då kan man dö.

Hon sa inte det sista, att man kan dö. Men det vet jag att jag själv har sagt till mina barn många gånger som många andra säkert också har gjort. När vi sedan har berättat om alla hinder som finns, då säger vi: Hoppa nu då! Men då har vi gett barnen en lång omväg till färdigheterna.

Jag måste varna den som funderar på att göra som jag gjorde. Jag glömde berätta för lillasysters pappa vad vi hade gjort. Lite senare var han ute och promenerade med sin dotter vid vattnet i Limhamn i Malmö. När hon fick syn på vattnet blev hon glad och sprang ditåt. Han hann ifatt henne. Man måste självklart passa alla barn i hennes ålder. Men särskilt var man tvungen att passa henne. För hon trodde att hon kunde. Och det kan vara en bra början.

Vi badade från början i den varma polen, både jag och T. Vi tyckte båda att det var för kallt i den stora polen. Men om han skulle lära sig simma så måste han ju vara i den. Så jag lockade med en ny ersättning, större än en tia. Han ville både våga bada och få pengen. Han stod länge och tittade ner i polen. Jag tyckte synd om honom men det visade jag inte. Så gick han nerför stegen, lite i taget. Såg mycket tveksam ut. Plötsligt var han i vattnet och simmade en bra bit. Jag hade videokameran med, det finns på film. Jag gick sedan bakom honom när vi gick till den varma polen. Han dansade fram på vägen dit.

Av eget intresse började T träna på huvudhopp och gav sig inte förrän de var perfekta, han hoppade från det höga hopptornet på Aqvakul i Malmö. Ledarskapet skiftade också. Mitt barnbarn T fick mig att åka vattenrutschkana. Jag var mycket nervös och skulle aldrig ha gjort det om han inte stått nedanför och hejat på och sagt: Mormor, det är inte farligt.

Nu har han blivit en person som surfar på vågorna i havet. Medan jag är en person som knappt ens vågar tänka på att han gör det.

Stora ledare

Att ha ett bra självförtroende betyder inte att man tycker att man är bäst i världen. Det betyder bara att man är nöjd med sig själv, precis som man är. Att man känner att man duger. Då är det också lättare att acceptera andra precis som de är. Då blir det mycket lättare att berömma och stötta andra i deras växande, för man har inget att förlora. Det är då man blir en bra ledare för andra människor.

Min syn på ledarskap är att vi alla är ledare för varandra. Alla är bra på något. Om vi hjälper varandra med det vi är bra på kommer vi alla att bli bättre och bättre. Ledarskapet ska skifta och skifta ofta. En bra ledare stimulerar andras lust att ta itu med olika arbetsuppgifter. Jag pratar inte om att vara chef, jag pratar om att vara ledare. En bra ledare får andra att växa, känna sig stora och känna lust inför sina uppgifter.

Små ledare använder den makt de har för att själva få växa och känna sig stora. Stora ledare använder den makt de har för de vill att andra ska växa och känna sig stora. Den störste ledaren är den som är glad när andra växer förbi honom/henne och som inte ens har något behov av att berätta att det var tack vare just honom/henne. Den störste ledaren kan vara din chef men det kan också vara den tystaste på arbeegtsplatsen. Det är bara du som vet vem som får dig att växa. Om den personen arbetar på din arbetsplats, berätta det gärna för din chef. Risken finns annars att dessa tysta ledare försvinner för det är ingen som vet hur mycket de betyder och att de har tagit på sig en stor uppgift.

När jag var chef för kansliet på en statlig myndighet i Malmö, kunde jag inte mycket om ledarskap. Det har jag lärt mig långt efteråt av mina barnbarn. På barn ser man direkt om ens ledarskap fungerar. Det ser vi inte på vuxna eftersom vuxna människor ofta går med sina ”masker” framför ansiktet och låtsas att allt är bra, speciellt inför chefen. Men vid fikat får arbetskamraterna ofta höra missnöjet. På barn ser man direkt om de får lust att göra, det man vill att de ska göra.

När barnen, de anställda eller eleverna har inte någon lust så måste vi som ledare ge dem goda baskunskaper för att öka deras självförtroende och trygghet. Väck intresse med berättelser. Visa dem var det finns mer kunskap att hämta. Öka deras frihet att välja sin egen väg till kunskap. Ge dem uppskattning i förhållande till sin egen framgång, inte i förhållande till andras. Visa att du vågar misslyckas och underlätta för dem att våga. Acceptera dem pre­cis som de är, lyssna på dem och respektera vad de säger. Låt dem känna att det är deras eget ansvar att lära för livet och hela livet ut.

