BOK: Vilja, Våga, Välja – Väcka lusten

1:a upplagan 1992. 4:e upplagan 2000 (totalt 9000 ex)
5:e kompletterad digital upplaga 2021

Innehållsförteckning

se och klicka på innehållsförteckningen i högra kolumnen

Förord

Målet för mig är att hitta det enkla i det svåra, för att livet ska bli enklare att leva. Min livsfilosofi bygger på enkla ”sanningar” som de flesta håller med om. Jag samlar på dem, nästan som en hobby och systematiserar dem så att de blir lätta att komma ihåg. Det handlar om det som de flesta tänker, känner och pratar om, det grundar sig på erfarenheter, både mina och andras. Jag säger att jag har ett pussel i mitt huvud. Jag samlar pusselbitar och bygger vidare.

”Du har pratat om mig, hela tiden” är en kommentar jag ofta fått efter mina föredrag. ”Det känns som du skriver om mig”. ”Detta skulle jag önska att jag fått höra tidigare”. Människor har känt igen sig och det tror jag beror på att det jag berättar oftast är sant för de flesta av oss.

Jag hittar pusselbitar och när jag ser en röd tråd, en ”självklarhet”, skriver jag ner den i en liten skrift. Det har blivit en hel del skrifter och också många föredrag genom åren. Mina ”sanningar” är återgivna i den här boken, i vilken det mesta alltså ska vara sant. Men om du inte tycker det stämmer, så är jag glad om du hör av dig till mig. Då får jag kanske ytterligare en pusselbit som kan hjälpa mig att bygga vidare.

Alla samlar ju på sanningar, mer eller mindre medvetet. Det handlar ju om det som vi har lärt oss av våra erfarenheter, både av våra misstag och framgångar.

Boken handlar om livet, det enkla och själv­klara som alla känner till men ofta glömmer bort och därför blir livet onödigt svårt och tilltrasslat. Alla människor har eller får problem under livets gång. Men livet kan också vara underbart roligt och mycket spännande. Jag har upptäckt och vill sprida ut, att ju oftare man kommer ihåg hur enkelt livet är i teorin, desto lättare blir det i praktiken.

Jag vill passa på att tacka alla som har delat med sig av sina tankar till mig och låtit mig få uppleva hur sanningen ser ut från olika håll. Ibland har det känts riktigt tufft måste jag erkänna. Särskilt vill jag tacka Pekka, mina barn, barnbarn, syskon och nära vänner men också alla andra som vågat vara öppna med sina tankar och känslor, bland annat dig som efter mina föredrag kommit fram och delat med dig av dina erfarenheter.

Gullmay Idman

 

 

Självförtroende, självkänsla och ledarskap

Vi påverkar varandra
Telefonen ringde, det var en arg mansröst som skrek åt mig. Han var arg på de skrifter jag skriver och ger ut. Det var väldigt obehagligt att bli utskälld. Det gjorde nästan ont i kroppen och jag fick svårt att andas. Den lust jag kände strax innan han ringde försvann snabbt.

Denna bok kommer bland annat att handla om lusten, vår bästa drivkraft. Den försvinner så lätt och det beror ofta på någon annan. En del människor tar lusten ifrån oss, nästan på en gång. Andra människor ger lust, hur lätt som helst. Undrar vilken sort man själv är, ger jag lust till andra eller tar jag lusten ifrån dem?

Vi trivs inte lika bra med alla människor. En del tycker vi om att vara tillsammans med och med andra trivs vi inte alls. Många säger att det handlar om personkemi. Jag har aldrig hört någon bra förklaring på vad personkemi är för något men jag har funderat mycket på det. Jag tror jag har hittat några ”sanningar” om det.

Så här tycker jag: Tillsammans med stela och högtidliga människor blir jag stel och osäker. Jag minns många fester där jag redan vid dörren har fått en drink i handen, sen har det varit meningen att jag ska mingla omkring och vara trevlig. Men jag kommer inte på något att prata om och det verkar inte som så många andra gör det heller. Det är ganska tyst så där i början på festen. Men när alla har druckit upp, då blir alla pratsamma och sorlet stiger. Förr drack jag aldrig något på fester. Men när alla hade druckit upp vad de hade i glasen, då blev jag lika glad och pratsam som de. Det hände till och med att jag dagen efter en firmafest på jobbet fick höra att jag måste ha druckit ganska mycket kvällen innan eftersom jag hade varit väldigt uppsluppen. Men självklart är det så att när människor släpper sin blyghet och blir glada, smittar det oss andra.

När jag träffar blyga människor känner jag mig blyg. För många år sedan var jag ekonomi- och personalansvarig på kansliet på Överlantmätarmyndigheten i Malmö. Jag hade bland annat ansvaret för våra praktikanter. Dessa var ofta blyga och jag kände mig löjligt pratsam och blev nästan lika blyg och tyst som de.

Tillsammans med stöddiga och självsäkra människor, de som alltid ska rätt till slut, har det hänt och särskilt förr att jag har blivit likadan.

Det smittar av sig. Men det är likadant med människor som vågar vara sig själva, som vågar vara personliga, vågar misslyckas och berätta om sina misstag, de som vågar göra bort sig och kan skratta åt sig själva. Tillsammans med dem vågar jag också vara mig själv och bjuda på mina misstag. Det är tillsammans med dessa människor jag trivs extra mycket eftersom jag känner mig accepterad och trygg.

I större sammanhang fungerar det precis på samma sätt. Om en föreläsare står på en scen och är mycket nervös, då blir hela publiken nervös. Alla sitter och spänner sig och tycker att det är pinsamt. Men det finns människor som trivs med att vara i centrum och har en förmåga att få publiken att slappna av och njuta. Många av våra programledare på TV har den förmågan. En person som jag beundrar är Lill Lindfors. Jag tror inte att det fanns någon som var särskilt orolig när hon ”tappade” kjolen i melodifestivalen. Det var fejkat, det visste vi inte den första stunden. Men alla visste att hon är rutinerad och trygg på scenen och därför behövde vi inte oroa oss. Vi kände oss lika trygga som hon.

Kan det då vara så, att människor som mår dåligt får andra att må dåligt? Då måste det ju också vara omvänt, att människor som mår bra får andra att må bra. Om vi jobbar med oss själva för att må så bra som möjligt, då har vi lättare att få andra att må bra. Då kan de också hjälpa oss att må ännu bättre.

Denna bok handlar om hur man aktivt kan jobba med sig själv för att utvecklas och må så bra att kanske till och med människor i vår närhet också kommer att må bättre.

 

Kändisar är också våra förebilder ”ledare”

Vissa människor, som till exempel Lill Lindfors, syns mer än andra och är ”kändisar”. En gång har jag träffat en mycket känd person. Jag brukar säga att han är den kändaste i hela världen. Jag och min man Pekka hade kört bil till Spanien. Vi hade vid den tiden en sportbil, den var dessutom vit vilket jag tyckte var läckert. Märket var Toyota Supra, en viktig information till de flesta män som läser detta. Det viktigaste för mig var att den var vit. Jag hade parkerat bilen bakom en skåpbil på gatan utanför golfklubben Las Brisas i Nueva Andalucia där jag skulle hämta Pekka som hade spelat golf. Plötsligt kom ägaren till skåpbilen. Det var Sean Connery, den ende riktige James Bond, åtminstone enligt min åsikt. Han kom fram till mig och frågade vad det var för årsmodell på min bil och så berättade han att han tänkte köpa ny bil. Jag blev alldeles tom i huvudet och lite skakig i knäna av nervositet. Men så kom jag att tänka på att jag hade en kamera med mig och frågade honom om jag fick ta ett foto på honom för ”min dotter tycker att du är så fin”, sa jag.

Då sa han med en glimt i ögat: ”Är det säkert att du menar dottern?” Vi skrattade gott tillsammans och sedan var jag lugn igen. Det kändes som om jag hade känt honom länge och det har jag ju gjort genom alla hans filmer. Han kände ju inte mig, men jag upplevde honom som väldigt lugn och trygg med sig själv och han hade förmågan att få mig att slappna av.

Visst har Sean Connery utstrålning. Förmodligen har han ett gott självförtroende också. Jag vet inte, jag känner ju inte honom. Han har blivit väldigt känd, kändisar är våra förebilder och därför våra ledargestalter. En del kvinnor kanske vill gifta sig med någon som Sean Connery och en del människor kanske vill bli som honom. Men man behöver inte vara så snygg som Sean Connery för att bli en ledare, man kan vara en liten skrynklig gumma som moder Teresa och bli en ledare för många. Man behöver inte ens vara god för att bli en ledare, Hitler fick också många med sig.

Här kan du se fotot jag tog. Skåpbilen var den Sean Connery körde med. Det var konstigt tyckte jag. Men han sa ju att han skulle köpa ny bil. Det roliga med fotot är att man kan se att Sean Connery har rosa band i byxorna, mjukisbyxor, det trodde man inte heller.

Varför blir man ledare och vilka är bra ledare?

Jag vet varför vissa människor blir ledare för andra. Jag vet dessutom vilka som är bra ledare och vilka som är dåliga ledare. Ja, inte hela sanningen om det men några pusselbitar har jag. Hur kan jag vara så säker? Vem är jag och vad har jag för utbildning om detta? Ingen alls, men jag har min speciella hobby, att jag samlar pusselbitar genom erfarenheter och genom att lyssna på andra människor.
Som sagt, jag vet inte hela sanningen om ledarskap, men en liten del. Och jag menar att människor blir ledare, bland annat beroende på deras behov av spänning.
Jag påstår dessutom att alla människor har behov av spänning. Ingen människa tycker om att ha långtråkigt. Har man ingen spänning i sitt eget liv tittar man istället gärna på hur andra lever, fantiserar om deras liv och pratar om deras liv med sina vänner. ”Har du hört vad de säger om henne?” Man kanske pratar om grannarna som inte har putsat sina fönster på flera år och som inte sköter sin trädgård. Kanske har de köpt ny bil: ”Undrar om de har råd med den egentligen?”

Men detta menar jag är negativ spänning. Det finns många olika sätt att hitta negativ spänning. Det ena är att leva genom andra. Om man lever ett eget spännande liv finns det inget utrymme för sådana fantasier. Men jag tror att vi alla använder vårt behov av spänning på ett negativt sätt ibland, utan att tänka på att det är just det vi gör. Vem tittar inte på löpsedlarna när vi ändå passerar affären? De flesta av oss gör det för att se vad som har hänt med kändisarna sedan sist. Vi har ganska bra koll på kändisarna. Men ingen köper sådana tidningar, ingen som jag känner. Jag har i alla fall aldrig hört någon berätta om det. Det är bara hårfrisörskorna och tandläkarna som köper dessa tidningar till sina väntrum. Konstigt att de då säljs i stora upplagor?

Vårt kanske omedvetna behov av spänning/nervositet kan få oss att titta på deckare och våldsfilmer. Vi känner verkligen då att vi lever. En del slår ner en tant på gatan och tar hennes pengar, enbart i behov av spänning. Man kan göra inbrott enbart i behov av spänning. För många år sedan läste jag i tidningen om några pojkar som hade slagit ihjäl sin kompis på skolgården. Jag minns det särskilt därför att det stod i tidningen efteråt att de hade fått en kick av det. Detta måste väl vara den värsta formen av negativ spänning? Ibland när man är i behov av spänning kan man spela bort alla sina pengar. Eller kanske handla upp dem, det är väl roligare? Det tycker i alla fall jag. Man kan arbeta alldeles för mycket eller ofta byta partner, enbart i behov av spänning. Ibland när vi är uttråkade går vi till kylskåpet och letar efter något gott att äta. Eller så dricker vi för mycket. Efter ett par flaskor vin händer det något inne i huvudet, en berusande känsla, man känner sig kanske speciell, stor och duktig. Men de som ser personen som druckit för mycket tycker kanske att han eller hon enbart ser löjlig ut, ”en lallande fjant”. Att gifta sig med en person som uppför sig löjligt och aggressivt ger också ett spännande/nervöst liv.

Jag har läst en bok om detta som gav mig många insikter. Den heter ”Kvinnor som älskar för mycket” och är tyvärr numera slut på förlaget. När jag läst denna köpte jag sju exemplar och gav bort till vänner som jag trodde skulle få glädje av den. En person som fick den köpte lika många och gjorde likadant. Författaren heter Robin Norwood och är före detta alkoholisthustru och dessutom psykolog. Boken var viktig för mig och den fick mig att se mycket klarare på en del sammanhang i mitt eget liv. Norwood menar, att om man har haft en svår barndom, om man har varit utsatt för misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände, då har man levt ett extra starkt oroligt, nervöst, ”spännande” liv och därför fått ett extra starkt behov av spänning. När man blir vuxen letar man efter samma känsla som spänningen/nervositeten gav när man var liten. Det är bland annat därför man upprepar sitt mönster. Tänk dig en liten flicka som ligger på natten och är orolig för om hennes pappa ska komma hem, hur han är när han kommer hem eller vad gör han med henne när han kommer hem. Hon måste få väldigt ont i magen varenda dag. När hon växer upp och börjar intressera sig för pojkar är det inte de snälla pojkarna hon faller för, de som kommer hem med blommor varje dag klockan fem. De är så snälla att de är tråkiga. Nej, hon faller för den där spelevinken som får saker och ting att hända, hemska saker. Han som inte kommer när han har sagt att han ska komma. Han som gör henne illa. Hon hittar en man som är lik hennes pappa. Pojken som får stryk är också nervös och rädd. Av rädsla kommer våld och maktmissbruk. På det viset upprepas mönstret, för en del människor, under hela deras liv.
I en frågespalt berättade en kvinna att hon slog sin man. Det behövs inte mycket för att utlösa min vrede, skrev hon. Han är full med blåmärken och rädd för mig. När han var liten blev han misshandlad av sin mamma!

Jag träffade en gång en kvinna vars dotter hade blivit utsatt för incest. Jag hade precis läst boken och trodde mig veta hur det kunde vara och frågade mamman om inte hon också hade varit utsatt för incest och blev inte så förvånad när hon svarade att det stämde.
Men det blir självklart inte så för alla. Många människor lyckas bryta sitt mönster. Jag menar att det är oerhört viktigt för samhället att hjälpa till redan när barnen är små. Mycket skattepengar skulle sparas på lång sikt, genom samtal och utbildning i livskunskap redan tidigt i skolan, genom upplysning och genom att stötta de som är utsatta och deras föräldrar. Hela familjen behöver hjälp. Men det är av extra stor betydelse för de utsatta barnen att andra män­niskor ser dem och bekräftar dem, så att de kan få perspektiv på vad som händer dem, att det inte är rätt att bete sig som deras föräldrar. Annars kan de gå genom livet med den felaktiga uppfattningen att det är dem själva det är fel på och då är risken stor att de upprepar sitt mönster. Här kan släktingar, vänner, daghemspersonal och lärare göra stora insatser så barnen ser skillnaden och förstår att det är föräldern som beter sig fel.

Alla människor har behov av spänning
Alla människor har behov av spänning. Den enda skillnaden är att det antingen är ett litet eller ett stort behov. Men gemensamt för alla människor är att om man använder sitt spänningsbehov till negativ spänning får man sämre självförtroende. Om man använder sitt spänningsbehov till positiv spänning får man ett bra självförtroende.

 

Vi är ledare för varandra

Jag vill berätta om den positiva spänning som får självförtroendet att växa, därför att jag menar att det inte finns något viktigare för samhället än att alla människor får ett bra självförtroende. Jag vet att det i vårt samhälle finns många som har väldigt dåligt självförtroende. De har kanske redan som riktigt små blivit behandlade med likgiltighet, blivit misshandlade, de har kanske lärt sig att de är värda att bli hatade. Därför hatar de sig själva. När man hatar sig själv, hatar man samhället och då kan man bli mycket farlig.

Man är naturligtvis inte farlig bara för att man har dåligt självförtroende. Men man kanske känner sig oerhört liten. Då vill väldigt gärna känna sig en aning större. Men det enda sättet man vet att växa är kanske på bekostnad av någon annan. Om du är sämre än jag, då är jag lite bättre än du. Om du har fel, då har jag rätt och då är jag lite bättre än du. Om jag bestämmer allt och alla andra lyder, då känner jag mig ännu större. Om jag skrämmer andra så att de blir rädda, då känner jag mig ”stor”.

Om jag är kvinna och har dåligt självförtroende klarar jag inte av att se andra kvinnor gå förbi mig i karriären. Om jag är chef och har dåligt självförtroende klarar jag inte av att anställa dem som är duktigare än jag för då känner jag mig sämre. Då blir det naturligtvis så att människor med dåligt självförtroende stoppar en bra utveckling i företag, organisationer och samhället i övrigt. Det är därför jag tycker det är så oerhört viktigt att vi lägger resurser på att alla människor ska kunna utveckla ett bra självförtroende, bra självkänsla, ökad lust och därmed mycket mer energi. Samhällsekonomin skulle bättre om vi gör långsiktiga förändringar med detta som mål.

Det är ju inte så att vissa har ett bra självförtroende och andra har ett dåligt. För de allra flesta är det så att självförtroendet går upp och ner hela tiden. Har du märkt i vilka stunder du känner dig liten och i vilka stunder du känner dig stor? Kan det bero på vem du är tillsammans med just för stunden? Har du märkt att det finns vissa människor som får dig att känna dig väldigt liten och det finns vissa människor som får dig att känna dig stor och nöjd med dig själv?

Har du någon gång kommit till en fest där du inte känner någon, har du stått i en hörna och försökt se glad ut alldeles ensam? Medan ditt självförtroende tillfälligtvis ramlat ner i skorna. Jag hoppas du har fått känna hur det känns att komma på en fest där du blir sedd direkt och känner att du är efterlängtad. Tänk på de barn som aldrig någonsin i sitt liv har blivit sedda.

 

En stor ledare

Att ha ett bra självförtroende betyder inte att man tycker att man är bäst i världen. Det betyder bara att man är nöjd med sig själv, precis som man är. Då är det också mycket lättare att acceptera andra precis som de är. Det blir mycket lättare att berömma andra för man har inget att förlora. Det är då man blir en bra ledare för andra människor.

Min syn på ledarskap är att vi alla är ledare för varandra. Alla är bra på något. Om vi hjälper varandra med det vi är bra på kommer vi alla att bli bättre och bättre. Ledarskapet ska skifta och skifta ofta. En bra ledare stimulerar andras lust att ta itu med olika arbetsuppgifter. Jag pratar inte om att vara chef, jag pratar om att vara ledare. En bra ledare får andra att växa, känna sig stora och känna lust inför sina uppgifter.

Små ledare använder den makt de har för att själva få växa och känna sig stora. Stora ledare använder den mak de har för de vill att andra ska vväxa och känna sig stora. Den störste ledaren är den som är glad när anra växer förbi honom/henne och som inte ens har något behov av att berätta att det var tack vare just honom/henne. Den störste ledaren kan vara din chef men det kan också vara den tystaste på arbetsplatsen. Det är bara du som vet vem som får dig att växa. Berätta det för din chef. Risken finns annars att dessa tysta ledare försvinner för det är ingen som vet att de har tagit på sig en stor uppgift.

När jag var chef för kansliet på Överlantmätarmyndigheten i Malmö, kunde jag inte mycket om ledarskap. Det har jag lärt mig långt efteråt, av mina barnbarn. Jag har sju barnbarn och två barnbarnsbarn. På barn ser man direkt om ens ledarskap fungerar. Det ser vi inte på vuxna eftersom vuxna människor ofta går med ”masker” och låtsas att allt är bra, speciellt inför chefen. Men vid fikat får arbetskamraterna ofta höra missnöjet. På barn ser man direkt om de får lust att göra det man vill att de ska göra.

När barnen, de anställda eller eleverna har inte någon lust så ge dem goda baskunskaper för att öka deras självförtroende och trygghet. Väck intresse med berättelser. Visa dem var det finns mer kunskap att hämta. Öka deras frihet att välja sin egen väg till kunskap. Ge dem uppskattning i förhållande till sin egen framgång, inte i förhållande till andras. Visa att du vågar misslyckas och underlätta för dem att våga. Acceptera dem pre­cis som de är, lyssna på dem och respektera vad de säger. Låt dem känna att det är deras eget ansvar att lära för livet.

Lyssna efter vad de brinner för, när de säger: ”jag hoppas.., jag vill.., jag tror.., jag kan.., jag tycker att det är viktigt.., jag vet.., jag hör.., jag såg.., jag beundrar.., jag tycker att det är roligt att..”                                                              

Skicka några frågor med dem när de går till idrott, gymnastik, slöjd, hemkun­skap. När kroppen arbetar släpps tanken fri. Kan det förresten då finnas något viktigare än att också värdera kroppsarbete och arbete med händerna?

Jag hörde någon berätta om sin läkarutbildning. Alla fick i uppgift att ta reda på allt de kunde om var sitt organ, de sökte på bibliotek, internet, hos kolleger…när de sedan redovisade hela kroppens alla organ blev det en brinnande lektion där alla både gav och fick kunskap.


”Jag längtar så det killar i magen”

Min syn på ledarskap (ej chefsskap) är att vi alla är ledare för varandra. Alla är bra på något och så hjälper vi varandra med det vi är bra på. Ledarskapet skiftar och alla växer och går framåt i sin utveckling.

Mitt barnbarn T har lärt mig mycket om ledarskap. Han uttryckte en gång det mest lustfyllda uttalande jag någonsin hört. Han sa: ”Jag längtar så det killar i magen”.

En pusselbit, tänkte jag, undrar varför sa han så? Jo, det var så här. Han kunde inte simma och han var sju år. Jag tycker att det är jätteviktigt att alla lär sig simma, annars kan man ju drunkna. Som mormor till honom är jag en av hans ledare menar jag. Jag ska lära honom simma, tänkte jag. Det största problemet var att han inte vågade doppa huvudet under vattnet. Ett lika stort problem var att jag inte själv heller vågade. När jag var liten kunde jag, jag var mer under vattnet än ovanför. Men när jag var i tonåren tuperade jag håret så det blev stort och högt. Det var då jag slutade vara under vattnet för då förstördes naturligtvis min frisyr. Så tappade jag bort mitt intresse och färdighet för att dyka. Men nu bestämde jag mig för att jag skulle träna på det igen och köpte mig ett par simglasögon. Samtidigt fick T ett par simglasögon av mig.

Jag tänker så här, att om man inte har lust, då måste det vara lönt. Till T sa jag: Du får tio kronor om du gör det. Det hjälpte inte, han hade ju redan lust, men han vågade inte. Då förstod jag att jag måste locka honom, så att han inte skulle kunna låta bli. Alltså, jag kastade min nyckel i vattnet, dök i och hämtade upp den och berättade för T hur det såg ut under vattnet. Den ”leken” höll jag på med ett tag och när jag vid ett tillfälle kom upp med nyckeln i handen såg jag i ögonvrån att han hade tagit på sig sina simglasögon. Jag vågade knappt titta. Sedan såg jag att han doppade sitt huvud i vattnet, men bara en lite. Då skrek jag rakt ut i luften: Nu har du bara håret kvar. Han doppade snabbt hela huvudet i vattnet, kom upp direkt och började skaka. Han hade fått frossa. Sen sa han lyckligt: Jag är så glad att jag darrar. Det var nästa gång när vi skulle åka till badhuset som han sa: Jag längtar så det killar i magen.

När man har lyckats tända den glöden hos en annan människa behöver man inte göra mer. Sedan går det av sig själv. Efter denna gång var det alltid han som ringde till mig, minst en gång i veckan ville han åka till badhuset.

Ett och ett halvt år efteråt minns jag ett speciellt tillfälle. T hade fått en lillasyster S och hon var med. Hon var ett år och sju månader. Hon och jag stod och höll varandra i handen och tittade på storebror. Han hade kommit så långt i sin utveckling att han stod vid bassängkanten där det var allra djupast och hoppade ner i vattnet med fötterna före. Nu brann han för detta och gjorde det om och om igen. Det var ganska tjatigt att titta på. Vi stod en lång stund och beundrade honom. Plötsligt märkte jag att S började ta sats. Jag hann tänka: Ska man som ledare hindra någon i dennes utveckling? Nej, särskilt inte när jag har haft så mycket besvär med att få hennes bror att våga. Som ledare ska man naturligtvis tänka: Kan jag stötta henne i hennes utveckling? Och det kunde jag ju. Jag tog S i handen och följde henne till kanten. Hoppa, sa jag. Hon hoppade direkt. Hon hade ju längtat en lång stund. Jag var noga med att hålla henne i handen och jag var noga med att hennes huvud skulle komma under vattnet. Sedan drog jag upp henne direkt. Hon skrek rakt ut i luften av glädje. Efter det fick jag göra doppa henne om och om igen många gånger. Hon skrek av glädje hela tiden och alla tittade på mig och undrade vad jag höll på med. Men jag vet att hon var glad.

Vi blev hungriga och tog en pastapaus. Men nu hade det tänts en stor glöd i hennes lilla bröst. Hon brann av iver och ville tillbaka och hoppa. När vi kom tillbaka till bassängkanten stod där en mamma med sin 6-7 åriga dotter. Hon sa samma sak till henne som jag själv alltid sagt till mina egna barn: Akta dig, här är djupt. Det är farligt. Man kan ramla i och drunkna och då kan man dö.

Hon sa inte det sista, att man kan dö. Men det vet jag att jag själv har sagt till mina barn många gånger. När vi sedan har berättat om alla hinder som finns, då säger vi: Hoppa nu då! Men då har vi gett barnen en lång omväg till färdigheterna.

Jag måste varna den som funderar på att göra som jag gjorde. Jag glömde berätta för lillasysters pappa vad vi hade gjort. Lite senare var han ute och promenerade med sin dotter vid vattnet i Limhamn i Malmö. När hon fick syn på vattnet blev hon glad och sprang ditåt. Han hann ifatt henne. Man måste självklart passa alla barn i hennes ålder. Men särskilt var man tvungen att passa henne. För hon trodde att hon kunde. Och det kan vara en bra början.

Ledarskapet skiftade så småningom. Mitt barnbarn T fick mig att åka vattenrutschkana. Jag var mycket nervös och skulle aldrig ha gjort det om han inte stått nedanför och hejat på och sagt: Mormor, det är inte farligt.

 

Från depression till brinnande eldsjäl

Lågan som brinner inne i vårt bröst, den har vi alla. Det är livslågan, den är vår lust, den har vi hela livet. Men den brinner olika mycket, för olika människor, vid olika tillfällen i livet. Statistiskt sett har säkert en viss procent av Sveriges befolkning just nu en väldigt liten låga. Det kan visa sig genom att man inte vill gå upp när man vaknar på morgonen eller att man längtar efter att det ska bli kväll, helg eller semester.

Jag vet hur det känns när lågan är så liten. När jag skiljde mig från min första man, då var min låga just så liten. Jag ville bara sova. Jag vet också hur det är när min låga är så stor att jag knappt vill lägga mig på kvällen. Det händer att jag längtar efter att det ska bli dags för frukost så jag ska kunna fortsätta med allt roligt som jag håller på med.

Men, då gäller det också att vara försiktig. Vår inre låga av lust måste vi vara väldigt rädda om. Vi kan naturligtvis likna den vid ett stearinljus. Allt behöver energi för att kunna fungera. Ett stearinljus behöver syre för att kunna brinna. Vi människor behöver lust för att kunna brinna.

När syret försvinner i lokalen börjar stearinljusets låga att fladdra, det kan hända att det slocknar helt. När lusten försvinner i människans liv blir vi deprimerade och tappar all energi.

Om vi snabbt flyttar ett stearinljus hinner det inte ta upp syret i luften och lågan kan slockna. När människor stressar för mycket och inte hinner med sin lust blir vi utbrända, vidbrända eller vad man nu ska kalla detta tillstånd som inte har något bra namn.

Det är därför ett luciatåg går sakta, tar paus på varje steg. Om luciatåget sprang genom lokalen skulle alla ljusen slockna. Många människor i samhället har för brått och blir sjuka. Det är dålig ekonomi att inte ta pauser för lusten. Man kan inte skjuta upp lusten till kvällen, helgen eller semestern. Vi måste känna lust hela tiden för att få energi. För utan lust har man ingen energi. Och det är kostsamt för företag och samhälle.

Så här ungefär pratade jag om stress och utbrändhet när Tetrapaks koncernläkare Py Tubelius ringde mig och ville att vi tillsammans skulle skriva en skrift om stress. Vi har skrivit flera skrifter tillsammans, min man Pekka som är leg psykolog, Py som är läkare och jag som håller i pennan och den röda tråden.

Py gav mig ytterligare en liknelse om energi. Hon tog bilen som exempel. Bilens energi är bensin. Men vi måste själva växla upp eller växla ner och anpassa hastigheten efter omständigheterna. Py menade att människor behöver omväxling. Trots att man har ett lustfyllt arbete behöver man omväxling, för att inte tappa sin energi. Tänk er det mest lustfyllda man kan göra i livet, inte kan man hålla på med detta hela tiden. Allt blir tråkigt om inte man får omväxling.

Ta ut glädje i förskott, skapa förväntan, dröm, intet är som väntans tider, planering är halva nöjet, du kan påverka, gör ditt lilla avtryck på jorden medan du har glädjen att vara här, försöker jag tänka så ofta jag kan.

 

Hur ökar vi vår självkänsla?

Har man gott självförtroende och god självkänsla, då är det lättare att känna lust. Känner man lust har man lättare för att öka sitt självförtroende och få en god självkänsla. Det gäller bara att starta den goda cirkeln.

Självförtroende är alltså väldigt viktigt av många olika anledningar. Jag letade länge efter en enkel modell för hur man skulle kunna tänka för att lättare ska kunna arbeta med sitt självförtroende. Så småningom hittade jag en modell där jag själv hittills funnit alla svar på mina frågor.

Jag påstår att det är så här: Alla människor har varit lika starka från början. Vi var lika starka när vi bara var små frön, långt innan vi blev ett foster. Förr brukade jag säga: om inte det var något fysiskt fel på fröet. Men med erfarenhet av människor med medfött funktionshinder har jag förstått att de kan ha minst lika gott självförtroende som människor utan funktionshinder. Därför har jag slutat säga på det sättet och håller fast vid att alla har varit lika starka från början.

Men fröna hamnade i olika fina krukor. En del människofrön hamnade i en fin kruka direkt, fick riktigt bra jord och god plats för rötterna. De slog en stor fin rot redan från början och började utvecklas på en gång. Bladen blev stora och fina och plantan började blomma, nästan med detsamma.

Andra människofrön hamnade i en dålig kruka med misshandel och missbruk, fick en liten, liten rot och kanske bara två små gula blad. Vad gör du med en sådan planta i ditt köksfönster? Kanske kastar du den direkt och tänker att det inte är lönt att försöka. Så tänker vi ofta om människoplantor också.

Jag menar att det alltid är lönt att försöka. Någon kanske menar att det skulle hjälpa att vattna den lilla plantan. Men inte växer den bara för att man vattnar? Om krukan är för liten och jorden är dålig, då kan den inte växa i alla fall. Men om inte vi vattnar så dör den. Då är det naturligtvis bra att vi vattnar medan vi funderar över hur vi ska rädda den lilla plantan. Det är samma sak med en liten människoplanta. Det räcker inte att man vattnar den med kärlek, beröm, positiva förväntningar, ger den ansvar, att vi respekterar den och accepterar den med alla sina fel och brister. Det räcker inte. Men om inte vi vattnar så dör den kanske.

Svaret hur vi ska kunna växa är detsamma, både för den gröna plantan och för människoplantan. Man måste rycka upp sig själv med roten och plantera om sig själv i en ny fin kruka där det finns möjligheter att växa och där man får lov att ha det bra.

Så befinner man sig då där i sin nya kruka, en ny lägenhet alldeles ensam med sig själv.  Oh, så bra jag har det här, tänker man. Så här bra har jag aldrig haft det. Men plötsligt tänker man kanske: ”Det händer nog snart något hemskt, för det brukar det ju göra”. Men nej, det händer ingenting. När det inte händer något alls, möter man någon som man inte har träffat på länge. Då möter man sitt lilla inre barn som fortfarande är lika ledsen som man var när man var liten. Då kommer all ångest och all depression upp till ytan. ”Usch vad jag mår dåligt här”, tänker man. ”Här vill inte jag vara”. Och så flyttar man tillbaka till den gamla krukan, eller hittar en ny missbrukare, för när man är fullt upptagen med andras problem har man inte tid att tänka på hur man själv mår. Då har man fullt upp med allt hemskt som händer runt om en, man slipper möta sitt eget ledsna barn.

Robin Norwood menar i sin bok, att om man hade en svår barn­dom, då kan det hända att man bär med sig en depression på grund av obearbetatade trauman. För att hålla undan depressionen måste man tillföra mycket spänning / nervositet. Jag tolkar det som att det viktiga vore att orsakerna till depressionen får kom­ma fram, värka färdigt och läka.
Om du vill växa i din självkänsla, då måste du stanna kvar i den nya krukan, möta dig själv och gråta färdigt. Idag är du vuxen. Du kan själv ta hand om det lilla inre barnet som fortfarande kanske är lika ledsen som du var när du var liten. Du kommer aldrig någonsin att lämna den lille. Du kan bli din egen mamma, din egen pappa och ge dig själv det du borde ha fått från början – ovillkorlig kär­lek. Det finns också en vuxen inom dig idag och faktum är att du är den ende som alltid kommer att finnas för ditt inre barn och du kan hålla ditt eget lilla inre barn i handen alltid, ända till den sista dagen som du finns på den här jorden. När du känner dig trygg med det, då är du trygg i dig själv. Då växer det vik­tigaste i din planta, då växer roten. Det är där självkänslan sitter.

Alla gröna plantor har en huvudrot. Det har vi människoplantor också. Jag kallar den för ”hjärteroten”. Den växer när du vågar vara ensam med dig själv och vågar känna dina känslor, när du tar hand om dina känslor och låter dem komma fram. Självkänslan växer också när du blir medveten om dina egna värderingar, vad du tycker är viktigt i ditt liv, när du vågar stå för dina egna värderingar inför andra, då är du stark inifrån. Då står du starkt ”rotad” i dig själv när förändringarnas vindar blåser. Som exempel på värderingar kan jag nämna att vilja visa och känna respekt, att vilja ta ansvar, att vilja visa hänsyn, att bry sig om sina relationer, att vilja växa i sin självkänsla och sitt självförtroende, att vilja vara ekonomisk, miljömedveten, kanske vegetarian osv.

Alla gröna plantor med stor huvudrot har också trådrötter, de tunna rötterna som suger näring till plantan. Det har vi människoplantor också. Men då kallar jag dem för kontaktrötterna. Det är våra relationer med våra barn, föräldrar, vår respektive, före detta respektive, syskon, arbetskamrater, vänner och våra hobbys och intressen, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst, utbildningsföretag m m. Allt som kan ge kraft och näring åt plantan. Sedan står vi stadigt i vår egen kruka, vid sidan av någon annan som står lika stadigt i sin kruka. Vi håller varandra i handen och stöttar varandra i livet.
Men vi kan inte stå två i samma kruka för då trasslar vi in rötterna i varandra och suger näringen ifrån varandra. Vi kanske inte ens kan vara ifrån varandra över en enda natt utan att gå sönder.

Den enda gång vi får stå två i samma kruka är, när den ene är ett litet skott. Men skottet ska så fort som det är möjligt få en egen tillräckligt stor kruka så att den lille har en chans att bilda ett eget rotsystem, ett eget kontaktnät, ett eget liv. Men vi kan hålla den lille i handen och stötta våra barn hela livet.

Under jorden finns alltså hjärteroten, i den finns självkänslan. Den syns inte, den känns.

 

Hur ökar vi vårt självförtroende?

 Ovan jorden finns vårt självförtroende. Det är de gröna, friska bladen. Självförtroendet är våra handlingar, allt det vi själva vågar göra, det som andra kan se.