Lyssna efter vad de brinner för, när de säger: ”jag hoppas.., jag vill.., jag tror.., jag kan.., jag tycker att det är viktigt.., jag vet.., jag hör.., jag såg.., jag beundrar.., jag tycker att det är roligt att..”                                                              

Skicka några frågor med dem när de går till idrott, gymnastik, slöjd, hemkun­skap. När kroppen arbetar släpps tanken fri att leta egna lösningar och svar på problem. Kan det förresten finnas något viktigare än att uppvärdera kroppsarbete och arbete med händerna, eftersom man tänker extra bra då?

Jag hörde någon berätta om sin läkarutbildning. Alla fick i uppgift att ta reda på allt de kunde om var sitt organ, de sökte på bibliotek, internet, hos kolleger. När de sedan redovisade hela kroppens alla organ blev det en brinnande lektion där alla både gav och fick kunskap.

 

Vi är alla ledare för varandra

Jag vill berätta om den positiva spänning som får självförtroendet att växa, därför att jag menar att det inte finns något viktigare för samhället än att alla människor får ett bra självförtroende. Jag vet att det i vårt samhälle finns många som har väldigt dåligt självförtroende. De har kanske redan som riktigt små blivit behandlade med likgiltighet, blivit misshandlade, de har kanske lärt sig att de är värda att bli hatade. Därför hatar de sig själva. När man hatar sig själv, hatar man samhället och då kan man bli mycket farlig.

Man är naturligtvis inte farlig bara för att man har dåligt självförtroende. Men man kanske känner sig oerhört liten. Då vill väldigt gärna känna sig en aning större. Men det enda sättet man vet att växa är kanske på bekostnad av någon annan. Om du är sämre än jag, då är jag lite bättre än du. Om du har fel, då har jag rätt och då är jag lite bättre än du. Om jag bestämmer allt och alla andra lyder, då känner jag mig ännu större. Om jag skrämmer andra så att de blir rädda, då känner jag mig ”stor”.

Om jag är kvinna och har dåligt självförtroende klarar jag inte av att se andra kvinnor gå förbi mig i karriären. Om jag är chef och har dåligt självförtroende klarar jag inte av att anställa de som är duktigare än jag, för då känner jag mig sämre. Då blir det naturligtvis så, att människor med dåligt självförtroende stoppar en bra utveckling i företag, organisationer och samhället i övrigt. Det är därför jag tycker det är så oerhört viktigt att vi lägger resurser på att alla människor ska kunna utveckla ett bra självförtroende, bra självkänsla, ökad lust och därmed mycket mer energi. Samhällsekonomin skulle bli bättre om vi gör långsiktiga förändringar med detta som mål.

Det är ju inte så att vissa har ett bra självförtroende och andra har ett dåligt. För de allra flesta är det så att självförtroendet går upp och ner hela tiden. Har du märkt i vilka stunder du känner dig liten och i vilka stunder du känner dig stor? Kan det bero på vem du är tillsammans med just för stunden? Har du märkt att det finns vissa människor som får dig att känna dig väldigt liten och det finns vissa människor som får dig att känna dig stor och nöjd med dig själv?

Har du någon gång kommit till en fest där du inte känner någon, har du stått i en hörna och försökt se glad ut alldeles ensam? Medan ditt självförtroende tillfälligtvis ramlat ner i skorna. Jag hoppas du har fått känna hur det känns att komma på en fest där du blir sedd direkt och känner att du är efterlängtad. Tänk på de barn som aldrig någonsin i sitt liv har blivit sedda.

 

Varför blir man ledare och vilka är bra ledare?

Jag vet varför vissa människor blir ledare för andra. Jag vet dessutom vilka som är bra ledare och vilka som är dåliga ledare. Ja, inte hela sanningen om det, men några pusselbitar har jag. Hur kan jag vara så säker? Vem är jag och vad har jag för utbildning om detta? Ingen alls, men jag har min speciella hobby, att jag samlar pusselbitar genom erfarenheter och genom att lyssna på andra människor.

Som sagt, jag vet inte hela sanningen om ledarskap, men en liten del. Och jag menar att människor blir ledare, bland annat beroende på deras behov av spänning.

Jag påstår dessutom att alla människor har behov av spänning. Ingen människa tycker om att ha långtråkigt. Har man ingen spänning i sitt eget liv tittar man istället gärna på hur andra lever, fantiserar om deras liv och pratar om deras liv med sina vänner. ”Har du hört vad de säger om henne?” Man kanske pratar om grannarna som inte har putsat sina fönster på flera år och som inte sköter sin trädgård. Kanske har de köpt ny bil: ”Undrar om de har råd med den egentligen?” Men detta menar jag är negativ spänning.

Det finns många olika sätt att hitta negativ spänning. Det ena är att leva genom andra. Om man lever ett eget spännande liv finns det inget utrymme för sådana fantasier. Men jag tror att vi alla använder vårt behov av spänning på ett negativt sätt ibland, utan att tänka på att det är just det vi gör. Vem tittar inte på löpsedlarna när vi ändå passerar affären? De flesta av oss gör det för att se vad som har hänt med kändisarna sedan sist. Vi har ganska bra koll på kändisarna. Men ingen köper sådana tidningar, ingen som jag känner. Jag har i alla fall aldrig hört någon berätta om det. Det är bara hårfrisörskorna och tandläkarna som köper dessa tidningar till sina väntrum. Konstigt att de då säljs i stora upplagor?

Vårt kanske omedvetna behov av spänning/nervositet kan få oss att titta på deckare och våldsfilmer. Vi känner verkligen då att vi lever. En del slår ner en tant på gatan och tar hennes pengar, enbart i behov av spänning. Man kan göra inbrott enbart i behov av spänning. För många år sedan läste jag i tidningen om några pojkar som hade slagit ihjäl sin kompis på skolgården. Jag minns det särskilt därför att det stod i tidningen efteråt att de hade fått en kick av det. Detta måste väl vara den värsta formen av negativ spänning? Ibland när man är i behov av spänning kan man spela bort alla sina pengar. Eller kanske handla upp dem, det är väl roligare? Det tycker i alla fall jag. Man kan arbeta alldeles för mycket eller ofta byta partner, enbart i behov av spänning. Ibland när vi är uttråkade går vi till kylskåpet och letar efter något gott/spännande att äta. Eller så dricker vi för mycket. Efter ett par flaskor vin händer det något inne i huvudet, en berusande känsla, man känner sig kanske speciell, stor och duktig. Men de som ser personen som druckit för mycket tycker kanske att han eller hon enbart ser löjlig ut, ”en lallande fjant”. Att gifta sig med en person som uppför sig löjligt eller aggressivt ger också ett spännande/nervöst liv.

Jag har läst en bok om detta som gav mig många insikter. Den heter ”Kvinnor som älskar för mycket”. När jag läst denna köpte jag sju exemplar och gav bort till vänner som jag trodde skulle få glädje av den. En person som fick den köpte lika många och gjorde likadant. Författaren heter Robin Norwood och är före detta alkoholisthustru och dessutom psykolog. Boken var viktig för mig och den fick mig att se mycket klarare på en del sammanhang i mitt eget liv. Norwood menar, att om man har haft en svår barndom, om man har varit utsatt för misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände, då har man levt ett extra starkt oroligt, nervöst, ”spännande” liv och därför fått ett extra starkt behov av spänning. När man blir vuxen, letar man kanske efter samma känsla som spänningen/nervositeten gav när man var liten. Det är bland annat därför man upprepar sitt mönster. Tänk dig en liten flicka som ligger på natten och är orolig för om hennes pappa ska komma hem, hur han är när han kommer hem eller vad gör han med henne när han kommer hem. Hon måste få väldigt ont i magen varenda dag. När hon växer upp och börjar intressera sig för pojkar är det inte de snälla pojkarna hon faller för, de som kommer hem med blommor varje dag klockan fem. De är så snälla att de är tråkiga. Nej, hon faller för den där spelevinken som får saker och ting att hända, hemska saker. Han som inte kommer när han har sagt att han ska komma. Han som gör henne illa. Hon hittar en man som är lik hennes pappa. Pojken som får stryk är också nervös och rädd. Av rädsla kommer våld och maktmissbruk. På det viset kan mönstret upprepas, för en del människor, under hela deras liv. Inte för att någon vill det, utan för att man omedvetet har hamnat i ett djupt spår av igenkänning som är svårt att ta sig ut, särskilt om man inte är medveten om det.