Självförtroende är när jag vågar säga vad jag tycker, men också när jag vågar förändra min åsikt när jag förstår att jag haft fel, när jag vågar bli chef, vågar misslyckas, vågar sjunga fast jag inte kan så bra, när jag vågar tala inför publik, vågar bli filmstjärna eller politi­ker. Titta på kapitlet som handlar om att våga, där finns många exempel på vad jag vill våga.

Det är lätt att missuppfatta andras självförtroende och självkänsla

En del tror att det gäller att synas så mycket som möjligt för att verka starkare än de i själva verket är. De skju­ter upp som stora, vassa, torra grenar, de vill bli större än alla andra. De säger många svåra ord som andra inte förstår, bara för att andra ska känna sig dumma och mindre än de. En del söker höga tjänster bara för att synas. Många säger ”sanningar” som får andra att krympa. En del styr och be­stäm­mer över andra och vet alltid bäst hur andra ska leva och tar på det viset lusten från andra. Du är frisk eller du är sjuk, de tycker inte att du själv kan vara med och bedöma det. Det finns också de som köper pis­toler eller är med i stora gäng för att skrämma andra. Men egentligen är det mest för att de själva vill få ska kän­na sig lite större.

Vi blir irriterade på de stöddiga människorna. Vi vill trycka till dem. Vi vill sätta en del av dem i fängelse. Men om vi tittar under jorden, så finns där bara en liten, liten rot. Jag tror att vi skulle spara många skattepengar genom att kunna stänga många fängelser och sjukhus om vi kunde få alla barn att känna sig stora redan från början.

Problemet är de ”små” människorna söker makt som politiker för att själva växa och få känna sig större. En del av dessa blir politiker men tänker inte framåt samhällsekonomiskt tjugo år för då kanske ett annat parti får hela äran i framtiden. ”Stora” människor söker också makt för de vill att samhället ska bli bättre och en del av dessa blir naturligtvis också politiker. Men det är en svår uppgift för de som finns i vårt partipolitiska sys­tem eftersom att det är svårt att under en enda mandatperiod genomföra långsiktiga mål som initialt kostar mycket pengar men som lönar sig på längre sikt.

Kan man bedöma andra?

Jag känner en man som försökte ta sitt liv många gånger. Se mig, hör mig, ett rop på hjälp. Han både var trevlig, såg bra ut och hade många framgångar i sitt yrke. Det gick inte att se på honom hur han mådde. Självförtroendet var nog bra men självkänslan var mycket dålig. Vi var många som kände honom och som levde i skräck för vad som skulle hända. En dag fanns det ingen där som kunde hjälpa honom. Det kunde ha slutat illa men det gjorde det inte. Han tog hand om sig själv, levde i ensamhet ett bra tag, blev kanske sin egen förälder och har mått mycket bättre sedan dess.

Jag kände också en flicka som satt i rullstol. Hon hade en muskelsjukdom som hade tagit ifrån henne allt, hon kunde inte hosta själv, inte lyfta en hand. Men hon höll föredrag för läkare om hur hon klarade sig och hon skulle ta körkort. Hon lever inte längre. Hon var en stark personlighet, hade bra självförtroende och en stark självkänsla. Hon levde i en familj som tyckte mycket om henne och som lät henne ”stå på egna ben”.

Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Många undrar nog varför. Jag tror att en del av anledningarna är mitt spänningsbehov. En av gångerna när jag var i slutskedet av en flytt var jag alldeles slut och hade dessutom ont i fötterna av ansträngning. Jag haltade fram. En parkeringsvakt förbjöd mig att stå vid min nya port och anvisade mig ett ställe som jag tyckte låg långt därifrån. Jag förstod inte hur jag skulle orka flytta de sista kartongerna. Då kom en ”lodis”, en man som jag skulle varit rädd för om jag hade träffat på honom på en mörk gata. Han såg ovårdad och skum ut. Han frågade om han skulle hjälpa mig! ”Orkar du det”, undrade jag. Han såg inte pigg ut och jag kände mig lika matt som han såg ut. ”Klart jag gör”, svarade han och sprang fram och tillbaka med mina kartonger. Sedan sa han till mig: ”Jag tror det var en ängel som förde mig till dig”.


Den perfekta människan

Den perfekta människan finns inte men kan beskrivas så här: Det kommer ett litet frö i jorden, sedd och älskad av sina föräldrar och hjärteroten växer. Så tar den lilla plantan sitt första steg och det första bladetav självförtroende växer fram. Oh, vad duktig du är, säger föräldrarna. Det känns gott i hjärteroten och den växer ytterligare och plantan vågar växa ytterligare ett blad, går i skolan, utbildar sig och får höga betyg. Händelser i livet bearbetas genom att känslor av sorg, ilska, glädje är tillåtna och ges utlopp för. Plantan har väl genomtänkta värderingar som plantan både står för och lever efter. Hjärteroten växer djupt grundad i jorden och plantan får energi att utbilda sig i enlighet med sina värderingar och får kanske ledande befattningar. Kontaktrötterna är många, växer och nära relationer ger stor kraft till plantan. Plantan vattnas med kärlek, beröm, ansvar, respekt och blir accepterad precis som den är. Då börjar plantan blomma och så småningom kommer frukterna.

En av frukterna med att ha ett gott självförtroende och god självkänsla är bättre hälsa. Jag har hållit föredrag för många i sjukvården och de brukar hålla med om det.

En annan av frukterna är skönhet. För visst blir man vackrare när man har gott självförtroende och god självkänsla. Den skönhet vi hade i ungdomen den försvinner. Men skönheten som kommer inifrån den växer med åren. När man vågar vara sig själv och när man våga uttrycka det man vill. Det kan väl kallas att man är en personlighet? Alla är egentligen personligheter menar jag, men alla har inte tagit reda på vilken personlighet de har och alla vågar inte visa sin personlighet utan försöker istället likna någon annan. Man skulle kunna tänka sig att skönhet också är utstrålning och karisma men jag menar att just detta kommer av lust. När människor brinner av lust glittrar det i ögonen, det strålar om människan som lätt får andra med sig. Men det är inte säkert att det som en del människor brinner för är något som är gott för andra. Många av världens mest skrämmande ledare har haft stor karisma.

Ytterligare en av frukterna är goda relationer med andra människor. För när man själv mår bra och accepterar sig själv med fel och brister är det mycket lättare att förstå andra, acceptera dem precis som de är. Då hjälper de till att lyfta andra och deras positiva egenskaper. Lennart Hyland var den programledare som i sitt program lyfte fram många nya förmågor. Förlorade han på det? Blev han mindre? Nej, han blev större. Han blev den populäraste programledaren på svensk television, en legend. Vilket inte betyder att han var en perfekt person.


Vi blir som vi förväntas bli
Det ser ju inte ut som i beskrivningen ovan. Vi blir uppfostrade på olika sätt och blir som vi förväntas bli. Det kan ibland bli så att det kommer ett litet frö i jorden, sedd och älskad av sina föräldrar och då växer hjärteroten. Men du kanske vara stor och stark och inte gråta, men är så duktig när du tar dina första steg, extra duktig när du utbildar dig och fantastiskt duktig när du blir chef eller politiker. Det känns ganska bra i hjärteroten, men du går mest in för att bli duktig och har inte så mycket tid över för dina nära relationer eller dina egna känslor.

Det blev ju inte så bra. Det blir inte heller bra när det kommer ett litet frö i jorden, sedd och älskad av sina föräldrar och hjärteroten växer. Men du är så gullig när du gråter och du har många relationer med dina dockor och dina väninnor. Du behöver inte bli chef eller politiker. Du behöver inte ens hålla tal på fester.

 Det är inga större problem för de här plantorna. Men jag tycker det skulle bara bra om den ena plantan ville hjälpa den andra genom att berätta att man inte alls blir stor och stark av att inte gråta. Det är faktiskt en mänsklig rättighet att få gråta. Jag är övertygad om att man blir friskare både fysiskt och psykiskt om man gråter när man behöver. Jag glömmer aldrig en man som för över fyrtio år sedan berättade för mig att han trodde det var något fel på honom för han kände alltid för att gråta när han såg sorgliga filmer. Jag blev förvånad att han kände det så, jag tycker ju att det är självklart att gråta då. Sedan dess har jag frågat många män som jag har träffat på tu man hand om de inte ofta känner för att gråta. Jag har verkligen fått bekräftat att det är en vanlig mänsklig känsla.

Det skulle också vara bra om den andra plantan vill hjälpa den första plantan genom att berätta att hon är duktig som talare och att hon har kompetens att söka jobbet som chef eller engagera sig politiskt. Ju mer vi hjälper varandra ju fortare får vi gott självförtroende och god självkänsla och kommer att känna oss som hela människor.

Det tar tid att bli jämställda och det är inte det största problemet i samhället. Ett större problem är att det ibland kommer ett litet frö i jorden som inte är sedd och älskad av sina föräldrar. En planta som inte har någon som stöttar den i att våga ta några steg över huvud taget. Dessa människor gör inte så mycket väsen av sig, du märker dem knappt. Men de finns och lidandet är enormt, ibland klarar de inte av att orka leva.

Det finns ännu värre exempel. Ibland kommer det ett litet frö i jorden, inte sedd och älskad av sina föräldrar men var kraften kommer ifrån kan man undra. Det finns nämligen de som har missuppfattat detta med självförtroende. De tror att det gäller att synas så mycket som möjligt, de skjuter stora vassa grenar, högre än alla andra. De kan allting bäst. De vet bäst för andra människor: du är sjuk och du är frisk. De styr och bestämmer över andra människor. De säger en massa svåra ord som ingen begriper bara för att du ska känna dig dum, så att de får känna sig stora. En del köper pistoler eller är med i stora gäng för de vill känna sig stora och farliga för att andra ska känna sig mindre och rädda. De tar lusten, energin och självförtroendet ifrån andra människor. Vi kallar dem psykopater. De har ingen empati och känner inget ansvar. Men de är duktiga på att visa empati, ansvar och på att dupera och manipulera andra.

Vi blir irriterade på de stöddiga människorna. Vi vill trycka till dem. Vi vill sätta en del av dem i fängelse. Men om vi tittar under jorden, så finns där kanske bara en liten eller ingen rot alls. Jag tror att vi skulle spara många skattepengar, kunna stänga både fängelser och sjukhus, om vi fick alla barn att känna sig stora redan från början.


En man sa att jag hade fel
Jag brukar alltid uppmuntra mina åhörare att berätta om de tycker att jag har fel och jag tycker om att få synpunkter på vad jag har sagt. Det blir nya pusselbitar för mig som kanske gör att jag kommer vidare i mina egna funderingar. En gång kom en man fram till mig efter ett föredrag och sa: Du har fel. Du säger att alla människor är lika starka från början. Jag har två barn och vi har alltid behandlat dem på samma sätt. Men de är inte lika starka.

Jag hade inget svar på det han sa utan behövde tid att fundera. Jag tänker bäst när jag stryker. När jag kom hem satte jag kontakten till strykjärnet i väggen och tänkte att jag nog skulle hitta svaret i bilden om plantan. Svaret kom direkt. Om man behandlar en ros och en kaktus på samma sätt, då dör den ena. Men om man behandlar en kaktus så som en kaktus ska bli behandlad, kan man till och med få en kaktus att blomma.

 Är du en ros eller en kaktus? Eller är du en hög tall eller en marktäckande väst? Och vem har bestämt hur hög du ska bli? Om dina föräldrar har försökt få dig att växa på höjden och din personlighet är att vara så heltäckande som möjligt och kunna lite av det mesta, kanske du aldrig når upp till ett gott självförtroende. Om du ska bli behandlad som den person du är måste du själv först ta reda på hur du vill växa och själv sätta ribban i den höjd som gör det möjligt för dig att nå upp till. För att inte bli uttråkad och för att växa i ditt självförtroende kommer du säkert att höja den efterhand som du växer.

En kvinna ringde till mig efter ett föredrag och tackade för att jag hade sagt just detta. Hon berättade att hennes föräldrar hade önskat att hon skulle bli ”en hög palm”. Jag blev en liten palm, sa hon. Men nu har jag kommit på att jag är en gräsmatta, för jag har alltid låtit människor trampa på mig. Nu gör det inte längre något att de trampar på mig, sa hon, för nu orkar jag lyfta dem. Vilken bra bild tänkte jag, en gräsmatta som lyfter andra måste ju vara en bra ledare.

Drivkraften kommer av lusten – man styr med sin hjärna


Perspektiv på tiden


Jag minns en gång när jag var tretton år och satt i bussen på väg hem ifrån min mormor. Jag kände mig mycket ledsen, hade en klump i halsen, kände att mina ögon var pinsamt blanka och försökte blinka bort tårarna medan jag tittade ut genom rutan. Jag tänkte på att min mormor var gammal, att hon nog snart skulle dö. Jag tyckte mycket om min mormor och jag var rädd för att hon skulle försvinna ur mitt liv. Jag ville vara hos henne så ofta jag kunde innan det blev dags.

Min mormor levde i tjugoett år till efter det. Hon var inte så gammal som jag såg henne. Den dagen hon dog var hon nästan nittiotvå år, hade fått en svår hjärnblödning och jag var glad för att hon slapp lida mer. Dessutom hade min syn på döden och livet förändrats för länge sedan. Jag hade också upptäckt, att när jag inte längre kände mig så rädd för döden, då blev det lättare att våga leva.

Just nu när du läser detta, i detta ögonblick, kommer väldigt många barn till världen. De har ingen aning om vad livet går ut på. De kommer att göra många misstag men de kommer förhoppningsvis att lära sig av sina erfarenheter. I samma ögonblick, just nu, tar många människor sitt allra sista andetag. Tänk om vi hade kunnat fråga de som fått leva länge, om de gjort vad de ville med sina liv. Blev livet så fantastiskt som de hade drömt om när de var unga? Hände det där speciella som de trodde att livet hade att erbjuda dem? Eller väntade de på det under hela sitt liv? Just därför att de bara väntade, hände det kanske aldrig.

I detta ögonblick, när människor föds och dör, finns du någonstans mitt uppe i livet. Du kan fortfarande förändra en hel del av allt det du själv vill förändra. Jag tycker att det är ett fantastiskt ögonblick. Tänk dig att du blir fotograferad just nu. Kan du se bilden?

Nu är ögonblicket borta. Fotot skulle du ha kunnat titta på många gånger men denna sekund i ditt liv försvann meddetsamma. Du får den aldrig tillbaka. Den är redan ett minne.

Tiden går fort och vi upplever alla att den går fortare och fortare. Kommer du ihåg hur det var när du var liten och det var julaftons morgon och du ville att det skulle bli kväll så fort som möjligt? Det var den längsta dagen på hela året, tyckte jag. Underbart är kort och trist varar länge, sägs det. Det stämde inte när det var julafton, då var det en härlig förväntan hela dagen. Det stämde bättre när det gällde skolan. Jag hade hela tiden en längtan efter jullov och sommarlov. Om vi nu när vi är vuxna längtar efter helgen eller semestern, då måste det väl vara något fel? Då slösar vi bort dyrbar tid som vi skulle kunna göra något bättre av.

Vad gör vi med den tid som vi har fått till vårt förfogande? Försöker vi slå ihjäl den med olika slags tidsfördriv bara för att få den att gå? Vanligast är kanske att vi slåss med den, den räcker inte riktigt till. Det finns så mycket vi måste hinna med. Många av oss är stressade idag. Om vi råkar träffas säger vi: Det skulle vara roligt att ses. Nu måste vi verkligen försöka bestämma att träffas men just nu måste jag vidare, hör av dig. Sedan springer vi vidare i ekorrhjulet. Det är som om ”sedan” har blivit viktigare än ”just nu”. Vi köper tjocka almanackor och planerar vad vi ska göra sedan. Men vi lever ju aldrig sedan! Vi lever alltid bara ”just nu”. Om några dagar är det också ”just nu”. Vår kropp lever alltid JUST NU. Men det är inte alltid vi själva är närvarande.

Vi kanske är långt bak i tiden, minns bittert vår barndom, ältar gamla oförrätter, vältrar oss i att tycka synd om oss själva i vår offerroll.

Eller så är vi kanske långt fram i planeringen av nästa års budget, nästa års semester, festen i nästa månad eller investeringar av pengar.

Det är viktigt att också se sig i backspegeln och ta lärdom av sina erfarenheter och att planera sitt liv så att det blir så bra som möjligt. Men livet pågår bara JUST NU och uppleva livet gör man bara när man är närvarande i nuet i mötet med sig själv och andra människor.

Ja, frågan är om man slår ihjäl sin tid, om man håller på att slåss med den eller om man använder tiden och passar på att njuta av sin stund på jorden.

 

Pjäsen om vårt liv


Vad du gör med din tid? Låtsas att du sitter på teatern. Blunda och titta ett tag på pjäsen som heter ”Mitt eget liv”. Du har fått huvudrollen. Är det en bra pjäs?

Jag är övertygad om att det finns många människor som skulle somna om de var tvingade att titta på den här pjäsen i mer än tio minuter. Tänk dig att vara på teatern och huvudrollsinnehavaren bara sitter och tittar på teve hela tiden. Inte orkar man så länge, för det händer inte så mycket på scenen. Det händer väldigt mycket inne i teven, men i personens eget liv händer inte särskilt just då. Tro nu inte att jag tycker att det är fel att titta på teve. Det tycker jag inte. Tvärtom, det hjälper oss att koppla av och det behöver vi ibland. Ibland finns det lärorika och intressanta program. Men om det är det enda jag ägnar min fritid åt, så händer det inte så mycket i verkligheten.

Om du har ont i nacken, axlarna, magen eller hjärtat, då har du kanske en stressande pjäs. Det händer mycket, du träffar många trevliga människor men ridån går ner och upp igen och pjäsen fortsätter i snabb takt, du arbetar hårt, måste till gymmet och köra barnen till sina aktiviteter, ridån går ner och upp, du hinner knappt andas mellan scenerna, än mindre slappna av och reflektera över vad som hände i den scenen som var för två veckor sedan. Du mötte som hastigast en väninna, du skulle gärna vilja träffa henne igen, ta en lunch tillsammans och prata bort ett par timmar. Du hinner knappt fundera på det, du hinner ännu mindre att göra det.

Jag hoppas att du skrattar mycket åt allt roligt som händer på scenen och att du kommer att få väldigt mycket mer att skratta åt. För det är ju så, att det tråkiga i livet, det kommer nästan av sig själv. Men det roliga måste man själv anstränga sig för att det ska hända. Eller så har någon annan ansträngt sig för att det ska bli roligt. Men i gengäld finns det inga gränser för hur roligt man får lov att ha.

När du tittar på ditt livs pjäs vet jag att du skulle känna för att gråta många gånger. Det finns ingen människa som går fri från bekymmer och problem, men de flesta ser så bekymmersfria ut att det är svårt att tro att det är sant.

Jag hoppas mest av allt att pjäsen är spännande pjäs, ett spännande och utvecklande liv!


Regissörerna i vårt liv
Har du tänkt på vilka som är pjäsens regissörer? Vem bestämmer innehållet i varje akt? Vem bestämmer hur varje akt ska sluta? Är det jag själv, eller är det min man eller min fru? Kanske anpassar jag mig mest efter hans arbetstider och hans intressen. Kanske anpassar jag mig mest efter min frus släktingar eller efter hennes sätt att uppfostra barnen. Vi försöker förändra varandra för att våra liv ska bli bättre. Om han inte drack så mycket, om han ville bry sig om mig lite mer, om han bara hjälpte till att städa ibland, om hon bara kunde vara nöjd med att sköta hemmet, om hon kunde hjälpa till med försörjningen, om hon bara inte gnällde så mycket. Vi försöker förändra andra människors teaterpjäser istället för vår egen.

Många orkar inte sätta de nödvändiga gränser som måste sättas för barnen när de är små och sedan anpassa och utvidga gränserna efterhand som de växer. Det kan innebära att föräldrarna låter sig styras av barnen långt efter det att de har flyttat hemifrån.

Vi är påverkade av släkt, vänner och arbetskamrater. Vi vågar inte alltid säga vår mening eller göra som vi vill, av rädsla för vad andra ska tycka. Det finns oskrivna regler. Det måste vara drink före maten och förrätt. Många kanske känner att de måste köpa märkeskläder för att deras vänner gör det. Vi ökar kraven på oss själva och gör det svårare att umgås.

Lärare påverkar oss positivt eller negativt. Jag minns en lärare som visade att han tyckte att jag var duktig i matematik. Jag ville inte göra honom besviken så jag ansträngde mig till det yttersta och fick högsta betyg så länge som jag hade honom. Nästa lärare, den siste jag hade, var inte intresserad av mig som elev och inte av någon annan heller. Han var inte ens intresserad av sitt arbete och det blev en stor oordning i klassen och mitt betyg sjönk. Min mor hade i första klass en lärarinna som gav barnen i uppdrag att rita var sitt löv. Min mor ritade och målade ett stort rött löv. Då sa fröken tillrättavisande att det inte finns röda löv. Det var höst och hela skolgården var full av de stora röda löv som brukade växa på skolbyggnaden. Min mor var inte särskilt intresserad av teckning under resten av sitt liv. Men när hon blev pensionär hände det att hon målade några tavlor. Det är aldrig försent, men hon har missat en hel del på grund av en negativ kommentar tidigt i livet.

Jag läste i tidningen för många år sedan att det skulle bli modernt för kvinnor att bära väst. Men jag tyckte inte att det var vackert. Det tog inte många dagar förrän jag hade köpt min första väst. Vi blir påverkade av allt som står i tidningarna. Jag läste en artikel för många år sedan där det stod precis hur man skulle få tag i terroristernas handbok på internet. Det gavs stort utrymme på bästa reklamplats. Ska tidningarna hjälpa till att sprida denna information? Det skrivs i tidningarna om varsel och arbetslöshet. Det är väl inte så konstigt om ungdomar tappar gnistan och ägnar sig åt annat. Tidningarna berättar att husen minskar i värde och att börsen sjunker. Är det så konstigt att det blir så då? Jag tror dessutom att när någon namngiven kriminell persons levnadshistoria på ett personligt sätt med foto återges i tidningarna, om hans kriminella öden och äventyr speglas som om det vore en film, då hjälper man till att göra honom till idol för ungdomar. Ser han dessutom trevlig ut, då faller en del av de unga flickorna lätt och blir förälskade på avstånd. Han blir en förebild. Kallas han dessutom president i tidningen ökar hans status i allas ögon, kanske omedvetet.

Jodå, jag tycker visst att det skall vara tryckfrihet. Det är också mycket viktigt att vi får följa den negativa utveck­lingen så att vi kan vara med och hejda den. Men vi har alla ett delat moraliskt ansvar för det uppväxande släktet och måste vid varje tillfälle när det blir aktuellt göra egna bedömningar för deras bästa.

Jag frågade en gång en journalist, som skrev en artikel om min första skrift ”Det sprider sig” som handlar om positiva attityder, varför de inte kunde försöka hitta minst lika många positiva nyheter. Hon svarade att tidningen säljer bäst på de negativa nyheterna. Vi som köper tidningarna har makten att ändra utbudet. Är det negativ påverkan vi vill ha? Det går att skriva mer om allt det som faktiskt görs och kan göras för miljön, för barnen, för en positiv utveckling och att hjälpa mänskligheten att se möjligheter och ge ett hopp om att det är lönt för var och en att göra sin insats!

Den vanligaste regissören i våra liv är vanan. Vi gör så här, för så har vi alltid gjort och det har alltid varit bra. Skrock kan också få oss att göra helt onödiga saker eller att låta bli att göra något. Numera är det vanligt på internet med hot eller löften med syfte att skicka vidare olika dokument till ”minst tio” av våra vänner. Tänk så fort det blir enorma mängder människor. Det ökar naturligtvis risken för att sprida virus och det kanske det som var meningen när dokumentet gjordes?

De starkaste regissörerna är de som påverkade oss när vi var riktigt små. Våra förebilder och de förväntningar som fanns då är upphovet till de könsroller som vi har idag. Förväntningarna på kvinnornas arbetsinsatser har ökat och som en följd av att både män och kvinnor arbetar med sin karriär finns det inte så mycket tid över för lugn och ro och att vårda våra förhållanden. Kärleken överlever inte av sig själv. Skilsmässa är en vanlig lösning. Mamman blir ensam om ansvaret. Det är fortfarande oftast hon som har förmånen att få ta hand om barnen. Då får hon ännu mer att göra. När barnen säger som barn har gjort i alla tider: Jag har inget att göra, är det lätt att man svarar: Titta om det är något på teve. Sedan sitter barnet där framför teven och tittar på våldsfilmer och får helt andra förebilder än sina föräldrar.

Jag har ett barnbarn som heter Robin. Nu är han vuxen. Men när han var liten var det inte kul att heta Robin när Batmans kompis heter Robin men det var Batman som var hans idol. När mamma ropade på honom när han var två och ett halvt år vägrade han ibland att komma. ”Jag heter inte Robin”, sa han. ”Jag heter Batman”. Frågade man Robin vad han skulle bli när han blir stor så svarade han att han skulle bli Batman. Förr skulle pojkar bli som pappa och få samma yrke som honom. Tänk på de barn som inte har någon annan manlig förebild än våldet på TV.

En gång skulle jag hämta mitt barnbarn Z i hennes skola. Hon gick i första klass. Jag fick se en annan försteklassare, en pojke som sparkade ett par andra i ansiktet så blodet rann. Jag kom fort ut ur bilen, sprang fram och skrek åt dem: ”Är ni inte kloka, vad gör ni?” Han som sparkade tittade på mig lite förvånat och sa: ”De gjorde så här åt mig”, och så gjorde han en obscen gest med långfingret. Min inblandning gjorde i alla fall så att de gick åt var sitt håll. Samma dag läste jag på löpsedlarna där det stod: Föräldrar kräver: Skydda våra barn mot våldet! Men jag undrar vem det är som sätter barnen framför teven. Hjärnan är ännu bättre konstruerad än en bandspelare eller en dator men lagrar information ungefär likadant. Det som spelas in i minnet när vi är små finns där hela livet. Är det som spelas in dåligt, blir det som kommer ut dåligt – skräp in, skräp ut!

En gång när Robin var två år, skulle jag passa honom en kväll. Han skulle sova över hos mig, det hade han aldrig gjort förut. Han var mycket beroende av sin mamma så föräldrarna skulle komma hem till mig senare på natten och sova där. För att det överhuvudtaget skulle gå att genomföra tog vi lättaste utvägen och hyrde en videofilm. Jag tänkte att det var lika bra att han fick somna framför videon. Jag ville inte att han skulle gråta sig till sömns första gången han skulle sova över hos mig. Men tro inte att han somnade. Han och jag satt vakna tills klockan var elva på kvällen. Jag var mycket sömnig. Då kom föräldrarna men det brydde han sig inte om. Han ville fortsätta att titta på videon. Då tog jag enklaste utvägen igen och sa till honom att vi kunde gå upp tidigt nästa morgon och fortsätta titta på videon. Det skulle jag aldrig ha sagt, för redan klockan sex nästa morgon stod han i dörren till mitt sovrum och ville att jag skulle sätta på teven. Den gången var det inte Batman som spelades på videon, det var Nalle Puh. Detta spelades också in i hans hjärna. Robin var liten och tunn och brukade bara äta en halv smörgås varje morgon. Denna morgon åt han fyra stora smörgåsar med honung på, precis som Nalle Puh.

Det finns värre regissörer i livet än teven. Många, men långt ifrån alla, av de som har haft en svår barndom och har varit utsatta för t ex misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände upprepar ofta mönster från sin barndom senare i livet. Det är som om de har fastnat i ett spår i en grammofonskiva, det hackar och upprepar sig. Alla som misshandlar sina barn har själva varit misshandlade när de var små. De flesta som går på gatan har varit utsatta för sexuella övergrepp. De som hade missbrukande föräldrar kan lätt bli missbrukare själva eller gifta sig med en sådan. Många upprepar mönster från sin barndom om de inte har blivit medvetna om vad de håller på med och varför.

Den viktigaste regissören i livet bör vara jag själv. Det är viktigt att man själv funderar över hur man vill att livet ska vara och försöker få det att bli så, samtidigt som man naturligtvis visar andra människor nödvändig respekt och hänsyn.

Om jag själv inser hur viktigt det är, att jag får leva mitt liv som jag vill, då måste jag samtidigt inse att andra människor också måste få leva sina liv som de själva vill. Jag får inte styra i min mans, min frus, mina vänners, arbetskamraters och inte ens i mina barns liv. Men kan jag stötta dem på deras väg att hitta sina egna intressen och uppmuntra dem på vägen, då kan jag hjälpa dem att få möjlighet att själva skapa ett liv som passar dem.

Använda tiden, slappna av och tänka

Det är mycket att tänka på men hur ska vi få tid till det också? Vi är ju redan så upptagna och stressade. Vi har inte tid till motion och har alltid dåligt samvete för den stora strykhögen och alla dammtussarna under soffan.

När vi lyckas ändra attityden till de dagliga sysslorna och blir positivare inställda till att stryka, gräva i trädgården, tvätta bilen, upptäcker vi snart att vi då både får motion och tillfälle att tänka. När vi inte är irriterade över det vi gör, är det avslappnande att arbeta med händerna. När vi blir avslappnade tänker vi extra bra.

När vi cyklar, promenerar och joggar, då tänker vi bra. En gång när jag tick till ett träningsinstitut fanns det ett redskap som kallades för trappan. Den gillade jag bäst. Sen tar man kanske bilen hem och hissen upp efter träningen. Jag vet att varenda människa på jorden, någon gång i sitt liv, har vunnit en idrottstävling. Jo då, du också, du kommer bara inte ihåg den gången när du i kamp med säkert en miljon andra vann. Du var först framme vid ägget. Priset du fick den gången var en resa genom livet. Men vad har hänt med rörelseförmågan? Du ska veta att jag också försöker motivera mig själv medan jag skriver.

När vi gör något med kroppen eller händerna som vi tycker om att göra, då händer det något alldeles speciellt med vår hjärna, den öppnar sig och då tänker vi bra. Det händer när vi stickar, virkar, skalar potatis, stryker, joggar, lagar mat med mera. Jag tycker särskilt mycket om att stryka, diska och skala potatis. Men när vi tvättar bilen, dammsuger och tvättar fönster får vi dessutom mycket motion. Jag har upptäckt att jag kan stoppa in ett litet problem i hjärnan innan jag börjar stryka. Sen behöver jag inte fundera särskilt aktivt på det. Hjärnan sätter igång och jag brukar få många idéer när jag stryker. Det är till och med så att jag stressar ner när jag sätter i kontakten till strykjärnet. Om jag är mycket orolig av någon anledning, då är jag glad om jag har lite stryktvätt. Papper och penna är bra att ha i närheten när hjärnan öppnar sig. Då kan vi passa på att tänka över om det är så här vi vill vara och leva eller om det finns något vi vill förändra. För i så fall så finns det alla möjligheter.

Du vet ju hur det är när man gör tvärtom och försöker tänka snabbt, t ex när någon frågar efter namnet på en känd person. Du vet mycket väl vem det är men kommer inte på det. Du tänker febrilt och säger att du har det på tungan men du får inte fram det. Inte förrän du har lagt dig på kvällen och hjärnan börjar slappna av precis innan du ska somna, då dyker namnet upp.

Just när vi ska somna dyker andra tankar om bekymmer också upp och så får vi svårt att sova. Det är inte rätt tid att lösa bekymmer när man ska sova så det bästa är att skriva upp alla bekymmer på en lista, både de lätta och de svårare, till exempel att du ska lämna böckerna tillbaka till biblioteket, beställa tid hos tandläkaren och lösa konflikten med dottern. Sedan lägger man listan åt sidan och tänker att detta ska jag ta itu med imorgon.

Nästa dag börjar man med att lösa det som går fort och lätt först och så är man noga med att stryka det som är gjort. För varje bekymmer man stryker så frigörs det kraft och energi. Det är som när ett tåg startar, det är lite trögt i början men sedan går det fortare och fortare och tills sist har man löst alla bekymmer nästan. För de allra flest av oss finns det något stort bekymmer kvar, kanske något som vi inte ens kan lösa. Men då har vi åtminstone fått kraft och energi så vi orkar leva vidare med detta bekymmer.

 

Livet är begränsat
Först fanns du inte överhuvudtaget. Plötsligt en dag vann du den där resan och efter nio månader föds du och startar din färd. Det är oftast en lång resa men en dag tar den slut! Livet tar slut. Har du vågat tänka på det? De som har varit tvungna att se och acceptera sanningen på grund av att de har fått en svår sjukdom är ibland de som njuter allra mest av livet. När de har blivit friska njuter de av varenda regndroppe, av varenda sekund som de får vara här på jorden. Livet är begränsat för oss alla.

Jag tycker inte att vi ska skjuta upp livet. Bara den här vintern kunde ta slut. När mina barn blir stora, då ska jag leva mitt liv. När jag blir smal, då blir det bättre. Vi vet ju inte hur länge vi får vara med här i livet och det gäller att njuta JUST NU.

Jag tror inte heller att det är lönt att gå till en spågumma och fråga hur mitt liv ska bli. En hel del saker som jag inte kan styra över kommer att hända. Jag vet inte om hon kan se de händelserna. Men jag vet att hon i alla fall inte kan veta vad jag tänker göra när det händer.

Jag tycker inte heller att du ska oroa dig och grubbla över alla problem som kan tänkas komma. Tänk om jag blir sjuk, tänk om det händer mina barn något, tänk om det händer min man eller min fru något hemskt, tänk om jag blir av med jobbet, tänk om ekonomin försämras och tänk på krig och elände. Vi tar ut många bekymmer i förskott. Vi lägger mycket av vår energi på att tänka ut vad som skulle kunna tänkas hända och blir trötta och deprimerade av det. Det är inte mycket av allt det som kommer att hända. Det är bättre att spara energin tills det händer i verkligheten och det är bättre om vi försöker ta ut glädje i förskott. Men det vågar vi inte, för då händer det kanske inte. Gör det så mycket om det inte händer? Vi har åtminstone varit glada under tiden.


Tänk inte: Om jag bara . . . tänk om
I dag finns vi någonstans mitt i livet. Jag är övertygad om att ingen som ser tillbaka på sitt liv skulle tycka att livet har varit perfekt. Säkert har vi alla gjort misstag någon gång och säkert har vi råkat vara lite elaka också då och då. Andra människor har gjort misstag mot oss och varit elaka mot oss. Men om jag i resten av mitt liv enbart går och tittar tillbaka på det och tänker: Om jag bara hade haft andra föräldrar, då kunde jag också ha ett bra liv. Om jag bara hade fått en utbildning, om andra bara förstod mig, om jag bara hade fått chansen, om jag bara vore yngre, om jag bara kunde vara säker på, om andra bara ville lyssna på mig. Om jag bara, om jag bara, som en upphakad grammofonskiva. Man har fastnat där i ett hack och kommer inte vidare.

Men just dessa tankar kan man också använda på ett positivt sätt. Man kan vända på det. Varje gång de här orden dyker upp i huvudet på mig, då ska jag tänka: Vad ska jag göra åt det? Jag har bara två val. Antingen kan jag göra något åt det, eller så måste jag acceptera att det är som det är, släppa det och gå vidare och använda erfarenheten att bygga något bättre på.

På behandlingshem för alkoholister brukar de använda sig av en sinnesrobön. Med den menas samma sak som ovan:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag läste en gång i en dagstidning om en flicka som hade varit med om en svår bilolycka. Det enda hon kunde röra efter olyckan var munnen. Med hjälp av munnen kunde hon arbeta med sin dator. Det stod i tidningen att hon hade uttryckt att hon kände en mycket större mening med livet efter olyckan än före. Om man till och med i en sådan situation kan finna en mening, då måste det vara möjligt för många av oss att acceptera en hel del av det som inte går att förändra.


Titta framåt och se dina mål

Vill du påverka ditt liv så att det blir bättre? Jag har några tips på vad man kan göra.

Tankar på det fick jag när jag arbetade som ekonomi- och personaladministratör på lantmäteriet. Det betydde bland annat att jag skulle göra en budget varje år. Målen för verksamheten skulle skrivas ner. Det fanns långsiktiga och kortsiktiga mål. Varje år gjordes detta och jag slogs av tanken att utan mål kommer man ju ingenstans. Hur ofta satte jag själv mig ner och gjorde upp mål för mitt eget liv? Det gjorde jag aldrig! Det finns inget företag som inte har mål. Det kan vara så enkelt som att företaget ska tjäna pengar. Det är det långsiktiga målet. För att nå detta måste man ha kortsiktiga mål, delmål. Det kan vara att sätta in en annons i tidningen om företagets produkter. Det kan vara att företaget ordnar en servicekurs för personalen så att de blir trevligare mot kunderna. Då tjänar företaget pengar och når sitt långsiktiga mål.

Det är likadant med en orienterare i skogen. Han har ett långsiktigt mål, slutmålet. Han har också kortsiktiga mål, sina kontroller på vägen som vägleder honom. Om han inte hade haft sin karta med kontroller och slutmål, hade han irrat omkring i skogen och inte haft en aning om vilket håll han skulle ta. Jag påstår att det finns många människor som irrar omkring i livet och inte har en aning om vad de har här att göra. Jag tror att de mår mycket dåligt. Utan mål i livet mår man inte bra. Eftersom min man Pekka är psykolog träffar jag ibland människor, speciellt ungdomar, som mår dåligt på grund av brist på egna mål. Jag minns speciellt en ung pojke. Han var släkt med en väninna till mig, det är därför jag vet hur det var. Han ville ta sitt liv, hans tjej hade gjort slut. Han kanske hade tänkt gifta sig med henne. Nu när hon var borta, målet var borta, hade tillvaron förlorat sin mening för honom. Det behövdes inte många samtal förrän han mådde bra igen. Han hade fått ett nytt mål. Det var inte en ny tjej, för det kan ingen psykolog hjälpa till med. Han hade fått ett nytt intresse. Han skulle börja hoppa fallskärm och jag minns hur glad han såg ut när han gick ut genom dörren.

Om man står mellan två viktiga mål i livet, mår man inte heller bra. Ska jag skilja mig eller ska jag inte. Ska jag säga upp mig eller ska jag inte. Ska jag flytta utomlands eller ska jag inte. Ska jag pensionera mig eller ska jag inte. Man mår dåligt tills man har bestämt sig, men sedan mår man bra igen. När beslutet är taget är halva segern vunnen, har Abraham Lincoln sagt en gång. Det blir som man har bestämt sig för att det ska bli. Det kanske tar lite tid men det brukar bli så.

Om jag har ett mål att se fram emot mår jag bra. Jag kanske studerar och ser fram emot min examen. Jag tänker på vem jag ska bjuda den dagen och hur snygg jag ska bli i min examensmössa. Om jag inte mår bra den dagen jag tar min examen kan det bero på att jag inte har något nytt mål. Jag har kanske just nått mitt enda mål. Jag måste hela tiden ha nya mål, som en morot, för det är det som ger förväntan i livet. Det som vi kände på julafton när vi var små.

Det är viktigt att de mål man har är ens egna och att de är flexibla och möjliga att ändra efterhand som omständigheterna förändras. De får inte sitta fastspikade i taket och vara omöjliga att nå. Detta kanske kan förklara varför många av våra ungdomar mår dåligt. De måste välja väg i livet tidigt, långt innan de har lärt känna sig själva. Många vet inte vad de har lust med eller vad det finns att välja på. De behöver hjälp av sina föräldrar när de ska välja linje i gymnasiet och i följden blir det kanske inte deras egna mål. Jag menar att skolan uppgift i första hand är att en bra grund, väcka intresse och ge ungdomarna möjligheter att pröva många vägar.

När man är gammal eller döende finns ingen framtid, men målen är viktiga även om man är sjuk. De måste finnas och vara möjliga att nå. Vi som är friska känner ofta mening i vårt arbete, speciellt kanske när vi kan hjälpa andra. När man är sjuk kan man kanske inte arbeta, men en ny mening kan i några fall vara att hjälpa andra i samma situation.

Det är viktigt att få behålla sitt eget ansvar för dagliga rutiner så länge som möjligt, små saker som man kan klara av, till exempel att kunna bädda sin säng, tvätta sig själv och sina strumpor. Kanske finns det någon speciell person som man skulle vilja träffa. Att någon är intresserad av att höra hur det var förr kan ge stor stimulans. Att sjunga sånger som man hört många gånger kan ge stor glädje. Kanske räcker krafterna till ett teater- eller biobesök. Man kan kanske skriva ett vykort, ett brev, en dikt eller kanske en liten bok om sitt liv. Man kan kanske skapa något med sina händer, måla ett vykort eller en tavla. Andra kan hjälpa till genom att ordna en utflykt att se fram emot, vänner och anhörigas besök är ovärderliga. Självklart måste man kunna få den mat man tycker om och själv få bestämma vad man vill dricka till maten. Men det viktigaste av allt är att bli sedd, få känna att man betyder något för andra och att man är respekterad och accepterad.

För att kunna hjälpa andra människor, våra anhöriga, vänner, arbetskamrater, patienter och deras anhöriga, måste vi kunna klara av vårt eget liv på ett bra sätt.

Mina hjälpmål

Dina långsiktiga mål kan inte jag hjälpa dig att finna. Dessa är ju unika för just dig eftersom att du är en unik person. Jag tänker berätta om de kortsiktiga mål, delmål, som du kan ha i livet för att lättare nå dina långsiktiga mål. Jag har själv fyra sådana i mitt liv. Alla är enkla och självklara och alla känner till dem. Jag vill bara lyfta upp dem till ytan så att vi ser att de finns och kommer ihåg dem. Jag kallar dem ”hjälpmål” just för att de hjälper mig att nå mina långsiktiga mål.

1                 ”Sprid en glad stämning och gör något roligt varje dag”. Då blir livet roligare och gladare. Det tråkiga kommer nästan av sig själv men det roliga måste man själv att plocka in i sitt liv. Men i gengäld så får man ha hur roligt som helst, det finns ingen gräns för hur roligt man får lov att ha.

2                  ”Våga ta positiva utmaningar”, gärna en liten varje dag, så livet blir spännande”. Kom ihåg, de negativa utmaningarna får man sämre självförtroende av, av de positiva utmaningarna får man bättre självförtroende. De positiva är att våga det du själv vill våga t ex. Våga tala, våga sjunga även om du inte kan så bra, våga göra bort dig, våga vara ensam med dig själv osv.
3                  ”Lös bekymmer efterhand som de kommer, gärna ett litet varje dag”. Ring det där samtalet som du skjutit på och mått dåligt av i en hel vecka. Vi mår dåligt alldeles i onödan och det tar massor av energi. Om du ringer meddetsamma mår du bra hela veckan. Vi vet, men glömmer lätt att det är så.
4                 ”Lär ut ansvar, unna andra människor glädjen att kunna”. Då får du mer tid att leva ditt eget liv, du blir en bra ledare och du kommer att få se människor växa.

 

1. Sprid en glad stämning

och gör något roligt varje dag – då blir livet roligare

Jag började med positivt tänkande när jag var sju år. Jag visste naturligtvis inte om det då utan har förstått det först på senare tid. Jag har redan berättat att jag inte tyckte om att gå i skolan. Det var faktiskt så illa att jag hade ont i magen varje morgon. Jag var inte mobbad så jag det var inte därför jag alltid hade ont i magen. Jag var ett nervöst barn. Jag var ett nervöst barn på grund av att min pappa var alkoholist och hade dåligt ölsinne. Det går inte att känna sig trygg när man inte vet vad som kommer att hända när man kommer hem.

Att man är nervös när man är liten behöver inte betyda att man kommer att vara nervös i resten av sitt liv. Jag har hållit föredrag i 25 år och jag är nästan aldrig nervös. Jag måste ändå erkänna att jag var det när jag skulle vara på Chinateatern i Stockholm, på en nordisk kongress som hette ”Omsorg i livets slutskede”. I salongen satt läkare och vårdpersonal och på scenen pratades det om vård av döende.

Jag hade fått i uppdrag att i slutet av kongressen tala om positivt tänkande i livets slutskede. Det var en av mina största utmaningar hittills. Jag var nervös, men inte för att det satt trettonhundra personer i salongen. Jag tyckte att det var härligt att så många ville lyssna på mig. Nej, det var nervöst för jag hade fått veta att föredraget absolut inte fick ta längre tid än tjugo minuter. Tog det längre tid skulle de avbryta mig. När jag tränade på morgonen, tog föredraget tjugotvå minuter! Jag ville absolut få med mina slutord. En annan sak som gjorde mig nervös var att min man tänkte komma och lyssna. Han tyckte också att det var en stor stund för mig och han skulle säkert tycka synd om mig om jag inte lyckades. Vem vill att andra ska tycka synd om en? Föredraget gick bra, jag hann med. Åhörarna var lättskrattade och det hjälpte och hjälper alltid när man står på en scen. Ger publiken energi till föreläsaren så får publiken ett roligare föredrag. Det är detsamma som när man träffar en enda person, ger man uppmärksamhet och uppskattning får man mycket mer tillbaka.

 

Vi styr våra liv med våra tankar
Redan som sjuåring kom jag på hur jag skulle hantera min nervositet. Varje morgon innan jag steg upp låg jag och tänkte på allt roligt som skulle kunna hända under dagen. Jag kunde alltid komma på något som skulle bli roligt. Det kunde vara att vi skulle få blodkorv till middag i skolan, på den tiden tyckte jag att det var gott. Det kunde vara att jag skulle få ha en ny blus på mig eller att vi skulle ha teckning eller skriva uppsats. Varje dag kom jag på något som jag tyckte skulle bli roligt och när jag hade gjort det hoppade jag upp ur sängen, sprang ut till min mor i köket och sa: Det är så kul idag för idag ska vi få blodkorv till middag.

Min mors minne var att en av hennes fyra ungar var alldeles speciellt positiv och började varje dag med orden: ”Det är så kul idag”. Egentligen var det precis tvärtom. Det var för att jag tyckte att livet var jobbigt och besvärligt som jag började leta efter guldkorn. Det är precis samma anledning till att jag skriver mina små skrifter, håller föredrag och skriver den här boken. Jag tycker fortfarande att livet är så pass jobbigt och besvärligt för både mig själv och andra att jag vill påminna både mig själv och andra om att det hjälper att leta guldkorn. Men du behöver egentligen inte leta efter dem, du kan själv stoppa dit dem och du kan stoppa dit hur många som helst. Det finns ingen gräns för hur roligt man får lov att ha, varenda dag.

Men varför ska man vänta tills det blir morgon. Numera vet jag att det är ännu bättre om man börjar tänka på det roliga redan på kvällen, precis innan man ska somna. När hjärnan slappnar av får vi tillgång till en större del. Då kan vi passa på att programmera om vår hjärna. Den är kanske felprogrammerad från början. Du duger inte, så bör man inte göra, du hade två fel på provet, det klarar du aldrig, pojkar får inte gråta, du är alldeles för liten för att göra så, du är alldeles för stor för att bära dig dumt åt.

Vi ska istället skriva ner en lista på hur duktiga vi tycker att vi har varit i olika situationer och tänka på det. Vi kan tänka på att vi faktiskt inte ser så illa ut heller. Vi kan plocka in lite fina tankar om vår man eller vår fru. Vad var det jag tyckte så mycket om när vi träffades? Vi kan tänka på allt roligt som ska hända framöver.

Har du märkt att du ofta vaknar med samma tankar och i samma sinnesstämning som när du somnade. Om du blev ovän med din man eller din fru precis innan du somnade, om han eller hon sa något dumt, då är detta det första du tänker på när du vaknar. Tänker du positivt när du somnar, då är du glad redan när du vaknar och jag tror att du har finare drömmar också. Så småningom blir hjärnan van att tänka positivt. Men vi måste räkna med att det tar tid att vänja sin hjärna vid ett annat sätt att tänka. Ge den ett par år, sedan ser du på dig själv och på livet på ett helt annat sätt, om du inte har tänkt positivt förut. Ditt liv kommer automatiskt att förändras när du förändrar ditt tänkande. Ju sämre du tänker idag, ju mer kan du förändra ditt liv till det bättre.

Vi kan bestämma mycket över den fina dator som vår hjärna är. Vi kan bestämma att vi ska vakna nästa dag klockan sex. Då gör vi det. Du kanske invänder? Klarar du inte det beror det på att du inte har tagit beslutet. Min syster Tina hade inte heller tagit det beslutet. När hennes dotter Malin var sju år och hade börjat skolan hade de problem med att vakna eftersom hon var likadan som sin mamma. Jag var där en kväll och satt på Malins sängkant. Jag frågade henne om hon inte visste om att hon hade en klocka inne i huvudet. Om du bestämmer dig för att vakna klockan sex, då gör du det, sa jag. Små barn tror ju på vad man säger, så Malin tog beslutet. Sedan hjälpte hon sin mamma att vakna om morgnarna.

Det blir som vi tänker, vi blir vad vi tänker och vi har själv ett ansvar för vad vi tänker. Jag höll föredrag en gång för en grupp kvinnliga chefer. De hade varit ute och spelat golf tidigare på dagen. Ni vet ju själv, sa jag, att om ni står där på golfbanan och ska slå ett slag och det finns ett vattenhinder framför er, då tänker ni: Bara nu inte bollen kommer i vattnet, bara inte bollen kommer i vattnet. När ni sedan svingar klubban, hamnar bollen i vattnet, för det var den informationen som hjärnan fick, ”vattnet, vattnet”.

Jag fick ett vykort från ett par av dem några dagar senare. De skrev: ”Ja, du hade rätt. Vi tänkte hela vägen i bilen på väg till flygplatsen: Nu får vi inte missa avfarten till flyget, nu får vi inte missa avfarten till flyget”. Ja, de missade både den och flyget hem också.

Hjärnan bryr sig inte om ordet ”inte”, den ser bara bilden av vattnet. Jag kan bevisa det för dig. Försök nu att göra som jag säger. Tänk nu inte på en myra som har hög hatt! Tänk inte på en myra som har hög hatt! Tänk inte att den hatten är prickig!

Av samma anledning hjälper det inte särskilt mycket när vi säger till våra barn: Spill nu inte, eller när vi säger till andra personer: Rök inte så mycket, drick inte så mycket. Vi väcker bara deras tankar på det som vi inte vill att de ska göra.

 

Den eviga bantningen
När man bantar så tänker man: Nu får jag inte tänka på mat, inte tänka på mat och så blir man hungrig på en gång. Jag får speciellt inte tänka på choklad. Oh, vad gott det skulle vara. Därför äter man mer och går upp i vikt när man ska banta.

Jag har hört att man lär ut sådant som man själv behöver lära sig. Så jag lyssnar på mig själv medan jag håller föredrag och en gång tänkte jag: Varför gör jag inte så här själv? Jag ändrade mitt sätt att tänka och gick ner sju kg utan att anstränga mig. Man ska tänka på det man får tänka på istället. Så jag tänkte: ät mer, ät mer – fibrer, frukter och grönsaker. Lusten vaknar med det man tänker på.

När man är mätt ska man handla nyttigt. När man sedan blir hungrig så tänker man på vad man har i skafferiet och kylskåpet. Om där bara finns nyttig mat då blir man sugen på det.

Lusten vaknar inte av sig själv, lusten vaknar av tankarna. Tänk på en trasig klocka, någon får lust att laga den. Tänk på ett vacker tygstycke, sa jag en gång på ett föredrag och höll upp armarna som om jag höll upp tyget. Lite senare sa en kvinna i publiken: …då när du höll upp det blommiga tyget. Tänk att hon kunde se sitt tyg! Kanske fick hon lust att sy när hon såg det.

En föreläsare uppmanade sin publik att blunda och tänka att de var i en simhall. Tänk dig att du går bort till hopptornet. Tänk att du går upp en meter, två meter, tio meter, du går ut och tittar ner i bassängen och hoppar. Jag satt i publiken och blundande. Jag gick till hopptornet i min fantasi, jag gick upp en meter och två meter, men där stannade jag. Inte ens i min fantasi klarade jag att gå upp tio meter och kasta mig i vattnet. Då kan vem som helst förstå att jag aldrig någonsin kommer att göra det. Inte förrän jag möjligtvis kan se det i min fantasi kan jag lyckas. En förutsättning är att jag vill. Först måste jag vilja, sen måste jag välja att våga, sen måste jag kunna se mig själv göra det i fantasin.

När Ingmar Stenmark var nio år skrev han på en lapp i skolan: ”Jag ska bli världens bäste slalomåkare”.

Min väninna Britten är designer i Spanien, hon syr fantastiska kläder och jag har haft glädjen flera gånger att visa hennes kläder för små grupper av kvinnor. En gång sa jag till Britten att hon måste sy en fin dress till mig som jag skulle ha på mig när jag ska vara med på TV. ”Ska du vara med på TV”, frågade Britten imponerat. Ja, sa jag, men det är ingen som har frågat än.

Inom ett år efter detta var jag i TV iklädd den fina dress som Britten hade sytt. Detta var inget övernaturligt. Har man bestämt sig för ett mål, då är man fokuserad på det. När det då kommer en annons i en morgontidning med en efterlysning av kvinnor som vill vara med i TV-programmet ”Bara med Britt (Ekland)”, då visste jag ju redan att jag ville vara med. Jag tog naturligtvis telefonen direkt och ringde och var antagligen en av de första och visst fick jag vara med och berätta om mina fyra hjälpmål.

Har man lust att vara med på TV men inte tagit beslutet, ser kanske samma annons men lägger den åt sidan för att de ska titta lite mer på den så småningom och plötsligt är chansen borta.

Lättare att sluta röka
Jag började dumt nog att röka som vuxen. Vid min skilsmässa rökte jag nästan en hel ask cigaretter om dagen. Först försökte jag sluta genom att dra ner på min konsumtion. Tre cigaretter om dagen skulle nog minska begäret, tänkte jag. Men jag satt bara och tittade på klockan. Nu är det bara tre timmar tills jag får ta nästa cigarett, tänkte jag. Mina tankar handlade mest om cigaretter och då kan man naturligtvis inte sluta röka.

I den vevan köpte jag ett hus som jag som ensamstående mamma inte hade råd med om inte jag slutade röka. Det kostar ju en hel del pengar att röka. Nu hade jag inte något val. Jag var tvungen att sluta och då tänkte jag att det inte fanns några cigaretter som var till för mig och så slutade jag att tänka på cigaretter. Plötsligt var det inte alls svårt att sluta.

Jag var inte så beroende av nikotinet för jag hade inte rökt så länge. Men jag var mycket starkt beroende av vanan att föra cigaretten fram och tillbaka till munnen. Nu kommer jag inte längre ihåg känslan och förstår inte riktigt hur jag kunde tycka det var något att lägga tid på. 


Lusten vaknar av det man tänker på

När man bantar tänker man bara på det man inte får äta, blir sugen och hungrig. När jag själv skulle gå ner i vikt för några år sedan funderade jag över det, tänkte på ett annat sätt och gick ner sju kg. Jag tänkte: Ät mer. Ät mycket mer: Frukt, Fibrer och Grönsaker. Man ska handla hem när man är mätt och köper nyttiga saker, gärna GI-inspirerat. När det sedan blir dags att äta tänker man: Vad har jag hemma och tänker på de olika matvarorna? Ibland tänker jag på makrill i tomatsås och en riktigt grov smörgås. Då blir man sugen på det man tänker på och då går man självklart ner i vikt.

Lusten att lära kan komma av en fråga eller en berättelser som väcker lust att få veta mer. En trasig klocka kan ge någon lust att reparera den. En bit mjukt trä och en täljkniv ger någon lust att tälja. En dator ger någon lust att försöka. En bil lera ger någon lust att dreja. En ny bok får man lust att läsa i. Ett nytt vackert tygstycke ger någon lust att sy. En tom tavelduk ger någon lust att måla. En tom lägenhet ger någon lust att inreda. Ett problem ger någon lust att lösa det. Ett hus som är förfallet ger någon lust att repa­rera. En glad och trevlig människa får man lust att lära känna osv. Lusten bor i våra sinnen – synen, hörseln, smaken, lukten, känseln. Lusten är vår längtan efter upplevelser.

Vi var en gång ett gäng tjejer som gjorde ett silverhalsband till vår väninna Annika som fyllde sextio år. Alla fick vi varsin silverring av olika storlek och tjocklek som vi fick behandla på olika sätt. Silversmeden satte ihop alla ringarna och det blev ett fantastiskt vackert halsband. Vi var många som kände den gemensamma lusten. Vem har inte fått lust att dansa eller sjunga när man hör en fin melodi på radion.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att ha ett riktigt tjockt vitt papper framför mig och en mjuk blyertspenna i handen. Att jag själv fick bestämma vad jag skulle rita, att jag inom mig själv hittade en idé. Det var det som gav mig lust att rita. Jag kommer också ihåg oskrivna linjerade papper när vi skulle skriva uppsats i skolan. Det fanns flera förslag till ämne men alltid också ett fritt ämne och det valde jag alltid. Inom mig hittade jag vad jag hade lust att skriva. Jag fick också högsta betyg i teckning och bästa betyg i svenska.
Jag fick också bästa betyg i matematik, men när jag inom mig letar efter svaret på vad det kunde bero på så vet jag att det helt och hållet berodde på min lärare. Han var glad och tyckte om sina elever och han gav mig mycket uppskattning. Jag ville inte göra honom besviken. Frihet att själv få bestämma, uppskattning och glada människor som bryr sig om, håller lusten vid liv.

Det räcker inte med att tänka – man måste själv göra så det blir roligt

Jag började leta efter guldkorn när jag var sju år. Jag har nu också förstått att man inte behöver leta efter dem, man kan själv stoppa dit dem. Man kan sätta guldkant på hela tillvaron om man vill.

Jag hade en arbetskamrat och bästa väninna som hette Eva. Hon arbetade tillsammans med mig på kansliet. Hon hade väldigt lätt för att berömma andra. Du vet hur det är när någon säger till dig att du har en snygg klänning. Det är lätt att du svarar: Usch den trasan, den har jag ju haft i fem år. Det är speciellt svårt att ta emot beröm om man inte är van att få beröm. Det är inte så roligt att berömma människor som inte blir glada. Men man får inte ge sig. Alla kan lära sig att ta emot beröm. Jag förstod så småningom att jag kunde svara: ”Tack så mycket, vad roligt att höra” eller ”vad glad jag blir”. Jag upptäckte en annan sak också, att jag själv fick väldigt lätt för att berömma och se det som var värt beröm. När jag då sa till Eva: Såg du hur fin Susanne är i håret, då gick Eva genast och berättade för Susanne: ”Gullmay säger att du är så fin i håret”. Hon kunde inte hålla tyst i tio minuter om någon hade sagt något positivt om någon. Det tyckte jag var tänkvärt.

Jag hade en annan arbetskamrat som berättade för mig, att på ett ställe där han hade arbetat tidigare, hade männen en dag köpt röda rosor och lagt på alla damernas skrivbord. Det fanns damer där som hade blivit så glada att de hade gråtit. När jag fick höra det tänkte jag, om det är så lätt att göra människor glada, varför gör man inte det oftare? Så en dag lade jag äpplen i en skål i korridoren. Jag textade en skylt och på den skrev jag: Var så god och ta, men det kostar ett leende! Du kan inte ana så många leenden jag fick den dagen. Det kom in både kända och okända människor på mitt rum. Några log stort och sa: ”Passar detta?” Sedan tog de ett äpple och gick. Den som hade roligast var jag för jag fick se vartenda leende.

Detta var väldigt stimulerande, tyckte jag. När det snart därefter blev jul köpte jag pepparkakor och lade dem i en korg i korridoren utanför mitt rum. Jag textade en ny skylt och på den skrev jag: ”Var så god och ta men det kostar ett vänligt ord till någon”. Hela den dagen satt jag på mitt rum och hörde hur människor berömde varandras skjortor, kjolar och frisyrer och pepparkakorna tog fort slut.

En morgon när jag kom i korridoren stod det en skål med plommon där. Den hade inte jag ställt dit. En annan dag satt det en knippa teaterbiljetter på anslagstavlan och en skylt där det stod: ”Var så god och ta!” Det var fribiljetter. Det behöver inte kosta något för att människor ska bli glada. Alla biljetterna tog slut. En kall och blåsig januarimorgon när jag kom till mitt arbete fick jag se något helt fantastiskt i korridoren utanför mitt rum. Där stod ett stort blommande körsbärsträd. Nu kanske du tror att jag ljuger för det finns inga blommande körsbärsträd i januari, inte ens i Malmö. Men det var ett riktigt träd och det var stort. Blommorna var gjorda av silkespapper i rosa och ljusgrönt. Min arbetskamrat Mirja hade klätt hela trädet med blommor av silkespapper. Hon hade också textat en skylt. På den stod det: ”Våren är här!” Jag lovar att våren var där på min arbetsplats. Alla pratade om trädet.

Om man kommer på en rolig idé, tycker jag att man ska genomföra den. Det väcker andras tankar på roliga saker och får andra människor att också våga göra något med sina idéer. Plötsligt börjar det hända roliga saker runt omkring en, för det sprider sig!

Jag kände en person som inte var som Eva. Hon var precis tvärtom. Jag vet inte hur ofta vi råkade i luven på varandra. Det hände med många fler än med mig. Jag minns att jag tänkte att det är konstigt att hon inte förstår att hon själv sprider en dålig stämning runt om sig. Tillvaron runt om oss är ju en spegel av oss själva. Om de flesta blir glada när de ser mig har jag inga större problem. Om de i stället blir sura och går undan, om jag hela tiden hamnar i konflikter, då måste jag titta mig själv i spegeln och undra vad jag gör för fel. Det är inte säkert att jag är en elak person. Det kanske är så, att mitt sätt missuppfattas. Jag kan fråga någon nära vän vilka fel jag gör. Sedan kan jag ändra mitt sätt att vara. När man ändrar sig själv, ändrar sig omgivningen också, helt automatiskt.

Jag vet det av egen erfarenhet. Vi kände en kvinna som tittade på både mig och Eva med elaka ögon. Det var lätt att se att hon inte tyckte om oss. Vi visste inte vad vi hade gjort och vågade knappt komma i närheten av henne. Det är konstigt att man kan bli så rädd för ett par ögon. En dag pratade Eva och jag med varandra om det. Vi var överens om att vi inte ville att det skulle vara så och bestämde oss för att vi skulle ändra på det. Vi skulle börja säga hej till henne varje gång vi träffade henne. Det är tråkigt att det inte alltid är självklart att säga hej. Vi skulle också berömma henne när det fanns anledning. Jag lovar att det tog högst fjorton dagar, sedan hade hon ett par av de vackraste ögon som jag har sett. Hon hade långa böjda ögonfransar som jag aldrig sett tidigare.

Vi ändrade inte på henne. Vi ändrade bara på oss själva och då ändrade hon sig. Det hjälper inte att säga till negativa människor att de måste bli lite mer positiva. Man kan aldrig ändra andra. Men man kan alltid ändra sig själv. Det brukar medföra att andra också automatiskt ändrar sig.

Jag pratade en gång med en manlig personalkonsulent om mina tankar om detta. På arbetet har jag alltid förväntat mig att män skulle vara lite duktigare än jag själv behövde vara och att de skulle ta större ansvar än jag. Därför sa jag till honom att jag tyckte att han skulle skriva ett litet häfte som förklarade hur enkelt det är att påverka sin omgivning och sitt liv på ett bra sätt. När jag hade talat med honom en ganska lång stund, sa han till mig att han tyckte att jag skulle skriva en bok! Han hade en förväntan på mig att jag kunde! Om han tror att jag kan skriva en bok, då kan jag väl göra det där lilla häftet själv, tänkte jag. Dagen efter skrev jag min första lilla skrift: ”Det sprider sig”. Den kom till på en lunchrast på jobbet hösten 1983. Pekka var den förste som fick läsa den och han tyckte mycket om den. I februari 1984 kom den ut på mitt eget förlag och samma år fick jag ett brev från Olof Palme. Han tackade för skriften som han hade råkat få se på ett bord i riksdagshuset. Det finns en sida i skriften där det står: ”Hur ofta hör man på TV – idag samlades tusentals människor utanför riksdagshuset för att visa statsministern sin uppskattning?”

 

Leendets betydelse är stor, men ingen lösning på problem
Min väninna Gun tycker om mina skrifter och hon hade lagt ut en del av dem på sitt arbete till allmänhetens beskådande. En dag satt det en främmande herre och läste i ”Det sprider sig”. I den står det på en sida: Försök sprida positiva ringar, börja med ett leende. Bevis ett: Det kommer ett leende tillbaka.

Den främmande mannen tittade på henne och log. Då log hon naturligtvis tillbaka. Han skrek rakt ut: ”Det fungerar!” Så det är bevisat!

Några tidningar har skrivit om min verksamhet och använt just den delen av min första skrift. De som talar om positivt tänkande kan aldrig bli tagna på allvar om de menar att man ska blunda för problemen. För min del är positivt tänkande att våga se problemen, våga lyfta fram dem och våga göra något åt dem. Konstruktivt tänkande är kanske en bättre beskrivning. Leendet är bara en liten del, dock inte obetydlig, i ett positivt liv. Försök att säga hej till någon utan att le samtidigt. Du känner dig negativ och kanske elak och jag tror andra också kan uppleva dig på det sättet.

Du som arbetar med eller umgås med svårt sjuka människor kan sprida mycket glädje om du själv känner dig glad. Sjung när du arbetar, duka vackert och sätt på fin musik. Ge värme och mänsklig kontakt. Berätta om roliga händelser, ta med dig blommor från trädgården och våga skoja. Humorn gör livet lättare.

 

 Skriften 
”DET SPRIDER SIG”

Personalkonsulenten fick mig att tro att jag kunde skriva. Jag hade funderat så mycket på detta att när jag en lunch satte mig med papper och penna tog det bara en halvtimme så var skriften färdig.

 

Har du tänkt på att

DET SPRIDER SIG

och det finns bevis

 

Kasta en sten i vattnet…

…ringarna sprider sig

 

 

Berätta för någon vad hon/han
har för fel

snart har du fått höra om alla
dina egna fel och brister

 

 

Berätta hur fult vädret är
hur mycket bekymmer det finns i världen,
om dina sjukdomar
hur dyrt allting är
om hur tråkigt det är att jobba
och måtte det snart vara kväll, helg och semester

och snart får du höra hur negativt andra människor ser på tillvaron

alla runt om dig blir negativa…

och det sprider sig…

 

Hur kan det komma sig att alla nyheter är
dåliga nyheter, har du någonsin hört på TV ….

Idag firar hela svenska folket att vi har fred i
vårt land

Arbetsglädjen har ökat och företagsamheten
är större än någonsin

Idag samlades tusentals människor utanför riksdagshuset
för att visa statsministern sin uppskattning

 

 Hur ofta hör man någon säga…

 Jag måste säga att han är trevlig och ser dessutom trevlig ut

Ska jag vara ärlig så är hon fantastiskt duktig
och verkligen arbetsam

 Om man hör det är det i alla fall sällan i andra hand

 

 Har du tänkt på att…

den tiden som du bara låter gå
när du längtar efter något annat

den kastar du bort, du får den aldrig tillbaka

Bestäm dig för att all din tid ska vara meningsfull
för dig, antingen du bestämmer dig för att vila, läsa
eller göra något mera aktivt

Den som bara lever för kvällar, helger och semestern…,
lever ju bara sitt liv till 50 %

 Har du råd med det?

 Om inte jobbet är något man lever för…

       …då kan man se till att göra det så intressant
att det blir en del av det man lever för

 

 

 Vågar du berätta…

 att du ganska ofta

tycker att det är roligt att jobba?

 

 

 Experiment:

Försök sprida positiva ringar…

 Börja med ett leende

 Bevis 1

Det kommer ett leende tillbaka

 

 

 Säg till någon:

…så snabbt du arbetar

 Bevis 2

Nästa arbete blir ännu snabbare utfört

 

 Säg till någon:

…jag tycker om dig

 Bevis 3

Strax får du höra att du är omtyckt

 

Plocka rosor i din trädgård

och lägg en ros på varje arbetsplats

 Bevis 4

Det blir din trevligaste arbetsdag på länge

 

Bry dig om när du ser att människor har bekymmer

Bevis 5

Du kommer aldrig att vara ensam om dina egna bekymmer

och dessutom får du höra att det inte finns någon människa
som inte har bekymmer

 du är inte ensam

 
Berätta om alla gånger du har gjort
bort dig

 Bevis 6

Förutom att du och andra får många
glada skratt

så får du snart veta att andra också
gör bort sig stup i kvarten och inte är
så perfekta som de verkar

Att gå in för att leva positivt

gör omgivningen runt om en positiv

 och det blir lättare att leva

med problemen

 

Man kan välja att sjunka ner i
sina problem

 eller med hjälp av ett skratt

hålla sig uppe

                   

 

Det är ju egentligen så enkelt

 prova själv…

 …och det bästa är att det sprider sig

 …som ringar på vattnet

 

…och  du

om du känner att de

negativa ringarna finns

i närheten av dig

stoppa dem

och vänd på dem

kanske det till sist inte

finns utrymme för dem

               

 

2. Våga ta positiva utmaningar

gärna en liten utmaning varje dag – då blir livet spännande

Eftersom självförtroendet ökar när man använder sitt behov av spänning till positiv spänning har jag gjort en lång lista av utmaningar som jag tänker ta i mitt liv. Det är min personliga lista som jag delar med mig av. Kanske får du lust att pröva något av mina exempel, annars kan du säkert finna andra som passar dig bättre.


Våga synas och våga se andra människor
Det första som står på min lista gäller också för en liten planta, precis som för människor. Förr sa jag att man inte kan stå i skuggan och växa. Nu vet jag att vissa människoplantor trivs bäst i skuggan och andra vill stå i ljuset. Men man kan inte stå i kylan och växa. Vilket betyder att man inte kan växa tillsammans med människor som tittar på en med kyliga, kalla ögon, som inte ser en, som hånar och ironiserar och bara letar efter ens fel och brister. Man blir bara mindre och mindre.

Nej, man måste själv välja, att så mycket som möjligt vara tillsammans med människor som blir glada när man kommer, som tittar på en med varma ögon, som ser en, som letar efter de goda sidorna och som accepterar en precis som man är med alla sina fel och brister. I den jordmånen växer man bra.

Det första som står på min lista är att jag ska våga synas och jag ska våga se andra människor. Vet du vad jag gör när jag kommer in i en hiss. Jag står där och tittar på mina skor, på de andras skor, jag läser på skylten hur många kilon som hissen håller för och hur många personer man får vara i hissen och sen är jag glad när jag äntligen får komma ut. För jag har ännu inte börjat våga tala i hissar. Det är en utmaning som jag har kvar. När jag tycker att livet börjar bli tråkigt och enformigt, då ska jag börja tala i hissar, på bussar eller i väntrum.

För det är lika tyst i alla bussar som jag åker i. Men jag tycker om att titta på människor.

Jag tycker att det är så fantastiskt att vi alla ser olika ut. Jag sitter där och fantiserar och funderar över vart de är på väg och hur de lever. Plötsligt är det någon som tittar tillbaka på mig. Då tar jag snabbt bort blicken och tycker att det var pinsamt. Tänk om jag vågade hålla kvar blicken ibland och le lite, då kanske vi hade börjat våga tala med varandra.

 

Våga vara dig själv och våga vara ensam
När jag sitter där på bussen och tänker på att alla ser olika ut, är jag övertygad om att alla ser olika ut på insidan också. Men det vågar vi inte visa. Vi försöker vara så lika som möjligt. Vi följer samma etikettsregler, samma mode och vi ska helst ha samma åsikter och hudfärg för att acceptera varandra. En ung flicka sa en gång till mig: Jag föddes som ett original och då vill jag inte dö som en kopia. Därför står det på min lista att jag ska våga vara mig själv.