I en frågespalt berättade en kvinna att hon slog sin man. Det behövs inte mycket för att utlösa min vrede, skrev hon. Han är full med blåmärken och rädd för mig. När han var liten blev han misshandlad av sin mamma!

Jag träffade en gång en kvinna vars dotter hade blivit utsatt för incest. Jag hade precis läst boken och trodde mig veta hur det kunde vara och frågade mamman om inte hon också hade varit utsatt för incest och blev inte så förvånad när hon svarade att det stämde.

Men det blir självklart inte så för alla. Många människor lyckas bryta sitt mönster. Jag menar att det är oerhört viktigt för samhället att hjälpa till redan när barnen är små. Mycket skattepengar skulle sparas på lång sikt, genom samtal och utbildning i livskunskap redan tidigt i skolan, genom upplysning och genom att stötta de som är utsatta och deras föräldrar. Hela familjen behöver hjälp. Men det är av extra stor betydelse för de, till exempel av misshandel utsatta barnen, att andra män­niskor ser dem och bekräftar dem, så att de kan få perspektiv på vad som händer dem. Att det inte är rätt att bete sig som deras föräldrar. Annars kan de gå genom livet med den felaktiga uppfattningen att det är dem själva det är fel på och då är risken stor att de upprepar sitt mönster. Här kan släktingar, vänner, daghemspersonal och lärare göra stora insatser så barnen ser skillnaden och förstår att det är föräldern som beter sig fel.

Alla människor har behov av spänning

Alla människor har behov av spänning. Den enda skillnaden är att det antingen är ett litet eller ett stort behov. Men gemensamt för alla människor är att om man använder sitt spänningsbehov till negativ spänning får man sämre självförtroende. Om man använder sitt spänningsbehov till positiv spänning får man ett bra självförtroende.

Kändisar är också våra förebilder, alltså våra ”ledare”

Vissa människor, som till exempel Lill Lindfors, syns mer än andra och är ”kändisar”. En gång har jag träffat en annan mycket känd person. Jag brukar säga att han är den kändaste i hela världen, åtminstone var han kanske det en gång. Jag och min man Pekka hade kört bil till Spanien. Vi hade vid den tiden en sportbil, den var vit, vilket jag tyckte var läckert. Märket var Toyota Supra, en viktig information till de flesta män som läser detta har jag förstått. Det viktigaste för mig var att den var vit. Jag hade parkerat bilen bakom en skåpbil på gatan utanför golfklubben Las Brisas i Nueva Andalucia där jag skulle hämta Pekka som hade spelat golf. Plötsligt kom ägaren till skåpbilen. Det var Sean Connery, den ende riktige James Bond, åtminstone enligt min åsikt. Han kom fram till mig och frågade vad det var för årsmodell på min bil och så berättade han att han tänkte köpa ny bil. Jag blev alldeles tom i huvudet och lite skakig i knäna av nervositet. Men så kom jag att tänka på att jag hade en kamera med mig och frågade honom om jag fick ta ett foto på honom för ”min dotter tycker att du är så fin”, sa jag.

Då sa han med en glimt i ögat: ”Är det säkert att du menar dottern?” Vi skrattade gott tillsammans och sedan var jag lugn igen. Det kändes som om jag hade känt honom länge och det har jag ju gjort genom alla hans filmer. Han kände ju inte mig, men jag upplevde honom som väldigt lugn och trygg med sig själv och då kände jag mig också trygg och avslappnad i hans sällskap.

Visst har Sean Connery utstrålning. Förmodligen har han ett gott självförtroende också. Jag vet inte, jag känner ju inte honom. Han har blivit väldigt känd, kändisar är våra förebilder och därför våra ledargestalter. En del kvinnor kanske vill gifta sig med någon som Sean Connery och en del människor kanske vill bli som honom. Men man behöver inte vara så snygg som Sean Connery för att bli en ledare, man kan vara en liten skrynklig gumma som moder Teresa och bli en ledare för många. Man behöver inte ens vara god för att bli en ledare, Hitler fick också många med sig.

Här kan du se fotot jag tog. Skåpbilen var den Sean Connery körde med. Det var konstigt tyckte jag. Men han sa ju att han skulle köpa ny bil. Det roliga med fotot är att man kan se att Sean Connery har rosa band i byxorna, mjukisbyxor, det trodde man inte heller att just han skulle ha.

.