När jag har sagt det har jag ibland fått frågan: Hur ska man kunna vara sig själv om man inte vet vem man är? Ja, det gäller ju att försöka ta reda på det. Då står det på min lista att jag också måste våga vara ensam. Det är när man är ensam som man kan lyssna på sina egna tankar och känna sina egna känslor, sin intuition och bli medveten om mina värderingar, vad som är viktigt för mig. Det är det som är jaget, vår innersta kärna. Jag tror att de flesta har haft samma problem, som jag hade i tonåren, med att ta reda på vem man var. På den tiden stod det i tidningen ”Mitt livs novell”: Vilken typ är du? Är du den romantiska typen eller är du den tuffa typen? Var så god och kryssa i formuläret. Jag tittade mig själv i spegeln och undrade vilken typ jag var. Det var svårt att se. Jag tyckte jag hade råttfärgat hår, klippt i en mycket tråkig frisyr och jag såg inte särskilt romantisk ut.

Jag hade sett Brigitte Bardot på film. Hon var den mest romantiska jag kände till. Ibland ville jag vara som hon. Jag blekte mitt hår och tuperade det. Jag vek det lite på topparna och sedan fick jag röra mig försiktigt så håret inte ramlade ner. Brigitte hade en vacker plutande mun och det hade inte jag. Men om jag tog på flera lager av läppstift och lät det torka ovanpå ett lager av vit zinkpasta, då trodde jag att jag kanske såg ut lite som Brigitte Bardot. Jag har sett på foton från den tiden att jag var en mycket dålig kopia.

Här hade jag träffat min blivande man, blivit gravid och fött barn strax efter att jag fyllde arton år. Min idol var Marlon Brando i en film som hette ”Vild ungdom”. I den hade Marlon Brando skinnjacka och vegamössa. Han var tuff, tyst och oerhört snygg. Jag önskade mig en skinnjacka i present till en födelsedag men fick ingen och det var kanske tur. Jag sydde in mina jeans på morgonen och sprättade upp dem på kvällen, men jag kom aldrig underfund med vilken typ jag var.

Nu vet jag precis vilken typ jag är. Vissa dagar känner jag för att vara den romantiska typen. Då klär jag mig gärna i vit klänning med volanger och har blommor i håret. Det händer speciellt på midsommarafton. Jag brukar se många med blommor i håret då, så det verkar finnas fler än jag som känner för att vara romantiska just den dagen.

Andra dagar är jag den tuffa typen. Då klär jag mig i jeans. Jag kan torka av händerna på byxorna om jag är lite blöt om fingrarna. Jag kan sätta mig i gräset utan att vara rädd för att bli skrynklig. Det är bekvämt och praktiskt att vara den tuffa typen.

Ibland vill jag vara den damiga typen. Då klär jag mig i snäv kjol och tar på mig skor med höga klackar. Det är inte ofta jag är den damiga typen, det är nog femton år sedan jag var det. Det gör alldeles för ont i fötterna och man blir trött i benen tycker jag. Den gången när jag var på kongressen på China-teatern, var jag den damiga typen. Men det varade ju bara i tjugo minuter, sen åkte skorna av.

På fredagskvällarna är jag den typ som jag tycker bäst om att vara. Då säger till min man: Kan vi inte bara sitta framför teven och vara fula? Då badar vi, sveper in oss i var sin stor badrock och jag behöver inte ens kamma mig. Sen kan jag sitta där framför teven och titta på någon teve-serie där jag inte behöver tänka på vem som är vem. Jag vet vem de är, jag behöver inte anstränga hjärnan med det och det är heller ingen större förlust om jag missar något avsnitt. Att bara sitta där och hänga och slappna av tycker jag är ljuvligt ibland. Men om jag hade gjort det varenda kväll, då hade nog min man tröttnat på mig och jag hade nog tröttnat på mig själv också ganska fort.

Det kan väl inte vara så kul att vara gift med samma typ varenda dag? Tänk dig att inte veta vilken typ det är som är hemma när man kommer hem. Bara det inte är ett skådespel utan en äkta känsla man följer. Vilken överraskning han skulle få om den sensuella typen var hemma någon gång. Hon har kanske inte varit hemma på länge. Detta har ju också att göra med vad man tänker på. I många hem så är det bara en som har tid att tänka på sex. Hon som springer i ekorrhjulet har inte tid med det. Enligt många insändare i tidningar verkar det som om det är mannens sak att få henne att tända på honom. Hon förväntar sig också att det är hennes mans plikt att få henne att tänka på sex minst en halvtimme före. Ofta är hon sur på honom för att han inte lyckas. Råden i tidningarna ges bara till dem som har vari gifta länge. De som är nyförälskade behöver inga råd. De tänker på varandra hela tiden. Lusten infinner sig bara när man tänker på det som framkallar lusten.

Det är bara hon som kan ändra sig själv, släppa ansvar till familjen, styra sin tid och sina egna tankar och tänka mer på sin man och hur fin han är.

Om man och hustru inte hjälps åt med hem och barn får de inte tillräckligt med tid för att tänka på varandra. Risken finns att hon har mer tid att tänka på den man som hon träffar på sitt arbete. Lusten vaknar bara när man tänker på någon och så kommer kanske lusten på fel ställe.

Det är inte enkelt att vara sig själv. Det beror ju också på andra hur man är. Om jag träffar en kvinna som är ovanligt trevligt och dessutom ser hon trevlig ut. Då tänker jag kanske, så bra kan ju ingen vara, jag undrar vad hon har för fel egentligen. Jag ser lite misstänksam ut när jag tittar på henne och då tänker hon: Gullmay tycker inte om mig för hon ser så avvaktande ut när hon tittar på mig. Då kommer kanske hennes sämsta sidor fram. Jag vet ju också att om jag träffar en person som inte verkar vara särskilt trevlig så vet ju jag i alla fall, att alla människor har sina fina sidor. Jag säger: Hej, vad kul att träffa dig. Hon tänker: Gullmay tycker om mig för hon blir så glad när jag kommer. Och då har jag lockat fram hennes bästa sidor. Vissa människor lockar fram min sämsta sida och jag blir en riktig ragata. Andra människor lockar fram min bästa sida och jag trivs bäst med sådana människor. Jag väljer numera att så mycket som möjligt vara med dem, för jag trivs inte heller med min sämsta sida.

Att jag har rätt i detta vet du, om du någon gång har varit förälskad. Kommer du ihåg hur det var när någon enbart såg dina positiva sidor. Det kändes nästan som om du var vacker, intelligent och mycket speciell. Efter några år går samma personer därhemma i köket och ser bara varandras dåliga sidor. Då är det de sidorna som förstärks naturligtvis. Egentligen borde alla människor titta lite förälskat på varandra bara för att locka fram varandras bästa sidor. Men det vågar man inte göra, för tittar man förälskat på en man vars fru inte tittar förälskat på honom så kanske han blir förälskad och det var ju inte det som var meningen. Jag tror att det är mycket viktigt att vi tittar förälskat på den som vi lever med för annars kommer det kanske någon annan och gör det. För alla människor trivs bättre med dem som ser ens fina sidor.

Så titta förälskat och var den sensuella typen är mitt råd. Jag hade precis avslutat ett föredrag på en skola när rektorn kom fram och pratade med mig. Jag undrade hur han hade hittat mig som föreläsare. Då sa han med en glimt i ögat: ”Jo du, min fru lyssnade en gång på dig. Efter det fick jag ett himmelrike”.

Jag föredrar alltid att bilda mig en egen uppfattning om människor istället för att lyssna på andras negativa omdömen. Ibland blir jag förvånad över att de jag tycker mest om, ofta också är de, som det talas om på ett negativt sätt. I de fall, när det har varit så, har de omtalade ofta varit personligheter. Det har varit människor som vågar vara annorlunda och haft uppfattningar om det mesta, det tycker jag om. Sådana personer vågar riskera att inte bli omtyckta av alla. Ingen kan bli omtyckt av alla. Jag tycker att det är bättre att visa sitt jag och få några riktiga vänner.

Om någon berättar för dig om en otrevlig människa, glöm inte bort att det är denne personens sanning och värdering. Det kan ju vara den personen som själv har lockat fram den dåliga sidan. Tillsammans med dig skulle hon kanske ha känt sig omtyckt och alla hennes trevliga sidor skulle kanske ha kommit fram.

En gång skulle jag hålla föredrag om positivt tänkande på Malmö allmänna sjukhus. Jag hade en dålig dag men för att bli på gott humör hade jag satt på ett band med fin musik i min bandspelare i bilen. Jag hade satt upp ljudet högt och sjöng för full hals. När jag kom fram och skulle parkera bilen blev det just en plats ledig. Jag körde snabbt in bilen och steg sedan ur. Då möttes jag av en ilsken dam som skrek åt mig att jag hade tagit hennes plats. Hon hade tutat och tutat och jag hade inte brytt mig om det. Nej, jag hade inte hört det på grund av musiken. Jag försökte först att snällt förklara, men plötsligt stod jag där och skrek likadant. Mitt hjärta slog, pulsen kändes i hela kroppen och direkt efteråt skulle jag gå in och tala om positivt tänkande. Jag berättade för min publik vad som hade hänt och de skrattade och jag tror att de kände igen sig själva. Men man ska ha lite tur här i livet och det hade jag den gången. Den ilskna damen satt inte i publiken.

Man hamnar lätt i konflikter med människor om man talar om hur saker och ting bör och skall vara. Det väcker liv i vårt inre trotsiga barn. När någon säger: Du måste komma i tid, här får du inte parkera, du dricker för mycket, du bör verkligen inte klä dig på det sättet eller nu ska alla sjunga, då vill du gärna trotsa. Den andra tycker kanske bara att hon är snäll och omtänksam. Konstigt att alla blir arga, jag vill ju bara deras bästa.

Att vara sig själv är inte så enkelt alla gånger. Vi är inte alltid på gott humör, men det är ju också en bit av oss. Vissa dagar känner vi oss nere och är besvärliga. Jag brukar tänka att det bästa med de dagarna är att det är då det vänder, det blir säkert bättre i morgon och det brukar det bli.

Vi kvinnor är nere i humöret ganska regelbundet. En gång i månaden smittar vi vår omgivning med vårt dåliga humör. Vi har ett sämre självförtroende de dagar vi har menstruation, vi känner oss uppsvällda, tjocka, fula och finniga. Vi ser bättre de dagarna. Vi ser att det finns dammtussar överallt, att sängarna inte är bäddade och att fönstren inte är putsade. Vi hör bättre och minns bättre också. Undrar vad han menade med det han sa, den gången för två år sedan?

För att känna oss lite bättre och ordentligare så tar vi fram dammsugaren. När mina barn var i tonåren, var det de dagarna som jag uppfostrade dem, med dammsugaren i handen. Jag skrek åt dem hur dåliga de var på att städa och hur skulle de klara sig i livet om de inte ens kunde städa? Däremellan, i en hel månad, skämde jag bort dem genom att låta dem slippa. Inte skulle de behöva städa, de hade ju läxor och annat. Det blir ju som man tänker och jag fick dem inte att tycka det var roligt att städa så länge de bodde med mig.

Våga berömma och våga ta emot beröm
Tänk vad det kan betyda att man får beröm. När den där personalkonsulenten sa till mig att jag kunde skriva en bok, då tog jag det som beröm. Hans ord ändrade hela mitt liv. När jag hade skrivit min första lilla skrift, visade jag det för min före detta chef på länsstyrelsen i Malmö Lennart Linder-Aronson. Han var då länsråd. Jag frågade honom vad han tyckte. Han tyckte att den var fin. En sådan borde ligga på vartenda bord på hela länsstyrelsen, sa han. Han blev min första kund. Det fanns inte pengar till att ge en till alla men han beställde etthundrafemtio stycken. Då hade jag råd att trycka upp dubbelt så många. Jag tänkte att det nog fanns fler än vi på mitt arbete som behövde komma ihåg att vara positiva. Jag skickade ut de andra etthundrafemtio skrifterna gratis till lika många företag. Min andra kund köpte tretusentrehundra stycken. Det var lantmäteriet. De köpte till alla anställda i hela Sverige. Idag är den skriften uppe i etthundraåttiofemtusen exemplar och fortsätter att sprida sig. Den har fått sjutton efterföljare hittills.

På utbildningar har jag ibland som grupparbete gett deltagarna i uppgift att skriva tre positiva omdömen om alla sina arbetskamrater. Sedan har de fått läsa upp dem i gruppen och deltagarna har fått sina med sig hem att titta på när de behövde påfyllnad. Det hände fantastiska saker i många grupper och många glada tårar fälldes.
Beröm i rätt ögonblick kan förändra mycket. Rätt ord i rätt ögonblick till rätt person kan förändra en människas liv totalt. Fel ord kan också göra det, på ett tragiskt sätt. Vi kommer säkert att säga fel ord till många människor av misstag, men vi kan i alla fall försöka låta bli att göra det med avsikt.

Våga ge och ta emot kritik
Att våga ge och ta emot kritik är svårt. Om kritiken ges på ett hårt och otrevligt sätt känns det som om den som kritiserar tycker illa om oss. Därför är det viktigt att den som ger kritik också visar att hon bryr sig om. Att få kritik för något man har gjort betyder ju inte att den som kritiserar inte tycker om en. Det är oftast tvärtom. Det är när vi bryr oss om som det är så viktigt att ge konstruktiv kritik. Kritiken ger oss möjlighet att se på oss själva från ett annat håll, få perspektiv och få en vilja till förändring.

Jag tycker inte det är så svårt om den ges av någon som också brukar vara positiv. Vi är så känsliga för både positiv och negativ kritik att den inte behöver vara så starkt uttryckt för att vi ska ta den till oss. Det var inte modernt med beröm när jag var liten. Jag fick ändå beröm, jag kunde se i min mors ögon när hon tyckte att jag hade varit duktig.

Våga vara positiv till förändringar
Jag har bestämt mig för att jag ska vara positiv till förändringar. Det är ju lika bra att acceptera dem för hela livet är förändring. Livet kommer aldrig att vara som det är just nu i denna stund. Många människor sitter där som i ett tåg, i sin resa genom livet. De sitter i samma kupé hela livet och tittar ut genom fönstret och undrar om det inte ska hända något roligt snart. ”Det händer aldrig något roligt i mitt liv”, tänder de. De tycker sig se en vit prins då och då, men han kommer aldrig upp på tåget.

Om man vill uppleva något i sitt liv, då måste man vara aktiv själv. Stiga av tåget vid en station som man själv har valt och träffa människor som man själv har valt att träffa. Om de inte är trevliga stiger jag på tåget igen och går av vid en helt annan station. Men jag hinner inte stiga av vid alla stationer. Jag hinner inte träffa alla människor. Tåget går framåt hela tiden. En vacker dag är jag framme. Då är det försent att förändra min resa.

Många människor sitter i samma kupé hela livet och bråkar med samma människa hela tiden. De har inte blivit medvetna om att de kan byta stämning i kupén eller byta kupé. ”Man vet vad man har men inte vad man får”, tänker de. Ibland händer det att de blir avkastade från tåget. Och visst är det en kris att bli avkastad, att råka ut för en skilsmässa eller att bli avskedad. Kriser behandlas längre fram i boken. Visst är det en kris men jag vet att det finns många som har fått ett mycket bättre liv och de kan vara glada att det var någon annan som såg till så de kom av tåget för de hade aldrig vågat stiga av själva.

Våga tala sanning, uttrycka dina åsikter
Det finns många positiva utmaningar man kan ta i sitt liv. En av dem kan vara att våga tala sanning, våga uttrycka sin åsikt. Jag har inte ovanligt svårt för att tala sanning. Men jag har förstått att det inte finns en enda sanning. Det finns lika många versioner av sanningar och åsikter, som det finns människor på jorden.

En mycket gammal historia illustrerar detta på ett bra sätt: Fyra blinda skulle beskriva en elefant. Den ene kände på snabeln och sa att den liknar en orm. Den andre kände på ett av benen och sa att den liknar ett träd. Den tredje kände på ryggen och sa att den liknar ett skrovligt berg. Den fjärde kände på den ena beten och sa att den liknar ett blankpolerat handtag.

Om de fyra skulle beskriva för dig hur en elefant ser ut, och du aldrig hade sett en sådan tidigare, hade du kanske sagt att det är minst tre som ljuger för de säger ju inte samma sak. Men de berättar alla sin version, sin åsikt. Om de hade lyssnat på varandras sanningar skulle de nästan kunnat se hela elefanten. Men hela sanningen får vi ändå inte veta. Det är inte ens lönt att försöka. Om du lyssnar på andra människor kommer du att kunna se en större del av sanningen. Kanske de vill lyssna på din bit också och då blir de också klokare.

Om vi frågar två personer som har skilt sig hur deras liv tillsammans har varit, då får vi oftast höra två olika historier. Men de kan vara lika sanna. De är bara sedda från två olika håll. Om de hade lyssnat på varandras sanningar från början hade det kanske aldrig blivit ett dåligt förhållande.

Min hobby är att samla pusselbitar av ”sanningen”. Det tror jag att alla gör mer eller mindre medvetet och jag tror att alla sitter inne med en pusselbit som någon annan behöver. En del kanske samlar sina pusselbitar mest där uppe i det helt ljusblå, en annan kanske samlar sina pusselbitar där nere i det brungröna, det som är stabilt att stå på och vetenskapligt beprövat. Men om de båda lyssnade på varandra skulle de kanske hitta pusselbitar som fick mönstret att förenas och pusslet att växa.

Våga lyssna på politikernas olika sanningar
Har du märkt att det alltid blir som de som vågar tala tycker? Det blir aldrig som de som inte vågar tala tycker. Det är ju ingen som vet vad de har för åsikter. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter hemma vid köksbordet och slår näven i bordet och klagar på regeringen. Det kommer aldrig att bli som jag säger, för det är ingen i regeringen som hör det.

Vi behöver verkligen engagerade politiker och våra olika politiska partier för att männi­skors olika sanningar och värderingar skall komma fram och belysas. Partierna ser sanningen från olika håll och det är oerhört viktigt. Ett parti ser sanningen mer till exempel ur arbetarnas synvinkel, ett annat ur företagarnas. När många ser samma sanningar är dessa kan­ske lite mer sanna än andra. Några försöker visa sanningen om miljön och alla sanningar måste bli lyssnade på och förstådda innan viktiga beslut kan tas. Efter att ha lyssnat på flera politiska debatter, tycker jag att det verkar som om de olika politiska partierna försöker bevisa att just de sitter inne med hela sanningen.

I varje företag är det viktigt att alla känner till vilka mål som företaget har och att alla drar åt samma håll. Alla är överens om att det är då vi kan nå målen. Fackets viktiga funktion är att se och föra fram de anställdas åsikter. En del av de viktigaste målen, till exempel lönsamhet som medför anställningstrygg­het, är gemensamma för både företagsledning och de anställda.
Jag ser Sverige som ett företag och en del av målen för Sverige är gemensamma för oss alla. När politikerna kan se och enas om dem, och inte bara fungera som makter som är mot varandra, kommer viljan och kraften att nå de viktigaste målen att bli oerhört stark. Det finns beslut som borde ha tagits för länge sedan. Jag tänker på miljöförstöringen, det största hot som finns mot mänsklig­heten. Det måste tas obekväma beslut. Vilken regering är beredd att ta beslut som gör att de förlorar röster? Föräldrar kan inte bli bortröstade. Därför kan föräldrar ta kärleksfulla och nöd­vändiga, men för barnen ibland otrevliga beslut.

Julafton 1991 skickade jag upp var sitt exemplar av skriften till alla riksdagsmän och var sin penna med trycket: ”Tack för din fina insats!” Jag fick många julkort som tack och tror att det är sällan de får läsa något bra om sig själva. Med den negativa kritik som de får skulle jag för min del ha tappat gnistan för länge sedan. Jag tror att det är kritiken som gör att det inte finns så många som orkar eller vill engagera sig politiskt. Politiker är, precis som vi andra, också beroende av beröm och stöd för att helhjärtat kunna göra bra insatser. De bidrar själva till den negativa kritiken genom att ständigt bråka med varandra i TV istället för att ha konstruktiva diskussioner. Jag tycker för min del också att det är viktigt att vi hittar övergripande gemensamma mål och satsar skattepengarna på förebyggande åtgärder, kanske särskilt när det gäller barn och våld.


Våga Tala

Ett av mina större mål i livet är att jag ska våga tala och att jag ska våga säga mina sanningar. Jag ska våga tala i alla möjliga olika sammanhang, i hissar och på bussar, framför publik och när jag sitter i publiken. Det är lättare för mig idag att stå framför en publik och hålla föredrag. Den situationen är jag van vid och det förväntas av mig att jag ska tala. Det är värre när jag sitter i publiken. Ingen förväntar sig att jag ska säga något och då är det mycket svårare. Jag var en mycket blyg sjuttonåring. Jag sa inte någonting på kafferasterna på jobbet under ett helt års praktik. Jag rodnade om jag fick någon fråga. Har man börjat med att vara tyst blir det inte lätt att säga något efter tre månader. Då skulle ju alla ha sett förvånade ut och tänkt: Pratade hon? Hon har ju aldrig sagt något. Jag vågade inte bryta min tystnad, därför förblev jag tyst väldigt länge.

Det är samma sak om man kommer till en fest. Är man tyst de första timmarna är det svårt att säga något sedan. Om man då säger något, tittar alla och tänker: Är hon här, hon har ju inte sagt något på hela kvällen. Det händer att någon förblir ”den tyste” i sitt nära umgänge eller på sin arbetsplats. Då kan det vara en fördel att försöka lära känna nya människor och, om man byter arbetsplats, se till att våga tala redan från början.

De flesta av oss vågade när vi var riktigt små. I skolan hände flera saker som gjorde det svårare. Jag minns hur rädd jag var långt innan jag skulle hålla ett föredrag. Vi fick inte vanan naturligt från början. Man skulle stå upp inför hela klassen, alla tyckte att det var lika hemskt. Jag minns att jag var förtjust i en pojke i klassen och då blev det extra pinsamt. När jag hade varit karttekniker i lantmäteriet i några år fick jag min administrativa tjänst. Jag satt tyst på våra arbetsplats­träffar med fyrtio personer. Den ägde rum varje månad. Alla var tysta utom chefen och några manliga tjänstemän. Jag tror inte det är ovanligt att det är så. En gång sa min dåvarande chef överlantmätare Lennart Linder-Aronson till mig att jag skulle informera om ekonomin inför hela mötet.

Aldrig i livet, sa jag, det vågar inte jag. Jag dör hellre. Jag hjälper dig, sa han. Efter en hel del övertalning så var vi överens om att han skulle hjälpa mig. Vi skulle tala växelvis. Visst var jag rädd den gången, men sedan hade jag brutit min tystnad. Efter det förväntades det att jag skulle tala och då var det inte svårt längre.

Det är med positiv spänning precis som med negativ spänning. Behovet ökar hela tiden. Har man valt den negativa spänningen att dricka för mycket, måste man dricka mer och mer om man ska känna av det. Med positiv spänning vill man hela tiden ta större och större utmaningar. Det är därför man utvecklas från att ha varit den allra blygaste tonåringen till att bli den som älskar att stå på scen inför så stor publik som möjligt. Det är därför man blir föreläsare, chef, Lill Lindfors, Sean Connery eller….. Hitler.

Man är ju inte en god människa bara för att man pratar. Men det är de som pratar som styr världen. Vi andra blir rädda och låter dem styra och är kanske inte riktigt klara över vilka värderingar vi har och om vi delar värderingarna med de som vi har valt till ledare.

Träna tala i små, små steg
Det första man ska tänka på när man ska börja våga tala är att man måste säga något så tidigt som möjligt när man träffar nya människor. Om du kom­mer på en fest eller på ett sammanträde ska du säga något genast. Då blir det lättare att fortsätta tala sedan. Jag hörde en man på TV berätta om sitt spännande liv. Han reste runt i hela världen. Han sa att han hade bestämt sig för att säga något till den första personen han träffade på alla platser. Vill vi uppleva något särskilt medan vi lever är det bra att göra en plan för det.

Jag tycker att alla har ett ansvar för att hjälpa ”de tysta” ur sin tystnad. Du kan hjälpa dem genom att se dem och ”ge dem ordet” så tidigt som möjligt. Det är svårare att själv ”ta ordet” när man har varit tyst länge.

Träna dig att tala inför en liten eller stor grupp
De flesta människor tycker att det är nervöst att tala inför större grupper. Det är en vanesak och man kan träna på många sätt. Vid frukosten hemma kan du ta din kopp, resa dig upp och hålla ett litet tal till din man eller fru. Berätta för honom att du bara tränar, att du ville se hur det såg ut när någon sitter ner och du står upp. Du kan bjuda hem några vänner för att träna. Ni reser er upp när ni ska tala. Ni kan utöka skaran efterhand som ni vågar. Så småningom vågar du göra det på stora fester. Tag ditt vinglas, res dig upp och berätta att maten var god. Sedan vet du hur det ser ut när många människor sitter ner och lyssnar medan du står upp. Det är ingen som vet att du tränar. Varje gång är ett träningstillfälle och så småningom blir det en vana för dig.

När det blir dags för ditt första framträdande inför publik måste du vara väl förberedd både praktiskt och mentalt. Träna dig i fantasin, på kvällen innan du somnar, att se dig själv göra bra framträdanden. Hör applåderna. Så småningom blir du ”van”, det kan kännas som om du redan har gjort det och det gick bra varenda gång.

Våga vara personlig
Det hjälper att våga vara sig själv när man står framme på scenen. Det är intressantare att lyssna om föredragshållaren bjuder på en del av sig själv. Det blir inte bra om man försöker vara en kopia av någon annan som man har sett och hört. Speciellt inte om man är kvinna och försöker vara likadan på scenen som han som hade slips och kostym och var framme strax före. Det går aldrig bra. När man är sig själv behöver man inte lägga energi på att försöka vara på något speciellt sätt. Då är man avslappnad. När man är avslappnad händer det otroliga med hjärnan, ”den öppnar sig”, och då kommer man ihåg vad man ska säga.
   Man får så roligt som man själv gör det till. Alla har väl varit på tråkiga fester. Jag tror att vi är överens om att det oftast är vårt eget fel. Vi bjuder inte till själva. Blyghet smittar. De fester och sammankomster som jag uppskattar mest idag är när värden eller värdinnan ber var och en att presentera sig själv närmare. Glöm inte de amorösa bitarna, sa min väninna Britten en gång. Jag satt med sju damer och alla berättade om sina liv. Vi skrat­tade mycket, det lovar jag. När människor vågar visa vem de är och bjuder på sig själv upplevs de som personligheter. Jag tycker att den person som bryr sig om och som lyssnar är en charmerande person. Det är lätt att tycka om människor som accepterar fel och brister och trots dessa visar att de tycker om en. Det är dem jag vill ägna min tid åt. Jag försöker vara på det sättet mot andra men jag tror inte att alla vill eller vågar ha en sådan kontakt. Jag träffar ibland människor, ute på företag och förvaltningar som har mycket värme i sina ögon. Då känner jag mig hemma med det samma. Det känns som om vi känner varandra väl och då är det lätt att vara sig själv.

Det finaste talet jag hört
Det finns ett tal jag aldrig glömmer och jag tror inte att någon som var på samma fest glömmer det heller. Det var en man som fyllde femtio och det var en stor fest på över hundra personer. Hans artonåriga dotter reste sig upp och sa: Jag vill bara tala om att jag älskar dig pappa. Tänk att kunna ge en sådan gåva till någon. Hennes tal kom ända inifrån hjärteroten och det gick rakt in i hjärtat på alla som lyssnade och pappan grät. Det gjorde jag också.

Måttlig nervositet syns inte
En viktig sak jag har lärt mig kom av erfarenheten av att bli inspelad på video. Detta hände på en kurs i framställningsteknik. Jag var verkligen rädd den gången. Jag var den som skulle tala sist. Tjugo andra kvinnor hade talat före mig. Alla verkade vara vana och duktiga och jag förstod inte varför de egentligen gick på den kursen. Mitt hjärta slog snabbt, munnen darrade okontrollerat, hela jag skakade kändes det som. Jag minns att jag berättade för psykologen som var med att jag var väldigt rädd, men att jag inte brydde mig om det, för jag ville så gärna lära mig att tala.

Jag höll mitt föredrag, som också den gången handlade om hur svårt det är att tala och vad man kan göra åt det! Dagen efter skulle vi titta på resultatet. Jag skulle sitta där tillsammans med alla dessa duktiga kvinnor och se på TV det darrande asplövet som var jag. Det var ingen rolig tanke. Jag var lika rädd och nervös som dagen innan.

Jag fick en glad överraskning. Jag såg lika lugn ut som alla de andra kvinnorna hade gjort. Det syntes inte på mig heller att jag var nervös. Det såg ut som om jag var en van TV-hallåa. Det är det som har hjälpt mig allra mest. Jag vet att ingen kan se om jag är nervös. Det är just det man är mest rädd för. När man vet att det inte syns har man ingen anledning att vara nervös längre. Det tänkte jag på de första gångerna jag höll föredrag. Det blir som man tänker. Jag blev inte nervös. Hade jag tänkt på hur nervös jag var och hur otäckt det var att publiken skulle se det, då skulle nervositeten öka och man vet aldrig vad det skulle ha kunnat sluta med. Det finns de skådespelare som säger att man ska vara nervös, för annars blir det inte bra. Jag tycker inte som de. Jag tycker inte att det är fel eller farligt att vara lite nervös. Det kan till och med ibland göra framträdandet bättre. Men det är inte nödvändigt. Det viktigaste är att man själv tycker att det man ska säga är viktigt, att man själv är engagerad. Annars kan man inte begära att någon annan ska bli det. Jag har ingen rätt att ta upp viktig tid för andra människor om jag inte gör mitt allra bästa. Detta tycker jag är oerhört viktigt att tänka på för alla lärare i skolan. Där är det viktigt att de engagerar, så att pro­cessen att vilja veta mera startar. När de lyckats väcka ett intresse hos eleven, går inlärningen nästan av sig själv.

Man kan inte begära att alla ska vara lika engagerade som man själv är i det man säger. Men om inte man själv är engagerad, då ska man inte tro att någon annan kommer att lyssna.

Lär dig inte talet utantill, använd korta anteckningar, träna mycket
Det går aldrig att lära sig anförandet utantill. När man reser sig upp och ska börja prata börjar man kanske fundera över vad det stod på papperet. Ju mer man tänker efter, desto mindre kommer man ihåg och så blir man tvungen att läsa upp sitt tal.

Det är viktigt att träna mycket, till exempel med stödord. Själv använder jag mindmap, minneskarta, en bild över de viktiga delarna i föredraget. Min bild är ett träd. De olika avsnitten i föredraget är grenarna. Det som hör ihop med grenen är kvistarna. Jag kan bli avbruten mitt i ett föredrag men jag vet vilken gren jag håller på med så det gör inget. Jag kan hålla ett kortare föredrag genom att välja en av grenarna med tillhörande kvistar eller genom att berätta om alla grenarna men inte om kvistarna.

Bilden hjälper mig att komma ihåg strukturen. Det blir bäst om orden kommer spontant. Det finns de som skriver ner allt vad de vill ha sagt. Ibland har de fått med ett ord som de inte riktigt är vana vid att säga eller en speciell formulering. Jag måste komma ihåg det exakt så här, tänker de. De anstränger sig, blir nervösa för att inte lyckas och minns ingenting

Stå framme och vänj dig
Om du är nervös, besök gärna lokalen i förväg, ställ dig på scenen och föreställ dig att salen är full med folk som applåderar. När tiden är inne, stå gärna framme vid scenen innan du går upp och vänj dig vid hur det ser ut att ha en publik. Tänk på att det är bara helt vanliga människor. Titta på en och en, då känner du att du talar till en person i taget.

Våga rodna
Jag har haft flera kurser i konsten att börja våga tala. Många har berättat för mig att det värsta är att de rodnar. Det har också varit mitt eget största hinder. Redan i skolan var det därför jag tyckte det var svårt att tala. Det var pinsamt att rodna. En del har den dåliga smaken att reta andra för att de rodnar och då blir det naturligtvis mycket värre. Det blir som man tänker. Om jag är rädd för att rodna kommer tanken att göra att jag rodnar direkt. Inte förrän jag kunde acceptera att jag rodnade och därför inte brydde mig lika mycket om det gick det nästan över. Det kan fortfarande hända, om jag råkar tänka på det.

Vänta tills publiken tystnar
Det är lätt hänt att man försöker överrösta publiken i början av talet bara för att man är nervös för att stå tyst framme på scenen. Men då hörs man naturligtvis inte och det blir aldrig lyckat. Jag tycker att det är viktigt att våga vara tyst. Av erfarenhet vet jag att publiken tystnar när de är klara om du visar att du är redo att prata.

Använd kroppsspråket
Låt gärna händerna hänga utefter sidorna. Det viktiga är att du själv blir engagerad i vad du pratar om och då börjar händerna röra sig helt naturligt, alldeles av sig själv. Lyssna på vad du själv säger eller sjunger, då syns det i ditt ansikte och i dina ögon att du är engagerad och det berör din publik. När du talar till publiken, känn att det är de som är viktigast, att de ska få höra vad du vill säga. Då kommer ditt tal inifrån och är äkta. Om du tänker på hur du tar dig ut, på vad de ska tycka om dig, att du ska uttrycka dig perfekt, då är det du som är den viktigaste för dig och ditt tal kommer inte att beröra din publik.

Talaren är beroende av publiken
Man måste lita till ordvalet som kommer just för stunden. Det har mycket att göra med publiken. Precis som i alla andra relationer är det motparten som gör hälften av ett bra förhållan­de, ett bra föredrag. Om de flesta i publiken ser intresserade ut, nickar och skrattar, ger det energi och stimulans till föredrags­hållaren. Jag har haft publik som har gapskrattat och då är det som kol på en glöd. Det är det bästa jag vet. Det har också hänt att jag har sett någon i publiken gråta under mitt föredrag. Jag talar ju om livet och det är många olika tankar som väcks. En gång kom en kvinna fram till mig och berättade att hon hade gråtit hela tiden. Nu ska jag gå hem och gråta hela lunchen också, sa hon. Tack ska du ha, sa hon och gav mig en kram. Kramar har jag fått av många och många har kommit fram till mig efteråt och berättat om sina svåra stunder i livet. Det är denna respons som ger mig kraft och motivation att fortsätta.

Våga påverka
Har du märkt att det alltid blir som de som vågar tala tycker. Det blir aldrig som de tysta tycker. Det är inte så konstigt. Det är ju ingen som vet vad de har för åsikter. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter hemma vid köksbordet och slår näven i bordet och klagar på regeringen. Det kommer aldrig att bli som jag säger, för det är ingen i regeringen som hör det.
Det har alltid förväntats av män att de ska våga tala. De ska hålla tacktal vid middagar och hålla anföranden på sina arbeten. Därför är det en aning lättare för dem. En del män är naturligtvis rädda för att få värdinnan till bordet. En del av dem tappar aptiten och kan inte njuta av middagen. Det blir ibland några glas för mycket för att döva nerverna.

Eftersom män alltid har förväntats våga tala är det oftast de som blir chefer, fackföreningsord-föranden och politiker. Därför blir det som männen tycker att det ska vara på arbetet, i facket och i samhället. Tycker du att vi ska vara nöjda med hur allting är? Har de gjort det bra? Jag tror inte att du är nöjd, men jag tycker inte att det är männens fel. De har gjort så gott de har kunnat efter sin manliga sanning. Det fattas en stor bit. En stor bit av den kvinnliga sanningen fattas. Jag tycker att det också är kvin­nornas plikt att träna sig att tala och att framföra den.

Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad. / Martin Luther King

Kurser i konsten att VÅGA TALA
Jag gillar att hjälpa människor att börja våga tala och det har jag gjort på en del kurser. Det har inte tagit mer än mellan en och tre timmar så har så gott som alla vågat ställa sig ensam framför gruppen och hållit ett litet tal. Hemligheten är att det måste ske med oerhört små steg och talet måste handla om något personligt, något man minns. Det första steget har varit att jag har bett en deltagare resa sig upp och titta på gruppen. Hur känns det, frågar jag. Jättejobbigt, har svaret ofta varit. Då har jag låtit deltagaren stå där ett tag medan jag har pratat med resten av gruppen om hur vi upplevde att hålla föredrag i skolan, om hur lätt jag hade det för att rodna eller något annat som hört till saken. När jag sedan frågat deltagaren igen om hur det känns då har det alltid känts bra. De har vant sig under tiden de inte fick någon uppmärksamhet. Jag går laget runt och nu har alla deltagare tagit det första och svåraste steget.