 

Vi påverkas av andra

Telefonen ringde, det var en arg mansröst som skrek åt mig. Han var arg på de skrifter jag skriver och ger ut. Det var väldigt obehagligt att bli utskälld. Det gjorde nästan ont i kroppen och jag fick svårt att andas. Den lust jag kände strax innan han ringde försvann snabbt.

Lusten är vår bästa drivkraft. Den försvinner så lätt och det beror ofta på någon annan. En del människor tar lusten ifrån oss, nästan på en gång. Andra människor ger lust, hur lätt som helst. Undrar vilken sort man själv är, ger jag lust till andra eller tar jag lusten ifrån dem?

Vi trivs inte lika bra med alla människor. En del tycker vi om att vara tillsammans med och med andra trivs vi inte alls. Många säger att det handlar om personkemi. Jag har aldrig hört någon bra förklaring på vad personkemi är för något men jag har funderat mycket på det. Jag tror jag har hittat några ”sanningar” om det.

Så här tycker jag: Tillsammans med stela och högtidliga människor blir jag stel och osäker. Jag minns många fester där jag redan vid dörren har fått en drink i handen, sen har det varit meningen att jag ska mingla omkring och vara trevlig. Men jag kommer inte på något att prata om och det verkar inte som så många andra gör det heller. Det är ganska tyst i början på festen. Men när alla har druckit upp, då blir alla pratsamma och sorlet stiger. Förr drack jag aldrig något på fester. Men när alla hade druckit upp vad de hade i glasen, då blev jag lika glad och pratsam som de. Det hände till och med att jag dagen efter en firmafest på jobbet fick höra att jag måste ha druckit ganska mycket kvällen innan eftersom jag hade varit väldigt uppsluppen. Men självklart är det så att när människor släpper sin blyghet och blir glada, smittar det oss andra.

När jag träffar blyga människor känner jag mig blyg. För många år sedan var jag ekonomi- och personalansvarig på kansliet på Överlantmätarmyndigheten i Malmö. Jag hade bland annat ansvaret för våra praktikanter. Dessa var ofta blyga och jag kände mig löjligt pratsam och blev nästan lika blyg och tyst som de.

Tillsammans med stöddiga och självsäkra människor, de som alltid ska rätt till slut, har det hänt och särskilt förr, att jag har blivit likadan. Det smittar av sig. Men det är likadant med människor som vågar vara sig själva, som vågar vara personliga, vågar misslyckas och berätta om sina misstag, de som vågar göra bort sig och kan skratta åt sig själva. Tillsammans med dem vågar jag också vara mig själv och bjuda på mina misstag. Det är tillsammans med dessa människor jag trivs extra mycket eftersom jag känner mig accepterad och trygg med dem.

I större sammanhang fungerar det precis på samma sätt. Om en föreläsare står på en scen och är mycket nervös, då blir hela publiken nervös. Alla sitter och spänner sig och tycker att det är pinsamt. Men det finns människor som trivs med att vara i centrum och har en förmåga att få publiken att slappna av och njuta. Många av våra programledare på TV har den förmågan. En person som jag beundrar är Lill Lindfors. Jag tror inte att det fanns någon som var särskilt orolig när hon ”tappade” kjolen i melodifestivalen. Det var fejkat, det visste vi inte den första stunden. Men alla visste att hon är rutinerad och trygg på scenen och därför behövde vi inte oroa oss. Vi kände oss lika trygga som hon.

Kan det då vara så, att människor som mår dåligt får andra att må dåligt? Då måste det ju också vara omvänt, att människor som mår bra får andra att må bra. Om vi jobbar med oss själva för att må så bra som möjligt, då har vi lättare att få andra att må bra. Då kan de också hjälpa oss att må ännu bättre.

Denna blogg kommer att handla om hur man aktivt kan jobba med sig själv för att utvecklas och må så bra att kanske till och med människor i vår närhet också kommer att må bättre.

 

Aktuellt idag – #metoo

Idag läste jag en i mitt tycke bra artikel i aftonbladet. Jag la in den på min facebooksida, Gullmay Idman. På denna sida är allt officiellt, (men jag har också startat några grupper där jag har sådant som inte är officiellt för barnoch barnbarn, min målargrupp och min bostadsrättsförening). Du är välkommen att bli vän med mig på min facebooksida och kommentera vad jag skriver.

Den aktuella artikeln jag läste idag handlade om #metoo och är skriven av en kvinna.

#metoo är viktig, nödvändig och är jag är jätteglad för att kvinnor visar att det absolut inte är ok med sexuella övergrepp…. och att kvinnor får stöd för det så att diskussionen kommer igång och alla kan påverka sina barn, vänner…

MEN… läs gärna artikeln som många kvinnor borde fundera över, utdrag: …”kollegan som på krogen säger ”Jag vill ligga med dig”, vad gör han egentligen sig skyldig till? Vi kan komma överens om att det är o-charmigt, men om hon kan gå därifrån, är det ett övergrepp då?”

….eller tjejen som ”i pausen hånglade med den tio år äldre basisten bakom scenen. ”Jag var vettskrämd, men detta upprepades varje dag i mer än ett halvår” skriver hon, utan att reflektera över varför hennes livrädda fötter ändå stegade i väg till samma plats vecka efter vecka.”

”Noomi Rapace säger – utan att försvara Harvey Weinstein – att karriär helt uppenbart fanns i huvudet på de kvinnor som ändå ställde upp. Annars hade Weinstein inte kunnat hålla på år ut och år in.”

Jag själv tillägger att många män skulle kunna göra något liknande #metoo för sin del, t ex mot kvinnor som ser till att bli gravida med en man utan diskussion med mannen i fråga? Vad skulle man kunna kalla den förseelsen? Och det skulle bli ett ramaskri om kvinnor blev hånade så som männen blir i reklamen om förkylning… och hur kunde en massa människor går förbi händelsen i Fittja utan att ta upp sina mobiltelefoner och ringa polisen….om man inte rapporterar när man är i närheten av en våldtäkt är man delskyldig, tycker jag 

Vad tycker du?

Vem är jag och varför skriver jag här?

Jag var ekonomi- och personaladministratör på en statlig myndighet när jag förstod att det är kostar för mycket pengar om inte människor trivs på jobbet. Utan lust har man naturligtvis ingen energi. Ibland berodde otrivseln på förhållanden som borde vara enkla att rätta till, till exempel att de anställda inte kände sig sedda och uppskattade.

Jag skrev ett litet häfte på en lunchrast, kallade det ”Det sprider sig” och ritade små figurer på varje sida för att locka till läsning. Skriften handlade om hur enkelt det är att sprida en positiv attityd på jobbet. Du kan läsa häftet här om du klickar på det under ”Gullmays skrifter”.

Häftet spred sig verkligen, det är ute i nästa 200 000 ex. Jag har t ex ett tackbrev från statsminister Olof Palme och varför förstår du om du läser skriften.

Självklart är det likadant i samhället, att om inte vi människor har lust, tappar vi vår nödvändiga energi, vi blir utbrända och deprimerade. Det kostar väldigt mycket skattepengar.

Lösningen kan vara väldigt enkel i teorin. Det är svårare i verkligheten. Men om vi inte ens kommer ihåg hur enkelt det är i teorin…. då kan vi lätt trassla till det för oss… och det kan bli värre och värre tills vi kanske inte ens ser någon utväg.

Skrifterna har jag tänkt som ett underlag för samtal, kanske ett samtal med sig själv…. för svaren vad som är rätt för oss själva tror jag finns inom oss. Det är en spännande resa att lära känna sig själv så man kan vara trogen sig själv och de värderingar som man kanske upptäcker att man har.

Kanske kan vi hålla kontakten och ha en dialog på min gillasida på facebook: Gullmay Idman, föreläsare och författare. Kanske har du också några enkla teorier som kan hjälpa andra…. och vill sprida dessa?

 

Min blogg

Hej, välkommen till min blogg. Här kommer jag att skriva om mina fyra ”hjälpmål” som är min livsfilosofi. Här kan du se alla mina skrifter, lyssna på en trailer från ett av mina föredrag. Det kommer en BOKSHOP till sidan framöver men du kan också hitta den på min gillasida på facebook ”Gullmay Idman, författare och föreläsare”. Där kan du också kommunicera med mig om du vill. Du är också välkommen till min privata sida på facebook ”Gullmay Idman”. Det mesta jag lägger in där är officiellt. Jag delar en hel del om hälsa, sådant som får mig att skratta och olika saker som gör mig upprörd i det dagliga livet i vårt samhälle.

Min blogg kommer att handla om sådant som jag under 25 år hållit föredrag om, tankar som har hjälpt mig på den svåra vägen som livet är för oss alla. Även om svårigheterna inte är desamma för oss så tror jag nog att du ofta kommer att kunna känna igen dig själv.

Gullmay