Jag minns en kurs där nästa steg var att de fick små gula lappar för att skriva upp alla problem de hade på jobbet. Sedan satte vi upp de gula lapparna i tre grupper på tavlan. Den ena gruppen var egna personliga problem. De får var och en lösa själv, tillsammans med någon kompis eller en psykolog, sa jag. En annan grupp handlade om problem med för små löner, för lite resurser till verksamheten osv. Detta får ni ta med facket eller så får ni engagera er i politiken, sa jag. Den tredje gruppen var problem som berörde själva verksamheten. De kan vi försöka lösa här, sa jag. Jag delade in dem i grupper och de fick var sin lapp med sig för att diskutera problemet. Ingen får vara tyst, sa jag, ge ordet till alla. Frågan de fick berörde alla och engagerade alla. När grupperna kom tillbaka fick hela gruppen stå framför de andra och berätta vad de hade pratat om och kommit fram till. Frågan engagerade alla de andra också, de fick mycket synpunkter och jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu skulle deras chefer varit här.
Nästa steg var att de fick gå fram en och en framför gruppen. Där fick de som enda uppgift att ta emot applåder.

Sista steget var att fundera över ett barndomsminne som hade berört dem på något sätt. De som ville fick ställa sig framför gruppen och berätta och jag lovar att de talen var gripande.

Våga sjunga även om du inte kan så bra
När jag var sex år trodde jag att jag kunde sjunga. Jag hade som liten femåring uppträtt för föräldrar i husets fritidslokal och till och med på scen en gång. Visserligen fick de släcka ljust i hela lokalen innan jag vågade sjunga julsången om tomtenissarna. När jag började skolan insåg jag att jag inte kunde sjunga, jag fick ju inte vara med i sångkören i skolan. Då slutade jag nästan att sjunga. Jag gifte mig strax efter skolan och jag sjöng inte någon gång så att min första man hörde det under de tretton år vi var gifta. Jag sjöng däremot varje gång jag satt i min bil och jag sjöng mycket med mina barn. När jag gifte om mig bestämde jag mig för att så tråkigt ska jag inte ha det i resten av mitt liv. Pekka och jag tränade på en snapsvisa och sedan var jag över det hindret. Nu kan jag sjunga inför publik igen, men inte utan orkester. Jag tänker så här, Lill Lindfors har orkester och hon sjunger bättre än jag. Varför ska jag sjunga utan orkester, det låter ju inte bra. Jag har bara sjungit en gång med orkester men för mig duger det bra med karaoke. Då har man en helt egen orkester.

En sommar när vi var i Spanien på semester hamnade vi på en bar där de hade karaoke. Barne var full med folk men jag blev ändå sugen på att sjunga ”Sound of Music”. Jag hade aldrig sjungit den förut så det blev naturligtvis fiasko. När jag kom hem igen till Sverige så tränade jag med hjälp av en video på denna film. Jag sjöng sången säkert flera hundra gånger sen tyckte jag att jag kunde den ganska bra. Vi åkte ner till Spanien sommaren efter. Då tog vi oss till samma bar nästan direkt för jag hade lust att se om det skulle fungera. Den kvällen stampade publiken i golvet och applåderade vilt och jag fick en gratis drink i baren bara för att det hade blivit så bra.

Våga misslyckas
Hur ska det bli bra om man inte tränar? Hur ska man våga träna om inte man vågar misslyckas? Därför är det allra viktigaste för mig att jag ska våga misslyckas. För om man inte vågar det, kommer man heller aldrig att lyckas. De flesta har inte kunnat från början. Om inte de var ett underbarn i alla fall. De personer vi ser på film, TV, teater och hör på radion eller på föreläsningar har haft ett intresse som de sedan har tränat, misslyckats, tränat och tränat om igen.

Min sång till Pekkas 50-årsdag
Jag har numra utmanat mig många gånger när det gäller sång. När Pekka fyllde femtio år hade vi en stor bjudning och hade hyrt in en orkester. Jag hade diktat en sång som jag sjöng för honom inför över hundra gäster. För att inte bli rörd tänkte jag på något helt annat medan jag sjöng, se feg tillät jag mig vara. Efteråt har jag fått tips av min väninna Marita att om manär rädd för att börja gråta så ska man träna, träna och gråta och gråta tills det inte finns fler tårar kvar. Sen kan man uppträda och då kanske publiken istället fäller några rörda tårar.
Sången jag diktat till melodin ”Annies song” sjöng jag för ett par väninnor innan födelsedagen och de fick tårar i ögonen båda två.

Jag kan dig beskriva
från den dag uti skogen
från en biltur till England
och en ispromenad
många fängslande samtal
som varat till midnatt
och från sorgliga stunder
som slutat i skratt

Du är som en stormvind
för ett lugnt hav som sover
som en klippa vid stranden
till ett oroligt hav
som ett värmande solsken
och som blixtar och dunder
och som vatten för öknen
och öknen är jag

Jag sjöng en hyllningssång till mig själv på min egen 50-årsdag
Jag har som sagt ett behov av att det ska hända roliga och spännande saker. När jag skulle fylla femtio år fyllde också vårt företag tio år och då kom jag på att jag kunde erbjuda Bernt Egerbladh att hålla föredrag i Malmö samma dag. Sen bjöd jag in honom till min födelsedagsfest på kvällen. Eftersom samtidigt vårt företag fyllde tio år var det många gäster på kalaset. Vi var över hundra personer. Nu skulle jag ta mitt livs utmaning, jag som inte fick vara med i sångkören. Den här kvällen ville jag att Bernt Egerbladh skulle spela piano och jag själv skulle sjunga, han som brukar ha olika sångstjärnor med i sina program: Två och en flygel. Vilken utmaning! Jag sjöng en hyllningssång till mig själv som jag bl a hört Lillbabs sjunga i ”Det är min show”, Lars Forsell 1982, och jag tycker mycket om texten som är så här.

Jag har en hand som kan nå dig
och jag har ögon som ser,
jag har en röst och den sjunger
vad kan jag önska mer
Och jag vet ej vad som händer
men det känns som min dag idag
för när jag vakna i morse
den jag såg i min spegel var jag
HAPPY BIRTHDAY

Och jag har vänner som tror på mig
som vet vad jag vill och vill bli
jag lär mig dansa på nytt
ganska ensam men fri
och ingen sång ska låta
idag som den lät en gång
och inga toner ska jag låna
för nu skriver jag själv på en sång
HAPPY BIRTHDAY

Det är idag jag blev född
det är idag jag finns till
och jag kan se än idag genom morgonens dagg
jag ser och vet vad jag vill
HAPPY BIRTHDAY

Jag behöver ett litet rum
där jag fritt kan röra mig
ett rum där jag kan tänka en stund
där ingen behöver mig
där hittar jag mig själv igen
och jag får finnas till
och sången gör mig stark igen
och klart jag ser vad jag vill
och nu ska jag på turné
jag blir härligt fri
kan ge mig hän
fri….
jag som nyss var snärjd och fången
räddas från allt ont av sången
musiken är som mitt liv och den lever jag i…….

Bernt höll ett litet tacktal innan han gick och sa att han hade ett TV-program som heter Två och en flygel och skojade om att jag skulle få vara med där. Jag fick vara stjärna för en kväll och det blev ett kul minne som jag har på video och njuter av ibland. Kanske ska jag visa det för ”tanterna på hemmet” när jag blir gammal.

Året efter jag hade skrivit Det sprider sig skrev jag Våga leva när jag satt på bussen på väg till jobben. När jag kom fram var den färdig, inspirerad av alla möten med människor som jag inte lyckats lära känna eftersom många är så rädda för vad andra ska säga, vad andra ska tycka att de inte vågar vara sig själva.

 

Skriften
Klarar du att…VÅGA LEVA

Det är jobbigt att leva upp till vad andra
väntar sig av mig

jag vet ju inte alltid vad det tycker om mig

 ingen säger ju något till mig

ibland hör jag av någon vad andra tycker

och det brukar inte vara roligt

 

 Människor tycker att man ska

vara tjusigt klädd
ha ett bra arbete
ha välartade barn
ha en fin bil
ha gott om pengar
ha en fin titel
ha lite trevliga fester där människor
visar upp att de lever som man ska

Människor vill inte så gärna umgås med
dem som

inte blivit någonting
inte har något arbete
har problem med spriten
inte har några vänner
 

Då är det inte värt att jag visar

 att jag tagit sista matpengarna till
festen

att jag inte så ofta är bjuden till någon
fest

att jag kanske dricker lite ibland när jag är
ensam


 

Då är det bekvämt att ta på sig

en mask

som visar den bild jag önskar av

mig själv

det finns många maskmänniskor

 

 Så länge många lever med en mask

upplever jag mig själv som ensam om att ha problem

då är det lätt att jag också tar på mig en mask…

stödet som vi kunde ge varandra…
blir vi utan

och maskerna blir bara tjockare med åren

 

 

Vad har du att förlora

 om du struntar i vad andra människor tycker
om dig
 

…så länge du har någon verklig vän

 

Det viktigaste är väl

 vad du vet om dig själv

och vad du tycker om dig själv

 

 VEM är det som hindrar dig att

 börja studera
byta jobb
byta frisyr
hålla tal
starta egen firma
strunta i att städa ibland

 

Det finns ingen människa på jorden

som inte är bra på någonting

 det man är intresserad av är man oftast bra på…
eller kan bli…och kan bli bättre

 det finns inga gränser

gränserna sätter DU SJÄLV

 

 

Om du lever som du tror att andra väntar
sig av dig

 …om du gör som andra människor vill att
du ska göra…

 är det då DITT EGET LIV du lever

 

 Varför är så många så rädda för att inte
vara som andra

 det fina är ju att vi är så olika

 DU ÄR UNIK

det finns bara en som DU

 

…utveckla det som är just DU…så trivs
DU bättre och det blir mer intressant att
lära känna DIG

 

 

Ser du ner på dig själv för någonting
du gjort

 något du skäms för

 försök göra något åt det du gjort

 och försök förändra dig till att bli den DU
vill vara


 

Vi kanske bara lever en gång

 …du har fått ett liv som DU får leva…

 du vet inte om det är väldigt kort

 är det inte viktigt att DU lever det som DU vill?

 Att leva som du vill utesluter inte att du vill
ta hänsyn till andra

 

 Målet är inte att du ska bli perfekt

 …en del egenheter är väldigt charmiga

målet är att DU SKA TRIVAS och
TYCKA OM DIG SJÄLV

 med de fel och brister

 som DU kan acceptera

 

 

För när DU STÅR FÖR

 VEM DU ÄR

VAD DU GÖR

 och TYCKER OM DIG SJÄLV

…kommer andra också att tycka om dig

 

Du kan inte veta hur långt ditt liv blir

när du blir gammal och det närmar
sig slutet

 …då vill du väl känna att

 …DU HAR LEVT

 …och kanske till och med

 gjort ditt EGET

 …lilla avtryck på jorden

 så det märks…

 …att JUST DU

 har varit här

 


Våga göra bort dig
Att vara sig själv så gott det går hjälper när man håller föredrag, sjunger eller framträder på något annat sätt. När man är sig själv är man avslappad och när man är det tänker man som sagt bättre och kommer ihåg vad man ska säga. Det hjälper också att våga göra bort sig att till exempel tappa tråden. Jag tror inte att människor hade tyckt mer om mig om jag hade varit perfekt. Om du tänker efter i din bekantskapskrets, vilka du tycker mest om, då tror jag inte att det är de som försöker vara perfekta? Varför ska man då vara perfekt? Det är ju ändå ingen som kommer att tycka om oss för det. Jo, vi fick lära oss i skolan att man skulle vara så perfekt som möjligt, ha så bra betyg som möjligt och var man inte med i sångkören så kunde man inte sjunga. Och så slutade väldigt många människor att sjunga för resten av livet, trots att alla egentligen mår bra av det.

En gång när jag skulle hålla föredrag inför trehundra personer och precis tog steget upp på scenen, ramlade jag raklång. Det gick ett sus genom publiken. Jag reste mig upp, just då gick det verkligen bara att vara mig själv, jag berättade direkt att det här minsann inte var det värsta jag hade varit med om. Och så berättade jag om den gången när jag fick maginfluensa på scenen och snabbt fick springa iväg på toaletten. Efteråt fick jag beröm för att jag tog det så bra.

Jag vet inget roligare än när människor berättar för mig när de har gjort bort sig. Det blir mycket skratt och att skratta är lika nyttigt som att gråta. Jag vet att man kan skratta sig friskare och det är dessutom en ordentlig inre motion. Ett gott skratt förbrukar lika mycket kalorier som en snabb promenad. Skratt påverkar hormontillverkningen och ökar endorfinerna, som är kroppens eget morfin. Skratt används på sjukhus i behandling av bland annat smärtpatienter och cancersjuka. Skrattet ökar produktionen av de så kallade mördarcellerna, ett slags vita blodkroppar som äter upp bakterier och virus.

När jag ”plockade blommor” på Alnarps växtcentrum
Jag ska berätta om några andra gånger när jag har gjort bort mig. En gång var jag med mina arbetskamrater på lantmäteriet på studiebesök på Alnarps växtcentrum. Vi var en grupp på trettio personer. Det var en stram och korrekt guide som visade oss runt. Han berättade var växterna kom ifrån, hur man skulle sköta dem och hur mycket de kostade. Jag lyssnade inte så noga, för jag hade fått i uppdrag av min chef att tacka guiden efteråt och säga några väl valda ord. Jag var nervös och visste inte vad jag skulle säga. Jag gick mest och tänkte och funderade på det. Undrar när han är klar, tänkte jag. Jag måste kom­ma på något trevligt att säga. Plötsligt var det dags. I samma sekund som jag förstod det, fick jag syn på någon jag tyckte mig känna igen. Jag vände på huvudet en kort sekund och tittade efter den personen. Då tappade jag balansen och föll. Jag föll rakt in i en av de exotiska växterna och i fallet tog jag tag i den. Den knäcktes mitt av och plötsligt stod jag framför guiden med blomman i handen!
Den gången tyckte inte jag att det var roligt. Alla i gruppen skrattade. Jag skrattade lite förläget. Undrar du vad guiden gjorde? Han berättade bara vad blomman hette.

Cykelturen
En kvinnlig lärare berättade för mig, efter ett av mina föredrag, att hon också hade gjort bort sig ordentligt. Hon brukade alltid cykla till sitt arbete. En dag var hon tvungen att ta bilen för hon skulle hämta något som var tungt. Hon satt där i bilen på väg till sitt arbete djupt försjunken i sina tankar. Plötsligt upptäckte hon att hon körde bil på cykelbanan!
Hon berättade att hon hade varit alldeles förtvivlad och trott att hon skulle behöva ta kontakt med en psykolog eller psykiater. Hon trodde att det hade blivit fel på hennes förstånd och det tog tid innan hon våga berätta. Nu skrattade hon bara åt det.

Tågresan
En annan lärarinna berättade för mig att hon hade varit ute och åkt tåg. Vid en station fick hon syn på pappan till en av hennes elever. Hon sprang fram till honom och sa: Så roligt att träffa dig här. Då såg hon att det inte var han och sa: Oj förlåt, jag trodde du var pappa till ett av mina barn.

Ven
Min dotter skulle gå på fest och behövde låna en röd klänning av min syster som bor i Helsingborg. Jag erbjöd mig att köra henne dit. Hennes två små barn följde också med. Vi hade inte setts på ett tag och hade mycket att prata om. När vi körde förbi Ven påminde jag henne om en semester vi hade haft där en gång. Vi fortsatte att prata och jag tyckte plötsligt inte att jag kände igen vägen men förstod inte direkt varför. Min dotter tittade på vägskyltarna, på dem stod det att vi var på väg mot Kristianstad. Jag hade varit upptagen i samtalet och glömt vända vid Kronotorps mölla. Det var inte Ven vi hade kört förbi, det var Ringsjön.

Ballonger i magen
När man har gjort bort sig och blivit generad över det vill man inte gärna tänka på händelsen. Man försöker få bort det ur sitt huvud och tänker att man aldrig ska berätta detta pinsamma för någon. Ofta lyckas man med det men ändå mår man inte riktigt bra. Det känns i kroppen. Jag brukar säga att det känns ungefär som om man har en stor uppblåst ballong i magen. Den sitter där och spänner. När jag kom hem från studiebesöket på Alnarp berättade jag för min man om vad som hade hänt.

När jag hade berättat det var det precis som om lite luft försvann ur ballongen. Det lättade på trycket. När jag hade berättat det för mina barn och en väninna också, försvann resten av luften. Det finns ingen ballong kvar hos mig från den händelsen. Du har säkert upptäckt detsamma. När man berättar, då lättar det på trycket i ballongen.

I ballongerna samlas våra bekymmer

Det är samma sak som händer om man har varit utsatt för något svårt när man var liten, misshandel, incest, missbrukande föräldrar, krig och elände. Man har en ballong i magen. Den blir inte mindre med åren, ibland blir den större. En dag visar den sig kanske som ångest eller som depression.

 

3. Lös dina bekymmer efterhand – få inre styrka

Våga ta svårigheter, konflikter och kriser som utmaningar
En del människor flyr sina problem, dränker dem i mat, sprit eller droger. En del människor känner sig jagade av problem och tror att målet är att de ska bli problemfria. Problem tillhör livet. Det handlar bara om hur man förhåller sig till dem.

Om vi flyr problemen kommer de efter. Vi blir aldrig av med dem. Till sist blir de så stora och tunga att vi kanske inte ser någon utväg alls. Om vi känner oss jagade av dem är vi alltid missnöjda. Det finns bara ett sätt att hantera bekymmer och det är att lösa dem efterhand som de kommer. Ta dem som utmaningar. Se att det är just bekymren som du löser som får dig att växa som människa, mogna och få bättre självkänsla och inre styrka.

Rullgardinsyndromet
En morgon fick vi inte upp vår rullgardin. Det blev droppen. Det fanns så mycket annat som skulle göras, vi hade fullt upp. Jag brukar ha mycket energi men luften gick ur mig. Jag bara satte mig ner och gjorde just ingenting medan Pekka tog fram en stol och gick upp och började fixa med rullgardinen. Plötsligt gick den upp med en smäll. Min energi kom tillbaka med all kraft och jag fick lust att ta itu med alla dagens uppgifter direkt.
Tänk att en sådan bagatell kan ta så mycket energi.

Våga ta uti med konflikter
Har du varit i konflikt någon gång? Skulle tro det. Det finns säkert ingen människa som inte har varit i konflikt med någon och dessutom ganska ofta med sig själv.

För mig är det egentligen inget dåligt att vara i konflikt. Tvärtom ser jag det som helt naturligt. Man kan som sagt vara i konflikt med sig själv. Ska jag köpa Aftonbladet eller Expressen? Man lyssnar ett tag till sina argument från båda håll, funderar och beslutar sig. Precis så som man gör om man är i konflikt med andras intressen. Man lyssnar till varandra, funderar ett slag och kommer till ett beslut. Om man inte lyssnar på varandra, funderar och tillsammans tar det bästa beslutet kan konflikten leda till att det blir ett bråk. Då är det inte bra längre.

Om vi har olika värderingar leder det lätt till att det blir konflikter. Till en av mina värderingar hör att jag inte vill äga någon päls. En dag köpte jag en läcker väst som jag bara måste ha. Det var väldigt klädsam och jag tycker verkligen om den. Min väninna Lou hade en sådan och hon tyckte det var helt okej om jag hade likadan och vi åkte till hennes dotter Lottas affär eftersom hon hade köpt den där. Plötsligt hade jag bara köpt den. Utan att ha en tanke på att den var gjord av kaninpäls. Nu hamnade jag i konflikt med mina värderingar och intressen. Skulle jag ha den kvar eller skulle jag inte. Jag funderade och funderade. Så småningom, efter att jag hade lyssnat på mina egna argument, beslutade jag mig för att behålla den. Och det är jag väldigt glad för.

Det är mycket lätt att hamna i bråk med andra människor. Vi går in i ett äktenskap oftast av kärlek. Men båda har olika sanningspussel i sina huvuden. Tänk om den ene bygger sitt sanningspussel nästan bara upp i det helt ljusblå och den andre bygger sitt pussel nästan bara med de gröna, bruna färgerna längst ner, det som man kan stå stadigt på, det som man verkligen vet att det finns. Kanske ägnar man sedan tiden tillsammans åt att övertyga varandra om att man själv har rätt. Så småningom slutar det med: Han förstod mig aldrig och så blir det skilsmässa. När vi egentligen hade en fantastisk chans att lära något av varandra.

I våra skolor, företag och organisationer kommer vi tillsammans med många, helt utan kärlek oftast naturligtvis, och alla har olika pussel i sina huvuden. Vi har olika erfarenheter och uppväxtförhållanden, några har långa erfarenheter, andra har nya kunskaper, vissa har andra vanor från sina tidigare anställningar och alla dessa ska göra något bra tillsammans. Vi tycker kanske att någon arbetar märkligt, inte alls på vårt eget sätt. Tänk om vi frågade, varför gör du så och hur tänker du då? Kanske skulle vi få lära oss nya sätt och få nya pusselbitar som gör att vi kommer vidare. Alla människor sitter inne med en pusselbit som någon annan behöver. Man borde nog lyssna efter dem istället för att själv försöka övertyga om att man har rätt.

Pekka och jag har gjort en skrift som vi kallar ”Utvecklande konflikter”. I den har jag illustrerat konflikten som en blixt. Ibland är blixten inom oss själva men vi bråkar med andra. Kanske har en kvinna under tjugo år varit arg för att hon gör en massa som hon inte vill. On bråkar med sin man om det och de kommer i en konflikt som de inte kan lösa. Men egentligen är konflikten inom henne själv. Hon borde ta itu med varför hon gör något som hon inte vill i tjugo år. Blixten kan också vara inom oss själva när vi går omkring med gamla ”ballonger”. Kanske får den nye mannen sota för vad den förste mannen ställde till. Vi kan reda ut våra inre konflikter, kanske tala med en psykolog annars kommer vi i konflikt med andra som inte går att lösa. Blixten kan också komma uppifrån. Resurserna på företaget dras in och prioriteras om Det blir inte bra för oss här på vårt arbete. Vi börjar bråka med varandra. Men konflikten kan vi inte lösa om vi inte går samman, tränar oss att tala och hjälps åt i fackföreningar, intresseföreningar eller politiskt. När blixten (konflikten) är mellan oss kan vi lösa den genom att tala med varandra och berätta om våra olika ”sanningar”. Alla bygger vi, mer eller mindre medvetet, på ett sanningspussel men det ser inte likadant ut. Vi kan vara arga på någon som bär sig konstigt åt men när vi frågar varför växer vårt pussel och vi börjar förstå varandra bättre. En gång var jag i konflikt med en person som jag inte kände så väl. Jag hade honom i telefonen och jag minns att jag sa till honom: Jag är så arg så jag kan knappt andas. Han svarade: Jag förstår dig. Direkt gick min ilska över. Det kändes så oerhört skönt att han förstod.

Det är en stor konst att hantera konflikter och otroligt utvecklande för både personen, familjen och företaget.

Jag klarade av rektorn som ringde och var arg
När den där arga rektorn ringde till mig och var arg på vad jag skriver om i mina böcker blev jag överraskad och lite chockad. Jag bad honom dröja en stund för jag skulle bara byta telefon, sa jag. När jag gick in på mitt arbetsrum peppade jag mig själv. ”Du säger själv att man ska ta bekymmer som utmaningar och bli stärkt av dem. Detta får du klara!”.

Jag hade en vänlig röst när jag lyfte luren igen. Återigen hörde jag hans arga röst, jag lyssnade, frågade och sa att jag förstod vad han menade. Efter en stund blev han lugn. Du kunde jag berätta lite hur jag tänkte, jag kom nästan igång med att hålla ett litet föredrag. Det slutade med att han köpte alla mina böcker.

Våga berätta att du har ont i psyket
Man blir klokare med åren. Idag vet jag hur jag borde ha gjort. Jag skulle ha sagt: Idag har jag så ont i psyket att det är lika bra att jag går och lägger mig. Jag hoppas ni fixar en god middag till mig.

Nu vet jag att det skulle fungera. En gång när jag var cirka tio år, ville min mor att jag skulle laga middag till familjen. Hon hade något förhinder. Familjen bestod av sex personer och jag skulle laga köttsoppa. Man tar en konservöppnare, en burk köttsoppa, lika mycket vatten och sedan rör man om. Jag tänkte inte en sekund på att det var enkelt. Jag tyckte det var ett stort ansvar. Jag hade verkligen en hög förväntan hela den dagen i skolan. Jag skulle laga maten till familjen. Det var en härlig känsla, jag minns den verkligen. Känslan av att vara duktig och att ha ansvar, den känslan tar vi kvinnor ifrån resten av familjen, om det är bara vi som ska vara duktiga i köket.

En gång när jag skulle laga middag till åtta personer sa jag till mitt barnbarn Z: Kan du hjälpa mig att duka? Jag vet inte var jag fick det infallet ifrån. Hon var bara tre år gammal. Hon tittade på mig med stora ögon för ett sådant erbjudande hade hon aldrig tidigare fått i sitt korta liv. Ja, svarade hon. Hon tog ansvaret. Men du får ta ett glas i taget, sa jag. Vi skulle ha vinglas med hög fot och tunna var de dessutom. De var billiga så det skulle inte bli någon ekonomisk katastrof om något gick i kras, men hon skulle ju kunna skära sig. Därför sa jag att hon bara fick ta ett i taget. Hon gjorde det och dukningen tog sin tid. Middagen hann bli färdig.

När hon var klar kom hon ut i köket och ville jag skulle komma och titta. Jag fick se bordet i matsalen dukat för åtta personer. En skrynklig servett var nertryckt i varje glas. Gafflar och knivar låg nog inte rätt, men det såg nästan ut som om jag hade gjort det själv. När jag då sa: Oh, vad fint, vad duktig du har varit, fick berömmet inte plats i denna lilla kropp som redan var så uppfylld av en härlig känsla av att vara duktig. Hon började se konstig ut. Hon sprang omkring i huset och letade efter något. Jag följde efter henne, ut ur matsalen och in i vardagsrummet. Där fick hon syn på en stor, tung kopparkittel. Hon gick fram till den, tog den med båda händerna och med stor möda lyfte hon den upp över huvudet. Hon var bäst i världen, starkast också. Hon visade det tydligt med sitt kroppspråk. Det var en härlig känsla för henne. Hon minns det fortfarande. Hon är vuxen nu och har egna barn. Jag har frågat henne om hon minns den gången när hon dukade till mig när hon var liten. Ja, sa hon, de små barnen hade så små glas att det var svårt att få ner servetten i dem. Det var bara hon som var liten den gången, det minns hon inte, men jag minns att hon hade ställt fram ett snapsglas till sig själv och det är klart att det måste ha varit svårt att få ner servetten i det.

Våga skämma bort dig själv, våga säga ifrån när du har ont i psyket och behöver koppla av. Vågar du tala om när du har ont i psyket? Du vågar säkert berätta att du är förkyld. Det värsta som kan hända är lunginflamma­tion. Det vågar du också berätta. Du var så sjuk i tre veckor, det är nästan en bedrift att ha gått igenom det. Men om vi har ont i psyket, det värsta som kan hända är att bli mentalt sjuk. Inte vågar man berätta det då. Då kanske andra tror, och vi själva också, att vi håller på att bli tokiga. Det är ju ingen annan som har berättat att de mår så dåligt. Då är det inte värt att jag gör det heller och så går vi här och tror att det inte är normalt att ha ont i psyket. Ändå beror väldigt många sjukskrivningar på just detta.

Det är mycket lättare att bli sårad och ledsen än det är att bli förkyld. Det räcker med att någon säger något elakt till mig, då känns det meddetsamma. Det är lätt att påverka andras humör negativt. Det är bara att säga något som de blir ledsna för. Det är inte lätt att ge andra ont i huvudet. Det är inte så lätt att ge dem en förkylning heller. Men ont i psyket är lätt att ge andra och ändå vågar vi inte prata om det. Det enda sättet att bli frisk är att tala om det. Både ångest, depression kan botas genom samtal. En person som själv hade varit svårt psykiskt sjuk och som jag anlitade mig som föreläsare på ”psykedagarna” berättade att till och med schizofreni kan botas genom samtal. Är det inte då hög tid att vi börjar våga tala om när vi har lite ont i psyket? Ångest och depression är inget konstigt. Det är bara kroppen som talar om att det finns något man behöver tala om, eller något i ens liv som man behöver förändra.

Jag har gjort en liten skrift som jag kallar just ”Ont i psyket”. När jag hade skrivit berättade jag det för min mor. Då sa hon: Kan du inte ha en annan titel? Nej, sa jag. Det är just det jag vill uppnå med den titeln, att vi måste vänja oss vid att kunna tala om det. Alla människor har ett psyke och ganska ofta gör det ont i det.

När jag skickade ut den skriften till mina prenumeranter var det trettio stycken som sa upp sin prenumeration med det samma. Sedan träffade jag en del av mina kunder på en mässa. De berättade för mig att de inte tyckte om den titeln. Det gör att jag tycker att den är en av mina allra viktigaste skrifter. Alla människor får någon gång i livet känna att det gör mycket ont i psyket, till exempel när någon nära anhörig dör.

Så våga tala om att du har ont i psyket. Det finns en hel del du kan göra själv för att få psyket att må lite bättre. Våga skämma bort dig själv. Strunta i att städa när solen skiner. Våga säga ifrån när du inte vill stryka tio skjortor. Våga säga din åsikt. Men det innebär inte att klaga och gnälla. Du måste våga ge något förslag till lösning.

Ibland när man är på dåligt humör kan det hjälpa om man sätter på lite fin musik och sjunger en stund. En gång när min dotter hade varit utsatt för en större besvikelse, ringde hon och grät och berättade det för mig. Hon avslutade samtalet med att säga med bruten stämma: Nej, nu ska jag sjunga, för då vet jag att jag blir glad. Jag kunde i min fantasi höra de första brutna tonerna.

När samma dotter en gång blev akut dålig och hade åkt in på sjukhuset, satt det femtio personer på ett företag och väntade på att jag skulle komma och tala om positivt tänkande. Jag var inte i rätt sinnesstämning för att tala. Jag måste välja. Jag skulle kunna ringa återbud. Jag visste att jag just då inte kunde göra något för min dotter. Jag beslöt mig för att hålla mitt föredrag. Men jag kunde inte göra det i det tillståndet jag var. Jag måste göra något åt min sinnesstämning. Jag körde ut med min bil, tog med ett bra band, satte upp ljudet på det allra högsta och sen sjöng jag upp mig. Musiken blåste ut alla tankar jag hade i huvudet. Jag höll mitt föredrag och tog problemen efteråt.

Jag är inte den som tycker att man ska strunta i sina känslor. Ibland är det härligt att gråta och det är viktigt att göra det. Glad musik gör oss glada. Ibland, kanske när ens mamma ska komma om tio minuter och det inte finns någon anledning att göra henne orolig med sitt humör, kan man sätta på radion, sjunga upp sig och bugga en stund alldeles ensam. Det hjälper garanterat! Det är konstaterat att kor mjölkar bättre och att hönor värper mera under musikens påverkan.

Det gör mycket ont i psyket att vara döende. Man behöver någon som finns nära, som lyssnar och vågar se och höra gråten. Om man är döende finns det många problem att tänka på. Jag tror att de största gäller de anhöriga. Hur ska det gå för barnen eller för gamla föräldrar?

Det gör mycket ont i psyket att vara anhörig till en döende. Dagen efter det att min far hade dött i en hjärtinfarkt gick jag upp till sjukhuset för ett hämta hans tillhörigheter. Sjuksköterskorna tittade knappt på mig. Jag förstod efteråt att de inte vågade tala med mig, men den gången trodde jag att de var besvikna på mig för att jag inte var där just när han dog.

Våga vara i din depression och ångest
Jag var gift med min första man och mina barns far i tretton år. Det var ett svårt beslut jag tog när jag skilde mig. Det blev en av de svåraste tiderna i mitt liv. Men det var rätt beslut för oss båda, det är jag fortfarande övertygad om. Skilsmässan blev uppdelad i två etapper, just för att jag inte orkade första gången. Vi skildes på pappret, jag hyrde en egen lägenhet, men jag bodde både i den och i vårt gemensamma hem. Då fick jag en depression, för det var inte det jag ville, depressionen varade i ca tre månader, sen lunkade det på igen.

Ett par år efteråt var det dags igen. Då hade jag träffat Pekka på en bjudning och nu har vi varit tillsammans i över fyrtio år. Trots att allt var nytt och fint fick jag en ny depression. Det är klart att det är en sorg att ge upp sitt gamla liv, sin gamla vana och ”tryggheten” i vanan. Många vågar kanske inte för de förlorar också något man är fäst vid. Men man måste avstå från något för att få något som är bättre. Jag tror också att i mina depressioner bearbetades min barndoms trauma med min pappa som var alkoholist. Jag hade också fått ångest, en svårförklarad känsla. Det var konstigt att den inte syntes på utsidan, tyckte jag. Det finns de som har mycket värre ångest än jag hade, det har jag förstått efteråt. Jag blev inte så rädd för den för jag upptäckte att jag kunde kontrollera den i viss mån. När jag träffade Pekka, till yrket psykolog, berättade jag om att jag själv kunde plocka fram min ångest när som helst. ”Gör det nu då”, sa han. Och då kunde jag inte. Sen dess har den varit helt borta.

Om man vågar vara i sin känsla av till exempel stark sorg, gråter och pratar om sorgen när man känner för det, då är min erfarenhet att man mår bättre och bättre. Sorgen kanske aldrig försvinner helt men man kan så småningom leva med den och dessutom känna glädje och lust.

Töm dina ballonger och ge andra möjlighet att tömma sina
Det är viktigt att tala med någon, det lättar på trycket när vi har bekymmer. Om man har haft en svår barndom, om man t ex har varit utsatt för misshandel, incest eller missbrukande föräldrar, då har man fått en ballong i magen. Den ballongen blir som sagt inte mindre med åren. Den blir kanske tvärtom större. En dag när vi är svaga av någon annan anledning visar sig den ballongen som ångest eller depression. Det händer ibland nyblivna mammor på BB när amningen börjar komma igång, när kvinnor har sin mens­truation eller kommer i övergångsåldern. Det kanske händer när vi är ovanligt stressade eller får för lite att göra i samband med pensionen. Det är kroppen som säger ifrån att något är fel. Man måste lyssna på sin kropp. Det kanske finns något du behöver tala ut om och kanske förändra.

Tala med någon eller skriv ett brev
Du kanske har vänner eller familj du kan tala med. Om du inte har någon som kan lyssna, kan du skriva ett brev till den person som en gång gjorde att du nu mår dåligt. Berätta hur det kändes den gången det hände, gråt ut. Du kan kasta brevet, vederbör­ande behöver aldrig få det. Det är praktiskt, för det kan ju hän­da att vederbörande inte finns i livet längre.

Måla tavlor
Ibland kan man få upp gamla minnen av olika slag när man målar tavlor. En gång när jag fyllde år fick jag fem taveldukar av min man och dubbel uppsättning av oljefärger. Han känner mig väl, det tog inte lång tid förrän jag hade använt alla dukarna. Jag målade bland annat några barndomsminnen. Jag har näs­tan alltid bott i Malmö och min mormor brukade gå med mig och mina syskon till Beijers park. Där brukade jag som fyraåring somna på en filt i solen. Jag målade av mitt minne och när jag skulle måla filten kom jag plötsligt ihåg hur den såg ut. Där är ju den gamla filten, sa min mor och min syster när de såg tavlan. Jag målade också ögonblicket när jag fick min första docka. Min mor tog ut den ur garderoben och räckte den till mig. Jag var tre år. När jag målade tavlan såg jag plötsligt att dockans klänning var grön, lite genomskinlig med små, små blommor på.

Ett svårt minne
Så kan också gamla känslor och otäcka minnen komma upp till ytan och då bli möjliga att bearbeta. Jag märkte att jag förträngde ett svårt minne då jag skulle måla av min barndoms gata så som den såg ut förr. Alla planteringar som nu var borta skulle finnas på tavlan. Jag frågade min mor och jag tittade på foton. När tavlan var nästan färdig frågade min syster varför jag inte hade målat den allra största planteringen. Den finns ju fortfarande kvar. Då insåg jag plötsligt varför. När jag var 8-9 år stod jag där med en kompis och tittade på när den planterades. En av männen som arbetade med att gräva ner buskarna frågade mig om jag kunde gå och handla mjölk till honom. Ja, svarade jag lydigt. Det var mycket vanligt på den tiden att man skickade gårdens barn för att handla. Föräldrar kunde välja ut vem som helst. Jag var därför fostrad att svara jag. Mjölkaffären var precis vid sidan om planteringen. Du får följa med mig och hämta pengar, sa mannen och drog iväg mig till en källare där han låste in oss. Jag var fruktansvärt rädd. Han var närgången men gjorde inte något som gjorde ont. Psykiskt gjorde det ont. Jag berättade det aldrig för någon förrän jag blev vuxen. Jag känner inte att jag har fått några men av upplevelsen. Men något fanns tydligen kvar, det visade sig när jag lät bli att måla planteringen.

Var inte rädd för att söka psykologhjälp
Ibland är det väldigt svårt att hitta vad det är som trycker. Det kanske hände något när jag var så liten att jag inte hade ord för det. Jag kanske inte förstod vad det var som hände. Jag kanske upplevde det som om jag blev sviken av en förälder. Upplevel­sen måste bearbetas och bli möjlig att förstå. Det måste ut på något sätt. Jag måste gråta och prata färdigt om det. Om jag inte lyckas själv kan jag ha nytta av en bra psykolog. Jag vet att det finns psykologer som är duktiga på att leta ballonger, som är duktiga på att få hål på ballongerna, men sedan måste man hjälpas åt att få ut den gamla luften ur ballongen. Det kan ta tid. Det kan ta ett eller två år. Under tiden mår man dåligt, pratar och gråter. Man mår lika dåligt som man gjorde när det hände. Det är ett tecken på att man har nått in i ballongen. Efteråt mår man bra igen. Jag vet en man, som hade haft ångest i femtio år, till och med han blev fri från sin ångest.

Lugnande tabletter kan kanske tillfälligtvis vara bra, men sådana tabletter gör att det är svårare att nå in till ballongen. Dessutom kan det vara så, med både lugnande, sömngivande, värkstillande tabletter eller alkohol, att efter en längre tids användning ökar just de symtom som man försöker ta bort. Dosen måste ökas och man har kommit in i en ond cirkel som man behöver hjälp för att komma ur.

Ge inte negativa ballonger till andra
Vi kan försöka låta bli att ge andra människor ballonger i magen. Barn får det lätt av missförstånd. Jag brukade sjunga en sång när mina döttrar var små. Det var en kärlekssång och texten var bland annat så här: ” … och jag ger dig ögon, men du har knappt tittat åt mig”. Min dotter har berättat för mig sedan hon blev vuxen, att när hon var liten tyckte hon att det var en hemsk sång. Tänk att man skulle ta ut sina ögon och ge bort dem.
Det är lätt att ge andra ballonger om man ofta är ironisk. En vacker dag blir den andre blir arg för en bagatell. Då står vi där frågande och undrar vad det är för fel. Hur kunde den bagatellen reta upp henne så mycket? Men det är ett tecken på att jag hade blåst upp en ballong i hennes mage. Det fick inte plats mer luft i den. Ballongen är fortfarande där och nästa utbrott ligger inte långt borta, om vi inte träffas och talar ut om det som har hänt. Alla människor har tillgång till den nål som det går att sticka hål på ballonger med. Om vi lär oss att använda det lilla ordet förlåt och menar det när vi säger det, då kan det ta kål på ballongen direkt. När föräldrar ber sina små barn om förlåtelse, vilket det säkert ofta finns anledning till, lär sig barnen att säga förlåt. Det går inte att lära barn att säga förlåt, om man inte kan säga det själv. Det finns många andra sätt att be om ursäkt på. Det kanske räcker att visa att man ångrar sig och försöker göra något åt det man har gjort fel.

Sura, långsinta och aggressiva personer
Det finns de som tycker om sina ballonger och som aldrig vill bli av med dem. De säger: Hon var så dum för tio år sedan, det ska jag aldrig glömma. Men vad vi inte ska glömma är att människor ångrar sig, växer och utvecklas och inte är desamma när det gått lång tid. Hämndkänslor och bittra tankar skadar bara en själv.

Vi blir som våra förebilder
Man får ur sig ballonger genom att prata om problem och att gråta ut. Alla människor känner för att gråta någon gång, men det är nästan bara hälften som gör det. Vi flickor gråter, för vi får lov, men vi gråter inte varje gång vi känner för det. Då skulle det bli alldeles för ofta, det tycker vi själva också. Vi kämpar emot ibland och de gångerna vet vi att vi är extra sammanbitna, extra hårda och slår i dörren lite extra hårt. Precis så som vi upplever att många män gör. För de har fått lära sig ända sedan de var små, att om man är pojke, då ska man vara stor och stark och inte gråta. Därför kämpar de ofta emot sina känslor. Du har säkert inte märkt någon skillnad på pojkar och flickor när de är riktigt små. De visar sina känslor lika mycket. Lärare har berättat för mig att de har märkt att pojkar slutar gråta när de går in i puberteten. Det är en svår ålder, men då har många av pojkarna lärt sig genom sin omgivning, att män inte visar känslor.
Vi blir lika våra förebilder. När jag var liten var min mor duktig i köket och med barnen. Jag hade en far som gick till arbetet, kom hem och åt och sov och gick till arbetet. När jag bildade familj blev jag som min mamma och så hittade jag en man som jag upplevde var likadan som min pappa. Jag visste inte på den tiden att män har känslor och att man kan prata med dem om det mesta. Visst var min pappa snäll. Men vi pratade inte med varandra om känslor och tankar om livet. Hur ska man kunna välja en man att gifta sig med om man inte har någon större erfarenhet av sin egen pappa. Man får välja efter utseendet. Jag tycker det är fantastiskt för barnen om männen också väljer att arbeta deltid när barnen är små. Det är så kort tid man har sina barn små. Små flickor behöver sin pappa eller en annan manlig förebild som vågar visa känslor. Då kommer de att vilja gifta sig med en sådan man när de växer upp. Och då är det  viktigt att små pojkar också haft en sådan förebild.

Män och mänskliga känslor
En man sa en gång till mig att han trodde att det var något fel på honom. Ibland när han tittade på en sorglig film kändes det precis som om han skulle vilja gråta. Jag sa inget den gången, men jag har tänkt på de orden många gånger sedan dess. Denna naturliga känsla gjorde att han trodde att han var konstig! Jag har hört många kvinnor säga, att män inte har lika mycket känslor som kvinnor! Det finns människor som tror på och säger att känslor är en kvinnlig egenskap men att denna egenskap också finns hos män. Jag tror att en man måste vara ganska stark i sig själv för att stå ut med att höra att han har mycket av en kvinnlig egenskap. Eftersom denna egenskap också finns hos män menar jag att det måste vara en gemensam mänsklig egenskap.

Vi behöver många män som vågar vara förebilder för andra män och kvinnor. Män som vågar visa att de också är människor med känslor.

Män ska alltså inte gråta, menar en del. Men det är ganska accepterat att män visar ilska. Kvinnor får gråta men de ska inte visa ilska. Det är kanske därför som kvinnor gråter när de är arga? Det är inte roligt att gråta när man är arg, då tycker andra synd om en och då blir man ännu argare och gråter kanske ännu mer. Män får vara arga men de ska inte gråta. Kanske är det därför de visar aggressivitet när de egentligen är ledsna? Män som inte får gråta ens när de är misshandlade små pojkar hamnar kanske i fängelse när ilskan har blivit för stark?
Skratt och gråt ligger nära. Man kan skratta tills man gråter och gråta tills man skrattar. Ibland kan man skratta och gråta på samma gång. Jag tror att om man vågar gråta, då har man också mycket lättare att skratta riktigt ordentligt.

Positiva ballonger
Alla ballonger måste ut. Ibland, om man har fått beröm, känns det som kolsyra i magen eller som luftbubblor. Man känner sig så lätt och glad och så skyndar man sig hem för att berätta för sin man om det fina man har fått höra. När man kommer hem är han inte där! Vad gör man då? Man kan nästan berätta det för vem som helst. Det som är roligt pockar på och är lika lätt att berätta som det är lätt att skratta. Det är lika svårt att tala om det som är jobbigt och besvärligt som det är svårt att våga gråta.

Problemet med nya familjer och nya kulturer
Det händer mycket på jorden idag som för med sig ökade bekymmer. Jag tror att dessa på sikt kommer att öppna våra ögon för nya verkligheter. Familjer splittras och nya bildas. Det är lättare att förflytta sig till andra delar av världen. Många människor är tvungna att fly och många av dem bosätter sig i vårt land. Vi är vana vid våra gamla mönster och reagerar när andra människor, i vår nya ”styv” familj eller i vårt ”eget” land, inte beter sig som vi är vana vid. Vi tittar snett på varandra, förstår inte varandra. En del känner säkert en senti­mental lojalitet mot sin gamla familj och sitt eget fosterland. Vi vill inte svika vårt ursprung, vi tror att vi blir av med en bit av sig själva. Om vi öppnar ögonen och ser positivt på och tar vara på den nya möjligheten att lära känna nya människor på nära håll, delar med oss av vårt eget sätt att tänka, men i första hand är öppna för att lyssna på dem som känns annorlunda, kommer vi att vidga våra gränser och med det vår generositet. Vi kommer att växa som människor. Ibland tror jag på en djup­are mening och en större plan med denna gemensamma svårig­het. När vi lär känna dem som vi är skeptiska mot, antingen det är i den närmaste kretsen eller ett annat folkslag, kommer vi att tycka om dem och detta kommer att ge oss mycket tillbaka av både kunskap, spänning, glädje och mognad.

Problemet med miljö och ekonomi
Det är likadant med det mesta här på jorden, miljön till exempel. Det skrivs så mycket i tidningarna, det är så mycket som skräm­mer. Det finns hål i ozonlagret, träden dör och vi är oroliga. Det görs alldeles för litet för att stoppa miljöförstöringen. Det är de som bestämmer som måste göra något, de måste skynda sig att ta besluten. Det enklaste är att jag låter bli.
Men det är inte enklast på sikt. Det bästa är att alla tar ett trappsteg varje dag och gör vad de kan och det är en hel del. Det är till exempel vi som köper varor, som bestämmer vilka varor som kommer att gå åt. Vi kan sortera våra sopor och när våra barn ser att vi faktiskt gör något, blir de också lite lugnare och de får ett hopp om att det går. De kommer att fortsätta i våra fotspår, om de tror på att det är lönt.

Det talas så mycket om ekonomi. Ekonomi betyder att hushålla med sina resurser. Det finns begränsade resurser på jorden. Vi har alla gemensamma resurser, gemensam ekonomi. Vi måste hushålla. Det är katastrofalt för ekonomin att tänka kortsiktigt och slösa med jordens resurser. Jag kan inte se annat än att det måste vara lika enkelt och självklart som i alla andra ekonomiska resonemang. Alla vet att man inte ska leva på sitt kapital utan på räntan. Ändå lever vi på och förstör jordens kapital som motsvaras av vattnet, luften, jorden, regnskogarna, ozonlagret och mycket mera. Det ekonomiska är att leva på räntan som kapitalet ger och det motsvaras av odlade produkter, solenergi, vattenenergi, vind­energi och mycket annat. Om vi lever på kapitalet istället för på räntan, kommer vi så småningom att gå i konkurs. Förlusten drabbar oss allihop. Vi har inga dolda reserver, inga säkerheter och ingen som vi kan låna av. Vi har alla ansvaret. Alla kan göra sin insats.

Det kan vara lätt att skjuta problemet ifrån sig och att tro att om havet eller luften i andra delar av världen blir förorenat, så är det inte mitt problem. Havet och luften går att jämföra med människans blodomlopp och vi har gemensamt blodomlopp med alla andra som lever på vår planet. Föroreningarna ligger inte stilla, de blåser, flyter och flyttar sig. Samma resonemang kan man använda när man tänker på sin egen hälsa och sin egen kropp. Vi har själva hela ansvaret för beslutet om vi ska fortsätta att förorena våra lungor eller våra blodådror. Enklast är att låta bli att tänka på det. Men det blir svårast på sikt.

Mammor är fortfarande oftare än pappor tillsammans med sina barn och barnbarn. Därför kommer de ibland närmare dem känslomässigt. Det tror jag gör att de lite oftare än männen värnar om deras framtid. Jag tror att det där är därför kvinnor är lite mer oroade för miljön. Män, som inte alltid får en chans att vara med sina barn, engagerar sig kanske mer i karriär och produktion. Överproduktion är miljöns största fiende. Vi kvinnor har ofta en stor rädsla för framtiden. Om vi börjar våga göra något, framföra våra åsikter och berätta hur vi tycker det ska vara, kommer vi själva att må bättre, inte genom att klaga och gnälla utan genom att komma med förslag till konstruktiva lösningar. Skriv till riksdag och regering, det gör i alla fall ingen skada.

Jag gjorde ett gott försök
En dag ringde en person från socialdepartementet till mig. Jag hade skrivit ett brev till dem. Det handlade om en idé jag hade och tjänstemannen jag pratade med sa att de tyckte att det var en bra idé. Men du måste ha en huvudman i kommunen så kan du få pengar och prova idén, sa hon. Samma dag hade jag fått ett brev från ett kommunalråd till vilken jag också hade skickat mitt brev. Hon skrev att det var en bra idé och hon skulle kopiera det till alla stadsdelscheferna. Jag jobbade just då med kommunen och valde ut en huvudman och det kom en summa på ungefär trehundratusen kronor till projektet. Tyvärr genomfördes det inte så som jag hade tänkt.

Jag tänkte så här: Ensamhet kostar, både lidande och pengar. Vi kan bli sjuka av ensamhet, missbruk kan starta i ensamhet, mycket energi och lust försvinner i ensamheten. Mötesplatser är ett av lösenorden men svårigheten är att locka dit de ensamma, gamla och alla de andra. De flesta går inte till de träffpunkter som finns. Det är inte så svårt att förstå varför. Om man blir ensam tappar man lätt sitt självförtroende och initiativförmåga. Ju längre tiden går ju svårare blir det att ta kontakt. ”Alla de andra känner nog varandra” tänker man kanske också vågar man inte ge sig in i gemenskapen.

Portvaktscaféet
Vi kan bryta isolering, skapa gemenskap, trivsel och trygghet, bygga broar mellan människor i olika generationer och kulturer, få fler att engagera sig i samhället med nya samverkansformer mellan socialtjänsten, polisen, biblioteken, arbetsförmedlingen, frivilligorganisationer m fl. Att ha ett ärende och en anledning att göra sig fin varje dag, att ha något att se fram emot håller igång alla människor, också arbetslösa och äldre personer. Men det är lättare att gå till en mötesplats om man har ett ärende och en tillhörighet än om man inte har det. Min vision om Portvaktscaféer i varje kvarter, med erbjudande om postboxar till de boende i närliggande kvarter handlade om just detta. Hemtjänstens lokal skulle vara café. Jag har en tillhörighet, det är mitt kvarters portvaktscafé. Jag har ett ärende, ska kolla om jag har någon post. Det skulle för hemtjänsten vara möjligt att se om posten blev liggande och det skulle ge dem anledning att ringa eller söka upp en ensam, gammal person. Tryggheten att någon saknar en om man inte kommer är ovärderlig. De gamla som själva hämtar sin post skulle få en gratis fikabiljett i sin postbox varje dag för att locka dit dem till portvaktscaféet. Skolrestaurangerna skulle kunna leverera mat på beställning från pensionärer eller stressade människor som inte har tid att laga mat. Vi får mer tid att träffas och så småningom lär vi känna varandra i våra kvarter. Det skulle finnas internet naturligtvis och ungdomar skulle kunna hjälpa äldre att skicka email till sina barn som bor långt ifrån. Långtidssjukskrivna kan träffa människor just de dagar de känner att de orkar. Kvarterets parkeringsvakter och poliser kan fika där och lära känna ungdomarna och kanske kvarterets värstingar på ett tidigt stadium och kan bli den manliga förebild många saknar men också bry sig om dem och sätta gränser. En del människor lever i destruktiva förhållanden för att slippa vara ensamma vilket går ut över deras barn. Här kan de träffa andra vuxna och kanske få kraft att bryta sig loss. På caféet kan de få vänner och perspektiv på sitt sätt att leva. Misshandlade barn kanske hittar en ställföreträdande vuxen i caféet där båda har utbyte av varandra. Kanske klarar barnet sin situation tack vare det och kanske får den vuxne så småningom på ålderns höst besök på sjukhemmet av just det barnet. Gamla och unga lär känna varandra, attityder förändras och respekten ökar över generationsgränserna. På portvaktscaféerna kan politikerna söka upp medborgarna, skapa kontakter och byta erfarenheter för att skapa ett bättre samhälle.

Malmö kommun använde pengarna till att göra ytterligare ett café enbart för gamla. Det var inte det jag hade menat. Som gammal vill jag inte vara på något ställe för bara gamla. Jag vill sitta och titta på människor som är mitt uppe i livet och kanske till och med få  kontakt med dem.

Lär barnen ta itu med problemen
Alla har något att vinna på om alla barn tidigt får lära sig att ta itu med problem. När jag visade mina barn skriften ”Vad man kan ha bekymmer till” sa de att där står ju inget nytt i den. Det står ju samma i den som jag tjatade om när de var små. Jag försökte få dem att förstå att det aldrig är någon mening med att skjuta upp problem. Jag liknade det vid en trappa och en rutschkana. Jag sa att den enklaste utvägen oftast är den svåraste.

Jag orkar inte läsa läxorna, säger många barn. Enklast är att låta bli men det blir svårast i längden för då får man dåliga betyg och sedan blir det svårt att få arbete. Jag orkar inte borsta tänderna, kan man också få höra. Enklast är att låta bli, men då får man hål i sina tänder och så småningom får man kanske dra ut dem. Det är bättre att ta itu med problemen efterhand som de kommer. Ta ett trappsteg varje dag. Ta inte rutschkanan, det är så svårt att ta sig upp för den om man har kanat ända ner. Men jag har sett dem som har klarat det också, med flaskan i handen kanat hela vägen ner i misär och sedan tagit sig upp igen, utan flaskan. Viss går det, men livet blir enklare om man tar tag i problemen efterhand som de kommer.
Det är något av det viktigaste vi människor kan lära oss, annars växer problemen och blir så oöverstigliga att vi kanske går under så småningom. Det är viktigt att barn får träna sig tidigt i livet att lösa sina egna problem.

Min yngsta dotter Paula skrev en gång tre väldigt kloka rader på en liten lapp. Jag blev mycket tagen av att hon på tre rader hade skrivit kärnan i hela min livsfilosofi. ”Jag skulle gå under av leda, om livet var så enkelt och smärtfritt, som jag önskar att det var”. Hon var i tonåren det fanns ett problem som hon grunnade på.

Jag har gett ut vykort och planscher med den texten och många människor har sagt att de tittar på den texten ofta och känner att det hjälper när livet känns besvärligt. När man kan se på livet på det sättet, kan man till och med se en mening med bekymmer och problem. Så jag försöker ta svårigheter, konflikter och kriser som utmaningar.

Livets skola
Alla får vi problem någon gång, till exempel när någon nära anhörig dör. Vi är vana att kämpa och ibland gör vi allt vi kan för att klara oss utan att någon ska se att vi har det jobbigt. Vi kämpar emot gråten och skjuter bort tankarna så mycket vi kan, vi lägger undan foton på kära avlidna och undviker platser som kan väcka minnen till liv. Några personer säger kanske: Det klarade hon bra. Det är de som inte förstått vad som händer. Om man går vidare utan att reagera på en svår förlust, då går man vidare med en ballong i magen. Den ballongen kommer att visa sig längre fram. Det bästa är att ta itu med bearbetningen av sorgen så fort som möjligt. Om man har svårt för att komma igång att gråta, kan man lyssna till musik som väcker minnen av den bortgångne eller besöka platser som har betytt mycket, titta på foton. Tårar­na är nyttiga och att prata om det som hänt och att prata om per­sonen som har lämnat en. Det bästa man kan göra för en person som sörjer är att lyssna och hålla om. Inte berätta att det finns de som har haft det mycket värre eller att berätta om vad man själv har varit med om. Bara lyssna och hålla om.

Så småningom kommer gråten inte lika ofta. Det kanske till och med går att skratta lite. Efter ett väl genomfört sorgearbete är man bättre rustad inför framtiden och man har mognat som människa. Ibland känner man sig starkare än tidigare, på grund av att man klarade det. Det känns tryggt att veta att man kan klara och har klarat en svår kris.

Det finns två sorters människor. Den ena sorten har alltid problem. TV-programmen är dåliga, skatterna är höga och så regnar det ju alltid. Den andre sortens människor är alltid glada och positiva, trots att man vet att de har haft mycket stora bekymmer. Anledningen är att de har växt så mycket av sina problem att de inte längre kan se de små problemen. De är bara oroliga för att det ska hända något lika hemskt som innan och det händer ju inte lika ofta som det regnar. Dessutom vet de att om det händer igen så kan de klara det för det har de ju gjort tidigare. Och nu har de fått en inre styrka. Livet blir lättare efter de kriser man har klarat av och det blir lättare att uppskatta varje stund som man får vara här på jorden.

Det kan ofta komma något gott av de kriser som man går igenom, om alla känslor har fått utlopp. Jag har till och med hört personer som har genomgått en svår cancersjukdom säga att de är glada att det hände. Just den erfarenheten har gjort att de ser på livet på ett helt annat sätt, med helt andra positiva ögon. Jag har också hört nyktra alkoholister som har uttryckt sig på liknande sätt.

Då tycker jag att jag kan se en mening med bekymmer och problem. Jag ser livet som en skola. Jag tror att meningen är att vi ska växa och utvecklas av bekymren. Det är en aning lättare att vara i en kris om man kan se någon mening med den och vara medveten om att man kommer att kunna växa av den. Jag tror inte att livets skola är upplagd som vår vanliga skola, att vissa går i första klass och andra går i högstadiet. Jag tror att vi har utvecklats olika mycket på olika områden och att vi alla har väldigt mycket att lära av varandra.
Ju större problem vi har klarat av, ju starkare och mognare blir vi. Det största problemet, och det som vi oftast försöker låta bli att tänka på och prata om, är döden. När vi har accepterat den har vi nått en stor mognad, kanske den allra största. En skilsmässa innebär också en känsla av förlust, även för den som såg till att den blev av. Man sörjer tryggheten i sin gamla vana. Många män blir tyvärr tvungna att sörja den dagliga kontakten med barnen. Rädslan för känslorna kan göra att han bryter kontakten med dem helt. Då jag skilde mig och mådde väldigt dåligt, fick jag av min väninna Silva ett utdrag aven dikt skriven av Maria Wine. Den passar också mycket bra som tröst för sörjande.

”Det finns inget slut
och det finns ingen början
det finns bara övergångar
från ljus till mörker
och från mörker till ljus igen
och så finns du
som ska växa och växa” .

 

Tomrum – desperat hunger efter kärlek

De flesta människor drömmer någon gång i livet om att hitta den rätte. Hitta den som kommer att älska oss för vår egen skull. Den som alltid kommer att förstå oss och ta hand om oss. Den som man kan kramas med och vara stolt över. Många tror att det ska hända medan de sitter inne på kammaren och väntar. Vi tror på ödet och går till spåtanter. En mörk man, sa hon. Varje gång man ser en mörk man undrar man om det är han.

Om jag som liten inte fick tillfredsställt mitt naturliga behov av bekräftelse, trygghet och ovillkorlig kärlek, har jag förmodligen ett tomrum inom mig som alltid hungrar efter att bli fyllt. Tomrummet känns som en odefinierbar smärta, jag söker ständigt och hjälplöst efter något jag saknar. Jag försöker fylla tomrummet. Jag vill kanske ständigt vara behövd av någon. Jag kanske fyller mitt tomrum med mat, choklad, godis, kakor, sprit, droger, problem, sex eller en relation som är problematisk. Jag ser till så att livet gör ont, jag blir för smal, jag blir för tjock, jag blir orolig, jag får abstinens eller ångest. Jag lever kanske med en ”spännande” och annorlunda person, kanske lika tom som jag själv.

Jag överför mina egna drömmar och gör i min fantasi personen till någon annan och tror att det är sant. Jag hör bara de ”snälla” fraserna och tar emot hån eller misshandel. Livet gör ont, ju mer ont livet gör på utsidan, desto mindre känner jag av mitt tomrum på insidan. Jag vågar inte möta mitt inre tomrum för jag tror att jag ska gå under. Det finns de som skär sig själva med vass kniv, för att smärtan på utsidan ska hjälpa dem att slippa känna den som finns på insidan. Har jag inte blivit sedd som liten, är jag i desperat behov av att bli sedd och en del kan göra vad som helst för att bli sedda. Smärtan blir bara värre och värre om jag inte fyller mitt eget tomrum.

Att låta bli att fylla tomrum
Att låta bli att fylla tomrum ger ovanstående smärta. Smärtan blir värre om man inte går något åt det. Missbruket ökar med alla konsekvenser det får, misshandel, våld och förnedring.
Människor med tomrum dras till varandra. Precis som de svarta hålen i rymden har den en stark dragningskraft. Människor som haft det svårt har inte fått tillfredställt sina behov av kärlek som små och nu söker de desperat att fylla sitt inre tomrum med en drömperson.
En del av dem skjuter skulden på att de mår dåligt på andra, på sina föräldrar, på samhället, på skolan, på att de inte fick körkort eller vad som helst. De längtar efter någon som kan ta ansvar för dras situation.

Andra skjuter skulden på sig själva. Kanske är det mitt fel att andra mår dåligt. De vill hjälpa och ta ansvar för andras situation. Många människor har båda symtomen. De tar hand om andra alldeles för mycket men överlåter sin egen situation för någon annan att ta hand om.
Människor med tomrum dras till varandra, det känns som om de skulle komplettera varandra, men de förgör varandra. Ingen av dem blir stark för de har inte förstått att man enbart kan bli stark genom att ta hand om sig själv.

Att fylla tomrum
Det är aldrig för sent att fylla sitt tomrum. Men vägen är inte lätt, för den går genom smärta – på insidan av mig själv. Denna smärta blir mindre och mindre och kan till och med försvinna helt och medföra mognad och god självkänsla.

Jag kan få stöd och hjälp när jag arbetar med mig själv men jag fyller också mitt tomrum genom att våga vara ensam. I mina stunder av total ensamhet möter jag mitt inre barns alla tankar och känslor. Hon eller han är ledsen och känner sig helt övergiven av mig. Jag har haft fullt upp av allt annat än henne. Många andra har behövt mig och alla andra har haft företräde. Hon tittar på mig med stora, förebrående ögon.

Jag är vuxen idag och kan mycket väl ta hand om henne också. Visst vågar jag möta hennes känslor och låta henne gråta ut. Varför är jag rädd? Hon vill ju bara bli trygg. Jag är vuxen idag och kan göra henne trygg, precis så som jag försöker göra alla andra trygga. Jag är den ende som ska följa henne ända till den sista dagen som vi finns på jorden och tills det blir dags att gå över gränsen. Jag är den ende som ska hålla henne i handen när den dagen kommer. Då är det skönt om vi känner varandra. Så passa på att lära känna henne nu. Låt henne gråta över allt som hon varit ledsen över. Jag kan trösta henne när hon är rädd och berätta att jag alltid finns till för henne och aldrig lämnar henne. Låta henne känna sig trygg. Lära känna henne, fråga vad hon tycker om, vad hon vill, vad tycker hon är viktigt? Kanske ingen någonsin har frågat henne så hon vet det kanske inte än, hon har inte ens tänkt efter. Visa henne olika möjligheter, låt henne välja. Tycker du om henne? Jag kan titta på bilder av mig själv som liten. Ser hon glad ut? Ser hon ut att känna sig ensam? Jag kan bli hennes mamma, hennes pappa. Ge henne den ovillkorliga kärleken som hon är värd. Mitt inre barn är den viktigaste i mitt liv! Mår inte hon/han bra har jag svårt att hjälpa andra att må bra.

Aldrig mera ensam – den inre styrkan – självkänslan
Jag kommer att bli stark inom mig själv när jag förstår att den hemska ångesten, depressionen, beror på den obearbetade rädsla som jag inte klarat av att hantera. Men mitt inre barn har lika stora möjligheter att blir trygg som alla andra, om den lilla får gråta och prata med mitt vuxna jag. Och när jag tillfredsställer den lillas behov av trygghet och ovillkorlig kärlek, ser till att hon får roligt genom att vi gör vad hon har lust med, då fyller jag mitt tomrum. Då blir jag stark i grunden och vet vad som är viktigt för mig och vågar stå för det inför andra. Jag blir en personlighet. Först då blir jag omtyckt för min egen skull. Och då, kan jag få en bra relation med andra. Då unnar jag mitt inre barn att få vara tillsammans med människor som vill mig väl. För vi behöver varandra. Ibland är den ene stark och ibland den andre. Ibland är den ene duktigare än den andre. Vi hjälper och leder varandra. Ingen blir någonsin helt färdig. Alla har en pusselbit som någon annan behöver för att komma vidare. Du är oerhört betydelsefull för andra människor. För vi har något att lära av varenda människa vi möter. Vi har ett ansvar för att stötta de som finns omkring oss, vårt personliga nätverk av familj och vänner. Har jag inget nätverk kan jag börja bygga ett nytt. När jag känner mig trygg med mig själv är det lättare att acceptera, tolerera och tycka om andra människor och plötsligt är jag inte längre ensam.

Våga tala om döden
Vi tänker ibland på att livet tar slut så småningom. Men det kanske inte är sant. Det finns många människor som påstår att livet fortsätter efter döden. Det skulle jag inte ha vågat skriva om, om jag inte hade varit på kongressen ”Omsorg i livets slutskede”. Där talades det om nära döden upplevelser. En läkare, Göran Grip, stod på scenen strax innan jag skulle göra det. Han har översatt en bok som heter ”Vi upplevde döden” och den är skriven av en annan läkare som fått i uppdrag att intervjua ett stort antal personer som hade varit nära döden. De flesta som han frågade och som mindes något, mindes ungefär samma sak. En del av dem hade sett sig själva uppifrån, liggande på operationsbordet, medan läkarna arbetade med deras kropp. De hade en härlig känsla av frihet och ingen önskan att gå ner i kroppen igen. De flesta hade sett en tunnel och ett ljus långt borta. Det var dit de ville komma och de drogs dit. Göran Grip berättade att han själv hade varit i det ljuset en gång när han var fem år och var väldigt sjuk. Där fick han träffa en manlig ljusgestalt. Tillsammans med ljusgestalten fick ha se hela sitt femåriga liv. Och då såg han att han hade varit väldigt elak mot sin lillebror. Göran Grip förstod inte riktigt hur han kunde förstå att gestalten var manlig, sa han. Jag satt då och väntade på min tur att komma upp på scenen. Jag satt bredvid en välkänd läkare/professor och jag hörde henne säga till någon vid sidan om henne: Ja, jag har hört många som har berättat om detta och de säger att det är en manlig gestalt.

 

För mig är det inte viktigt om det är en manlig eller kvinnlig gestalt. Men hon sa att hon hade träffat många som hade sagt samma sak. För mig är det ju så, att ju fler som ser samma sak, ju mer sant tycker jag det verkar vara. Så jag tror att det är sant, att det finns en fortsättning. Men det är ju bara en tro, jag kan ju inte veta. Det finns de som tror att det är slut när man dör. Det är också bara en tro. Vi är alla troende, på det ena eller andra av dessa två olika sätt att tro. Det viktiga är att vi får tro på det vi själva mår bäst av.

Jag har också läst en bok som heter ”Liv före livet”. I den berättas det om många personer som blivit hypnotiserade till att gå tillbaka till tiden innan de var födda. Dessa personer upplevde ungefär samma inledning av livet. De hade ett val, många ville inte bli födda men upplevde att de blev övertalade. Många ville komma till livet för att det var bara här i livet som de kunde växa och utvecklas. De tyckte dessutom att livet på jorden just nu är inne i en spännande fas och de ville uppleva den.

Jag fick ytterligare ett uppdrag om en föreläsning på ett sjukhem med anledning av att någon hade hört mitt föredrag i Stockholm. Där hade de talat om döden dagen innan. Jag berättade samma sak för dem och frågade dem om de hade talat om ett eventuellt liv efter döden. Nej, sa de, ingenting. Jag berättade för dem att jag tror det finns någon slags fortsättning. Är det ingen här som tror som jag, frågade jag. Minst hälften räckte upp handen, ingen hade vågat tala om det. Därför står det på min lista över vad jag ska våga i mitt liv. Jag ska våga tala om döden. Döden är det största bekymret för alla människor. Om vi inte ens vågar tala om det, känns det ännu värre. Våga tala med döende personer om livet och döden. Det hjälper både dem och dig själv.

En gång hade mitt barnbarn Z varit med sin dagmamma på kyrkogården. Dagmamman hade pekat mot jorden och sagt att där nere ligger min mamma. Mitt barnbarn var väldigt upprörd och tyckte att döden var förfärlig. Jag berättade för henne om min syn på döden. Jag sa att det är vad jag tror och det finns andra som tror något annat. Jag vill att hon ska få tro så som hon själv tycker känns bäst. När jag var klar, sa hon: Jag tycker att det ska bli kul att dö! Hon var inte mer än fem år och jag hade berättat för henne att hon kanske skulle få träffa min hund som inte finns i livet längre. Det var därför hon tyckte det skulle bli roligt. Kan vi lura små barn att tro på tomten bara för att vi tycker att det är roligt, då kan vi väl också berätta om möjligheten att det finns en fortsättning efter döden, eftersom det för en del kan minska rädsla och ge trygghet.
När min mor blev drabbad av en svår hjärnblödning blev hon liggande, eftersom det finns fina fällbara rullstolar så fick hon sitta upp ofta med hjälp av denna. Men i princip kunde hon bara använda sin ena arm, prata, äta och sjunga. Det märktes att hon tänkte en hel del på döden och de frågorna tog nog mest upp med mig eftersom hon visste att jag hade funderingar kring detta precis som hon själv. Eller så berodde de på att jag oftare än mina syskon tydde det hon sa till att det handlade om hennes tankar om döden. Hon kunde inte uttrycka sig tydligt. En gång ringde min bror Göran till mig och sa att vår mor höll på att prata om gränser och var lite upprörd men han förstod inte vad det handlade om. Jag fick tala med henne och frågade henne om hon tänkte på gränser mellan länder. Nej, svarade hon. Tänker du på gränsen mellan liv och död, frågade jag. Ja, svarade hon. Då pratade vi en stund om det så gott det gick och jag sa som jag brukade: Du vet att det finns en fortsättning och vi kommer att hålla kontakten och hon verkade nöjd.

En gång höll jag föredrag för pensionärer, bland annat satt det en dam i rullstol. Hon sov med öppen mun och sov väldigt gammal ut. Jag började prata om min syn på döden. Då vaknade hon till och lyfte upp huvudet och lyssnade mycket intresserat. Jag menar att det är självklart att man har döden i tankarna när man är gammal och alla mår bra av att prata om det som ligger nära en själv. Det finns ingen anledning att försöka att övertyga någon annan om sin egen tro, men att få prata om vad man tänker och funderar på med någon annan tror jag är viktigt.

När min far var döende av en hjärtinfart satt jag ofta vid hans säng. Sköterskorna var oerhört vänliga och förstående. Men när han var död och jag skulle gå upp och hämta hans tillhörigheter undvek de mig. Jag trodde att de var sura på mig för att jag missade att vara där just i dödsögonblicket. Men senare förstod jag att de var rädda för att prata med mig. Men det hade de inte behövt vara för jag känner det som att han finns någonstans och det känns bra för mig.

Om man kan acceptera tanken på döden och då inte är lika rädd för den, då är det mycket lättare att också våga leva livet fullt ut.

Den tredje skriften var inspirerad av problem som jag såg omkring mig, problem som väntade på att få en lösning.


Skriften

Vet du…
Vad man kan ha bekymmer till

Visst är det självklart…

…att alla människor har

och får bekymmer

 

En del bekymmer

läker med tiden

 sorg till exempel

En del bekymmer måste man lära sig att acceptera 

handikapp, sjukdom ibland

 

En del tror att de inte har några bekymmer

 och låtsar som om allt är bra

 

 

En del vet att de har bekymmer

men flyr från dem

dränker dem

i sprit, narkotika

 

 Under hela sitt liv

måste man välja

om man ska ta trappan

eller rutschkanan

 

 

Att ta rutschkanan

betyder att man tar den lättaste utvägen

och kanar ner

ju längre man kanar ju svårare är det att

ta sig upp

den lättaste utvägen är ofta den svåraste

 

 Att ta trappan

 betyder att man tar ett steg i taget

 har en trygg plattform vid varje avsats

 och kan vila

 tills det är dags att ta nästa steg

 

I små bagateller

som vid stora problem 

kan man alltid välja

mellan trappan

och rutschkanan

  


Jag orkar inte borsta tänderna

det gör ont i tänderna

jag måste gå till tandläkaren

vad tråkigt det är att jag
inte längre har egna
tänder

 

 

Jag orkar inte läsa läxorna

 jag är ledsen över mina dåliga betyg

 jag skulle önska att jag kunde få ett bättre
och roligare arbete

tänk om jag kunde få ett
arbete

 

Jag vill men jag vågar inte ändra
på mitt liv

jag bara försöker fördriva tiden
med TV

jag som ville så mycket med
mitt liv

mitt liv var så kort vart tog det vägen
ingenting väntar

 

 Ta trappan

gör en lista över de problem
du har

en del måste man leva med
sorg läker

en del bekymmer måste
du acceptera

en del bekymmer…

för dig själv
och för nära och kära

måste du lösa

 

 …annars finns de kvar

du känner dem hela tiden

du mår dåligt

du vill dra täcket över huvudet
du vill fly

det känns bara värre
och VÄRRE

  

Alla människor får problem
många av dessa kan man klara

om man löser dem efterhand

genom att prata om dem
jobba med dem
nysta upp dem

om man sparar på dem
blir problemen till sist så svåra
så många
så röriga

att man kanske inte längre
ser någon utväg

 

 Kasta dig rakt in i problemen

 tänk på att det är jobbigt att
ta första trappsteget

men efteråt får du vila
du kommer att känna dig nöjd

 och du växer i själen

 nästa problem går ännu lättare

 för då vet du att du kan

 

Det är så

en människa mognar

 …den som flyr

utvecklas inte

 

  

Till slut

 blir det en utmaning att lösa problem

man känner att man kan
man känner att man är bra

och man känner att det finns en mening
också med bekymmer

och kanske också då
en mening med livet

 

 

4  Lär ut ansvar, unna andra glädjen att kunna
–  då får du mer tid för ditt eget liv

Det fjärde och sista hjälpmålet handlar om ansvar och det har jag redan varit inne på när jag berättade att mitt barnbarn Z fick hjälpa till att duka och den härliga känsla hon fick känna den gången. En gång när hon var sex år hörde jag henne säga: Man klarar allt man vill. Hur många av oss känner det så? När vi var små fick vi i bästa välmening lära oss vad man inte får, allt som kan vara farligt. Det var inte bra med beröm för då kunde man bli mallig. Vi fick lära oss att se alla gränser och hinder. Jag är glad att vi idag lär barnen att se de möjligheter som finns.

Låt barnen växa med ansvaret
Jag stod en dag inne på banken och hörde kassörskan vid sidan om min lucka fråga någon: Vad kan jag hjälpa till med? Han ska bara hämta sitt sparbankskort, svarade en kvinna. Jag tänkte att det nog var någon som var utvecklingsstörd som var med sin vårdare på banken och tittade lite förstrött åt sidan. Men det var det inte. Det verkade vara en helt vanlig pojke på cirka sjutton år. Kassörskan fortsatte att prata med pojken, men det var mamman som svarade varenda gång! Då tänkte jag på mitt barnbarn Robin. En gång när han var två och ett halvt år, satt han hemma i mitt kök och skulle få en smörgås. Den tänkte jag göra åt honom. Då sa han: Jag kan själv! Tror du inte att den där sjuttonåringen också har sagt det när han var liten. Det plockar vi snart ur dem. Det sitter ju i vår ryggrad att vi ska vara bäst i köket. Dessutom blir det kladdigt och det tar av vår dyrbara tid. Men den tiden har vi nog igen när barnen kommer i tonåren, om vi tar itu med det med en gång och inte skjuter på problemen. Det går inte att börja fostra barnen i tonåren, det måste vara klart tidigare. När de blivit tonåringar anser de att de är vuxna och tror att de vet allt. Det är för sent, de lyssnar inte längre. Om vi gör allt för dem under tiden de växer upp är de odugliga när det blir dags för dem att klara sig själva.

Min äldsta dotter Carina frågade en dag med glad röst sina två barn om någon av dem hade lust att tvätta toaletterna. Lille Robin var bara två år och Z var sex. Ja, skrek de! Både toaletterna och barnen blev rena. I den åldern är det roligt att vara vuxen. Mina barn bakade plättar redan innan de var tio år. När min yngsta dotter Paula var i tonåren blev jag bortskämd med söndagsmiddag många gånger och hon blev mycket road av att laga mat som vuxen.
Jag talade en gång för personalen i en skokedja. De berättade för mig att de där mammiga mammorna kommer in i affären med sina barn ibland. Expediterna frågar barnen hur skorna sitter men det är mamman som svarar.


Den kloke mannen på flygplanet
Jag åkte flyg till Stockholm för att hålla föredrag för dagbarnvårdare. En liten flicka på 5 år reste ensam. Hon satt vid fönstret. Det var tomt på mittenstolen och så satt det en man närmast gången. På andra sidan gången satt jag. Planet börjar rulla. Den lilla flickan vände sig till mannen och sa: Jag måste bara tala om att nu blir jag nervös. Om du berättar för mig att det här kommer att gå bra kommer jag att bli mycket lugnare. Så tog hon fram säkerhetsföre-skrifterna och studerade dem mycket noga. Jag hörde inte vad han sa till henne men han la, liksom av en händelse, sin hand på hennes armstöd. Hon tog den direkt. Sen pekade han ut genom fönstret och de tittade ut och pratade för fullt medan planet lyfte. Så släppte hon handen och sa, nu är inte jag nervös längre. När vi skulle landa var jag mycket nyfiken på hur det skulle bli. Jag såg att han tittade lite åt hennes håll. Hon var fullt upptagen med att titta ut genom fönstret. En del skulle ha kommit med sin hand igen och hållit henne kvar i sin hjälplöshet. Så klok han var. Och jag fick en historia att inleda föredraget med.


Jag flyttar till en okänd
Jag var förr själv en person som tog alldeles för mycket ansvar för andra. Så småningom förstod jag det, men fortfarande finns det säkert rester kvar av det beteendet. Det är otroligt svårt att balansera mellan att bry sig om andra och ta för stort ansvar för andra, tycker jag.

Det blev i efterhand en komisk berättelse till följd av detta. Många har skrattat hjärtligt åt denna historia direkt ur verkligheten.

Jag tyckte att min dotter Carina och hennes man behövde ett par garderober (jag inser så klart nu att jag inte hade med det att göra). Jag tittade i dagstidningen efter annonser. En kvinna skulle flytta och ville sälja sina garderober. Eftersom hon skulle flytta och jag behövde en bil till garderoberna tyckte jag att vi kunde använda samma bil. Jag erbjöd mig att hämta lastbilen. När jag kom fram till hennes bostad insåg jag att hon nog aldrig hade flyttat förr. Hon hade inte ens börjat packa men höll på att tvätta golvet på toaletten. Jag har flyttat många gånger och vet att man inte kan städa golv förrän allt är borta. Hur som helst, min svärson skulle komma och hjälpa till med flyttningen av garderoberna. Han var väl inte särskilt sugen på det, han hade ju inte ens varit delaktig i beslutet av köpet. Kanske var det därför han kom en halvtimme för sent. Damen som skulle flytta blev upprörd på att han dröjde och jag kände att det blev min skuld att flyttningen blev försinkad en halvtimme. Då sa jag till min svärson att eftersom han kom för sent måste vi hjälpa henne med flyttningen. Damen hade ytterligare en man till hjälp. Vi hjälptes åt att lasta bilen full med garderober och damens tillhörigheter och körde iväg. När vi kom tillbaka gav min svärson sig iväg. Jag hade ju hyrt bilen och måste därför själv lämna tillbaka den, jag kände mig dessutom fortfarande skyldig till förseningen och satte därför igång med att fylla bilen en gång till. Damen tvättade fortfarande golv. När jag och mannen kom tillbaka efter att ha lastat av vid hennes nya lägenhet stod det en flyttbil i vägen där jag skulle parkera. Oj, tänkte jag, nu skulle det bli ytterligare försening. Jag gick fram till den flyttbilen och såg att det var en firma som skulle leverera mattor till en antikaffär. Jag tyckte det gick trögt och hade inte tid med fler förseningar så jag tog tag i mattorna och lastade in dem i affären. Medan jag sprang där med mattor fram och tillbaka sa jag till en av männen som också bar mattor: Jag förstår inte hur jag hamnade i detta. Inte vi heller, svarade han.

När alla möblerna var flyttade från lägenheten skulle jag lämna tillbaka lastbilen. Då frågade damen mig var jag bodde för hon tänkte faktiskt att hon kanske skulle köra mig hem. Men när jag svarade att jag bodde i södra Malmö tyckte hon att det var för långt.

Utveckla de Inre kvalifikationerna
Det är viktigt att barn hittar ett eller flera egna intressen. Om föräldrarna ser det som sin plikt att sysselsätta sina barn varje ledig stund gör de barnen en otjänst. Det är när barnen inte har något speciellt att göra, när de har det lite tråkigt, som kreativiteten vaknar och de lär sig att sysselsätta sig själva och att trivas i sitt eget sällskap. Det kommer att vara en ovärderlig förmåga under hela deras liv.

Kvinnor arbetar och sliter så mycket både på fritiden och på arbetet att de inte hinner tänka på hur dumt de bär sig åt. Plötsligt är barnen i tonåren och kan klara en del saker själva. Mamman får lite mer fritid när barnen kommer i den åldern. Hon får känna på hur det är att vara fri, att ha tid för sig själv och upptäcker att hon njuter av det och att det finns mer som hon vill hinna med i livet. Hon börjar ställa krav. Du som snart ska flytta hemifrån, du måste åtminstone kunna bädda din säng och stryka dina egna kläder. Irritationen går ut över mannen också: Här har jag stått ensam i köket i femton år, tycker du inte att det är på tiden att du börjar hjälpa till? Familjen är ganska oförstående för hur den snälla mamman plötsligt börjar låta som ett monster. Hon är i övergångsåldern, säger de. Det går snart över, låt henne hållas. Det går inte över. Kvinnan har just upptäckt det som egentli­gen är självklart. Hon har aldrig tidigare förstått, att hon också har fötts till denna jord för att leva ett eget liv också för sin egen skull. Om mannen är klok nog att förstå vad som nu händer med henne stöttar han henne i hennes trevande försök att hitta sig själv och lagar lite goda middagar till henne. Då tror jag att äktenskapet har en god chans att börja blomma på nytt. Om han däremot inte förstår det, och hoppas att hennes tillstånd ska gå över, kommer han att bli mycket förvånad och skräckslagen, när hon plötsligt lämnar honom efter alla år.

Mamma till sin man
Det är inte så konstigt att det blir så här. Pojkar har egen spänning redan när de är riktigt små. De spelar fotboll, ishockey och spelar spel på datorn. Vi flickor finns till för andra, redan från början. Redan när vi är små börjar ansvaret, till och med dockorna ska ha mat och bytas på. Jag hade två dockor när jag var liten. De såg ut som riktiga människor. När de låg i en hörna på golvet tyckte jag synd om dem. De frös kanske? Kanske var de hungriga? Jag bar på mina dockor, matade dem och skötte dem. Men ett av mina barnbarn hade säkert tjugo dockor, Hur orkar man med tjugo stycken?

Den första förälskelsen börjar spira, vi träffar en pojke som attraherar oss och vi vill kanske fortsätta leka mamma, pappa, barn. Eller vad är det som driver oss i armarna på männen? Är det längtan efter honom eller efter nya dockor?

Jag kanske har haft tur och träffat en man som ska göra karriär. Jag ska hjälpa honom för sedan kommer vi att ha råd med både villa och bil och semesterresor och fina kläder. Så fick jag också en man som aldrig är hemma. Jag ska stryka hans tvätt och städa hans hus och passa hans barn. Jag hjälper och bär på honom och hans tvätt genom livet tills han en dag – flyger ut! Han flyger till en annan blomma och skaffar nya små söta barn, för nu har han äntligen förstått vad han har gått miste om i första äktenskapet. Han sitter där och gullar med sina nya små barn och pratar om livskvalitet. ATP-poängen tog han med sig dessutom. Jag som har offrat hela mitt liv för hans skull. Nu är jag riktigt bitter.

Det kan också vara så att jag träffar en pojke som det är synd om. Han var misshandlad när han var liten, han var barnhems­barn. Han väcker alla mina modersinstinkter och jag tänker: Nu ska han äntligen få det bra här hos mig. Jag tar över alla hans problem och bär honom genom livet. Han blir hela tiden tyngre och tyngre att bära på och jag blir allt tröttare. Ofta har han flaskan i närheten. Jag har tagit ansvaret ifrån honom och han har låtit det ske. Hans självförtroende är borta och en hel del av den positiva spänning som livet kan ge när man klarar sig själv.

När vi träffar en man och vi är nyförälskade, vill vi gärna visa alla våra fina egen­skaper. Vi är duktiga på att laga mat, diska och stryka. Det har vi lärt oss av vår mamma och det finns i vår ryggmärg. Vi dukar med levande ljus och sätter vackra blommor på bordet. Vi blir verkligen uppskattade och det är så roligt. Båda njuter av till­varon och av varandra. Plötsligt kommer de där små liven som är nästan ännu sötare än vad han är. Hon får fullt upp, hon är så viktig för barnet. Han kan inte byta på babyn lika bra som jag och amma kan han ju inte. En del kvinnor vill inte avstå någon bit av detta ljuvliga. Så det är lika bra att han går till jobbet. Man kan undra var mannen håller hus och vad han sysselsätter sig med sedan. Han är ute ur gemenskapen. Jag tror att han hittar någon annan gemenskap. Kanske hittar han den på sitt arbete. Hon har fullt upp så hon hinner inte tänka så mycket på honom. Hon passar barn, lagar mat, tvättar och städar. En dag upptäcker hon att hon börjar låta som om hon vore mamma också till sin man. Jag har lagt fram rena underkläder på sängen. Ska du inte klippa gräset? Var har du varit hela natten?

Han tycker att det är tryggt och skönt med en mamma, han vill absolut inte vara utan henne. Vem skulle inte tycka att det vore bekvämt att ha sin mamma hela livet, en mamma som lagar mat och gör det mysigt hemma. Ibland vill han gå ut och ha lite roligt men då tar han väl inte sin mamma med sig?

Jag har en väninna som blev lämnad av sin man för en annan kvinnas skull. Hennes liv tillsammans med honom hade inte varit bra under lång tid. Han drack för mycket och sov bort de flesta kvällar. Drickandet hade gjort att han hade gått upp tjugo kilo i vikt. Så småningom började han sakta förändras och hon märkte först att han började bry sig om sitt utseende och sina kläder. Han flyttade, slutade att överkonsu­mera alkohol och gick ner alla de tjugo kilona. Hon berättade att hon hade sparat två saker som minne av honom, den första presenten som hon hade fått och den sista. Den första var en svart silkespyjamas med spetsar i storlek 32. Hon är väldigt smal och har alltid varit smal, men hon har aldrig varit så liten. Den sista presenten var ett flanellnattlinne i storlek 42. Den presenten, förstod hon nu, var nog ägnad den kvinna som han upplevde som sin mamma.

Jag tycker att detta är kvinnornas eget val. Vi måste vara medvetna om att det är vi själva som väljer. Vill jag vara mamma till min man eller vill jag vara hans hustru? Naturligtvis tycker jag inte att det är fel om vi är mamma och pappa för varandra ibland. Det stödet behöver vi ofta. Men om vågen alltid slår över på ett håll är det dags att se upp. Detta är också mannens val och ansvar. Vill han ha en mamma? Man blir behandlad som man låter sig bli behandlad och han tycker kanske att det är bekvämt och orkar inte förändra situationen. Det är lätt att bara låta det ske. Problemet växer efter hand och så småningom kommer krisen.

Att få vågen att väga jämnt
Vi kvinnor gör vårt bästa, efter vad vi tror är bäst. Det har alltid förväntats av oss att vi ska vara duktiga i hemmet men nu förväntas det dessutom att vi ska förvärvsarbeta och kanske göra karriär. Det är ingen som har berättat att vi inte behöver vara duktiga i hemmet längre. Därför stressar vi kvinnor omänskligt mycket. Detta berör inte bara oss. Vi är förebilden som små flickor växer upp med. Jag tror att det blir mycket värre för dem än för oss om inte vi ändrar vårt beteende. Jag har hört att hjärtinfarkter ökar för kvinnor.

Flickor som inte får närheten till sin pappa, fäster sig kanske onödigt hårt vid sin mamma. När de kommer i tonåren måste de försöka ta sig loss. Ju hårdare bunden flickan är, desto hårdare måste hon slå sig loss. Hon har omedvetet saknat en pappa i hela sitt liv. Hon vill ha en man, men hon letar omedvetet efter en pappa. Ofta hittar hon en son. Jag tror att när den dagen kommer, då män och kvinnor delar lika på ansvaret för sina barn, då minskar de tonårsproblem som ofta finns mellan flickor och deras mödrar.

Pojkar förväntas bli stora och tuffa alldeles för tidigt. Han ser på sin pappa hur en man är och försöker bli sådan. Han bryter sig loss från sin mamma onödigt tidigt. Det enda han vet är att  han inte skall bli som henne. Han ska bli som pappa. Men pappan finns kanske inte i närheten så han har ingen bra manlig förebild. Pojken blir kanske aldrig riktigt vuxen och gifter sig med en ny mamma. Hon tar allt ansvar och han har tid att leka. Jag tycker att vi kvinnor borde ta livet lite mindre allvarligt, släppa taget om halva barnet och leka mer, kanske ska vi leka tillsammans med varandra.

Jag tycker att förälskelse närmast är att likna vid en ”trevlig sjukdom”. Den för också det goda med sig att man kommer nära och kan lära känna en annan människa. Men jag skulle inte vilja råda någon att flytta ihop eller att skaffa barn under tiden som ”sjukdomen” är som intensivast. När symptomen mattats av lite och hjärnan klarnar som efter en hög feber, då kan man med öppna ögon se om hjärtat fortfarande klappar för föremålet för den heta lågan. Om hjärtat då fortfarande slår för denne, om hjärnan också håller med om att vi nog har en del att ge varandra, då kan det fungera om vi dessutom är beredda på att hjälpas åt. När det stämmer i känsla, tanke och handling, då är vi rikt rustade för ett liv tillsammans.

Jag är inte intresserad av partipolitik, så sätt mig inte i ett av dessa bara för att jag skulle önska att alla småbarnsföräldrar av båda könen skulle kunna arbeta deltid. Det skulle det starkt kunna bidra till att kvinnor och mäns arbe­ten hade värderats lika både på arbetsplatser och i hemmen.  Detta skulle i sin tur kunna få en stor genomslagskraft både på fördelningen av hemarbetet och på lön efter prestation istället för kön.

Alkoholism
Jag har gjort en skrift om ansvar: Svek som ökar ansvar. Den visade jag för en kvinnlig arbetskamrat. Hon sa: Det är mig du har tänkt på. Nej, det var inte särkilt henne jag tänkte på. Cirka tio procent av Sveriges befolkning är alkoholister och kanske ungefär lika många är alkoholisthustrur. Att vara gift med en alkoholist är som att vara mamma för sin man. Inte bara för att man som alkoholisthustru tar ifrån honom hans ansvar utan också på grund av hans stora behov av spänning. Om han inte får använda sitt spänningsbehov på ett positivt sätt genom att själv få lösa sitt eget livs problem så letar han kanske sin spänning genom sprit eller droger.

Missbruksproblem är ett ämne som jag är och nog alltid kommer att känna mig engagerad och naturligtvis blev det också en skrift om det. Jag kallade den Missbruk – att bryta ett mönster. Nu heter den istället ”Spänningsbehov”. Den handlar om vårt behov av spänning, om negativa eller positiva utmaningar. Jag visade skriften för en nykter alkoholist. När han läste den sa han efter att bara ha läst den första sidan: Ja, det var därför jag drack. På första sidan står det: Ingen tycker om att ha tråkigt, alla vill vi att det ska hända något, helst varenda dag. Så enkelt det kan vara. Alkoholisthustrun tar hand om en del av hans problem och med det en stor del av spänningen som livet ger i sig självt.

Det är inte bara kvinnor som blir medberoende. Jag känner en man som tog hand om sin frus alla problem medan hon drack mer och mer. Vi måste se vår del i vad som händer men inte bära på skulden. Alkoholisten och den medberoende passar varandra på ett utmärkt sätt om målet skulle vara att man ska bli just alkoholist och medberoende. Den ene känner för stort ansvar för andra och den andre vill att någon ska tycka synd om och ta hand om dem. Detta är de oftast inte medvetna om själva.

På behandlingshem för alkoholister får alkoholisthustrun också möjlighet till behandling. Man kan bli frisk från medberoende utan behandling om man kommer till insikt och låter depressionen värka ut, om man har människor runt om en som orkar lyssna. Jag har lärt mig genom böcker och av nyktra alkoholister att alkoholisthustrun, på grund av gammal otrygghet, känner ett alldeles för stort behov av att styra och kontrollera tillvaron för att den ska bli bättre än hon haft det tidigare. Hon känner också ett alldeles för stort ansvar för andra männi­skor. Hon måste lära sig att bry sig mer om sig själv, ägna sig åt egna intressen och sitt eget liv.

Ofta tror vi att vi är offer för omständigheter. Om bara andra ville ändra sig så skulle mitt liv vara bra. Livet ändrar sig bara om vi ändrar oss själva och slutar med att försöka styra andra människor. Man måste till och med unna sina barn att växa av den positiva spänning som bekymmer är om man tar dem som utmaningar.

När jag hade läst en bok om spelmissbruk fick jag inspiration till att skriva skriften ”Svek som ökar ansvar”. Den handlar mycket kort om en del av det som står i boken ”Kvinnor som älskar för mycket”, Jag gav den till en nära väninna. Hon har berättat för mig efteråt att hon först hade blivit arg och tänkt att Gullmay minsann inte heller är perfekt. Efter ett tag hade hon kunnat ta den till sig och acceptera det som stod i den. Nu menar hon att det är något av det viktigaste hon har läst. Jag förstår hur det kan kännas. Om allt som jag har gjort, det som har varit jag och min stolthet, plötsligt blir ifrågasatt. Men vi har mycket att vinna på om vi kan acceptera det och börja bry oss om och ta hand om oss själva.

Delegering på arbetsplatserna och ansvar i samhället
När jag skrev ”Svek som ökar ansvar” hade jag just sett ett program om alkoholism på TV. Det var det som tände min inspiration den gången. Men skriften gäller också uppfostran av barn och delegering på våra arbetsplatser. Vissa människor i arbetslivet har fullt upp och är stressade och tror inte att andra kan lika bra som dem själva. De andra blir uttråkade och presterar inte så mycket. Det är dålig ekonomi att inte utnyttja alla resurser som finns.
Samhället fungerar likadant och vi måste lära ungdomar ansvar genom att låta dem få meningsfulla arbetsuppgifter. Det räcker inte att bara ge dem pengar. De måste också få ta konsekvenser och rätta till om de förstår. Jag läste ett citat alldeles nyligen som jag inte kan glömma: vi lär dem som ska ta hand om oss att inte kunna ta hand om sig själva.

Låt de gamla få behålla sitt ansvar
När jag skrev min skrift om ansvar glömde jag att detta också gäller gamla och sjuka människor. När jag har träffat dem som arbetar i social hemtjänst, har jag förstått att det är likadant där. De gamla säger: Jag kan själv. Men har vi tid och resurser att låta dem kunna, eller tar vi ifrån dem något som är det sista de fortfarande kan? I så fall kanske vi tar ifrån dem en del av deras mening med livet.

Det ger trygghet och ett bättre självförtroende när man får behålla sitt ansvar och känna att man fortfarande kan. Att respekteras som den person man är, av de friska eller av de yngre, är viktigt. Att de inte ser mitt liv som ovärdigt eller meningslöst. Att jag själv får bestämma och göra så mycket som möjligt ända in i det sista.

Lusten kommer när jag inte låter andra bestämma över mig
Jag blir behandlad så som jag låter mig bli behandlad. När andra människor styr oss är det lätt att lusten försvinner. När vi styr andra försvinner deras lust. ”All forskning pekar på sambandet mellan individens hälsa och inflytande över tillvaron”.

När jag var liten längtade jag efter att bli stor för då skulle jag själv få bestämma. Det är viktigt för lusten att själv få ta beslut och den träningen kan börja mycket tidigt och är mycket viktig för självförtroendet. Ett av mina barnbarn (T) som då var 7 år hade tidigare alltid sagt att han inte ville bli stor. Han hade inte samma anledning som jag hade att längta för han hade alltid fått vara med och bestämma. Det hade tagits hänsyn till hans vilja och han hade fått vara delaktig i beslut. Han var van att tänka efter vad han vill göra, han visste att någon lyssnade på vad han ville och han lyssnade därför också på och respekterade sina föräldrars vilja. Det är naturligt för honom. Strax före hans kulle börja skolan så hade han ändrat sig och ville i alla fall bli stor. För nu hade han bestämt sig för att han skulle bli forskare på dinosau­rier och han vill räd­­da djuren på jorden och då förstod han att han måste gå i skolan. Jag köpte en bok om dinosaurier till honom och när vi tittade i den då visade sig att han kunde det mesta. Det fanns en del frågor som han svarade rätt på allihop, det fanns textrutor som man skulle para ihop med ca tio olika dinosaurier. Han klarade alla med säker hand utan att tveka på någon. Han kunde läsa versaler och när jag lju­da­de de små bokstäverna översatte han dem själv till versaler och då såg han meddetsamma vad de olika dinosaurierna kallades. När vi vände på bladet sa han ivrigt: Jag hoppas att det finns fler frågor! Han brann verkligen för detta intresse för dinosaurier. Jag fick spontant en tanke i mitt huvud: ”Han kan lära sig mycket, vilken stor begåvning han är”. En stund efteråt kom en klo­kare tanke: ”Nej, han vill just nu bara lära sig allt om dinosau­rier. När han kan så mycket att han är nöjd, då vet han att han kan. Då vet han hur han ska fortsätta att bygga upp sitt eget själv­förtroende. Då kan han lära sig vad som helst som han själv vill lära sig”.

Jag hoppades av hela mitt hjärta att hans kommande lärare skulle se vad han brann för och låta honom fortsätta brinna. Kanske genom att läsa om var dinosaurierna levde och var de inte levde och på det sättet få intresse för geografi.  Kanske genom att sätta in dem i historiebilden, när levde de? Vad hände innan dess och därige­nom väcka ett allmänt historiskt intresse för – hur gick det sedan? Kanske kan läraren så småningom lägga fram engelska böck­er om dinosaurier. Men när han gick i andra klass hade de fortfarande inte börjat läsa om de spännande djuren. Jag såg honom gå med tunga steg till skolan och tänkte att det är lätt att släcka en glöd.

Jag glömmer aldrig en liten talande historia som jag läste i boken Aktivt föräldraskap. Det var en liten flicka som aldrig ville gå och lägga sig och hon orkade inte heller stiga upp på morgnarna. Men någon tänkte ut en klok lösning och frågade henne vad hon tyckte att man skulle göra åt saken. När flickan hade tänkt en stund sa hon: Om jag går och lägger mig lite tidigare på kvällarna så kanske jag kan gå upp lite tidigare på morgnarna.

När min mor var 83 år fick hon en svår hjärnblödning och fick sitta i rullstol i många år. Hon var helt förlamad i vänster sida. Hon kunde inte välja på två saker och hon kunde inte be om vad hon ville ha. Hon berättade till exempel inte om hon var törstig. Jag hade plötsligt blivit en av hennes ”ledare”. Det var bland annat min uppgift att se till så att hon hade det bra. Jag tog för vana att fråga henne om hon var törstig. En gång visade hon stor glädje över att jag frågade och hon sa med stort eftertryck: Jaa!

Eftersom jag kände henne väl och visste att hon alltid tyckt om ”kallt krana-vann” (kallt kranvatten på skånska) frågade jag om hon ville ha det och det ville hon verkligen. Jag gick ut till den snälla vårdpersonalen i köket och berättade att min mor ville ha vatten. Hennes vård-hem hörde till de bästa och alla gjorde så gott de någonsin kunde. Men trots det gör vi alla fel ibland och just denna gång blev det fel. Den snälla damen sa vänligt: Det är bättre hon får saft. Jag fick inte fram att det var inte det hon brukat dricka hemma, jag tog emot glaset och gick in till min mor och frågade henne: Vill du ha saft? Hon skakade på huvudet och sa bestämt nej. Jag frågade igen om hon ville ha kallt vatten och hon blev glad. I samma veva sa min mor, som fortfarande hade en del av sin klokhet kvar: Livet är bra, så länge man har val.

Det var lätt att tycka synd om min mor i den situation hon hade hamnat i. Men det fanns ljusglimtar. Vi har sjungit mycket tillsammans och texterna kom ibland som ett rinnande vatten. Hennes humor och kvicktänkthet försvann inte. Men ibland visste hon inte i vilken tid hon befann sig. Ibland var hon liten och ibland var hon gammal. En gång sa hon till min syster: Oj då, jag har glömt att laga mat till pappa. Vi brukade inte upplysa henne om när hon hade fel men just denna gång sa min syster: Men han har ju varit död i 20 år. Då sa min mor med ett skratt: Då har han ju inte fått mat på länge.

Fyra damer på Kvinnor Kan-mässan såg Sveket på video

På bilden ovan är min mor Signe och jag på mässan Kvinnor Kan.

Alla de fyra första skrifterna blev skrivna 1984-85. Nedanstående skrift hette från början: Det nödvändiga sveket och insikten om det gav Pekka till mig genom att berätta en historia om en knarkande son som bara blev hjälpt och hjälpt tills han blev frisk genom att bli sviken. Det var ett svårt svek en mamma blev tvungen att göra för sonens skulle. För mig har just denna insikt betytt oerhört mycket. Livet är alltid en balansgång, tycker jag. Just balansen mellan att bry mig om och ge ansvar har varit något av det svåraste för mig och det händer fortfarande att jag undrar om jag balanserar rätt.

På mässan Kvinnor Kan visade jag nedanstående skrift på en skärm. Det kom tre glada damer och tittade. De såg mycket nöjda ut i början. Sedan blev de allvarligare och ännu allvarligare. När de gick därifrån såg de absolut inte glada ut längre. Men kanske fick de en insikt som var bra för deras närmaste.

Jag läste upp denna skrift på ett föredrag för bara kvinnor. En kvinna bröt ihop. Så varning för vad som kommer om du är en person som ägnar ditt liv till att ta hand om andra, till exempel om du är alkoholishustru/man.

 

Skriften
SVEK – som ökar ansvar

Det är en härlig känsla att jag behövs

att det finns människor i min närhet
som behöver mig

Jag tycker om att pyssla om mina närmaste
och att hjälpa mina arbetskamrater

…och det finns människor i min omgivning
som är i stort behov av min hjälp

Jag känner att jag är uppskattad

jag klarar allt så fort och det är oftast väldigt roligt
och känner en skön tillfredsställelse för min insats

det är ju bäst när den som är van tar itu med arbetet

det går fortare och det blir rätt och riktigt gjort
och jag känner mig väldigt nöjd med mig själv


Hemma sköter jag tvätt och strykning
de andra vet ju inte hur man gör

det är ju inte så lätt när man inte är van

matlagning tycker jag bara är roligt
att deklarera tycker de andra verkar krångligt

…så jag tar alla på en gång

 …det är så lätt

 

Jag lagar kontakter och byter proppar

…och däcken på bilen

när någon måste yttra sig på jobbet…
då gör jag det

det finns så många som inte vågar

De krångligaste arbetsuppgifterna
lägger alla till mig

för de vet att jag tar hand om dem

 och de är glada att de slipper

 

Ibland blir jag förstås lite trött och irriterad

och önskar att de bara någon gång ville
försöka hjälpa till

 man orkar ju inte hur mycket som helst

 jag tycker att alla drar i mig från alla håll

 


Och ändå gör jag så gott jag kan för att orka med

jag känner glädje när jag tänker på
hur glada de ska bli

 

 Har du tänkt på…

 att du trots din goda vilja

inte låter dina barn
din man eller din hustru

…eller dina arbetskamrater

 få känna tillfredsställelsen

 att duga något till

 

 

Muskler som inte används blir svaga

människor som inte själv behöver kunna
blir svaga

det är så enkelt att låta bli

…att lämna över till någon som alltid ställer upp

 någon man alltid kan lita på

Det är svårt att bryta en vana

för den som först måste bryta sig loss
från ett beroende av din hjälp

och sedan dessutom alldeles själv

lära sig allt det som du har tagit över

 

Du har blivit ett hinder
för någon annans utveckling

Om du inte släpper taget

kan ingen ta vid


Men det är viktigt att du accepterar

att den som tar vid

gör det efter sin egen förmåga


Bär inte någon genom livet

släpp taget

kanske den du burit på först ramlar
men han lär sig krypa
kanske kan han lära sig gå

…och kanske till och med springa förbi dig

 det är när du unnar honom det

som du gör din fina insats
för din medmänniska

 

Man måste ibland svika någons förväntan
för att lära ut ansvar

om inte du gör det

med kärlek och omtanke

kommer någon annan att göra det
senare i livet

och kanske inte då… av kärlek


 

När ett barn är fött
är föräldrars viktigaste uppgift

att lära det att stå på egna ben

och att lära det att klara sig i livet

och att ta eget ansvar
för sig själv och andra

för det kommer en dag

när ditt barn inte har tillgång till dig

fåglar kan

Lär ut det du kan stötta och uppmuntra

ta inte över för någon vad han har
möjlighet att lära sig klara själv

skäm inte bort någon för att du tycker
synd om

då blir det i fortsättningen bara synd om

Skäm inte bort någon
för att själv må bra

du kommer i överläge

ingen mår bra av att vara i underläge

 

När du ger gåvor
kommer du i överläge

om du inte också tar emot gåvor
och visar glädje

ingen mår bra av att bara få

och alla har något att ge

 

Du kommer att få ett enklare liv
och mer tid för egen vila och egen utveckling

om du hjälper till
att ge dina barn eller dina arbetskamrater

ett engagerande liv

där de känner att de är duktiga

att de själva kan

 

När var och en
känner eget ansvar

för sig själv
för sitt arbete
för sitt eget liv

då kan man skämma bort varandra ibland

och då är det en härlig krydda i tillvaron

Sluta vara duktig – sänk ribban

En gång när jag åkte med en manlig taxichaufför berättade han för mig att han verkligen ångrade sitt nya äktenskap. Jaså, varför då, frågade jag. Ja vet du, sa han, i mitt första äktenskap så tyckte hon inte att jag dög till att laga mat, hon tyckte inte att jag kunde städa ordentligt och jag kunde inte ens handla så hon blev nöjd. Men så skiljde vi oss och jag blev tvungen att göra allt detta själv. Jag tyckte till och med att det var roligt. Men nu har jag gift om mig. Hon tycker inte heller att jag kan. Jag ångrar så att jag gifte mig.

Jag frågade en gång publiken vid ett föredrag om hur gamla de tycker ett barn ska vara för att kunna tvätta sina kläder. Tre år, sa en kvinna som var mormor. Det var en klok kvinna, man lär sig. Det borde vara förbjudet att få barn innan man är mormor, tänkte jag. Jag har ju också lärt mig en del genom att träna på mina egna barn och dessutom blivit äldre och erfarnare. Styrkt av hennes svar frågade jag ytterligare en publik med lika många män som kvinnor. Två år, svarade en man. Då var det en annan man som sa: Det beror på om det är ett manligt eller kvinnligt barn. Är det ett manligt barn så måste han vara 47, sa han.

Du kanske inte tycker att ett barn på två år kan sköta en tvättmaskin. Men videon och TV kan de sköta, så vem vet. Det sitter dessutom djupt i ryggraden på oss kvinnor att vi ska vara duktiga i hemmet.

 

Man får inte bra självförtroende för att man är duktig

Jag tror att en anledning till att vi tar för mycket ansvar för andra, beror på att vi vill känna oss duktiga. De flesta av oss har väl trott att vi måste vara duktiga för att få bra självförtroende. Men jag tror numera att ingenting är mer fel. Vi lägger ribban en halv meter högre än oss själva och siktar dit. Vi tänker kanske: – När jag blir så duktig, då kommer jag att vara nöjd med mig själv och få ett bra självförtroende. Vi kämpar och kämpar, men ribban ligger en halv meter högre vad vi än gör. Vi blir aldrig nöjda och känner inget högre självförtroende. Tvärtom tycker vi kanske att vi är en bluff. Andra människor är imponerade och tycker att vi är duktiga och vi kan inte förstå varför.

Hemligheten är att vi måste sänka ribban. Kanske kan jag fundera ut vem som har lagt den så högt. Kanske är det mina föräldrar men det kan också vara jag själv. Kanske behöver jag hjälp av psykolog med att få ner den till en mänskligare nivå?  I samma ögonblick som ribban är i jämnhöjd med dig själv, får du en bra självförtroende. När du känner att du duger precis som du är.

Det betyder inte att du slår dig till ro och slutar att utvecklas. Vi har ju alla behov av spänning och utveckling, även. om det är olika stort.

Själv hade jag tur med mina föräldrar. Jag dög precis som jag var i deras ögon. Min ribba är inte oöverkomlig. Det betyder inte att jag inte själv vill höja den lite då och då. Jag tror att det är naturligt. Vi vill utvecklas, det finns inom oss en önskan om det. Vi är vana att jämföra oss med andra. Det finns alltid de som är duktigare än vi själva på olika saker. Den ende man ska jämföra sig med är sig själv, hur jag var igår och hur är jag idag? Har jag utvecklats och blivit lite mer nöjd med mig själv?

Vi är rädda för att förlora rollen av att vara den duktige. Och en liten unge kan i alla fall inte sortera tvätten, tänker vi kanske, för att få fortsätta av vara bäst. Men nu säger jag att sortera tvätten kan man göra i de flesta åldrar. Det är bara att köpa trådbackar och skriva på vad som ska ligga i varje. Man kan rita bilder av mörka och ljusa kläder, rita handdukar och lakan och skriva graderna.

Men – tänk om de lär sig tvätta, laga mat, städa och jag själv får en massa tid över? Kanske sitter jag där då i min egen kruka och har alldeles för mycket tid att tänka. Då kanske mitt eget inre barn visar att det mår dåligt och säger: Du har aldrig tid med mig.

Vi får lite dåligt samvete och frågar vårt inre barn vad det vill göra. Jag vet inte säger det inre barnet, jag har ju aldrig fått prova något som jag tycker är roligt.
Så nu är det hög tid att börja prova, jag kan fråga andra vad de tycker är roligt, fråga om jag får hänga med nästa gång

Kompetens – vad är det?

Jag älskar att lyssna på föredrag som är så pedagogiskt upplagda att man kommer ihåg det viktigaste av. vad föreläsaren har sagt. Kerstin Keen, tidigare utbildningsansvarig på Volvo höll ett sådant om kompetens. Vi tryckte upp det och gav ut det på vårt förlag och det sålde i stor upplaga. Med hjälp av en hand, som min dotter Carina illusterade, är det lätt att minnas de viktigaste delarna av begreppet kompetens.

Tummen är minnesbilden för FÄRDIGHETER. Man ska inte ha tummen mitt i handen. Pekfingret pekar på KUNSKAPERNA i böckerna och på svarta tavlan. Långfingret menar att det är bra med långa ERFARENHETER och ringfingret och relationer hör ihop med KONTAKTER. Var och en behöver dessa delar av kompetens men lillfingret står för de värderingar som är viktig att man viktiga att dela med andra. En arbetstagare som delar de viktigaste värderingarna med företaget är den bästa för företaget.

Kerstin nämnde att detsamma gäller i privata relationer. Om vi inte är överens om våra viktigaste värderingar är det svårt att leva tillsammans, antingen som vänner, i parrelationer eller som nyinflyttade till andra länder. Innan man går in i ett äktenskap borde det vara nödvändigt att prata om vilka värderingar vi har och vad de innebär för var och en. Samtalet är viktigt eftersom ett ord kan ha olika betydelse, vi kan se på det på helt olika sätt. I dagens samhälle blir det tydligt i synen på hur vi ser på vad ordet heder innebär.

Hitta lusten, ha kul

Vi väljer själva vårt umgänge. Det är lätt att känna vilka personer som gör att vi tappar lusten. De som är negativa och de som bara klagar drar ner vårt humör. Hur positiv man än är själv så är det svårt att berätta något roligt mitt i ett samtal fyllt av klagomål. Det är lättare om man själv är den som tar tonen. Att ringa och berätta något roligt brukar också smitta. Det är lika svårt att börja klaga mitt i ett trevligt samtal. Det är den som börjar samtalet som bestämmer hur båda ska må efteråt.

Att tillhöra en grupp är ovärderligt, en familj, en klass, en vänskapskrets, en intresseförening, en arbetsgrupp. Tillhör man inte någon grupp kan man vara med att bygga upp en själv. Att vara accepterad och omtyckt i gruppen precis som man är, med sina fel och brister. Att någon undrar hur det har gått sedan sist. I en miljö som tillåter att man berät­tar när man har gjort något bra, kan man också berätta när man har misslyckats. Man kan hämta kraft när lusten sinar och man är själv en del av kraften för de andra. I rabatten har alla sorters växter sin plats. En rabatt där alla är lika är inte lika rolig. I våra naturliga grupper i familjen och på jobbet behöver vi varandras olikheter. Men olikheterna gör lätt att det blir missförstånd om vi inte pratar med varandra och lyssnar på vad den andre menar. Vi har alla lite dåligt självförtroende och tror inte att vi betyder så mycket för varandra som vi oftast gör. Det är viktigt att visa de personer som är viktiga för oss att vi vill träffa dem. Att deras åsikt är viktig. Det kan vara försent en dag.

Det händer nog oss alla att vi känner brist på lust. Vi träffar ofta arbetskamrater, elever och familje­medlemmar som har tappat sin lust. Hur hittar vi den och hur hjälper vi andra att hitta sin egen? Svaret finns inom var och en. När vi lär oss att lyssna till vår inre dialog i ensamhet eller i samtal med någon annan. Är jag alldeles utmattad och stressad kanske jag ska tala med någon som är professionell på samtal. Prova allt som du får chans till. Lyssna på andra människor som funnit sin lust. Gå till biblioteket, lär dig rida, börja träna, gå med i en förening, gå med i ett studieförbund och rita, måla, sjung, tala… När vi styr våra tankar mot de mål vi vill nå, då kommer lusten. När vi tänker oss in i situationer som vi vill uppleva, då kommer lusten. Lyssna på ditt inre, känn efter vad du vill. Sedan styr du kroppen med dina tankar. Lyssna med hjärtat, styr med hjärnan! Och rensa ryggraden från alla måsten som du inte själv har bestämt.

När man har lust känns det som man är barn på nytt. Ibland kan vädret på sommaren få oss att tappa lusten. Regnet har ofta släckt den glöd av förväntan som fanns hos oss inför kommande bad och sol. Men jag har en fin bild av regnet. Jag satt i mitt arbetsrum och så hur regnet strilade mot mitt takfönster. Min bror Göran hade föreslagit att vi skulle gå till Pildammsparken och lyssna på 60-talsmusik och jag tänkte att det var synd att det regnade för det skulle ha varit roligt. Jag hade ställt in mig på att stanna hemma när han ringde och berättade att han hade tagit en plats till mig i parken och att där fanns fullt med förväntansfulla människor. Jag tittade på fönstret och regnet. Något gjorde att jag sa: Jag kommer. Jag cyklade med den ena handen på styret och paraplyet i den andra. Synen som mötte mig var otrolig. Pildammsteatern var smockfull av människor som bar paraplyer i alla färger. Under kvällens lopp gungade para-plyerna i takt med musiken medan regnet öste ner och Lasse Berggrensson, Malmös kändaste allsångsledare, sjöng alla de härliga gamla melodierna från 60-talet som radion för länge sedan har slutat spela. Han strålade i kapp med regnet och spred en härlig stämning från scenen. När cyklade hem med genomblöta jeans, stela och jobbiga och när jag kom hem rann vattnet om mig. Jag kände mig som en unge som hade varit ute och busat.

Jag kunde ha missat denna upplevelse och tittat på TV istället. När lusten är borta är idéerna om allt roligt som finns att göra också långt borta. Man kanske bara fördriver tiden med att sova, äta för mycket, dricka för mycket. Man kanske är rastlös, vill vara någon annanstans. Men ingenstans är man nöjd för man är i sitt eget tråkiga sällskap var man än är. När det är riktigt illa känner man sig deprimerad.

Om man har tappat den lust man hade kan man alltid hitta den igen. Man kan fråga sig: Var hade jag den senast? När jag kände lust, hur var situationen just då? Vad eller vem hindrar mig idag?

Är det så illa att jag inte hittar den i mitt vuxna liv, kan jag prova sådant som jag tyckte var roligt när jag var liten. I min familj sjöng vi mycket. Vi spelade in på band och lekte barnens brevlåda. Jag kommer ihåg min första kamera och hur roligt det var att fotografera. Ett fint minne jag har är när jag satt på en stor sten i skogen och täljde barkbåtar till min lillebror. Min väninna Sirje var duktig på att rita och vi ritade tillsammans. Jag lärde mig mycket av henne. Brännboll var oerhört kul. Vatten lockar fram barnet inom oss. Kanske minns vi hur det var att hoppa i vattenpölar eller att leka i havet. Den förväntan jag kände inför julen var oerhört stor. Förväntan gällde aldrig några dyra presenter. Nej, men jag visste att min mor alltid hade gjort paket som innehöll något som jag direkt kunde sysselsätta mig med, ett block, några pennor, ett spel eller en bok. Det fanns aldrig krav på att något skulle vara perfekt. Det är fortfarande fritt fram att måla, rita, sjunga, dansa……………. och rätt som det är vaknar lusten!

 

Mening med livet

Mening med livet är att känna ansvar. Att ge sina barn ansvar tidigt i livet, ger dem mening i livet tidigt. Att få behålla sitt ansvar så mycket som möjligt livet ut, ända till den sista dagen vi finns på den här jorden, borde vara en rättighet för alla människor.
Aldrig kan man tycka att det är bra att man har fått en svår sjukdom, men många säger att de har vunnit något på det de har gått igenom. De har lärt sig att uppskatta det lilla. Mitt i smärtan av att uppleva våren för sista gången kan de få en väldig lyckokänsla.
Ett litet barn skrattar fyrahundra gånger om dagen, läste jag i en gammal artikel. I samma artikel stod: En vuxen drar på munnen femton gånger. Hitta vägen tillbaka till skrattet genom att berätta om alla gånger du har gjort bort dig. Sång, musik och dans hör till de viktiga njutningarna. När vi förstår att livet är begränsat, då njuter vi extra mycket av det. Men livet är begränsat för oss alla. Vi är alla i samma båt och kan hjälpa varandra att göra det bästa av livet på jorden. En mening med livet måste vara att man ska njuta så mycket som möjligt av det.
Jag tror inte att målet är att vi ska bli lyckliga. Lycka är som en skymt av något som jag inte kan förklara och en känsla i korta stunder. Den hör samman med självförtroende som också är en känsla som kommer och går. Både lycka och självförtro­ende är beroende av förhållandet människor emellan, men det är också beroende av vårt förhållande till oss själva och av vår egen utveckling.

Att ha mål framför sig livet ut är viktigt för att kunna känna förväntan och det ger mening i livet. Jag känner till en 88-årig kvinna som gick till talpedagog för att hon skulle lära sig sjunga. Att ända till livets slut känna att jag fortfarande vill lära, utvecklas och växa är mål som jag hoppas på att nå. Att tro att detta fortsätter i någon form efter livets slut, känns som en mening och tröst för mig.

Om vi dessutom underlättar för människor vi möter att hålla humöret uppe med humor och glädje, att hitta nya nära mål varje dag, att känna eget ansvar livet ut, att få växa och utvecklas och dessutom vara deras aktiva lyssnare, då har vi gett andra mycket och det tycker jag känns som en stor mening.

Sluta vara duktig, Sänk ribban, Acceptera dig själv och andra, Ha roligt

 

Slutord

Många har frågat mig varför jag har illustrerat mina skrifter med små nakna barn. Några enstaka har reagerat starkt negativt på det. I de fallen tror jag att det kanske kan finnas en ballong, något som behöver bearbetas. Jag har ingen djupare tanke med de små barnen mer än att vi alla har ett sådant litet barn inne i oss själva. Vi ska vara rädda om det, rädda om våra egna och andras käns­lor. Det finns en sårbar varelse inom oss alla. De flesta tycker om små barn och därför går teckningarna ofta direkt till hjärtat.

Det jag har skrivit om i denna bok och i mina skrifter, känns sant för mig, är ganska enkelt och rätt så självklart. Det är som om berätta om de enklaste dragen i ett schackspel. Jag bara påminner mig själv och andra om hur pjäserna går. Det svåra är att spela spelet, leva livet och det måste var och en klara själv. Dessutom ligger själva utmaningen i att spela, att använda pjäserna rätt. Då måste vi använda vår egen fantasi, vår egen erfarenhet och hålla reglerna i huvudet hela tiden. Skulle vi kunna lösa problem för andra, tog vi ifrån dem den positivt spännande utmaning som spelet eller livet kan vara i sig självt.

Jag kan naturligtvis inte leva så här lättare än någon annan, men jag vet att de gånger jag lyckats komma ihåg dessa självklarheter har de fört mig framåt. Livet är inte lätt att hantera för någon, alla drabbas av konflikter, sorger och andra kriser. Mina enkla ”sanningar” har gett mig entusiasm och en vilja att våga när jag egentligen inte har vågat. De har också gett mig och hopp och detta tankesätt har hjälpt mig när livet har känts nästan oöverkomligt svårt.

Livet är en resa. Ofta kan vi själva välja vilka personer som vi ska resa tillsammans med och hur mycket vi ska uppleva under resan. Resan har alla förutsättningar att bli lyckad, om man får börja i den starka förvissningen om att man kan allt man vill och ända till livets slut fortfarande kan känna lust att lära mer.

Jag har poängterat hur viktigt det är med mål i livet. Jag vill avsluta genom att trots det påpeka, att det inte är målen som är det viktigaste. Det är vägen till målen som är viktigast, för det är den, som Karin Boye skrivit, som är livet.

Göra en planering för sitt liv

Titta framåt och se målen

Vill du påverka ditt liv så att det blir bättre? Jag har några tips på vad man kan göra.

Tankar på det fick jag när jag arbetade som ekonomi- och personaladministratör på lantmäteriet. Det betydde bland annat att jag skulle göra en budget varje år. Målen för verksamheten skulle skrivas ner. Det fanns långsiktiga och kortsiktiga mål. Varje år gjordes detta och jag slogs av tanken att utan mål kommer man ju ingenstans. Hur ofta satte jag själv mig ner och gjorde upp mål för mitt eget liv? Det gjorde jag aldrig! Det finns inget företag som inte har mål. Det kan vara så enkelt som att företaget ska tjäna pengar. Det är det långsiktiga målet. För att nå detta måste man ha kortsiktiga mål, delmål. Det kan vara att sätta in en annons i tidningen om företagets produkter. Det kan vara att företaget ordnar en servicekurs för personalen så att de blir trevligare mot kunderna. Då tjänar företaget pengar och når sitt långsiktiga mål.

Det är likadant med en orienterare i skogen. Han har ett långsiktigt mål, slutmålet. Han har också kortsiktiga mål, sina kontroller på vägen som vägleder honom. Om han inte hade haft sin karta med kontroller och slutmål, hade han irrat omkring i skogen och inte haft en aning om vilket håll han skulle ta. Jag påstår att det finns många människor som irrar omkring i livet och inte har en aning om vad de har här att göra. Jag tror att de mår mycket dåligt. Utan mål i livet mår man inte bra. Eftersom min man Pekka är psykolog träffar jag ibland människor, speciellt ungdomar, som mår dåligt på grund av brist på egna mål. Jag minns speciellt en ung pojke. Han var släkt med en väninna till mig, det är därför jag vet hur det var. Han ville ta sitt liv, hans tjej hade gjort slut. Han kanske hade tänkt gifta sig med henne. Nu när hon var borta, målet var borta, hade tillvaron förlorat sin mening för honom. Det behövdes inte många samtal förrän han mådde bra igen. Han hade fått ett nytt mål. Det var inte en ny tjej, för det kan ingen psykolog hjälpa till med. Han hade fått ett nytt intresse. Han skulle börja hoppa fallskärm och jag minns hur glad han såg ut när han gick ut genom dörren.

Om man står mellan två viktiga mål i livet, mår man inte heller bra. Ska jag skilja mig eller ska jag inte. Ska jag säga upp mig eller ska jag inte. Ska jag flytta utomlands eller ska jag inte. Ska jag pensionera mig eller ska jag inte. Man mår dåligt tills man har bestämt sig, men sedan mår man bra igen. När beslutet är taget är halva segern vunnen, har Abraham Lincoln sagt en gång. Det blir som man har bestämt sig för att det ska bli. Det kanske tar lite tid men det brukar bli så.

Om jag har ett mål att se fram emot mår jag bra. Jag kanske studerar och ser fram emot min examen. Jag tänker på vem jag ska bjuda den dagen och hur snygg jag ska bli i min examensmössa. Om jag inte mår bra den dagen jag tar min examen kan det bero på att jag inte har något nytt mål. Jag har kanske just nått mitt enda mål. Jag måste hela tiden ha nya mål, som en morot, för det är det som ger förväntan i livet. Det som vi kände på julafton när vi var små.

Det är viktigt att de mål man har är ens egna och att de är flexibla och möjliga att ändra efterhand som omständigheterna förändras. De får inte sitta fastspikade i taket och vara omöjliga att nå. Detta kanske kan förklara varför många av våra ungdomar mår dåligt. De måste välja väg i livet tidigt, långt innan de har lärt känna sig själva. Många vet inte vad de har lust med eller vad det finns att välja på. De behöver hjälp av sina föräldrar när de ska välja linje i gymnasiet och i följden blir det kanske inte deras egna mål. Jag menar att skolan uppgift i första hand är att en bra grund, väcka intresse och ge ungdomarna möjligheter att pröva många vägar.

När man är gammal eller döende finns ingen framtid, men målen är viktiga även om man är sjuk. De måste finnas och vara möjliga att nå. Vi som är friska känner ofta mening i vårt arbete, speciellt kanske när vi kan hjälpa andra. När man är sjuk kan man kanske inte arbeta, men en ny mening kan i några fall vara att hjälpa andra i samma situation.

Det är viktigt att få behålla sitt eget ansvar för dagliga rutiner så länge som möjligt, små saker som man kan klara av, till exempel att kunna bädda sin säng, tvätta sig själv och sina strumpor. Kanske finns det någon speciell person som man skulle vilja träffa. Att någon är intresserad av att höra hur det var förr kan ge stor stimulans. Att sjunga sånger som man hört många gånger kan ge stor glädje. Kanske räcker krafterna till ett teater- eller biobesök. Man kan kanske skriva ett vykort, ett brev, en dikt eller kanske en liten bok om sitt liv. Man kan kanske skapa något med sina händer, måla ett vykort eller en tavla. Andra kan hjälpa till genom att ordna en utflykt att se fram emot, vänner och anhörigas besök är ovärderliga. Självklart måste man kunna få den mat man tycker om och själv få bestämma vad man vill dricka till maten. Men det viktigaste av allt är att bli sedd, få känna att man betyder något för andra och att man är respekterad och accepterad.

För att kunna hjälpa andra människor, våra anhöriga, vänner, arbetskamrater, patienter och deras anhöriga, måste vi kunna klara av vårt eget liv på ett bra sätt.

Dina långsiktiga mål kan inte jag hjälpa dig att finna. Dessa är ju unika för just dig eftersom att du är en unik person. Jag tänker berätta om de kortsiktiga mål, delmål, som du kan ha i livet för att lättare nå dina långsiktiga mål. Jag har själv fyra sådana i mitt liv. Alla är enkla och självklara och alla känner till dem. Jag vill bara lyfta upp dem till ytan så att vi ser att de finns och kommer ihåg dem. Jag kallar dem ”hjälpmål” just för att de hjälper mig att nå mina långsiktiga mål.

1                 ”Sprid en glad stämning och gör något roligt varje dag”. Då blir livet roligare och gladare. Det tråkiga kommer nästan av sig själv men det roliga måste man själv att plocka in i sitt liv. Men i gengäld så får man ha hur roligt som helst, det finns ingen gräns för hur roligt man får lov att ha.

2                  ”Våga ta positiva utmaningar”, gärna en liten varje dag, så livet blir spännande”. Kom ihåg, de negativa utmaningarna får man sämre självförtroende av, av de positiva utmaningarna får man bättre självförtroende. De positiva är att våga det du själv vill våga t ex. Våga tala, våga sjunga även om du inte kan så bra, våga göra bort dig, våga vara ensam med dig själv osv.
3                  ”Lös bekymmer efterhand som de kommer, gärna ett litet varje dag”. Ring det där samtalet som du skjutit på och mått dåligt av i en hel vecka. Vi mår dåligt alldeles i onödan och det tar massor av energi. Om du ringer meddetsamma mår du bra hela veckan. Vi vet, men glömmer lätt att det är så.
4                 ”Lär ut ansvar, unna andra människor glädjen att kunna”. Då får du mer tid att leva ditt eget liv, du blir en bra ledare och du kommer att få se människor växa.

Hur ökar vi vårt självförtroende och vilka är människor är starka?

Hur ökar vi vårt självförtroende?

Jämför dig med en planta igen. Ovan jorden finns vårt självförtroende. I motsats till självkänslan är det de gröna, friska bladen. Självförtroendet är våra handlingar, allt det vi själva vågar göra, det som andra kan se.

Självförtroende är när jag vågar säga vad jag tycker, men också när jag vågar förändra min åsikt när jag förstår att jag haft fel, när jag vågar bli chef, vågar misslyckas, vågar sjunga fast jag inte kan så bra, när jag vågar tala inför publik, vågar bli filmstjärna eller politi­ker. Jag kommer senare att skriva en hel del om vad man kan tänkas vilja våga.


Det är lätt att missuppfatta andras självförtroende och självkänsla

En del tror att det gäller att synas så mycket som möjligt för att verka starkare än de i själva verket är. De skju­ter upp som stora, vassa, torra grenar, de vill bli större än alla andra. De säger många svåra ord som andra inte förstår, bara för att andra ska känna sig dumma och mindre än de. En del söker höga tjänster bara för att synas. Många säger ”sanningar” som får andra att krympa. En del styr och be­stäm­mer över andra och vet alltid bäst hur andra ska leva och tar på det viset lusten från andra. Du är frisk eller du är sjuk, de tycker inte att du själv kan vara med och bedöma det. Det finns också de som köper pis­toler eller är med i stora gäng för att skrämma andra. Men egentligen är det mest för att de själva vill få kän­na sig lite större.

Vi blir irriterade på de stöddiga människorna. Vi vill trycka till dem. Vi vill sätta en del av dem i fängelse. Men om vi tittar under jorden, så finns där bara en liten, liten rot av självkänsla. Jag tror att vi skulle spara många skattepengar genom att kunna stänga många fängelser och sjukhus om vi kunde få alla barn att känna sig stora inuti, redan från början.

Problemet är de ”små” människorna söker makt för att själva växa och få känna sig större. En del av dessa blir politiker men tänker inte framåt samhällsekonomiskt tjugo år för då kanske ett annat parti får hela äran i framtiden. Men ”stora” människor söker däremot makten för de vill att samhället ska bli bättre och en del av dessa blir naturligtvis också politiker. Men det är en svår uppgift för de som finns i vårt partipolitiska sys­tem eftersom att det är svårt att under en enda mandatperiod genomföra långsiktiga mål som initialt kostar mycket pengar men som lönar sig på längre sikt.


Kan man bedöma andra?

Jag känner en man som försökte ta sitt liv många gånger. Se mig, hör mig, ett rop på hjälp. Han både var trevlig, såg bra ut och hade många framgångar i sitt yrke. Det gick inte att se på honom hur han mådde. Självförtroendet var nog bra men självkänslan var mycket dålig. Vi var många som kände honom och som levde i skräck för vad som skulle hända. En dag fanns det ingen där som kunde hjälpa honom. Det kunde ha slutat illa men det gjorde det inte. Han tog hand om sig själv, levde i ensamhet ett bra tag, blev kanske sin egen förälder och har mått mycket bättre sedan dess.

Jag kände också en flicka som satt i rullstol. Hon hade en muskelsjukdom som hade tagit ifrån henne allt, hon kunde inte hosta själv, inte lyfta en hand. Men hon höll föredrag för läkare om hur hon klarade sig och hon skulle ta körkort. Hon lever inte längre. Hon var en stark personlighet, hade bra självförtroende och en stark självkänsla. Hon levde i en familj som tyckte mycket om henne och som lät henne ”stå på egna ben”.

Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Många undrar nog varför. Jag tror att en del av anledningarna är mitt spänningsbehov. En av gångerna när jag var i slutskedet av en flytt var jag alldeles slut och hade dessutom ont i fötterna av ansträngning. Jag haltade fram. En parkeringsvakt förbjöd mig att stå vid min nya port och anvisade mig ett ställe som jag tyckte låg långt därifrån. Jag förstod inte hur jag skulle orka flytta de sista kartongerna. Då kom en ”lodis”, en man som jag skulle varit rädd för om jag hade träffat på honom på en mörk gata. Han såg ovårdad och skum ut. Han frågade om han skulle hjälpa mig! ”Orkar du det”, undrade jag. Han såg inte pigg ut och jag kände mig lika matt som han såg ut. ”Klart jag gör”, svarade han och sprang fram och tillbaka med mina kartonger. Sedan sa han till mig: ”Jag tror det var en ängel som förde mig till dig”.

 

 

Vi kan öka vår självkänsla – jämför dig med en PLANTA

Hur ökar vi vår självkänsla?

Har man gott självförtroende och god självkänsla, då är det lättare att känna lust. Känner man lust har man lättare för att öka sitt självförtroende och få en god självkänsla. Det gäller bara att starta den goda cirkeln.

Självförtroende är alltså väldigt viktigt av många olika anledningar. Jag letade länge efter en enkel modell för hur man skulle kunna tänka för att lättare ska kunna arbeta med sitt självförtroende. Så småningom hittade jag en modell där jag själv hittills funnit alla svar på mina frågor.

Jag påstår att det är så här: Alla människor har varit lika starka från början. Vi var lika starka när vi bara var små frön, långt innan vi blev ett foster. Förr brukade jag säga: om inte det var något fysiskt fel på fröet. Men med erfarenhet av människor med medfött funktionshinder har jag förstått att de kan ha minst lika gott självförtroende som människor utan funktionshinder. Därför har jag slutat säga på det sättet och håller fast vid att alla har varit lika starka från början.

Men fröna hamnade i olika fina krukor. En del människofrön hamnade i en fin kruka direkt, fick riktigt bra jord och god plats för rötterna. De slog en stor fin rot redan från början och började utvecklas på en gång. Bladen blev stora och fina och plantan började blomma, nästan med detsamma.

Andra människofrön hamnade i en dålig kruka med misshandel och missbruk, fick en liten, liten rot och kanske bara två små gula blad. Vad gör du med en sådan planta i ditt köksfönster? Kanske kastar du den direkt och tänker att det inte är lönt att försöka. Så tänker vi ofta om människoplantor också.

Jag menar att det alltid är lönt att försöka. Någon kanske menar att det skulle hjälpa att vattna den lilla plantan. Men inte växer den bara för att man vattnar? Om krukan är för liten och jorden är dålig, då kan den inte växa i alla fall. Men om inte vi vattnar så dör den. Då är det naturligtvis bra att vi vattnar medan vi funderar över hur vi ska rädda den lilla plantan. Det är samma sak med en liten människoplanta. Det räcker inte att man vattnar den med kärlek, beröm, positiva förväntningar, ger den ansvar, att vi respekterar den och accepterar den med alla sina fel och brister. Det räcker inte. Men om inte vi vattnar så dör den kanske.

Svaret hur vi ska kunna växa är detsamma, både för den gröna plantan och för människoplantan. Man måste rycka upp sig själv med roten och plantera om sig själv i en ny fin kruka där det finns möjligheter att växa och där man får lov att ha det bra.

Så befinner man sig då där i sin nya kruka, en ny lägenhet alldeles ensam med sig själv.  Oh, så bra jag har det här, tänker man. Så här bra har jag aldrig haft det. Men plötsligt tänker man kanske: ”Det händer nog snart något hemskt, för det brukar det ju göra”. Men nej, det händer ingenting. När det inte händer något alls, möter man någon som man inte har träffat på länge. Då möter man sitt lilla inre barn som fortfarande är lika ledsen som man var när man var liten. Då kommer all ångest och all depression upp till ytan. ”Usch vad jag mår dåligt här”, tänker man. ”Här vill inte jag vara”. Och så flyttar man tillbaka till den gamla krukan, eller hittar en ny missbrukare, för när man är fullt upptagen med andras problem har man inte tid att tänka på hur man själv mår. Då har man fullt upp med allt hemskt som händer runt om en, man slipper möta sitt eget inre ledsna barn.

Robin Norwood menar i sin bok, att om man hade en svår barn­dom, då kan det hända att man bär med sig en depression på grund av obearbetatade trauman. För att hålla undan depressionen måste man tillföra mycket spänning / nervositet. Jag tolkar det som att det viktiga vore att orsakerna till depressionen får kom­ma fram, värka färdigt och läka.

Om du vill växa i din självkänsla, då måste du stanna kvar i den nya krukan, möta dig själv och gråta färdigt. Idag är du vuxen. Du kan själv ta hand om det lilla inre barnet som fortfarande kanske är lika ledsen som du var när du var liten. Du kommer aldrig någonsin att lämna den lille. Du kan bli din egen mamma, din egen pappa och ge dig själv det du borde ha fått från början – ovillkorlig kär­lek. Det finns också en vuxen inom dig idag och faktum är att du är den ende som alltid kommer att finnas för ditt inre barn och du kan hålla ditt eget lilla inre barn i handen alltid, ända till den sista dagen som du finns på den här jorden. När du känner dig trygg med det, då är du trygg i dig själv. Då växer det vik­tigaste i din planta, då växer roten. Det är där självkänslan sitter.

Alla gröna plantor har en huvudrot. Det har vi människoplantor också. Jag kallar den för ”hjärteroten”. Den växer när du vågar vara ensam med dig själv och vågar känna dina känslor, när du tar hand om dina känslor och låter dem komma fram. Självkänslan växer också när du blir medveten om dina egna värderingar, vad du tycker är viktigt i ditt liv, när du vågar stå för dina egna värderingar inför andra, då är du stark inifrån. Då står du starkt ”rotad” i dig själv när förändringarnas vindar blåser. Som exempel på värderingar kan jag nämna att vilja visa och känna respekt, att vilja ta ansvar, att vilja visa hänsyn, att bry sig om sina relationer, att vilja växa i sin självkänsla och sitt självförtroende, att vilja vara ekonomisk, miljömedveten, kanske vegetarian osv.

Alla gröna plantor med stor huvudrot har också trådrötter, de tunna rötterna som suger näring till plantan. Det har vi människoplantor också. Men då kallar jag dem för kontaktrötterna. Det är våra relationer med våra barn, föräldrar, vår respektive, före detta respektive, syskon, arbetskamrater, skolan, vänner och våra hobbys och intressen, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst, utbildningsföretag m m. Allt som kan eller skulle kunna ge kraft och näring åt plantan. Sedan står vi stadigt i vår egen kruka, vid sidan av någon annan som står lika stadigt i sin kruka. Vi håller varandra i handen och stöttar varandra i livet.

Men vi kan inte stå två i samma kruka för då trasslar vi in rötterna i varandra och suger näringen ifrån varandra. Vi kanske inte ens kan vara ifrån varandra en enda natt utan att gå sönder.

Den enda gång vi får stå två i samma kruka är, när den ene är ett litet skott. Men skottet ska så fort som det är möjligt få en egen tillräckligt stor kruka så att den lille har en chans att bilda ett eget rotsystem, ett eget kontaktnät, ett eget liv. Men vi kan hålla den lille i handen och stötta våra barn hela livet.

Under jorden finns alltså hjärteroten, i den finns självkänslan. Den syns inte, den känns.

 

 

Vem är jag och varför skriver jag här?

Jag var ekonomi- och personaladministratör på en statlig myndighet när jag förstod att det är kostar för mycket pengar om inte människor trivs på jobbet. Utan lust har man naturligtvis ingen energi. Ibland berodde otrivseln på förhållanden som borde vara enkla att rätta till, till exempel att de anställda inte kände sig sedda och uppskattade.

Jag skrev ett litet häfte på en lunchrast, kallade det ”Det sprider sig” och ritade små figurer på varje sida för att locka till läsning. Skriften handlade om hur enkelt det är att sprida en positiv attityd på jobbet. Du kan läsa häftet här om du klickar på det under ”Gullmays skrifter”.

Häftet spred sig verkligen, det är ute i nästa 200 000 ex. Jag har t ex ett tackbrev från statsminister Olof Palme och varför förstår du om du läser skriften.

Självklart är det likadant i samhället, att om inte vi människor har lust, tappar vi vår nödvändiga energi, vi blir utbrända och deprimerade. Det kostar väldigt mycket skattepengar.

Lösningen kan vara väldigt enkel i teorin. Det är svårare i verkligheten. Men om vi inte ens kommer ihåg hur enkelt det är i teorin…. då kan vi lätt trassla till det för oss… och det kan bli värre och värre tills vi kanske inte ens ser någon utväg.

Skrifterna har jag tänkt som ett underlag för samtal, kanske ett samtal med sig själv…. för svaren vad som är rätt för oss själva tror jag finns inom oss. Det är en spännande resa att lära känna sig själv så man kan vara trogen sig själv och de värderingar som man kanske upptäcker att man har.

Kanske kan vi hålla kontakten och ha en dialog på min gillasida på facebook: Gullmay Idman, föreläsare och författare. Kanske har du också några enkla teorier som kan hjälpa andra…. och vill sprida dessa?